snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “demokrati”

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Ehsan Fadakar, public service och hotet mot demokratin.

Jag såg programinslaget Allt fler befinner sig i ”mediabubbla”  i SVT. Ehsan Fadakar fick som socialistisk opinionsbildare helt oemotsagd föklara vad han ser som hot mot demokratin. Ett hot som Fadakar också beskriver i slutet av inlägget.

Nä, Ehsan Fadakar, det är inte det som är problemet för demokratin. Problemet för demokratin är bland annat att en svensk public service sänder ditt program utan en enda fråga, utan en enda kommentar. Med andra ord det du berättar skall uppfattas som sanning.

Ehsan Fadakar är bekymrad över att tillgången till alternativa ”nyhetskällor” (min term) används som enda nyhetskälla. Bloggar, twitter, facebook, flashback anses exempelvis kunna bringa ”fel” värderingar hos människor. Att de ser en åsikt som stämmer med deras egen världsbild och därigenom missar de ”rätta” värderingarna. Ungefär så ser hotet ut mot demokratin.

Ehsan Fadakar ser alltså samma hot mot den rådande ordningen, ungefär så som man betraktade allt annat än statlig information i DDR, Sovjetunionen , Kuba eller Kina som hot mot den demokratiska ordning som råder eller har rått i dessa länder.

Som om det vore problemet! Hotet alltså, mot demokratin.

Hotet mot demokratin består inte av att människor får vilseledande information, hotet består i att människor inte har kunskap nog att ifrågasätta den information de erhåller. Det är en brist hos, exempelvis, public service att inte reflektera över vad Ehsan Fadakar säger och ställa en fråga. Likväl som det är en brist hos besökare på sociala medier att inte kunna ifrågasätta informationen där. Oavsett vilka algoritmer som leder vart.

Bristen finns inte på internet, bristen finns i utbildningssystemet och börjar i förskolan. Vi slarvar alldeles för mycket med folks utbildning och kunskapsförvärv. Lyckligtvis finns det undantag men trenden är avskräckande. I stället för kunskaper som bas för ifrågasättande av information skall det i stället vara normbrytande och meningslös hen-indoktrinering. Man har missat att kunskap förmedlas av dem som själv har den och inte genom sök på internet. För då hamnar man nämligen just i den situation som Ehsan Fadakar beskriver. Men hans oro verkar vara mest att hans åsikter ifrågasätts, och helt i demokratisk anda skall han så.

Hotet mot demokratin är istället att de likriktade åsikterna är så likriktade att journalister i dagspress och i public service är väldigt överens med regering och ministrar. I stället för rikta kritik mot den gruppen riktar man en enad front mot något annat, utanför, ett hot som man aldrig kommer att ta debatt med. Enbart förneka, förringa och förlöjliga.

Hypotesen som Fadakar driver, vill han påvisa med hjälp av egen facebook-sida med namnet Caroline Svensson. Jag letar efter denna sida, hittar 98 stycken Caroline Svensson men ingen som passar på beskrivningen. Min tilltro till Ehsan Fadakar och hans verklighetsbeskrivning är tyvärr inte större än att jag tror han ljuger. Inte om sidan utan om vad han berättar om sidans kommentarer. Vad har SVT research gett?

Att människor söker annan information än den som Ehsan Fadakar och hans journalistkollegor anser vara ”rätt” är faktiskt demokrati. Inte ett hot mot den! Inte ens algoritmerna som leder folk till olika sidor eller okunnigheten om dessa leder till demokratins förfall. Det är den fundamentala bristen på engagemang för utbildning och kunskap i svenskt utbildningsväsen som är det stora hotet mot demokratin.

Och okunnigheten inom befolkningen gynnar även sådana som Ehsan Fadakar. Algoritmerna leder även till hans åsikter och ifrågasättande av dessa förhindras också av okunnighet.

Bland annat inom public service!

 

 

Ett tokparti ersätter ett annat – bra?

