snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “folkmord”

Vilka är bristerna i kunskap och erfarenhet?

Förra inlägget handlade om ett ifrågasättande av den enkla ordning som både kommunism och vänsterfeminism önskar skall gälla för att vi skall leva ett lyckligt liv. Inför inlägget ställde jag några frågor till några kommunister på deras respektive bloggar. Ni finner länkar till deras bloggar här och jag uppmanar alla till att besöka dem för att bilda en egen uppfattning om vad det egentligen rör sig om. Kommunism och feminism.

Mina frågor gällde, om man som de föreslår skall fördela tillgången av resurser till befolkningen med en insats av mottagarna som jag uppfattar som frivillig. Man skall nämligen inte behöva arbeta. Och i synnerhet inte arbeta för någon annan! Då undrar jag, vem skall sköta tillverkningen av livsmedel och förnödenheter som vi, befolkningen, behöver. För att inte tala om artiklar som tillkommer för att kunna leva ett någorlunda modernt och bekvämt liv? Vem sköter tillverkningen? Vem förädlar dessa oändliga resurser som får människor att bli mätta, torra och slippa frysa? En av dem påstår dessutom att det är samhällets överskott som skall fördelas bland folket. Vilket överskott? Var finns detta överskott? Jag menar att detta överskott måste produceras varje dag, varje timme, av någon för någon annan. Om ingen tillför arbete för tillverkning av överskottet så kommer det inte att finnas något överskott, inte ens ett tillräckligt underlag för att undvika misär kommer det att finnas.

Man kan ju också leka med tanken att det finns ett överskott att fördela som idag innehas av vad som populärt kallas för kapitalister. Det stämmer, obestridligen finns det människor som har tilldelats eller roffat åt sig stora förmögenheter och som kan tänkas ha det orättfärdigt bra. Låt oss titta på de mest förmögna i vårt land. Kan vi fördela deras förmögenheter så att vi andra skall kunna sluta arbeta? Ja absolut, för en kort stund helt säkert. Men sedan blir det besvärligt.

Innan jag fortsätter med mina egna invändningar tänker jag att ni kan ta del av tidigare försök att kollektivisera privat förmögenhet. Detta gällde inte stormrika industrimän utan jordägande bönder, så kallade kulaker. De ansågs orättmätigt inneha egendom som egentligen tillhörde folket. Resultatet blev massmord och svältdöd. Läs om detta här.

Om vi går till Europa och Sverige och att vi dryga nio miljoner medborgare går till Kamprad (eller Wallenberg eller Persson eller någon annan, med flera) och kräver vår niomiljondel av hans förmögenhet. Vad skulle vi få? Några kronor, helt säkert, men resten hade bestått av innehav i Ikea. Ett innehav som vid denna aktion blivit helt värdelöst. Hade detta räckt för vår tillfredsställelse? Hade vi kunnat sluta arbeta då? Tja, vad tror ni? Jag vet  att några i sin skadeglädje hade blivit helt nöjda!

Nu påstår ju andra att kollektiviseringen inte skall ske på ett så revolutionärt sätt utan skall inskränka sig till varje enskild arbetsplats som därmed övertas av de anställda. Javisst, hur långt har man då kommit? För en enskild anställd förändrar detta ingenting. Om man vill upprätthålla produktionen, förändras ingenting. Allting blir som förut, men man har förment reducerat samhällets parasiter som lever på andras arbete till en annan grupp.

Vi kommer också att ha en grupp före detta medborgare som motsätter sig att godtyckligt ha berövats alla sina tillgångar. Men det kommer att lösas praktiskt med läger och arkebuseringar, det visar historien. Det går bra att redan nu konstatera att alla diskussioner kommer att förbjudas. Man anser redan nu att debatt är onödigt och dessutom att ta del av andra åsikter är bara dumt.

Nu vet jag att mitt resonemang kommer att anses vara utomordentligt naivt och ickeakademiskt. Jag har inte ett enda filosofisk citat att referera till och inser att detta kan betecknas vara en brist för att en fortsatt diskussion skall kunna föras .

Om man bortser från ett litet antal äldre stofiler, med av penningar till bredden fyllda bankvalv, så är det ungdomar med enbart akademisk erfarenhet som är de mest troende kommunisterna idag. De vet hur man citerar Marx och Engels, känner till Focault och vet allt om repressiva teorier. Men de klarar inte att ens teoretiskt förse ett bord med mat eller en barnfamilj med förnödenheter. Inte om de själv måste skapa dessa resursers underlag i alla fall. Kommer det från butiken direkt klarar de det förmodligen, men förståelsen för dess tillkomst existerar inte!

