snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Dawkins”

De skillnader som inte existerar mellan könen, varför finns de?

Jag skriver detta inlägg på förekommen anledning. Dels på verifierade observationer i min omgivning och dels för att jag på en fest härförleden dristade mig till ett påstående vars reaktion på åhörarnas mimspel genast fick mig till att dra tillbaka detsamma.

Jag påstod nämligen att det förefaller som om lokalsinnet hos män i genomsnitt är bättre än hos kvinnor.

”VARFÖR DÅ?”

Jag tänkte att någon dag skall jag våga ta upp skillnaden mellan mäns och kvinnors fysik. Att män har mer muskelmassa, större lyftkapacietet, springer fortare etc. än kvinnor. Alltså helt fysiologiska egenskaper.

Men en drar sig!

Fast ändå!

Varför är det då så här?

Är det för att kvinnor fått mindre att äta och därmed genetiskt stannat i växten? Eller kan man tänka sig andra skäl?

Kanske skall man rent av inse att de egenskaper vi förvärvat beror på den miljö vi lever i. Och tvärt om, de miljöer vi lever i påverkar de egenskaper vi förvärvat. Aha! Det är alltså miljön som styr, precis som de nya vetenskaperna envist har hävdat, könet är en social konstruktion! Ja, självklart bestämmer den miljö som vi växer upp i vem vi blir och vad vi utvecklas till. Basegenskaperna, emellertid, har vi med oss som en utveckling av miljöerna som våra förfäder levat i. Med genetiska förändringar som tagit tiotusentals generationer att märka förändringar på. Om det inte vore så skulle vi alla ha varit likadana encelliga organismer levande i den ursprungssörja som bestod av kolväten och aminosyror. Men så är inte fallet, vi har utvecklats därifrån alla på olika sätt beroende av den miljö som omgett oss.

Charles Darwin insåg vid sin studie av de galapagiska finkarna att miljön har avgörande betydelse för arternas utveckling. Finkarna isolerades på olika galapagosöar långt bak i tiden och har sedan utvecklats till olika arter beroende på den miljö de tvingats leva i. Andra exempel är fjärilar som på den engelska landsbygden sedan något åhundrade skilts åt av uppodlad mark och isolerats i dungar utspridda på fälten. De formade egna arter efter några generationer och kan därefter inte para sig och få gemensam avkomma. Ungefär samma sak har hänt med en ödleart i Kalifornien som delades upp genom att bosätta sig på var sin sida om en översvämmad dal. Livsbetingelserna blev annorlunda och två nya arter formades.

Så har alla arter utvecklats sedan den ursprungliga sörjan. Livsmiljöerna har avgjort den evolutionära utvecklingen. De tre exemplen är bara en illustration till utvecklingen som vi haft tillfälle att kunna observera.

Detta gäller generellt. Arter har utvecklat egenskaper som de har haft nytta av i sin miljö och tillbakabildat egenskaper som de inte kan dra nytta av. Om en art inte behöver flyga kan vingar tillbakabildas, om en art lever där ljus inte finns kan seendet tillbakabildas. Det går inte över en natt utan tar kanske tiotusentals generationer. I människans fall kanske en kvarts miljon år. Den moderna människan med stadsbildningar och jordbruk har inte existerat mer än i kanske tiotusen år och den människa som industrialiserats och urbaniserats såsom vi känner den är inte mer än några sekel gammal.

I det sammanhanget är det väldigt svårt att inbilla sig att de gamla jägar- och samlarsamhällenas krav på egenskaper inte skulle finnas kvar som minne av vem vi varit en gång.

För artens överlevnad har alltså kvinnor och män utvecklats olika men tillsammans i något som i vetenskapen kallas för ESS, Evolutionary Stable Strategi! Även om det finns stora skillnader på individnivå  inom könen så har utvecklingen strävat mot ESS. Arter som inte uppnår ESS kommer att dö ut och har dött ut. Att få avkomma, att kunna föda upp den, att ge avkomman vad den behöver i näringsväg och kunskaper för att kunna bli en medlem av arten och sedan återigen vidarebefordra egenskaperna till avkomman i följande generationer. Det är den genetiska poängen!

Därför har kvinnor genom trial end error genetiskt formats med en kropp som klarar att ge näring till en avkomma under en förhållandevis lång grocess. Sedan är kvinnan dessutom fysiskt utformad så att ett fosters jättehuvud skall kunna pressa sig igenom ett specialkonstruerat bäckenparti. Ytterligare skall hon, förmodligen med hjälp av andra i flocken, under flera år med början i total hjälplöshet forma ett barn till att bli vuxen. Under denna tid kanske hon föder fram ytterligare ett par barn. Under en tjugoårig fertilitetsperiod kanske mer än tio barn i allt.

