snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “antifeminism”

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Annonser

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Den påstådda konflikten belyses!

Rubriken är väl både kryptisk och förvirrande. Det är nämligen inte sant, någon konflikt belyses inte eftersom det inte finns någon konflikt. Den förmenta konflikten skall finnas mellan genusvetenskap och naturvetenskap. Och de som underblåser konflikten är dessa som ibland kallas för antifeminister. Alltså de som är kritiska till vissa former av genusvetenskap. I alla fall om man får läsa Charlotte på Hit och Dit som påstår att det inte finns någon konflikt men att denna (icke)konflikt existerar bland oss kritiska bloggare.

Eftersom jag inte har tillräckligt med underlag kan jag inte avgöra vad som skulle vara den konflikt som inte finns. Sin vana trogen har däremot Aktivarum gjort ett gediget jobb och går i svaromål på det grundliga sätt som karaktäriserar honom.

Vad jag kan konstatera emellertid är att en del av genusvetenskapen gör sig medvetet otillgänglig för en normalbegåvad allmänhet. Man publicerar papper, utredningar, uppsatser, med mera som gjorts obegripliga på grund av sitt fikonspråk och mångordiga förklaringar av metoder och förutsättningar. Det verkar alltså inte vara en avancerad terminologi för nyupptäckta egenskaper eller skeenden utan bara en omdöpning av för de flesta människor fullt begripliga ting.

Det finns naturligtvis svårbegriplig terminologi inom naturvetenskaperna också men då är det för metoder och egenskaper som inte har någon annan benämning. Vad man däremot gör inom naturvetenskapen, men som vad jag vet saknas inom genusvetenskapen, är att när nya rön eller upptäckter görs så kommer det ut skrifter eller böcker med en populär redogörelse som är till för att en intresserad allmänhet skall kunna informera sig. På detta sätt kan man alltså informera sig om nya rön inom väldigt många olika discipliner utan att behöva ha omfattande akademisk skolning. Mig veterligt så existerar inget sådant populärframställande av den kritiserade genusvetenskapen. Det som existerar är puerila pedagogiska instrument som är skrivna för treåringar som det tycks och som ligger som pedagogiskt underlag i vissa skolor.

Det finns ett annat sätt att underkasta sig förståelse för det som produceras inom den kritiserade delen av genusforskningen. Metoden kallas i andra sammanhang för frälsning och går till så att man tilldelas ett axiom att obetingat, utan något som helst ifrågasättande, tro på. Gör man det behöver man inte ytterligare kunskap för att i pietetsfullt nit erkänna alla påståenden framforskade på dessa trossatser och som i sin tur i ett cirkelresonemang bevisar dessa! Att man dessutom på detta sätt skaffar sig högljudda proselyter som med lätthet kan ignorera allt ifrågasättande och med bristfällig argumentation försvara tron.

Jag själv ser inget som bör orsaka konflikter mellan naturvetenskap och humaniora. Det finns inget som forskas fram i dessa discipliner som skulle orsaka så fundamentala motsägelser att en konflikt skulle kunna uppstå. Konflikten, den förmenta, uppstår när de på den sociala genus troende feministkadern förnekar att det finns biologiska skillnader och genetiskt framkallade skillnader mellan män och kvinnor som kan förklara en del av vårt beteende!

Jag gör en ytterst ytlig betraktelse mellan biologisk och kulturell funktion mellan könen i ett tidigare inlägg.

Jag saknar alltså en mera populärt hållen redogörelse för de resultat man kommit fram till från genusforskningens sida, inte bara konstateranden som skall utgöra uppfostringsunderlag för svenska folket.