Väljarnas sympatier fördelades så här på de olika partierna i riksdagsvalet 2014:

V=  5,7%

S= 31%

Mp= 6,8%

C= 6,1%

Kd= 4,5%

Fp= 5,4%

M= 23,3%

SD= 12,8%

Ingen av de konventionella blocken kan få majoritet utan stöd av SD, och det kan man inte föreställa sig ska kunna hända.

Det som hände vid budgetrundan på hösten 2014 var att S+Mp lade ett förslag med stöd av V. Det vill säga av 43,1% av riksdagspartierna. Dessutom hade vi ett gemensamt förslag av Alliansen, M+C+FP+Kd och ett förslag av SD. Om var och en röstat på sitt eget förslag så hade S+Mp förslaget gått igenom och klubbats.

Men så skedde inte. SD röstade på Alliansens förslag och vips blev det en majoritet för denna. Nämligen 52,1%. Oslagbart och ovälkommet! Så kan man inte ha det!

Vad som förväntades var att Alliansen borde lägga ned sina röster så att S+Mp skulle kunna få igenom sin budget, med eller utan stöd från V.

Nu har man kommit överens, verkar det, i en ”decemberöverenskommelse” där man mellan partierna i regeringen S+Mp samt partierna i Alliansen M+C+FP+Kd bestämt att vid ett upprepat sådant tillfälle vid budgetomröstning, det näst största blocket skall lägga ned sina röster. På så sätt kan en minoritet styra och ställa i landet. Precis så som alla vill, att vara överens. Det är ju det viktigaste. Eller hur?

I denna ”decemberöverenskommelse” ingår inte V eller SD. De senare var ju dem som skulle uteslutas ur det demokratiska systemet och det är kanske bra? Men V? Var hamnar vi där?

Om inte V vill stödja en S+Mp budget, då blir ju Alliansen större än förslagets stödjare. Skall de lägga ned sina röster då? Nä säger du, det kommer inte att hända, V kommer att stödja förslaget och då lägger Alliansen ned sina röster.

Det är väl tänkbart, kanske rent av förutsägbart, att det blir så. Men det är väl knappast tänkbart att V stöder en budget om de inte själv har stor inverkan på innehållet? Vi kommer att få förslag med rent ut sagt tokiga kommunistförslag som då inte får någon motsättning från Alliansen. De skall enligt överenskommelsen lägga ned sina röster. För vad säger att V inte tar den löst slagna bollen och returnerar den med full kraft, eller slår bollen i öppet mål?

Blev det bra?

Man har alltså självsvåldigt i denna ”decemberöverenskommelse” gett ett tokparti med låg representation oproportionerligt stor makt för att utestänga ett annat, dubbelt så stort tokparti från den demokratiska scenen!

Eller är det verkligen så att oavsett hur stödet för regeringens, nu för tillfället S+Mp, ser ut så skall Alliansen lägga ned sina röster? Det vill säga, i praktiken kommer det bara att finnas ett förslag!

Det låter både praktiskt och bra, i alla fall för den late. Men demokratiskt?

Vad tycker du?

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Om protektionism och skatter. Hur sprids välstånd globalt?

Vi har ett val till EU-parlamentet alldeles strax (25/5) och ett val till Sveriges riksdag senare i år, i september. Det läggs alltså en massa krut på partipolitiska idéer och den ena sanningen staplas på den andra. Argumentationen går hyfsat bra för alla partier. Bara man inte diskuterar samma sak som den för stunden utsedde debattmotståndaren. Gäller diskussionen siffror, som ju ofta räknas som tillförlitliga, så mäter alla på olika sätt för att alla skall kunna få rätt i diskussionen och vi som lyssnar till spektaklet har ju redan uppfattningar som vi endast vill ha bekräftade. Av den anledningen får vi ofta höra från det ena partikansliet att deras kandidat ”sopat banan” med opponenten, vars kansli självfallet kan rapportera samma sak för sin kandidat.