Mannens roll i artens utveckling har varit försörjarens. Om rollen enbart varit att producera Y-kromosomer hade det räckt med ett fåtal män. Men nu gäller det att förse släktet med medel att försörja sig så antalet män blir väsentligt större. Detta ger dessutom ett bättre genetiskt urval och bidrar samtidigt förmodligen till att inte alla män tillåts para sig. (Sådan urskillnad finns, återigen förmodligen, inte på kvinnosidan alls.) Jakt bedrevs på stora vidder och under lång tid. Att följa villebråd i en jakt krävde styrka, snabbhet och, tada, lokalsinne. De som saknade den senare egenskapen kom förmodligen inte hem till gruppen igen och slapp därmed att förmedla den avsaknade egenskapens gen till eventuell avkomma.

Kvinnorna, å andra sidan, var förmodligen inte så beroende av att ha ett avancerat lokalsinne. Även om insamling av bär och rötter, kanske infångande av småvilt också krävde ett viss mått av rörelse så kan ändå inte kravet på bra lokalsinne varit lika stort som för män.

Ovan redogörelse är skriven ur minnet men med erfarenheter dragna ur evulotionsforskaren och professorn i biologi Richard Dawkins skrifter som inte bara hans egna rön och utan i särskilt hög grad redovisar rön från ett stort antal andra evulotionsbiologer.

Synd bara att postmodern vetenskap inte sysslar så väldigt mycket med observationer som med resonemang vars resultat redovisas för att tillmötesgå ideologiska krav. Om man vill något tillräckligt mycket kan man förvisso med högljudd argumentation och ”vetenskapliga” förtecken förfäkta slutsatser som exempelvis i en mockumentär som sändes i SVT Vetenskapens värld om kvinnans litenhet i jämförelse med mannen som resultat av patriarkal matstöld!

Jaja! Kunde helt enkelt inte hålla mig!

 

 

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Nu fattar jag vad jag inte förstod!

Det är mycket påfrestande att inse att man inte fattat ordentligt. Inte har fattat att det gäller att inta rätt attityd. Attityden som de flesta människor intar. Inte för att det är en bra attityd utan för att om man intar den så slipper man undan en massa tjafs och får behålla jobbet och barnens kamrater pekar inte när man hämtar ungarna efter skolan. Man behöver inte heller skapa skamkänslor på andra ställen i familjen. Det enda man har att ta itu med är sina egna tvivel och den egna ångesten.

Nu förstår jag att jag trampade fel med min förklaring av vad jag tycker är en mänsklig inställning till andra människor. Att om man ser dem som individer och bedömer dem för vad de gör och säger, då gör man fel. Man skall göra bedömningen utifrån den gruppidentitet som åsätts personen och sen kan man bortse från vad de gör och vad de säger. Allt skall ske enligt en noga fastställd hackordning vars enda riktigt säkra attribut är att vita europeiska män är längst ned i ordningen. Därmed får jag inte ha en åsikt om något eller någon utanför den gruppen. Jag blir dessutom tillsagd att hålla truten om jag dristar mig. Nä det har inte hänt än men jag väntar på den första gången.

Allt detta står klart när man ser den film som spelats in för att ge stöd till Jason Diakité. Bland dem som medverkar, håller upp sitt pass och läser talet från prisutdelningen finns Tomas Ledin. Min reaktion är att Ledin ger sitt stöd för Timbuktu och emot främlingsfientlighet.

Jag hade fel där, liksom i allt annat i ämnet. Den som vet heter Foujan Rouzbeh och hon kan förklara felet med Tomas Ledins sympatiaktion, det gör hon på SVT-Debatt. Hon menar att Ledin kan inte vara Jason eftersom Ledin är vit. Min fråga är kan man som vit inte ha en åsikt och sympatisera i en fråga som gäller främlingsfientlighet och rasism? Att vara utlämnad, mobbad, förnedrad på grund av sitt ursprung, sitt språk sin konstitution är det inte möjligt för en vit cis-person? Är det inte möjligt att mobbas som vit överhuvudtaget? Vad skall vi säga till de anhöriga till män som tagit sina liv för att de inte stod ut med omgivningens mobbing? Att de är kränkta vita män? Är det därför alldeles otänkbart att Tomas Ledin vet hur det känns att vara liten och rädd? Jag vet hur det kan kännas, men jag håller käften, kastar mig på magen med ansiktet mot marken och stiger inte upp förrän jag fått förlåtelse. Jag vet att om man tillhör den grupp av befolkningen som anses som norm, det vill säga den vanligast förekommande i fråga om antal individer, så kan det förefalla mycket enkelt och problemlöst. Men hur skall vi kunna straffa dessa tillräckligt för sin förmenta självgodhet. Jo, genom att kritisera allt de gör. Att bryta normen.

Vänta lite, att bryta normen? Norm innebär en förväntan som grundas på förekomst. Om normen utgöres av vit heterosexuell man, vad skall göras för att bryta normen? Den som vet svaret får gärna höra av sig.