Charlotte i Hit och Dit påstår att hon håller på med en doktorsavhandling som skall beskriva de genusmässiga skillnaderna i Sverige under en period för sjuhundra år sedan. Alltså sen medeltid. Detta är mycket intressant och borde ju även kunna innehålla en populärt hållen redogörelse. Jag undrar om hon kommer att undersöka de artefakter som finns, de arkeologiska lämningar som finns och som skall bedömas, eller på antropologiska grunder som ju det redan förmodligen finns en uppsjö av. Eller kanske skall hon utgå ifrån den genusvetenskapliga tesen om patriarkala strukturer, socialt konstruerat kön och könsmaktsordningen. Om det sista är föresatsen så räcker det med hänvisningar till Focault och andra tidiga 1900-talsfilosofer, eller Nina Björk, Eva lundgren och Maria Sveland. Då förefaller resultatet redan klart och det gäller bara att mångordigt beskriva detta och saken är klar.

Det skall bli mycket intressant hur resultatet presenteras och förhoppningsvis med stor distans till min raljanta frågeställning just här ovan.

För någon gång måste väl ändå genusvetenskapen utvecklas ikapp med andra igenkännbara vetenskaper och krypa ur mystiken, hemlighetsmakeriet och den sekteristiska förklädnaden.

PS.

För att visa på könsmässigt beteende som inte kan vara socialt konstruerat har jag försökt att hitta det video-clip som visar hur en svanhane som förlorat sin partner överfaller en annan hane och övertar dennes hona. För att bekräfta och befästa sitt övertag avslutas det hela med att den övertagande hanen utför att symboliskt samlag med den förlorande hanen. Var fanns detta beteende? Jag påstår i någon gen och inte i någon mystisk uppfostran!

Vet någon var detta pedagogiska stycke inspelat förnedringsdramatik kan hittas?

 

 

 

Hur får vi stopp på näthatet?

Jag är så trött på att behöva läsa om och få berättat för mig hur mycket fruktansvärt hat som förekommer på nätet. Åtminstone det som koncentreras på de sociala medierna. De som blir utsatta behöver mycket styrka i sig själv och mycket stöd från omgivningen för att orka fortsätta och inte bara tystas. Det sista vore en kolossal förlust för det öppna och demokratiska samhälle som vi lever i.

Vi vet hyfsat bra vem som blir utsatta. Det är i de rapporterade fallen flest kvinnor som blir hatade och hotade, det är i stort sett ett övervägande antal kvinnor. Jag hoppas verkligen att dessa på grund av mobbing, hat eller hot, inte känner sig tvingade till att dra sig ur debatten. Att det finns stöd för dem och att ogärningarna lyfts fram och belyses.

Man måste undra vem som utför dessa angrepp. Skulden har på något sätt automatiskt lagts på en grupp individer som karakteriseras som kvinnohatare, antifeminister, rasister, obegåvade ensamma män med händerna knutna framför datorn och nu senast hörde jag om volvo-gänget. Det senare en förfärlig och mycket föraktfull hänvisning till män som ägnar sig åt manligt kodade sysselsättningar som fordon och motor.  Att det finns kvinnor bland sådana aficionados såväl som högutbildade humanister är inte intressant kännedom. Att det finns vänsterpolitiker (män) och kvinnor inom denna grupp som sprider hat och hot är lika ointressant för de som besväras. Gruppen som hatar på nätet är kvinnohatande män, punkt. Något annat passar inte in i det formulerade problemet.

Nåväl, dessa kvinnohatande män då, dessa små kryp med sin anonyma tillvaro, varför bär de sig åt på detta hat- och hotfulla sätt. Man kan förstå om de är dåligt fungerande språkmässigt, att de formuleringsmässigt har svårt att få till en bra och förståelig mening. De har väl ändå rätten att uttrycka ett missnöje kanske de tänker. Eller så har de helt enkelt inget fungerande argument i diskussionen. Alltså ett förståeligt argument som avslutar debatten. Då kan i ett enkelt tillstånd invektiv och svordomar vara en snabb lösning. Framförallt när de framförs anonymt. I vilket fall som helst framförs de av människor som anser sig på något sätt översedda med, människor som inte räknas, människor som anser att deras synpunkter helt ignoreras. Alltså precis på samma sätt som med de bilbrännande unga män som härjat i Husby med omnejd. Skillnaden är att deras engagemang räknas som acceptabelt och som orsakat av samhället självt. Knepig uppdelning av aktionernas värde kan man tycka. Men ändå, så funkar våra medier!