Borgarna säger att det aldrig varit så mycket inbetald skatt som under denna mandatperioden allt medan de rödgröna påstår att aldrig förr har Sverige varit utsatt för så kolossala skattesänkningar som under de borgerliga regeringsåren. Här ser man den klara skillnaden i ideologi. Den ena vill ha in så mycket som möjligt för att förse oss med kvalitativ vård, omsorg och utbildning efter våra behov medan den andra vill, förment av samma skäl, begränsa utvaldas tillgångar på ett jämlikt sätt.

Vi behöver ha mer folk i arbete, det inser alla, men de rödgröna är förvissade att de kan göra detta genom att höja skatterna och skapa jobb i det offentliga, skola, vård och omsorg, medan de borgerliga vill att jobb skall skapas i den privata sektorn, bredda underlaget och därmed höja skatteintäkterna.

Vem tjänar på höjda skatter? Alla som får ta del av dem är det självklara svaret. Vi har offentliganställda inom kommun, landsting och stat (exempelvis lärare, sjukvårdspersonal och poliser) med låga ingångslöner och som behöver bli fler och dessutom få höjda löner. Instämmer! Men, fixas detta med höjda skatter? Varför är det då inte redan fixat? Vi har under åren skickat massvis av skattepengar till dessa sektorer och visst har det påverkat lönerna. Se bara på alla landstingspolitiker, sjukhusdirektörer och klinikchefer. Eller varför inte på våra rikspolitiker som lyckats förbättra sina villkor på ett enastående sätt tack vara vår vilja att betala skatt.

Är det verkligen någon som på allvar tror att höjda skatter kommer att gå till bättre villkor för offentliganställda?  Ställ då frågan varför de tror det när den totala skatteintäkten sjunker och vissa potentater kommer att finna skäl att belöna sig själv och varandra.

Jamen, skattepengarna skall ju gå till vården, omsorgen och skolan inte till vinster hos ägarna. Här finns ett tankefel, man har inbillat vissa inom befolkningen att det fula ordet ”vinst” skall bekämpas. Ingen vill erkänna att vinst är en förutsättning för att en verksamhet skall kunna fungera. I stället borde man vara inriktad på höga kvalitetskrav på entreprenörerna. Men då hade förmodligen en hel del kommunala verksamheter fått stänga ner på grund av kvalitetsskäl. (Privata verksamheter också så klart.)

Lars Ohly prisade en överläkare för att denna hade skänkt nästan en halv miljon till (V) valkampanj om inga vinster i välfärden. Det är viktigt att inte skattepengar går till annat än välfärden så man kan ju undra hur en offentliganställd, åtminstone som jag tror, överläkare fått sitt enorma överskott ifrån? Eller tog han ett lån? Jag ställde frågan till Lars Ohly som svarade ”Överläkare tjänar bra!”. Men så klart, Lars Ohly vill ju gärna att skattepengar skall gå till partiet. A la bonne heure!

Men detta är bara en repa i den politiska fernissan. Vad mycket värre är den mycket inskränkta hållning man har inom (S) och (V) vad gäller fri rörlighet av handel och arbetskraft. Jag får inget grepp över de ytterst grumliga värderingar som företrädare för dessa partier har och som de så förtäckt till människokärlek. I stället är det protektionistiskt och separatistiskt. Man har helt enkelt ingen förståelse för vad som skapar välstånd. Man tror envist att välstånd skapas genom höjda skatter som kan fördelas som bidrag. Om medborgarna blir bidragsberoende så blir de också medgörliga,  eller hur?

En förutsättning för människor globalt skall kunna skapa sig välfärd och demokrati är att man får möjlighet att verka på samma arenor och marknader som vi gör här i Sverige. Det är inte genom bistånd och bidrag utan genom beställningar av varor och tjänster som detta kan ske. Den separatism och protektionism som (S) och (V) förespråkar kommer ofelbart att segregera världsbefolkningen i vi och dom. En grogrund för politiskt missnöje och revolutionära önskemål och jag tror att detta kan vara ett mål för vissa politiker i Sverige.