Det finns alltså erfarenheter och kunskaper som jag inte under några omständigheter får delge någon annan om denne annan ej kan bekräftas tillhöra samma identitetsgrupp som jag. Alla individer i andra grupper kan förmodas bli kränkta. Systemet kallas för identitetspolitik och förenklar det sociala samspelet mellan grupper av individer eftersom det klart anger vem som alltid har rätt. Det lämnas alltså helt utan betydelse vad du säger eller vad du gör, enda betydelsen utgörs av vem du är, vilken grupp du tillhör, vilken identitet du har.

Detta är så kolossalt viktigt att ett flertal av de personer som besätter medias kulturredaktioner har tagit på sig uppgiften att vara talespersoner för dessa icke normerade grupper. Trots sin vita medelklassidentitet. Knepigt, eller hur?

Vi kommer därmed in på den aldrig övergivna normen som styr svensk åsiktsmystik. Normen består av tre huvudingredienser. Eller egentligen bara två. Eller en. Beror på hur man ser på det.

Identitetspolitik, postmodernism och postkolonialism.

Egentligen handlar allt om Postmodernism. En överallt spännande rutin som förenklar för de mest avancerade tyckarna med den alltigenom svagaste begåvningen. Det finns naturligtvis en annan mycket mera benevolent tolkning också. Jag kan bara inte komma på den.

Om ni vill ha en maliciös tolkning av postmodernism så kolla detta med uttalande av både Noam Chomsky och Richard Dawkins. Läs gärna allt ni kan komma över om Luce Irigaray som här till exempel.

Inom postmodernismen finns en postkolonial inriktning. Den postkoloniala teorin utgår ifrån den under de senaste århundradena västerländska (Spanien, Portugal, Storbrittanien) kolonisationen av  länder utanför Europa. Framförallt att de länder som under denna tid varit underkuvade har rätt att ”ge igen”. Den tanken tycker jag är helt underbar, man har väl sett alla Hollywoods ”ge-igen-filmer”. Men de som koloniserade var inte mina eller folkets omkring mig släktingar, det var inte heller män som agerade utan kvinnlig påverkan. Men ändå skall jag, skit samma, och mina söner ta det fulla ansvaret och bland annat hålla käften!’

Jag tror att den postmodernism och postkolonialism som många idag ansluter sig till är en till benämningen och enbart den en trosförklaring.  I postmodernismen ingår en tanke att kunskap är relativ. Det finns en postmodern strömning som ger sina tillskyndare en slags åsiktslicens där det är en självklarhet att man lever ett normkritiskt liv. Man vet vad dekonstruktivism kan användas till och man har ett klart perspektiv på alla pågående diskurser.

Men det finns också ett mycket tristare, om inte rent av farligare, syn på sig själv som postmodernist.

För att uttrycka det på ett sätt som är ytterligt kategoriskt och på gränsen till rasistiskt, man definierar sig som postmodernist. postkolonialist och ansluter sig till identitetspolitiken av ren och skär lättja. En liten grupp som agerar under dessa epitet gör det väldigt lätt för sig. Dessa (få?) kan därmed agera under principen med den rätta hackordningen. Man gör det utifrån en föreställning som baseras på inget annat än denna hackordning. All kunskap som kan förfäkta eller bestrida inställningen sorteras, om kunskap överhuvudtaget användes, så att bekräftelse uppnås. Man tolererar inga avvikande uppgifter sprungna ur kunskap om historia eller ens de väldigt basala kunskaper som en samhällsstruktur är beroende av.

Hackordningen avgörs av hudfärg, etnicitet och kön. Dessa tre egenskaper poängsätts på ett slumpmässigt sätt och det enda som är säkert är att vita europeiska män alltid hamnar underst. Det är ganska självklart att jag som just vit europeisk man protesterar, kan tyckas, men det är inte jag som råkar illa ut det är de uppväxande små vita europeiska männen, det vill säga pojkar i förskoleålder och uppåt, som aldrig kommer att ta sig ur skuldpositionen. Trots att de är oskyldiga, kommer de aldrig någonsin att kunna drabbas av något annat än rättfärdigt hat.

Fastän att det inte råder något som helst tvivel om den europeiska kolonisationen förtryckande egenskap sedan slutet av 1400-talet till en bit in på 1900-talet, saknas en diskussion om hur kolonisationens historia egentligen ser ut.

För det första: Varför envisas man så ihärdigt att det bara skall vara män som skall ta på sig denna arvsynd, var de aragoniska drottningarna män? Eller Elisabeth I av England? Vad gör det så enkelt att bortse ifrån att detta var ett mänskligt projekt med främst män men också med kvinnor i drivande ställning. Och, kanske framförallt, massvis med män och kvinnor som inte fick reda på vad det gällde och kanske egentligen agerade utan bifall.