Det måste till resurser för polis och åklagarmyndigheten att snabbt kunna utreda denna typ av brott. Det måste finnas en risk i att vara en hatare på nätet. Man måste se till så att i första hand den egna bloggen, mailen eller hemsidan kan skyddas och om den avsändande adressen är serverbaserad i utlandet så skall begäran om utlämning ske. Det måste skapas något som gör att det finns en risk för en nätförövare. Annars är demokratin i svajning.

Frånsett att människor känner sig hotade, kränkta och förnedrade vilket är ett starkt skäl till att få slut på näthatet, så finns det ett till som är lika enerverande. De som kan ange sig som måltavlor för specifikt hat från personer på nätet eller annorstädes har i realiteten av det stöd som givits dem blivit helt immuna mot all kritik. Jag tänker på Maria Svelands uppenbarelser i diverse morgonprogram och intervjusoffor. Att Sveland berättar sanningen och inget annat än sanningen är taget för givet till den milda grad att det aldrig förekommer någon fråga med tillstymmelse av ifrågasättande av utsagorna. Hon är en vorden ikon, en divinitet  som slipper all form av kritik. Det är bra jobbat för en medioker författare och journalist. Men vad skall man annars ha kompisar till?

En annan som  på samma sätt undandrar sig all kritik och ger föredrag på Slagthuset i dagarna är Anita Sarkeesian som har samlat massvis av poäng för att klassificeras som onåbar. Exemplen kan säkert mångfaldigas.

Detta visar starkt att för att kunna få en vettig diskussion till stånd så måste vi ställa upp för att få slut på de direkta hoten som förekommer mot vissa debattörer. Detta är oerhört viktigt och skall inte förväxlas med det register av meningsmotståndare som Mattias Gardell och samme Sveland föreslagit för Nordiska Rådet och som måste anses vara århundradets sanslöst mest odemokratiska förslag. Ännu ett bevis för att Sveland slipper kritiska frågor.

Tilläggas kan att det faktiskt finns bevis på att människor tvingats lämna debatten på grund av hat och hot, mobbing och trakasserier. Åtminstone två som jag känner till. Nämligen Pär Ström och Pelle Billing. Det råder inget tvivel om att detta är en annan sak, kolla med den medelmåttige skådespelerskan Lo Kauppi som åskådliggör en ondskefullt tecknad karikatyr av den förre av de utmobbade. Hon är enligt utsago mycket god vän med Maria Sveland men har inte lyckats komma upp i den status av oberörbarhet som så hårt eftersträvas.

Det finns alltså starka skäl för en skärpning av insatserna och en ökning av utredningsresurser vad gäller hatbrott på nätet.

Annars dör demokratin!

Jag hatar såna som du! – Fast inte dig, så du behöver inte ta åt dig!

Jag läser idag, 13 juli 2013, om det massiva hat som visas mellan olika grupper i samhället. Det visar sig att de båda grupperna befolkas av medborgare av olika sex och genus. Det ena hatet är oresonligt och bryter ut i irrelevanta uttryck och riktar sig enbart mot kvinnor. Det andra är relevant och försvarbart och riktar sig enbart mot män. Låter det konstigt? Följ med!

Damlandslaget i fotboll, av mig högst beundrat med sina världsstjärnor varav Pia Sundhage kanske är störst, gör en diskutabel insats mot Danmark i första EM matchen. Man missar de båda straffsparkar som man får sig tilldömda och detta är väl förmodligen i sammanhanget katastrofalt. De många kommentarerna har inte varit nådiga, både de på tidningarnas sportsidor såväl som de som återfinnes på de sociala medierna. Av de senare förevisas och retweetas en skärmdump som tagits just för ändamålet att visa vilket sexistiskt hat som finns. Skärmdumpen finns på @kwasbeb (Jack Werner) och kan ses här. Werner betitlar sidan ”svenska unga män med åsikter” vilket blir en någotsånär likadan som min rubrik ovan, fast något beskuren. Skärmdumpen består av ett ihopklippt urval av stolliga och ytterst sexistiska omdömen. Närmre räknat tio stycken av dem. Det finns säkert fler, miljoner av dem med samma sexistiska stil och mening, ett uttryck för hat mot kvinnor i allmänhet och damlandslaget i synnerhet. Man kan av förklarliga skäl inte ta med alla miljonerna av sexistiska tweets och FB-likes, men däremot kan man utan vidare anslå tonen att detta hat är utmärkande för ”svenska unga män” och kan därmed också förklara det relevanta och naturliga hatet mot alla män.