Vi måste släppa in arbetskraft från andra länder för deras skull och för vår skull. Det senare kanske inte som omedelbar och individuell förbättring, men på sikt är det bra för landet. Vi skall emellertid vara noga med att det inte sker någon lönedumpning och arbetskraftsexploatering. Vi bör emellertid vara beredda på att vi kommer att kunna sänka våra kostnader inom vissa sektorer såsom omsorg, och kanske inom byggnad. Utvecklingen kan stoppas men det kommer inte att gagna Sverige.

Jag exemplifierar gärna med en bransch som jag har flera decenniers erfarenhet av. Den är dessutom gränslöst global i alla meningar. Det jag pratar om är transportbranschen i allmänhet och sjöfarten i synnerhet. Dessutom påverkade sjöfarten arbetssituationen i Sverige på minst två sätt eftersom vi både hade en livlig sjöfart och på grund av detta en högst internationell varvsindustri. Var finns de idag?

Varven försökte på 50- och 60-talen att specialisera sig. De större varven koncentrerade sig på att bygga stort och enkelt. Plåtschabrak till stora tankers blev resultatet eftersom dessa bestod mest av raka plåtar och kunde produceras i serier. Antalet mantimmar som krävdes var minimalt i förhållande till vad som krävdes för specialfartyg som till exempel passagerarfartyg. (Även om Kockums gjorde ett försök i genren med Celebration och Jubilee). När marknaden försvann i och med oljekrisen 1973 så lades varven ner pö om pö. Den stora produktionen hade redan flyttats till Japan och fjärran östern. På 1990-talet hade industrin flyttat till Korea från Japan och vid 2000-talet är det Kina som gäller som byggnationsland. (Generaliserat, jag vet, men det har en poäng.)

Varvsindustrin, som bringat så mycket välstånd, försvann från landet. I stort sett. Katastrofalt för kommuner och individer men har Sverige tagit skada? Nej! Kommuner och individer kommer igen i bättre skick och med massvis av erfarenhet och kunskap för att förbättra sin situation. Välstånd har även bibringats både Japan och Korea samt kommer nu även till Kina. Detta är exempel på konkurrens som har gynnat alla! Och ändå höll man på 1970-talet på med en kampanj som kallades för ”rädda varven” med ansvarig minister i en borgerlig regering. Phew! Vilket politiskt tryck det var då som kunde få frihandelsivrare att bli protektionistiska.

När det gäller själva rederinäringen var situationen under denna period mera uppenbar. Regering och myndigheter gjorde på fackets förslag det omöjligt att behålla passagerarfartyg med svensk flagg redan på 1970-talet. Allt för att säkra(sic!) jobben. De närmaste decenniet och det påföljande utmärktes av stollerier som enbart hade som avsikt att avgiftsbelägga svensk sjöfart. Att exempelvis momsbelägga inköp i svensk hamn vilket då av praktiska skäl endast gällde för svenskt tonnage. Mot detta stolleri var faktiskt facket med i kampen, de hade nu fattat att jobben var utsatta för risk.

Men, den i sammanhanget mycket ringa andel av all sjöfart som bedrivs på det mycket lilla landet Sverige tvingar svenska rederier att transportera varor i internationell trafik mellan andra länder än Sverige. Att man då skall kunna konkurrera på samma villkor som lågskatteländer är befängt. I dag har alla insett detta och konkurrensen är global.

Denna konkurrens har inte bara skapat välstånd i andra länder utan även i Sverige. Vi har blivit av med varvsindustrin, med textilindustrin, med delar av fordonstillverkningen, jordbruket är konkurrensutsatt, har varit sedan länge. Nu kommer även skarp konkurrens inom transporter på väg. Åkerinäringen är under press.