För det andra: Kolonisatörer har funnits i alla världsdelar under världshistoriens gång. Det är inget som uppfunnits av den vite europeiske mannen. Företeelsen är mycket äldre än så! Samhällen som är framgångsrika breder ut sig eftersom befolkningen tenderar att föröka sig. Imperier som Assyrien, Persien, Babylon, Mongoliet, Inkas  med flera, hur gjorde de för att kolonisera? Korstågen (läs Steven Runciman) där även kvinnor ingick fram till dagens imperier? Hur skall dessa historiska fakta kunna ingå i en postmodern uppdelning? Inte alls tänker jag. Det är bättre att vara kunskapsmässigt nollställd om man tar sig an denna tolkning av världen i postmodernistisk stil. Och den svenska skolan verkar vilja säkerställa denna ordning.

Hur många räknar in det japanska imperiets erövringar i Sydostasien och Pacifiken under första hälften av 1900-talet eller kanske det Ottomanska rikets (nuvarande Turkiet) fram till 1917 kolonisation av det som 1948 kallades för Palestina och som var brittiskt protektorat på ett NF-mandat (efter -45 ett FN-mandat) framtill Israel bildades 1948. Hur många vill se en sådan sanning? Eller varför inte det förra Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som orsakade omfattande svältdöd  i exempelvis Ukraina? Var ligger sanningen i den expansion som islam som religion och etnicitet orsakat i Nordafrika? Är det på någons bekostnad, kanske liknande den katolska utbredningen i Sydamerika? 

För det tredje: Det finns också en inställning att slavhandel är en konstruktion av vita europeiska män, en inställning som är ytterst enfaldig och går ut på att det är bara vita europeiska män som kan besitta en sådan ondska! Faran med en sådan inställning är att man möjligen missar det slaveri som fortfarande finns i världen. Ett slaveri som inte bara gäller sexuell trafficking utan även arbetskraftsförslavning. Det slaveriet som exploaterades i Afrika under 1600- och 1700-talet var ingen västlig uppfinning. Man exploaterade en marknad som funnits länge. Zanzibar i Indiska Oceanen har fungerat som ett centrum för den arabiska slavhandeln länge, och enligt vissa så frodas denna handel fortfarande. Om än inte just där.

Men det är den vite europeiske mannen som skall skuldbeläggas! Enfalden är oändlig i vissa kretsar.

Det är detta jag motsätter mig därför det riktar strålkastarljuset på fel håll, det finns mörkermän som duckar för ljuset och förnöjt emotser den vite mannens eget påtagna skuld.

Och som jag antydde tidigare, det finns en uppväxande generation av vita europeiska män som kommer att leva med denna skuld och förmodligen få se den överföras till sina söner.

Det är kanske rätt åt dem, men förklara då detta för mig är ni snälla.

Och du, som eventuellt läser här, kommentera gärna men vet att jag bedömer dig utifrån vad du yttrar och vad du gör inte för vem du påstår dig vara eller vilken grupp som du anser dig representera.

PS. Jag blev tvungen att göra följande tillägg. Ett tillägg som egentligen fanns i mina tankar när jag började skriva inlägget här men som glömdes bort.

Jag tänker på den fullständiga missriktningen som man kan råka ut för när man grupperar människor i någon slags hackordning efter deras grupptillhörighet och gruppidentitet. Mina vänner som är judar i Malmö, är samtliga ättlingar till överlevare efter den mellaneuropeiska utrotningen vilket borde ge dem en hög placering. I stället har det blivit av etablissemanget accepterat att kritisera dem med glåpord och trakassera dem med spott och spe, för händelser som de inte har något avgörande på i Mellanöstern.

Är det rätt med identitetspolitik tycker du?

Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys.

Det förekommer just nu en diskussion i landet om huruvida vetenskapliga observationer skall betraktas de facto eller om de skall redovisas efter filtrering genom ideologiska filter. Man diskuterar också om det verkligen är rätt att låta massmedias redaktioner få lov att tolka och presentera dessa observationer innan de blivit ideologiskt prövade.

Många bloggare har på ett förtjänstfullt sätt ifrågasatt diskussionen. Bland många finns Ann-Marie Maukonen, Flying Martin, Susanna Varis, Toklandet, Bashflak, med flera som berör det och i genusdebatten.se har det diskuterats av både Erik och Ninni!

Försvar har publicerats av bland andra Charlotta Vainio som försvarar forskaren helt korrekt men som glömmer att kritiken, som jag ser det, egentligen riktar sig mot dem som anser att forskning och särdeles forskningens resultat måste spegla en överordnad ideologi eller förkastas! Detta borde vara diskursens ansats. Läs i Charlottas kommentarsfält mycket intressant av Chade, Bashflak och bloggerskan själv.

Och som vanligt är jag sist av alla med ett aktuellt ämne som alla andra redan traskat vidare från.

