snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “feminism”

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Annonser

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Jills veranda – recension #2.

Jag avstod att se Jills veranda när Kakan Hermansson presenterades som gäst. Fast jag hyser stor beundran för artisten och människan Jill Johnson kan jag inte se vad Kakan Hermansson skulle kunna tillföra som inte utgjorde ett hot eller våld på programmet. Till skillnad från Titiyo och Skizz så ångar ju Kakan av bullersamt förakt och hat mot de som hon inte gillar. De båda förstnämnda verkar visa ett varmt förtroende för sin publik vilket jag också har beskrivit i tidigare recension.

Men nu gäller det Kakan.

Programets format och på det strikta sätt som Jill Johnson och produktionen ser till att det hänger ihop gör det fortfarande till mycket sevärt, även med Kakan Hermansson som gäst. Kakan ger av sig själv och gör en duett med stil tillsammans med Jill, Red Dirt Girl av Emmylou Harris. Mycket bra, Kakan är ok men Jill gör en fantastisk andra stämma som bär det hela ända in i mål.

Som sagt, Kakan Hermansson har gjort sig känd för en del misandriska uttalanden och hon har tydligen lätt att visa förakt för människor som hon uppfattar ej delar hennes åsikter. Hon visar sitt illa dolda förakt i programmet men det går inte längre än till en undran, en fundering hos Jill. Kakan skulle kanske må bra av att ta intryck av Mrs. Kay, en Tea Party kvinna med djup religiös läggning, som i stället för ”I´ll destroy you, Cookie!” säger ”I´ll pray for you, Cookie!”.  Men Kakans världsuppfattning ligger inte åt det hållet trots sin påstådda gudstro.

Man får uppfattningen att Kakan Hermanssons besatthet består i att visa världen att hon är lesbisk feminist. Frågan är bara, bryr sig världen? Det blir ungefär samma dråplighet som när Matt Lucas som Daffyd Thomas kommer  med favoritfrasen ”I am the only gay in the village” och vill provocera men ingen bryr sig!

Nu undrar vi förstås alla varför Kakan är gäst hos Jill? Bland riktiga artister med riktiga karriärer som exempelvis Tityio och Marit Bergman? Jo av samma anledning som man kan få höra kommentarer av exempelvis Fanny Åström och Lady Dahmer i radion. Det vill säga, ingen aning!

Sanningen syster, rena rama sanningen!

Med tanke på min förra artikel här på sidan kan jag inte låta bli med lite uppföljning.

Kolumnisten och krönikören Jenny Strömstdt har skrivit hur allting egentligen är i dagens Expressen.  Läs i margianlen det som rubriceras ”Veckans vi förstår inte varandra (1)”.

Jenny Strömstedt framstår inte för mig som ämne till en ny Nobelpristagare precis. Hon gjorde tillräcklig skada som partiledarutfrågare i TV4 för någon valkampanj sedan tillsammans med Peter Jihde. Att misslyckas så kapitalt med följdfrågor, på gränsen till medveten manipulation, får mig att ifrågasätta hennes begåvning. I alla fall hennes tankar om tittarnas begåvning.

Jag brukar inte läsa igenom hennes krönikor eftersom jag anser de vara enfaldigt hållna. Inte på något sätt med mindre av detta denna lördag.

I förstone tänker jag att det var väldigt generöst av henne när hon skriver att ”det går inte längre att tvångsansluta människor till någon enda- ism”. Hon kanske tillåter att människor drar sina egna slutsatser och har egna åsikter? Wow, det var något nytt ifråga om elitistiskt tänkande.

Men herregud så menade hon inte alls!

Hen menar att istället för hat så skall man med upplysning lära avfällingarna den rätta läran. Detta är min tolkning av Strömstedts text och det som tillsammans med slutklämmen får mig att inse att ansatsen om förbättrad kunskap är fåfäng på gränsen till omöjlig eftersom hon avslutar, ”Kommentarsfältet på Blondinbellas blogg gör mig mörkrädd och lika orolig för framtiden som hennes egen okunnighet.”

Vem är det som innehar mästerskapet i okunnighet? De hatbloggare som skriker att Blondinbella skall minsann vara tacksam för att feminismen har gjort så att hon får lov att tala och att ha en blogg och att ha en åsikt? Eller är det Blondinbella som inser att hon klarar sig bra utan den jantementalitet som just svensk feminism är hårt anstruken av? Att hon liksom Benazir Butto, Golda Meir och Angela Merkel bland andra har lyckats bra utan någon som helst hjälp av svensk feminism! Dessutom helt utan kunskap om denna av enfaldig självgodhet uppfyllda rörelse så elegant personifierad av Jenny Strömstedt.

Är detta möjligen kunskap som Jenny Strömstedt skulle kunna tillägna sig?

Logiken systrar, logiken.

Trots att vi just fått oss tilldelad den så kallade mansutredningen som utförts av statsvetaren och feministen Svend Dahl och hans gäng av inbitna feminister, så tänker jag inte kommentera denna alls nu utan något helt annat. Anledningen är att jag bara ytligt har skummat igenom delar av utredningen som innehåller en feministisk uppfattning om vad som är problem med män.