Bygg är den enda näring som inte kan tänka sig konkurrens. Försök har gjorts men svensken i gemen kan inte tänka sig annat än betala de skyhöga priser som utebliven konkurrens skapar. Varför tänker man inte så när det gäller kläder, elektronik eller livsmedel? Nä bara när det gäller hus!

Den protektionism och den separatism som (S) och (V) ställer sig bakom med ytterst grumliga avsikter kommer att vara förödande för Sveriges ekonomi och framförallt kommer den att vara hämmande för välfärdens och därmed demokratins spridning såväl inom som utom Europa.

Tänk om!

 

Hoten mot demokratin.

Personer som hänger sig åt politisk extremism finner anledning till detta i skäl som för många av oss andra är helt obegripliga.

Det kan vara för att kompisen gör det, eller flickvännen gör det, eller pojkvännen gör det.

Det kan vara för att hoppet om en bättre värld för sig själv, någon slags idealistisk utopi, hägrar. Detta gör det då försvarbart att förgöra, ordagrant, de som motsätter sig den för dem så självklara ordningen.

Sedan kan jag inte komma ifrån den anledning som med glimten i ögat, Magnus Uggla säger varför han drogs till att spela och framföra musik. ”För att få knulla och dricka brännvin”. På något sätt kan denna förklaring kännas mer relevant för rekryteringen.

Under alla omständigheter så finns det media som frotterar sig i händelserna som man rapporterar med stora rubriker. Senast idag rapporterar DN om nazister som värvar avhoppade eller uteslutna sverigedemokrater. Som det verkar med källhänvisning till Expo, en organisation som inte är särskilt balanserad i sina rapporter. Media rapporterar deras rön som om de vore oberoende experter. Men det finns värre!

Efter att ha bevittnat nazistiska manifestationer med fruktansvärda konsekvenser har media bestämt att nazismen utgör det största utomparlamentariska hotet i Sverige. Uppenbart med tydlig påtryckning av ”oberoende” organisationer.

Jag hävdar att den firmakultur, de huliganaktiviteter som vi kan iaktta vid olika idrottsevenemang, främst fotboll, är i analogisk mening ett mycket större hot mot demokratin. Anledningen är att denna huliganism är bra mycket frekventare än nazisternas ”attacker”. De märks mycket mer under ”slagsmålssäsongen”

Men, det finns ingen politisk underton i huliganismen. Det är bara personer som vill leva rövare och tillsammans med andra spöa upp tilltänkta och utsedda motståndare. Att det ingår medlemmar i firmorna som även är anslutna i extremistiska mer välorganiserade politiska ytterfraktioner är inte särskilt otänkbart. Målet är det samma, att ge motståndarna spö. Man har en ömsesidig inställning därvidlag.

Det som markant skiljer huliganerna från extremisterna är att de senare skapar dödsfiender i andra friställda läger. Nazisterna ger sig på invandrare och folk med icke-nordiskt utseende av rent rasistiska skäl. Extremisterna på vänsterkanten drar sig inte för att resa ut och trakassera överklassen, kapitalisterna i sina bostadsområden. Ett hat som är lika oresonligt vilket som.

Men vem är flest, vem skall vi vara mest rädda för? Inte för att träffa på oväntat på stan en kväll, eftersom jag inte tror att någon av dem* har för vana att spöa ”vanligt” folk hursomhelst. Det är inte denna fara som SÅPO bedömer när de säger vilken grupp som är största hotet mot demokratin. De anger den utomparlamentariska vänstern, alltså grupper som AFA och Röd Front. Nazisternas grupperingar är för obetydliga om man bortser från risken att bli utsatt för våld.

Den mest ansenliga och mest synliga gruppen torde vara huliganerna. Dessa har jag aldrig upplevt som ett hot mot demokratin. De vill ju inget annat än slåss! Det är med andra ord våldet som är den uppenbara risken. Här bör man inte stå i vägen i onödan, men något hot mot demokratin kan de inte anses vara.