Frågan som man bör ställa är, skall ideologierna påverka vetenskapen eller skall vetenskapen påverka ideologierna? Hur det förhåller sig visar den diskussion som förevarit i detta ämne, men borde det inte vara tvärtom? Självklart borde det vara så! Tvärtom alltså! Vi har levt med en utveckling som har gjort att vi idag lever som vi gör, att vi kan producera ett överskott som används att finansiera det som inte själv bidrar till överskottets produktion. Så skall det vara och det är ingen som kan ifrågasätta detta system som vi alla i mer eller mindre full konsensus stöttar. Vi har kommit fram till denna situation genom vetenskaplig forskning som bestått av en blandning av naturvetenskap och filosofi. På något sätt har vi en obruten utvecklingslinje i vetenskaplig forskning från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein  och som fortsätter från Einstein och framåt, oftast betecknat som naturvetenskap men med starkt innehåll av både sekulär och religiös filosofi. Vi vet att det tidigare funnits ideologiskt betingad forskning som var ämnad att förse ledarna med politiskt initiativ och som alltid förkastats efterhand. Ett exempel är den genealogiska forskning som utfördes vid tiden för Renässansen och som var ämnad att stärka monarkernas historiska rätt att vara just monarker.

Listan på ideologiska vetenskaper eller vetenskaper som låter sig kapas för att verifiera och bekräfta en ideologis rätt att exklusivt få styra över massorna, är lång. Som exempel kan nämnas marxistisk forskning, rasbiologisk forskning, frenologisk forskning, nationalsocialistisk forskning och inte att förglömma den forskning som utföres av religiöst troende fundamentalister för att stärka sin makt över sina proselyter.

Gemensamt för denna forskning är att den är svår att kategorisera som naturvetenskaplig eftersom den inte bygger vidare på den röda tråd som spänner från antiken till nu. Därför kategoriseras den vanligen som en del av den humanistiska vetenskapens forskning vilket bland några få gör hela det humanistiska fältet suspekt. Tråkigt nog.

Emellertid finns det en annan fördömande åsikt, denna gång från humanistiskt håll och som riktas mot de naturvetenskapliga disciplinerna. Den utgår ifrån de postmodernistiska idéerna som dekonstruerar, problematiserar och dömer ut naturvetenskaplig forskning som patriarkal och förtryckande. Kulturrelativism och identitetspolitik ligger på den postmodernistiska åskådningen som pålägg på en macka. Den postmodernistiska inställningen infinner sig inom viss del av ideologin som försöker styra genusvetenskapen och den feminism som oftast citeras av okunniga och okritiska skribenter. En elitistisk föreställning som tror att Nietzsche och Focault har mer att tackas för bidrag till vårt välstånd än Newton och Einstein.

Det är egentligen här som mitt inlägg startar för nu kommer det roliga.

Noam Chomsky, den amerikanska vetenskapsmannen och stridbare debattören ni vet, uttrycker sig så här om postmodernistisk filosofi:

(Min översättning efter egen transkription av vad han säger i detta videoklipp.)

Mina kommentarer finns inom [square brackets].

”Vi har de där personerna (guys) på fysik- och matematikfakulteterna och de har alla sorters komplicerade teorier som vi naturligtvis inte kan förstå. Men de tycks förstå dem. Och de har principer och de drar komplicerade slutsatser ut ur dessa principer och de experimenterar och de kan se om det fungerar eller inte. Verkligen imponerande grejer. Så vill jag också vara! Så jag vill med ha en teori, i litteratur… i humaniora, du vet, litteraturkritik, antropologi och så. Det finns alltså ett fält som kallas teori där vi liksom fysikerna kan prata oförståeligt. De använder stora ord, vi skall använda stora ord. De drar långtgående slutsatser, vi skall dra långtgående slutsatser. Vi uttrycker oss bara så som de uttrycker sig och om de säger att, hallå, vi [fysiker och naturvetare] sysslar med riktig vetenskaplig forskning. Det gör inte ni! Det där är bara vit manlig, sexistisk, borgeoisin, vadsomhelst som är svar på det, hur är vi annorlunda än de? OK!

Den tanken är väldigt tilldragande!”

(översättning copyright)

En annan av mina favoriter som jag har läst mycket av är professorn i biologi och genetisk evolutionsteori, den rabiate ateisten Richard Dawkins vars oerhört underhållande uttalanden exemplifieras här nedan. Han ger sig på postmodernism och feminism i detta videoklipp som jag transkriberat och översatt:

”Och så finns det ju postmodernismen. Jag skall bara citera ett exempel. Jag tror det är en bokrecension av en fantastisk bok av Sokal och Bricmont. Sokal är den utmärkte fysiker som skrev den parodiska artikeln som lurade och förödmjukade alla postmodernister. Den feministiske filosofen Luce Irigaray är en av dem som får ett helt kapitel av Sokel och Bricmont  i en ´passage reminisce’ av en ökänd feminists beskrivning av Newtons Principia som en ´våldtäktsmanual’. Newtons Principia är en ‘våldtäktsmanual’ ! Irigaray påstår att E=MC^2 är en sexistisk ekvation. Varför? För att det privilegierar ljusets hastighet. Privilegierar är deras mest favoriserade ord vågar jag påstå att ni noterat. Det privilegierar ljusets hastighet framför andra hastigheter som är livsviktiga. Typisk liksom ´the school of thoughts examination’ är Irigarays tes om `fluid mechanics’ [flödesmekanik, jag är inte helt säker på om det ingår i ämnet hydrodynamik?]. Flöden, förstår ni, har blivit orättvist förbisedda av maskulin fysik, privilegier, fasta solida saker, Hennes [Irigaray] amerikanska talesperson,Cathryn Hales, gjorde misstaget och återgav Irigarays tankar i lättförståelig klartext. Äntligen har vi fått en någorlunda oskymd föreställning av kejsaren, och ja, han är naken.
Citat:
Privilegierandet av ‘solid overfluid mechanics’ och särskilt vetenskapens inkapabla sätt att handha turbulent flöde överhuvudtaget ger hon [Irigaray] orsak av att den associeras med feminitet. Därsom män har könsorgan som genomtränger och som blir styva har kvinnor öppningar som läcker menstruationsblod och vaginala vätskor. Utifrån detta perspektiv är det inte konstigt att vetenskapen inte lyckats åstadkomma en fungerande modell för turbolens. Problemet med turbulent flöde kan inte lösas eftersom föreställningen om flöden och kvinnor formulerats på så sätt att det nödvändigtvis utelämnar onämnda rester.
Slut på citat.
Man behöver inte vara fysiker för att lukta sig till den idiotiska absurditeten i denna typ av åsikter, tonen i den har tyvärr blivit alltför igenkännbar men det hjälper att ha Sokal och Bricmont till hands för att få oss att förstå varför turbulent flöde är ett så stort problem, nämligen att Navier-Stoke ekvationerna är mycket svårlösta! ”                                                                                                                                          
(översättning copyright)
Dessa uttalande av Chomsky och Dawkins innehåller en del kritik mot både postmodernism och feminism. Framföraltt den kombination dessa ibland uttrycker sig som. En av huvudpersonerna i kritiken är Alan Sokal som skrev artikeln med namnet ”Transgressing the Bounderies: Towards a Transformative Hermaneutics of Quantum Gravity” som publicerades i Social Text och som enligt Dawkins ovan ”left them with egg on their face”. Se not1 nedan.
Tänkvärda citat av Alan Sokal (översatta av mig).
”Varför gjorde jag det? Jag erkänner att jag är en oförvitlig gammal vänsterman som aldrig riktigt fattat hur dekonstruktion varit tänkt att hjälpa arbetarklassen. Dessutom är jag en konservativ gammal vetenskapsman som naivt tror att det existerar en extern värld vari det det existerar objektiva sanningar om världen och att det är mitt jobb att upptäcka några av dessa.”
och
”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    
not1 utdrag från Wikipedia om Alan David Sokal:

Sokal is best known to the general public for the Sokal Affair of 1996. Curious to see whether the then-non-peer-reviewed postmodern cultural studies journal Social Text (published by Duke University Press) would publish a submission which ”flattered the editors’ ideological preconceptions,” Sokal submitted a grand-sounding but completely nonsensical paper entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity.”[3][4]

The journal did in fact publish it, and soon thereafter Sokal then revealed that the article was a hoax in the journal Lingua Franca,[5] arguing that the left and social science would be better served by intellectual underpinnings based on reason. He replied to leftist and postmodernist criticism of the deception by saying that his motivation had been to ”defend the Left from a trendy segment of itself.”

The affair, together with Paul R. Gross and Norman Levitt‘s book Higher Superstition, can be considered to be a part of the so-called Science wars.

Sokal followed up by co-authoring the book Impostures Intellectuelles with Jean Bricmont in 1997 (published in English, a year later, as Fashionable Nonsense). The book accuses other academics of using scientific and mathematical terms incorrectly and criticizes proponents of the strong program for denying the value of truth. The book had mixed reviews, with some lauding the effort[6], some more reserved,[7][8] and others pointing out alleged inconsistencies and criticizing the authors for ignorance of the fields under attack and taking passages out of context.[9]

In 2008, Sokal revisited the Sokal affair and its implications in Beyond the Hoax.                                                                                                                                                                                                                                                                                                 not2 utdrag ur Wikipedia 

Luce Irigaray (born 3 May 1930) is a Belgian-born French feministphilosopherlinguistpsychoanalystsociologist and cultural theorist. She is best known for her works Speculum of the Other Woman (1974) and This Sex Which Is Not One (1977).

 

Alan Sokal and Jean Bricmont, in their book critiquing postmodern thought (Fashionable Nonsense, 1997), criticize Luce Irigaray on several grounds. In their view, she wrongly regards E=mc2 as a ”sexed equation” because she argues that ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”.[citation needed] They also take issue with the assertion that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics. In a review of Sokal and Bricmont’s book, Richard Dawkins[5] wrote that, ”You don’t have to be a physicist to smell out the daffy absurdity of this kind of argument (…), but it helps to have Sokal and Bricmont on hand to tell us the real reason why: turbulent flow is a hard problem (the Navier–Stokes equations are difficult to solve).”