Anja Gatu, Sydsvenskans kunniga sportchef, gör något som fullständigt bryter mönstret för alla dessa uttalanden om de tio sexistiska hatbudskapen. Hon nämner att det är ”vissa” män som drivs av detta hat. Jag behöver inte känna mig skyldig för dessa tio tweets och det tackar jag för. Har månde Sydsvenskan antaget en ny policy vad gäller mäns kollektiva skuld eller var det ett olycksfall i arbetet kanske?

Nu är det dessutom så att kritiken mot damlandslagets insats har varit frän i de flesta sammanhang. Kritiken har framförts i tidningar och i etern. Har inte detta varit hatiskt eller är det bara de 10 tweetsen som skall uppmärksammas. Det konstiga är att det som uppvisas är 10 förfärligt sexistiska tweets som får representera åsikter hos en stor andel av befolkningen, det vill säga, alla män. Anja Gatu inskränker sig till vissa män, tack! Är dessa misogyna tweets värda den uppmärksamhet som egentligen svenska damlandslaget i fotboll borde ha? Säljer det lösnummer? Ja, vem vet? I vilket fall som helst är det en injektion för dem som antagit som sin uppgift att framföra det självklart relevanta och rättfärdigt goda hatet, misandrin!

Sedan läser jag en sida på genusdebatten.se, som vanligt med väl underbyggda kommentarer av hög kunskapsnivå. Kolla här och försök hitta något kvinnohat i kommentarerna. Ni kommer att i stor utsträckning i stället hitta välbelagda kommentarer med upplysningar som uppenbart har gått förlorade i den av ideologiskt propagande funktionsnedsatta omvärlden där sanning och fakta blivit underordnat tyckande och konsensuskrävande resonemang.

Nu är allt detta med berömmet till genusdebattens kommentatorer en sanning med brister varav en kan representeras av Axel Edgren som med rätta ger sig in i debatten. Han är naturligtvis välkommen, det är ju precis så en debatt skall se ut. Representanter från motsatta åsiktspoler skall delta. Det är detta som blir intressant för nu kommer det tunga artilleriet in med referenser och hänvisningar som borde kunna få vem som helst att ställa en fråga, i betydelsen ifrågasätta.

Nu gäller det hatet, det goda hatet och det onda hatet. Det onda hatet riktat mot kvinnor, misogynin, går inte att finna i kommentarsfältet. Det goda hatet låter sig representeras av Edgren som utan vidare låter förklara att han hatar antifeminister varvid en av kvinnorna i kommentarsfältet frågar honom vad hon gjort honom efter som han hatar henne? Edgren har inte fattat att han har hamnat i en öppen debatt där krav ställs på belägg och referenser och där man fritt ifrågasätter vilka påståenden som helst. Nä, han passar nog bättre i en konsensusdebatt där han kan få vara den som tycker mycket mer än någon annan fast ändå lika!

Glöm inte att följa @AxelEdgren på Twitter!

Gabriel Stille är också en man som sällar sig till det goda hatets upplysta män. Han kan förklara varför män är hatade, enkelt genom att bland annat hänvisa till SCUM-manifestet. Ja, se här i klippet:

Gabriel Stille

 

Av twittrandet förstår man att Gabriel Stille har lyckats lösa alla livets mysterier och kan utan redovisning av undersökningsmaterialet eller annat verifikat tycka hur klokt som helst. Han kan säkert bli mycket populär inom vissa kretsar, det kan till och med vara så att hans insikter måste framhållas i funktionen som utbildare. Lite opportunt kan tänkas, men, men!

