snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “country”

Jills Veranda – Recension #4

Så blir det dags med en avrundning av tyckandet kring Jills Veranda, programmet med ett format och innehåll som varit en hit. Åtminstone för mig, men med nämnda undantag som verkligen förbryllar.

Det sista programmet hade Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, som gäst. Jag har ingen särskilt bra koll på vare sig sångaren eller bandet men har undermedvetet en välvillig inställning. Det framgår av presentationen att bandet är en dyster samling med tragiskt elände i sin musik, definierat som country.

Jag får upprepa min inställning att jag inte gillar country särskilt mycket, jag tillhör den generationen. Att jag känner till de flesta av aktörerna och gillar det mesta i genren är en annan sak. Country är ”the white man´s blues” enligt en rasistisk och sexistisk gammeldags tolkning. Men det är också samhällskritik och framförallt, all country är en berättelse. (And I like it!) Snart kommer jag väl att gilla svensk dansbandsmusik också, även om ”that will be the day…”, men jag har faktiskt svårt att stå still till Vill Du Vara Min Margareta eller musik med Sven Ingvars som har en av världens bästa(!) riff-gitarrister Ingvar Nilsson i bandet.)

Tillbaks till Jill. Programmet med gästen Magnus Carlson var liksom de förra upphängt på att tema. Denna gång utslagning och hemlöshet. Man träffade på en hemlös musiker, Doug Seegers, med en fantastisk begåvning i både sång och musik exemplifierat av hans egen Going Down to The River. (I´m going down to the river, gonna wash my soul again, I´ve been running with the devil and I know he ain´t my friend.) De får tillgång till den legendariska Cabin Studio som var Johnny Cash och June Carters privata studio i Hendersonville just utanför Nashville. The Cabin som egentligen är en stor anläggning ägs och drivs av John Carter Cash, June och Johnnys enda gemensamma barn.

Den som  hör låten som den sjungs av Doug, Jill och Magnus och samtidigt inte blir helt sålda på denna typ av country… Ja, ja hur som helst. Doug avslutar –  That was fun, that was fun. En bra och nöjaktig sammanfattning av hela programserien Jills Veranda.

Man kan säga att idén, som var Jills från början och som utvecklades av producenten Agnes Lo-Åkerlund, blev mycket lyckad. Detta trots att producenten ville ha en politisk vinkling i varje avsnitt. Hör här henne i en intervju av Lotta Bromé. Vi hör att Jill Johnson inte vill vara politisk och det märks tydligt på hennes attityd i värdskapet. På samma sätt agerar alla gästerna aven om deras avsnitt berör rasism, utanförskap och social utslagning. Dessa fantastiska musiker, inklusive den annars så rabiata feministen Marit Bergman, var ödmjukheten själv och undvek att dominera i annat än i sitt artisteri.

Utom Kakan Hermansson som jag fortfarande uppfattar som apart och avvikande. Ödmjukhet? Artisteri? Nähä, inget av detta kunde uppvisas. Dominans, bullrigt platstagande? Japp fullt av detta.  Det är OK att ta plats, framförallt för en lesbisk kvinna. Men vad var meningen med hennes medverkan i Jills Veranda? Läs artikeln av Hanna Hellquist i DN där hon beskriver hur man kan få plats i ett program utan att vara kvalificerad. Vänskap! Hellquist som är en av Kakans vänner beskriver också allt det hat som Kakan får ta emot för att hon vågar stå upp för sin sexualitet och feminism. Om man tillägger hennes misandri och hennes fullständiga förakt för människor som har en från hennes avvikande åsikt, så kan man kanske förklara hatet men självfallet inte acceptera det. Av detta får var och en göra sin egen bedömning varför Kakan Hermansson tilldelats en plattform att uttrycka sitt förakt ifrån, en plattform som hennes belackare aldrig någonsin skulle kunna drömma om att få.

Makten i samhället fördelas så av jämställdhetsskäl.

Men för allt i världen se Jills Veranda som är ett riktigt bra program ändå!

Annonser

Jills Veranda recenseras.