 

Genfråga en genusfråga? Fråga mansexperten!

För de som studerat evolutionsbiologi inom akademin eller på ren så kallad populär basis, vet att den kunskap som finns idag bygger på de rön som känts till i sekler. Många har sysslat med genetisk förädling och förståelsen har förfinats från Gregor Johann Mendel, och den något tidigare Charles Darwin. Och utan tvivel bygger dagens evolutionsteorier på dessa tidiga herrars rön och inget har förkastats i sin helhet utan snarare förfinats. Modern vetenskap verifieras med observationer och med matematiska modeller. Detta är en naturlig del av naturvetenskapen och den modell som man anser som vetenskapligt hållbar. Vi bör emellertid konstatera att med matematiska modeller bevisas ingenting men man kan ta fram olika scenarier för test för att bygga vidare på. Ett underbart instruktivt exempel är alla de hundratals matematiska modeller av universum som existerar inom kosmologin. Det är inte lätt att utpeka något som sannare än något annat men vissa kan man avfärda för att de inte stöder de slutsatser som görs ur relativitetsteorin eller ur kvantmekaniken eller båda i kombination. Det sista mer eller mindre en önskedröm. Men ingen avfärdar någon av de modeller som gör det!

Moderna vetenskapsmän som exempelvis biologen Richard Dawkins beskriver för oss utvecklingen från det första bakteriella livet till komplexa cellorganismer som utgör oss människor. Ett återkommande påstående är att våra kroppar är bara förvaring åt den helt överordnade styrmekanismen som utgörs av våra gener. Våra gener har bara en strävan och det är att låta sig kopieras till nya celler och till nya organismer. Under åtminstone de kanske hundratusen år som vi moderna människor funnits, har våra gener utvecklat sätt som låter dem reproduceras och förökas på ett så energieffektivt sätt som möjligt. Vi är sexuellt uppdelade i honor och hanar och det krävs en av vardera för att få avkomma. Honorna producerar ägg med DNA i X-kromosomer och hanarna producerar DNA i gener i Y-kromosomer, Honornas äggproduktion begränsas till något hundratal på en hel livstid medan männen producerar miljarder spermier under sin livstid. Dessutom kräver, naturligt, konceptionen att denna sker i honans kropp och att fosterutvecklingen sedan sker där. För människor varar denna under nio månader. Generna hos en hona kan inte reproducera sig under denna tid men hanen kan omedelbart förse en ny hona med en genuppsättning.

(Tillägg till artikeln gjort 3 september, kl. 9:30.

För att inte skapa allt för stor förvirring vad gäller mänskliga könsceller bör påpekas att det finns två uppsättningar. I kvinnans X-kromososm finns i sort sett rubbet för att göra en könlig människa. Mannens Y-kromosom innehåller ytligt betraktat endast de gener som bestämmer könet till manligt. Vid befruktningen tillhandahåller kvinnan X-kromosom och mannen antingen X-kromosom eller en Y-kromosom. I det förra fallet blir könet på avkomman kvinna och i det senare man.

Ytterst förenklat!)  

Jamen detta vet jo alla! Javisst men, om detta nu är något som helt och hållet eftersträvas av våra gener, förstår då inte våra gener det självklara att ägg är mycket kostsammare att producera än hanarnas spermieproduktion. Jovisst det vet de men hanarnas gener vet också att för att kunna uppleva kopior av sig själv i avkomma så måste de konkurrera med andra hanar. Och hanarna kan vid fortplantningsförsök inte heller veta om det finns ägg till befruktning eller om äggen redan är befruktade.

Nu kan ju var och en undra om detta verkligen gäller idag för människor också. Att det kanske gäller för djur må vara sant, men för människor? Ja, vad skall vi tro?

Nu är det så att vårt samhälle räknas som civiliserat och med ett starkt kulturellt inslag. Det finns både outtalade och skrivna regler för uppförande och det finns en uppsjö av kulturella konvenanser. Allt för att våra gener skall hållas på plats och kraven på kopiering mästras. Vi skall alltså kunna leva tillsammans i sociala samhällen och gruppen vi tillhör har blivit det viktigaste. Gruppen som beroende på samhällets tekniska utveckling egentligen kan bli hur stor som helst.  Vi har en roll som ges oss med avseende på vårt kön, vår härkomst och vår ställning. Denna roll varierar kraftigt med lokal men också med tid. Våra roller i Sverige, alltså rollen för män, mansrollen och den för kvinnor känns inte alls igen av människor från andra kontinenter eller från andra tidsåldrar. Detta är kulturella, sociala skillnader.

Men, men och men! Vi kommer att kunna para oss och skaffa avkomma över dessa kulturella och sociala gränser! Oftast sker detta med stor entusiasm och glädje även om det inte alltid är så. Detta visar att trots de kulturella och sociala skillnader vi uppmärksammar, så agerar generna i våra kroppar med den största igenkänning av könsrollerna och nyttjar detta för att kunna ta initiativ till reproduktion!