Låt oss följa den understa tweeten med sin hänvisning till @niklasg lilla nattweet.

NiklasHellgren

 

Här ser man en sanningssägare till med rätt polaritet på sitt hat. Vad har hänt? Vad gör en man(?) så infernaliskt hatisk? Vad får en man att bli så hatisk mot män att han måste söka tröst genom att krypa ner till sin dotter? Jag känner mig verkligen vilse här, jag fattar inte vad det är för känslor han beskriver. Söka tröst hos sin dotter? Krypa ner till sin dotter? Hur är han funtad, eller är han full? Eller är det bara jag som stelnat till under och i det patriarkala förtrycket och anser att det är mer normalt att en dotter kryper ned till sin pappa för tröst än tvärtom. Om detta skulle behövas hur gör de då? Knäpper med fingrarna och swisch så är allt borta?

Och så tänker jag på Axel Edgren som varnar för att ”män kan råka begå våldtäkt”. Ett fullständigt bisarrt uttryck för misandri som jag tyckte då när jag först läste det. Men jag börjar förstå vad han menar.

Och kanske börjar jag också tycka att män är svin!

Feminist? Jag? Not any more!

Jag har som många andra uppmärksammat debatten mellan Dennis Nörmark och Nina Björk om svensk feminism. Människor har rusat till försvar för båda. Nörmark med sin högst säregna åsikt om manligt och kvinnligt beteende, han är förvisso antropolog, samt kommunisten Nina Björk. Båda polariserar åsiktsstrecket.

Tillskyndare åt Björk har bland andra varit både Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan och dess kulturchef Rakel Chukri. Alltså två personer i hög chefsställning som ojar sig över orättvisorna mot kvinnor i samhället. Avellans artikel finns här och inslag av Chukri finns på DR här samt på Sydsvenskans Podradio här.

Jag konstaterar att dessa, Nina Björks och feminismens tillskyndare, använder någotsånär samma strategi. Män är rädda för att en dominans av kvinnliga makthavare skall bli verklighet. Av dem utsedda extremantifeminister som Pär Ström dras fram och tillskrivs åsikter de nog aldrig haft.

En kort kommentar till deras relation till Pär Ström. Jag kan inte tänka mig att någon av dem läst någonting av Pär Ström utan har helt enkelt kommit överens om att slugga med det namnet nu när Anders Behring Breivik som epitet är fördummande för givaren. Det skall bli intressant att se hur detta följs upp av konsensusjournalistikens fanbärare.

Det andra är ett förlöjligande av män som är skrämda av att deras maktpositioner skall rubbas och övertas av kvinnor. Detta är direkt imbecillt. Det finns ingen annan orsak att använda detta argument i debatten än om man vill orsaka förnedring av motståndaren och som distraktion från ämnet.

Låt mig förklara:

Jag har i ett långt arbetsliv innehaft höga chefspositioner där jag jobbat med både kvinnor och män. Jag har haft flera kvinnliga chefer och jag har haft många kvinnliga kolleger. Jag har varit med och utnämnt kvinnor till toppositioner i arbetslivet och jag har haft kvinnliga motståndare i tuffa förhandlingar. När jag arbetade med entreprenader träffade jag på mycket skickliga och högt kompetenta kvinnor som projektledare och entreprenadingenjörer. Ingen av dessa har blivit tilldelade sina höga tjänster för att de är kvinnor! Ingen!

Jag tror faktiskt att både Chukri och Avellan har sina tjänster för sina meriters skull, men de hade kanske trivts bättre om det varit för att de är kvinnor!

Därför är jag så jävla trött på det här tjafset att vi exempelvis inte har någon kvinnlig statsminister i Sverige. Än! Skall vi ha en statsminister som är kvinna? Vem representerar hon då? Alla svenska kvinnor? Skulle det vara så mycket bättre om vi hade en kvinnlig statsminister, bara för att det vore en kvinna? Hur dum får man bli?