Istället tänker jag kommentera något annat som dykt upp i veckan. Nämligen de ursinniga och av hat flödande angreppen på Isabella Löwengrip, Blondinbella.

Hon har tydligen dristat sig att säga några kritiska ord om feminismen och det gör man inte ostraffat i systerskapet. Förutom denna ofattbara hädelse har hon dessutom, med bara sin existens, lyckats bevisa att en driftig kvinna både kan vara framgångsrik och skaffa sig makt.

Man kan undra om inte detta vore något för systerskapet att visa upp? En kvinna som visar att kvinnor kan. Inte för att någon lyfter och stöttar utan av egen kraft. Nä, så fungerar det inte. Blondinbella har haft mage att skaffa sig detta utan att alla andra medsystrar kunnat surfa på vågen och själv få ställa sig i rampljuset. Och utan att tacka detta fågelholkliknande kollektiv som kallar sig feminister.

Det enda som är värre än ett gubbslem är uppenbarligen en kvinna som klarar sig på egen hand. Maken till uppvisning i janteuttryck får man leta efter.

Nåväl, det är bara ett tiotal bloggerskor som gått bärsärk och kanske ett hundratal kommentatorer som hatat så där jättefint och rättfärdigt som feminister tillsammans med vänstern är de enda som kan. Men man kan tycka det är beklagansvärt att de andra ”justa” feministerna inte klarar av att ta avstånd från de hatiska stollarna. De till och med upplåter medieplats för hatet.

Den enda som tagit avstånd från hatet är den annars så hatiske My Vingren på Politism.se. Men bara den delen som gäller ett sexuellt övergrepp. Det andra hatet är okay för My.

Det som kritiseras är Blondinbellas otroliga fräckhet att vägra tacka feminismen för sina framgångar. Feminismen som enligt de tokiga feministbloggarna har fört kampen så att hon överhuvudtaget får lov att yttra sig. Ja den historien vill jag gärna ta del av. I vilket verk kan man hitta dessa uppgifter? Förmodligen bara som slagord i huvudet på stollarna och på ett och annat plakat.

Vad de här bloggande tonårsfeministerna inte förstår är att Blondinbella tackar alldeles särskilt för att ha gjort succé utan att ha förhindrats av avundsjuka feminister. Feminister vars janteattityd gör att alla som försöker kommer att pressas tillbaka och ingen kommer att ta steget till fri- och oberoende verksamhet med för andra positiv utkomst.

Kan de inte i logikens namn försöka inse att det som gjort det möjligt för kvinnor tillsammans med män att trots avsaknad av börd kunna ta en plats i samhället är inte de misantropiska gnällspikarna Sveland, Alakoski, Schyman, Vingren med flera. Dessa kvinnor som ser män stå i vägen för sin framgång. Dessa kvinnor som uppenbart anser att kampen inte är över förrän alla kvinnor någon gång varit styrelseordförande i något börsbolag. Dessa kvinnor som inte kan fatta att kvinnor kommer i position genom att ta ett steg fram. Inte för att män tar ett steg bak! Och att detta visas av Blondinbella. Hon kan tillsammans med Bodil Jönsson, Marianne Nivert, Annika Falkengren, Peggy Bruzelius, Amelia Adamo, Barbro Westerberg och alla de som i ökande andel och antal är verkställande direktörer och chefer i industrin.

2007 var 28% av alla chefer kvinnor, (Högre ämbetsmän, politiker och chefer i ideella föreningar ej inräknade,) och andelen stiger snabbt. 

Varför kan man inte inse att det krävs egna insatser för att nå personlig framgång? Det räcker inte att män tar steget tillbaka, kvinnor måste ta steget fram. Det finns de som gör det och lyckas utomordentligt i konkurrensen. En uppfattning i debatten är att vi skall göra det enklare för kvinnor att nå framgång, att kratta i gången, så att säga. Även om metaforen är dålig så innebär detta att någon har gått före och jämnat marken. Att nå framgång som individ, människa, samhälle, mänsklighet är att någon tar sig ut på obrutna vägar. Vem skall göra det när allt skall vara utstakat? Det vore i så fall en tillbakagång i utvecklingen och det finns gudbevars förespråkare för det med. Det är bara att det i så fall skulle påverka välfärden negativt. Det är kanske ändå inte ett val vi skall göra?

Är det verkligen så att inom denna stolliga del av feminism så måste alla göra allt gemensamt? Ingen får sticka ut och alla är väl medvetna om detta. Det så kallade systerskapet. Är det detta som visar sig nu när man sluggar kraftigt åt alla håll och kanter inom feminismen.

Jag tror de flesta män ställer sig frågande till detta spektakel. Är ni feminister verkligen säkra på att ni vill ha män in i detta, eller vill ni bara ha någon att luta er mot som är tyst medan ni grälar inbördes? Jag är säker på att i alla fall jag inte vill delta och jag vill heller inte se uppväxande pojkar tvingas in i systerskapet.

Men det är kanske inte så mansutredarna menar heller. Låt oss se efter.

 

 

 

Post Navigation