Hotet mot demokratin utgörs ju inte av enbart risken att bli nedslagen. Eller egentligen inte alls. Hotet utgörs av påtryckningar och hot mot samhället, mot politiker, mot myndigheter, mot enskilda tjänstemän i akt och mening att därigenom få meningsmotståndare att förlora jobbet, motarbetas vid tillståndsgivning och till och med indoktrinering av barnen. Att få sin vilja genom helt enkelt. Detta är ju redan i full gång och det är INTE nazister som utgör det hotet. Inte heller huliganerna utan detta hot är redan etablerat och detta inser SÄPO. Men inte media som helt litar på information från Expo, Researchgruppen och den självutnämnde experten Henrik Arnstad.

Det finns idag ett angiverisystem som går ut på att meddela arbetsgivare om det finns oliktänkande anställda i deras organisation. Hotet mot arbetsgivaren är uppenbarligen så starkt att de anser sig nödvändigas att avskeda den anmälde. De är rädda för… ja vad då? Uthängning? Skvaller? Kundförluster? Något hotas de i alla fall med. Om inte annat så implicit.

Detta har idag resulterat i att många sansade debattörer på bloggar och andra sociala medier håller sig anonyma på grund av risken för repressalier eller mobbning av sig själv eller sina närstående.

Det, är ett mycket större hot mot demokratin!  Och redan satt i system!

Varför låter sig mediebevakningen styras så flagrant av organisationer och personer som inte på något sätt kan anses som oberoende eller neutrala.

Expo låter man ge underlag och anses som källa. Researchgruppen som består av personer gemensamma med AFA får göra analyser och betraktas som oberoende. Och sedan anlitar man urskillningslöst dessa källor utan att märka att det finns alternativ. Om och om igen.

Jag vet att man på medias redaktioner har listor på experter som skall tillfrågas då olika spörsmål dyker upp. Det kan vara politiska eller andra. Det är därför vi hör samma kommentarer från samma personer ideligen. Ett tag var tydligen Göran Greider den ende som kunde uttala sig. Men i gengäld måste han ha varit tacksam för han var expert på allt. Det finns andra exempel. De mest flagranta är Henrik Arnstad som anges vara expert på fascism. Han flödar inte över av förtroende precis. Det finns duktiga personer med bra mycket bättre insyn och bra mycket bättre analys än Arnstad. Men han står på listan och helt okritiskt väljer redaktionerna denne ”expert”.

När redaktionerna sedan väljer Researchgruppen för sin analys av politiska händelser är det jämförbart som om redaktionerna endast skulle citera Avpixlat när det gäller immigrations och invandringsfrågor.

Expo är väl i så fall den källa som kan anses vara minst partisk. Den är emellertid helt styrd av personer och organisationer på vänsterkanten och glömmer förvånansvärt ofta rapportering som rör dessa extremistiska rörelserna.

Att urvalet är som det är beror på att dessa rapporterande journalister på medias redaktioner inte själv letar upp experter. De har sina listor skapade ur någon åsiktsinriktning och okunnigheten gör att de inte klarar att ställa motfrågor eller klarar att ifrågasätta. Fritt fram alltså för den åsiktstyngda rapporteringen. Hade inte okunnigheten i vissa avseenden varit så ofantligt stor så hade jag påstått det vara en illvilligt iståndsatt nyhetskapning av pirater med vänster slagsida. Men bedömningen är nog att det bara är imbecillt. Dumhet och lathet går här hand i hand.

Kvalitetstänk hade gjort sig även i media, tänker jag!

På Genusdebatten har Dolf liknande resonemang: http://genusdebatten.se/nazistisk-pest-eller-feministisk-kolera/ 

*Rasister undantagna vilket ju av händelsen på Kroksbäck i Malmö i september 2013 visas vara andra än nazister!

Post Navigation