Anledningen att vi inte har haft någon kvinnlig statsminister är för att ingen har varit bra nog! Inte ens Mona Sahlin som till slut ratades av sitt eget parti!

Jag skulle vilja se Margot Wahlström som svensk statsminister, inte för att hon är kvinna utan för att jag har förtroende för henne. Men hon ville inte ens ta chansen. Det finns andra kandidater som är tänkbara men kommer någon fram som kandidat enkom för att hon har det avgörande attributet kvinnligt kön, då kommer jag att protestera.

Kommer ni ihåg de tre personerna som fick dela Nobels fredspris för något år sedan?  Tawakul Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leyman Gbowee. De tilldelades fredspriset enligt svensk media för att de var kvinnor. Tre kvinnor tilldelas fredspriset ropades det ut. Det var alltså viktigare att de var kvinnor än vad de hade åstadkommit som människor! Kommer ni ihåg vad de åstadkommit, var för sig? Nä, men ni minns att de var kvinnor! Då har ni gjort helt rätt enligt svensk media.

Det som Chukri och Avellan tycks propagera för är att kvinnor skall lyftas fram för att ta plats. Eftersom kvinnor inte är duktiga nog, argumenterar inte bra nog, har en fysik som bara är en tredjedel av det som bedöms som minimikrav, ja då sänker vi kraven. För att detta skall fungera så måste vi göra det jobbigt för pojkarna. Vi sätter fälleben för dem i skolan, vi sänker kraven för flickorna och vi kvoterar fram jämställdheten.

Att inte alla flickor kan få toppositionerna i samhället, liksom att inte alla pojkar har tillgång till dessa tänker man inte på. Dessutom förbiser man helt och hållet att flickor kan själv. Att flickor har förmågan själva, de skall ges tillfälle, uppmuntran och stöd så klarar de detta utan att man för den skull måste slå undan benen för pojkarna.

Rädsla att förlora makt gäller alltså inte för mig, inte heller skräck att ta hand om hemmet själv, städa, stryka, tvätta. Detta klarar jag utan vidare. Vad jag inte klarar och vad jag vänder mig emot är alltså inte att kvinnor kommer att ta mer och mer plats i höga positioner utan att det görs med den klara föresatsen att pojkar skall hämmas. Allt utifrån en forskning och vetenskap som utgår ifrån föresatser som inte kan påvisas. En forskning som är exkluderande och elitistisk. En forskning som passar en del med idéer rotade i kommunismens mörka vrår.

Det som jag är mest emot är den sekteristiska dimensionen med tolkare och följare. Allt ifrågasättande skall bekämpas, alla som uttrycker tvivel skall stämplas och registreras.  Det är inget härvidlag som skiljer denna sekt från andra. Se på Dianetiken, eller Maranata, Moon-rörelsen eller andra sekteristiska läror, det har blivit för mycket sådant i den svenska debatten.

Det räcker inte att ta itu med de utbildningsproblem som finns, det våld som finns eller den diskriminering som finns. Nä, sekten har hittat både orsaken och lösningen på alla dessa problem.

Det är så finurligt att om man bekämpar män så blir allt bra.

Feminist? Jag? Not any more!

 

Från Hatshepsut till Merkel.

Jag har denna dag tagit del av en diskussion som delvis tar plats på den utmärkta bloggerskan Hannah Lemoines hemsida. Denna gång gäller det att utröna vad som är rätt och vad som är fel om feminism och varför vissa har så tokigt fel. De sistnämnda kallas för antifeminister. Det kommer inte jag att göra eftersom detta implicerar att gruppen består av motståndare till kvinnors rättigheter. Så är inte fallet och man bör kanske skilja på alla de sorters feminister som finns och den underliggande vetenskap inom ämnet genus som sägs visa sanningen inom förhållandet mansnorm och kvinnonorm. Feminism är inte det som är problemet utan problemet är de stollar som med hjälp av forskning kan bevisa vad som helst inom den påstådda könsmaktsordningen. Gärna två helt motsägande teser samtidigt. Oftast med en knyck på nacken och en antydan att man (Hannah plus några andra undantagen) inte behöver diskutera med folk som inte förstår!

