Helene Bergman – Med Svärtad Ögonskugga – En kommentar!

Under en veckas semester lyckades jag avverka och läsa två böcker, Helene Bergmans 
Med Svärtad Ögonskugga och Ludvig Rasmussons Åldersupproret. Båda behandlar på 
olika sätt det moderna svenska samhället som ensamt i världen underhåller och främjar
en attityd inom kultur, media och politik som hyllar ungdomlig, okunnig o oerfaren 
verksamhet som riktar sig till en ungdomlig, okunnig och oerfaren publik. 
Förutsättningen är alltså okunnighet och okunnighet förser oss det offentliga aningslöst
med!

Jag skall här hålla mig till en av dessa böcker, nämligen Med Svärtad Ögonskugga. 
Innan jag kommenterar den skall jag rekommendera er att läsa den. Anledningen är 
att den förmedlar en skildring av historien som tyvärr redan har kidnappats och 
förpassats ner i postmodernismens glupande svarta hål. Konsekvensen av 
historielösheten skildras skarpt i bokens del om feminism i nutid då egocentrism och
populism får styra. 

Mina följande rader är alltså kommentarer till boken inte citat ur den. Använda adjektiv 
och epitet är mina och inte nödvändigtvis hämtade ur densamma.

Fastän Helene Bergman (HB) skriver med utgångspunkt från ett feministiskt vänster-
 och framförallt ett kvinnligt perspektiv, känner jag igen mig i det hon skriver fastän 
mitt perspektiv varit liberalt och manligt. Mina omvärldserfarenheter överensstämmer 
med HBs mycket på grund av att vi är i samma ålder.
Boken är skriven i två tydliga avsnitt. Ett handlar om utvecklingen från HBs barndom
över 68-rörelsens influenser samt 70-talets frigörelsekamp. Det andra handlar om
verkligheten idag från 90-talet och fram till då boken skrevs. 

Det första är väldigt personligt och handlar om en ung kvinnas kamp för att komma in
på en arbetsmarknad där jämställdheten inte är självklar. Det handlar om feminism som
med stöd från män kämpade för kvinnors utveckling, om hur det var lite svajigt med 
solidariteten ibland och där egennyttan ibland var total liksom rädslan av att bli utfrusen. 

HB skriver om den politiska viljan att med Olof Palme i spetsen, stärka jämställdhets-
arbetet i offentligt liv och framförallt i arbetslivet. Jag var själv övertygad då på 
70- talet att om Sverige skulle uppleva en ekonomiskt fördelaktig utveckling och 
kunna bygga ut en välfärd för alla, så kunde inte halva befolkningen hållas utanför 
arbetslivet. Bland sossar och liberaler var nog detta en självklarhet, frågan var bara 
hur detta skulle presenteras. Till exempel infördes särbeskattning av äkta makar och 
barnomsorgen började byggas ut efter kommunernas ekonomiska förutsättningar. 
Tack vare kämpande feminister åstadkoms förbättringar men till skillnad från vad
en del tror idag så genomfördes reformerna med stor hjälp av män som insåg 
betydelsen av reformerna och inte så mycket i ett kompakt motstånd av ett patriarkat
som man då inte visste vad det var för något.

Innan jag hinner sakna att under fyra år på 70-talet så hade vi olika borgerliga 
regeringar, så skriver HB om regeringen Ola Ullsten (Fp) som fick riksdagen att
 antaga en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet! Man ser att mitten, sossar och
liberaler, stod för mycket av den progressivitet som idag vänstern försöker sno åt 
sig äran av. Vänstern bestod då av vänsterpartiet kommunisterna (VpK) som var ett
4%-parti (4,8% 1976) med odemokratiskt kommunistiska idéer och med stor 
splittring internt. Alla som studerat valresultat från tidigt 60-tal vet att Sverige haft 
en i stort sett 50/50 fördelning av sympatier för de för tillfället förevarande blocken. 
Att hålla kommunisterna på armlängds avstånd var en självklarhet för både Tage 
Erlander och för Olof Palme. Detta även om det fanns en  "vänster" inom 
socialdemokratin.

Man lyckades alltså att få ut kvinnorna i arbetslivet men man lyckades inte 
att förhindra att många kvinnor anställdes i yrken med låga löner och/eller 
låg status. 