Men låt oss ändå i all ödmjukhet fastslå, honor och i alldeles särskilt hög grad fertila honor är särskilt skyddsvärda i ett genetiskt perspektiv. Våra gener låter oss veta detta och evolutionen har, i strid mot all modern uppfostran och teori, försett genomsnittsmannen med mycket större muskelmassa än vad genomsnittskvinnan fått. Detta skall vi fortfarande i all ödmjukhet förstå så att överskottet av styrkan är avsedd för att hålla borta andra hanar från honorna i genernas kamp för reproduktion. Dessutom för att skydda kvinnan från vad som helst och för att visa kvinnan att han har bästa genuppsättningen för reproduktion. Alltså inte som så många tycks tro bara för att våldföra sig på honorna. Av någon anledning har våra gener bringats i tron att denna fördelning är den mest konkurrenskraftiga för reproduktion. I samband med detta så skall man komma ihåg att den stora genbanken är identisk mellan honor och hanar, det är bara könsgenerna som är olika och som i sin tur bestämmer hur övriga gener skall bete sig.

Nu kommer jag till regeringens utsedde expert i den av regeringen tillsatta mansutredningen, nämligen Inti Chavéz Peréz. En man med omfattande erfarenhet och en kunskapsbank som han ibland inte vill hänvisa till men som uppenbart vare sig innehåller Dawkins eller Einstein. Han har tidigare skrivit en bok med titeln Respekt och detta har han fått mycket erkännande för. Med rätta såklart. Jag har läst den och den innehåller en del varierande information till ungdomar i deras första trevande försök med sex. Egentligen en bra ansats även om självklarheterna är uppenbara för oss äldre så kan det vara mycket bra upplysning för den osäkre debutanten. Jag kan mycket väl tänka mig att man har boken och gör en gemensam ”seans” några stycken. Det kommer jag ihåg från mina debutår även om vi inte hade tillgång till Respekt,

Nu har han även fått publicerat en debattartikel i Aftonbladet som möjligen utgör upptakten för arbetet i mansutredningen. Han skriver om hur vi skall stävja våldtäkterna som män utsätter kvinnor för. Han påstår att av 16.900 anmälda sexualbrotten i Sverige så var minst 30.000 våldtäkter. Av dessa fälldes 200 i domstol. Av de 16,900 sexualbrotten borde man väl av rubriceringen anta att en del av dessa är mindre allvarliga än våldtäkt? Varför 30.000? Varför inte 300.000? Eller 365.000? Tusen om dagen låter väl inte orimligt? Var får han siffran från som inte finns i statistiken? Vad är en våldtäkt? För de flesta av oss står det klart vad det är. Det är ett samlag eller annan sexuell handling som påtvingas någon i trots mot dennes vilja oavsett om det uttalats något nej eller ej. Vad det inte är är dåligt sex som man ångrar efteråt av någon anledning. Inte heller om detta är långt efteråt och sexpartnern inte uppträtt såsom man ville. Inte om man är kille i alla fall, kanske om man är tjej. Men var får Inti Chavéz Perés 30.000 ifrån, vad ingår i summan? Jag misstänker att han bara tycker och att han får bekräftelse från andra som tycker likadant.

I artikeln redogör Inti Chavéz Peréz för fyra stycken bullet lines eller check lines som det råkar vara i detta fallet. Fyra stycken påståenden som inte är särskilt svåra att hålla med i, vid risk av att annars betecknas som kvinnohatare. Han vill mobilisera alla män, även de nästan 100% som aldrig begår någon våldtäkt, i aktiv kamp mot sexism och våldtäkter. Genialiskt min gode Sherlock, lite kvällskurser och veckoslutskonferenser mer eller mindre frivilliga kunde vara ett mycket lyckat initiativ. Inte för att avveckla en förment våldtäktskultur utan mer att säkerställa utkomsten för den lycklige som får arrangera kurserna. Det kommer alltså inte att räcka att vi avstår från sexism eller från våldtäkter vi skall dessutom gå någon slags frälsningskurs för att få full avlat.

Varför vidtar man inte samma geniala grepp mot annan brottslighet som bedrägeri, skattefusk, felparkering, väpnat rån med mera. Jo eftersom man vet att det inte hjälper. Men här har Inti Chavész Peréz en affärsidé som säger att det går. I marknadsföringen ingår, och här får han massiv hjälp, att beskriva utsikterna för unga tjejer och kvinnor som sådana att de, om de har tur, enbart kan lita på sina fäder! Resten av alla män och pappor inpräntas man att hata. Grunden är lagd för en bra kampanj som kommer att göra MacDonalds gröna av avund.

Varför kan man inte konstatera att mäns överlägset större muskelmassa är ett resultat av att evolutionen avsett att även skydda den evolutionärt dyrbara kvinnan och att de allra flesta män fungerar så?

Post Navigation