Hannah visar på fyra punkter  som förment lär visa på orsaker och tillhåll för vad man kallar ”antifeminism”. Ni kan läsa om dem här. För att vara ärlig så citerar Hannah bara från en diskussionsgrupp hon tagit del i och hon har själv flera invändningar till definitionerna. Min invändning på punkterna är att dessa verkar ha författats av personer med stora lojaliteter avseende genustänket och feminismen i stort. Det förefaller vara en benivolent tolkning de gör av feminismkritiken, kanske i avsikt att få igång en övertygande diskussion och en förståelse för saken.

Jag däremot, finner en utgångspunkt för diskussion i dessa påstående som obefintlig. Ungefär med resultatet: Jaså? Tycker ni det? Så tycker inte jag!

I en uppföljande artikel publicerar Hannah en text av Lena Gemzöe som underlag för vidare diskussion. (Finns att läsa här.) Utan att det nämns så uppfattar jag det som om att det ligger rimliga tankar bakom denna text som egentligen beskriver de initiala genusteorier som presenterades av Yvonne Hirdman i slutet av 1980-talet. Frånsett en hänvisning till ”den empiri som feminisimen samlat in” är texten inte särskilt övertygande. Jag undrar över de uppmätta resultat som hänvisas till och som ovedersägligt skulle kunna bevisa teorin.

Av samma anledning som jag inte tror på skapelseberättelsen i Genesis, tror jag inte heller på de förefintliga genusteorierna. Om det finns påvisbara, till och med mätbara, fenomen så måste vi som människor finna en förklaring. Så skapades världen och så vidare…! Om för tusen år sedan vi i Norden haft ett riktigt skriftspråk, så hade vi med säkerhet haft långa övertygande redogörelser för varför man inte kunde avstå från midvinterblotet (senare forskning tror runt den 14 januari) för då skulle inte våren komma.

Men, det allvarligaste i diskussionen är synen på vetenskaperna, de sociala vetenskaperna i kontrast till de naturvetenskapliga. Någon form av rangordning vilken som skulle vara den mest värdefulla. Då är det ingen som bryr sig om att trots de filosofer och sociala tänkare som historien har bestått oss med så är de sociala vetenskaperna ganska moderna. Man skiljde nog inte så mycket på humaniora och naturvetenskap för några hundra år sedan. De flesta naturvetare har också varit filosofer.

Det är inte mycket mer än 150 år sedan som resurserna för första gången tillät att social vetenskap kunde spridas. Exempelvis socialismen och marxismen. Dessa tillkom för att fördela makten över de tillgängliga och ständigt ökande resurserna på ett rättvist sätt. Så är det fortfarande. Oavsett vad det är för inriktning man pratar om så är det omfördelning av makt och resurser som det gäller. Så också för feminismen, det råder bara en oklarhet i hur långt man vill driva frågan.

Om man förenklar kan man säga att de resurser som skapats av naturvetenskapen strävar de sociala vetenskaperna att få makt över! För ingen vill väl påstå att det var en sociolog som första gången på ett effektivt sätt kunde förädla järn till stål? Detta så att den tekniska utvecklingen fick våldsam fart. En av konsekvenserna av utvecklingen var att livsmedelsproduktionen effektiviserades så att befolkningen kunde syssla med utveckling av andra ting. Till exempel humaniora.

Då undrar ni förstås över titeln? Min tanke är att den grupp som av moderna vetare anses som underordnad, har kanske haft lika många individer i absolut närhet till den högsta makten som den grupp som anses som överordnad.  Med exempel som Hatshepsut cirka år 1450 fvt och Angela Merkel samt de flera tusentals gruppmedlemmar däremellan som nått högsta positionerna i respektive hierarkier, borde man kunna  undra över rimligheten i Hirdmans antagande. Eller hur?

Post Navigation