Till detta skall läggas att sedan 40 år tillbaka har inget skett på den fronten, 
trots mångfaldiga låglönesatsningar av LO-förbunden. Den löneutveckling 
som varit, har tilldelats bland annat Byggnads och Metall. Man kan undra 
varför? Däremot har kvinnor kunnat ha en god karriärutveckling inom juridik,
medicin och journalistik, vilket HB är ett utmärkt exempel på. Men inte utan 
besvär som hon beskriver i boken. Besvär som har med bristande jämställdhet 
att göra eller i kombination med bristande solidaritet.

För att belysa den kolossala förändring som skedde sedan slutet på 60-talet, kan 
man erinra sig att det i mitten av detta årtionde fanns särskilda flickskolor med 
sjuårig utbildning som jämförelsevis på läroverken var 3 eller 4 årig, efter 
folkskolans klass 6 alltså, och som inte avsåg annat än att lära flickorna skriva 
maskin och sedan bli goda hustrur åt någon chef påkontor. Den sista flickskolan
lades ned 1974,

HB ger också prov på sina egna känslor, sympatier och passioner. Vad det är 
som triggar dessa. Mjukt och underhållande beskriver hon sitt sexliv, till en liten, 
liten del i alla fall. Atthon tänder på män som visar sig omtänksamma mot barn,
är ingen nyhet för raggande män. Att enbart detta skulle vara passionsgrundande
är naturligtvis inte sant. Men det är en bra start. Det finns män som till och med 
lånar en liten hund av sådana orsaker. Att omsorgen är selektiv vet vi, män som
kvinnor, men det hjälper inte, tricket är verksamt och fungerar med variation även
 idag. Jag har sett en twittrande, enligt egen utsago, radikalfeminist som beskrivit 
hur hon blivit fuktig när en man har uttryckt sig vara feminist. Sedan kan man undra
vad som gör denna omsorgsbit så attraktiv, genetik eller uppfostran?

Vad gäller kärlek, attraktion och passion så är den tyvärr inte jämnt fördelad. Vi 
som inte är fullständigt översköljda av detta får stå lite på sidan beundrande övriga.
 Men vad det gäller yrkesmässiga prestationer och deras värdering så kunde 
jämställdheten varit bättre, då och nu. HB beskriver hur de uteblivna hurraropen 
och gratulationerna vid succéer beskrev tidsandan, män accepterade att kvinnor 
kom ikapp men inte förbi. Propparna var ganska tydliga i våra föräldrars generation
 men syns fortfarande. HB beskriver motstånd hos männen och tystnad hos kvinnorna.
Så här långt kommen i boken börjar man undra, vad har hänt med journalisterna och 
vad har hänt med feministerna. Hur har utvecklingen kunnat gå från en disciplinerad
rörelse med kunskap till en egocentrerade opportunistisk rörelse som saknar all 
kunskap om tidigare skeenden och som dessutom kallt räknar med samma brist 
på kunskap i omgivningen. En tillbliven rörelse som förutom okunskap bygger på 
hat emot något. Om man frågar feminister idag vad de kämpar för tror jag inte man 
kan få ett svar däremot vad de kämpar emot. Att det finns män som ställer upp och 
gemensamt hatar andra män passar väldigt bra in i omsorgs-tänket. 

I boken tar HB upp senare tiders uppmärksammade händelser och beskriver dem. 
Man kan undra hur medie och det offentliga med gott samvete tillåter exempelvis
 det drev som resulterat i att Julian Assange sedan flera år tillbaka sitter i någon 
slags husarrest i London. Enbart på grund av radikalfeministiska idéer. Claes 
Borgström och Marianne Ny nämns i detta sammanhang.

Det starkaste att läsa i boken utgörs av det avsnitt som beskriver testning av 
mediciner förturist-diaré i Bangladesh. Stött av SIDA! Hur mörkläggning 
och personlig rädsla döljer sanningen. Detta har vad jag kan se ingen skuld
 i patriarkat och könsmaktsordning utan ren och skär ondska iklädd feministisk
 arrogans. Dessutom visar det hur en fristående sanningssökande journalist
bör arbeta.

För att inte tala om HBs beskrivning av (F!) och Gudrun Schymans fullständigt
vidriga attityd mot flickor och pojkar som luras till tvångsäktenskap eller till 
och med mördas. Denna arrogans för att hon och Maria Sveland skall sitta 
på sina upphöjda positioner och styra opinionen. 

Jag uppmanar alla att läsa boken och att komma till insikt att det finns en 
feminism som kan tas på allvar! En feminism som i sin kamp strävar efter
ett bättre samhälle för alla utan den hatretorik som idag strömmar från media,
krönikörer och sociala medier?

Som sagt läs den!