Ni kanske har uppmärksammat att jag vid tillfälle här på bloggen har recenserat olika företeelser. Jag har blivit engagerad och velat dela med mig av engagemanget. Nu såg jag Jills veranda på SVT-play i går. Ni vet detta medium som låter oss se godbitarna i efterhand. Som Jills veranda till exempel.

Programmet skall sändas i sex avsnitt och tre har visats hittills. Jag har sett två av dessa tre, ett av dem har jag undvikit.

Det första programmet var en riktig chicken skin provider. Fantastiska Jill (med lite underdrift) hade Titiyo som gäst. Titiyo är även hon en av mina stora favoriter, hon ingår i den kanon som jag upprättat i andanom. Jag kan berätta att i denna kanon ingår även verk av Verdi, Rossini, Mozart och andra mindre kända aktörer.

Om man har en favorit som Jill medverkande i ett program tillsammans med ytterligare en favorit så tänker man att det borde bli dubbelt så bra. Det blir det inte. Det blir fem gånger så bra! Underbart.

Titiyo letar upp originalsångerskan till ”Color him father”, Linda Martell. Svårigheten med att finna henne fick mig att tänka på någon som slagit i samhällets botten. Så var det absolut inte, utan vi fick se en före detta artist i full vigör. Titiyo fick till och med henne att sjunga med i en spontan duett av låten. Underbart! Tilläggas bör att Linda Martell (född Thelma Bynem 1941) dessutom är den första afroamerikanska kvinnliga artist som fått sjunga på Grand Ole Opry, countrymusikens heligaste tempel. Detta hände 1969,

När sedan Jill och Titiyo tillsammans sjöng ”Color him father” med full sing-a-long på den lokala baren, ja då gick lyckan i topp! Ett fantastiskt program. Se det!

Nästa program jag såg var med gästen Skizz. Jag har ingen aning om vem Skizz är men läser mig till att han är rappare  och heter Rikard Bizzi. Fastän både Hip-Hop och Rap intresserar mig mycket som konstform, står jag långt utanför själva miljön. Jag har väldigt dålig koll på vilka artisterna är. Men som sagt, jag gillar konstformen.

I programmet besöker Skizz en Trailer Park där människor bor i så kallade mobile homes. Ofta under fattiga omständigheter. Skizz blir bekant med ett par där hon är metal rocker och han är country fan. Hon är dessutom före detta tung drogmissbrukare och det har påverkat henne. De har barn och mannen, country-fantasten, älskar sin kvinna högt. Han har dessutom en favoritlåt, ”Crazy Woman”, som han gärna vill spela för sin hustru. Texten beskriver deras förhållande, säger han. Han spelar den också men får inte henne att lyssna på texten ordentligt eftersom country inte är hennes musik.

Skizz berättar för Jill om detta och det är inte så förvånande vad hon föreslår, eller hur? De tränar och övar och far sedan ut till denna trailer park där de gör ett underbart framträdande inför familjen. Vi har redan fått se hur respekten och kärleken inom familjen flödar, hur barnen uttrycker stor trygghet men denna avslutning toppar ändå allt. Vilket fantastiskt klimax.

Vi har under programmets gång även fått lära oss en del om Skizz. Han är feminist och berättar också kort om varför. För mig tar inte detta bort någonting av den positiva känsla jag har efter programmet. Det bara konstateras och det är okey.

Det tredje programmet, det andra i ordningen, har jag inte sett. Jag har undvikit att se det medvetet. Det finns annat som känns viktigare. Orsaken är att Jills gäst var Kakan Hermansson. Hon beskriver sig också som feminist och det är hon säkert. Jag har tagit del av saker hon skrivit på Twitter och i Nöjesguiden. Kakan Hermansson företräder en feminism som vill konfrontera normer och framförallt normer som innehåller spår av män. Det är väl inte mycket att protestera emot om det inte varit för att hon har media som plattform att sprida sitt hat på. Hon skriver i Nöjesguiden och är programledare i radio. Det finns knappast någon anledning för henne att känna diskriminering eller hat.  Men hon anser sig ha anledning att i stora doser delge oss av sin misandri. Men det har vi förmodligen förtjänat, vi gammaldags normkramare.

Är det någon som  såg programmet med Kakan? Beskriv gärna om ni tyckte det var bra och varför jag bör se det så gör jag kanske det!

 

Post Navigation