Vi andra som har akademin långt bakom oss eller som helt saknar denna erfarenhet, vilka brister i kunskap och erfarenhet är det som orsakar att vi inte kan ha samma klara övertygelse som de unga akademikerna?

Annonser

Liberaler och kommunister.

Igår den 11 juni 2013 lyssnade jag på Obs! i P1 och inslaget Dagens Bikt. Det handlar om en person som får avlägga ”bekännelse” om något som orsakat en helomvändning av en åsikt. Dagens program handlade om Johan Lundberg, före det liberal chefredaktör på Axess men av Obs given epitetet konservativ. Jag har gjort en transkription av hans ”bekännelse” och den serveras här med mina kommentarer under varje stycke.

Bodde man i Umeå så var ju alla vänster, alla som var äldre. Självklart att man halkade in på den banan och när jag var 15-16-17-18 var det Trotskismen som ju var mycket i ropet på den tiden. I Umeå alltså, jag kommer ihåg sådana som Stieg Larsson med Millenieböckerna – vi satt på Röda Rummet, bokhandeln och diskuterade hur revulotionen skulle klaras, världsherraväldet, politisk aktivism och så där. Ockuperade hus och skogsdungar. En stor ockupation på ….hem, man skulle bygga en skola eller något, vi ockuperade en skogsdunge och polisen kom och tog oss, man blev slagen med och vi kom i nyheterna. Det som var lockande med vänstern var ju att man hade en ideologi som hade slutgiltiga svar på en massa frågor som fick andra människor att framstå som oreflekterande och ickeintellektuella. Så hade man föreställningen att borgerliga människor var egoister och att dom bara tänkte på sig själv. De tyckte det var OK med ett klassamhälle, OK med en uppdelning mellan olika mer eller mindre värdefulla människor, att det var OK att den tredje världen plundrades och så vidare.”

Inställningen, önskan att bli en i gruppen, är inte särskilt märkvärdig. Alla, med några få undantag, vill ju vara med i det dominerande gänget. Att detta råkade vara en trotskistisk grupp där Johan växte upp var bara en tillfällighet. Det kunde vara skinheads, rockers eller vad som helst. Nu blev det trotskister. Det var viktigt att tillhöra och kunna säga ”det tycker jag med”, åtminstone till en början. Det är väl så man skall förstå berättelsen, Johan hängde på andra som var drivande.

”Att vara vänster var liksom förutsättningen för att ha en kultur, skulle vilja gå så långt som att vara en intellektuell och tänkande människa. Så illa var det. Så kan man tänka att det var en naiv tankegång men det är många som tycker så fortfarande uppenbarligen.”

Det är mycket enkelt att som ung identifiera sig med den som förment har kunskap och som på grund av sina bristande kunskaper och sin lika bristande erfarenhet anser sig själv mer intelligent och begåvad än den vanlige Svensson.

”Den där självklara vänsterbilden fanns till du var 20 åtminstone.  När började ett tvivel att komma in i bilden? (Inflikat av intervjuaren)”

Johan Lundberg: ” Alltså, jag tyckte att man upplevde mer och mer av dogmatik och puritanism också i vänstern, det var en himla massa diskussioner om att man fick inte göra si, inte göra så. Det var en känsla av ofrihet som fick en att fundera. Är det verkligen likvärdiga samhällen i kommunistländerna och i Östeuropa. Då började också tankarna att komma. Vad finns i den här ideologin som göt att allting går åt pipan hela tiden? En känslomässig aspekt som fick en att fundera på konsekvenserna av kommunismen.”

Sedan avslutas intervjun med en sammanfattning och en undran varför så många håller fast vid ideologin. Orsaken kan vara att man inte vill riskera det kulturella kapitalet, vilket gör det omöjligt att ändra sig.

Det tvivel som anslår Johan i slutet på sin trotskistiska bana drabbar i stort sett alla som har haft en övertygelse om någonting. Detta är en rationell följ av den personliga kunskapsinhämtningen och erfarenhetsbildningen. Man hamnar i nya miljöer, till exempel i arbetslivet och man ser att det man tidigare trott inte stämmer. Detta tvivel drabbar dock inte alla. Det finns de som avrundningen antyder, har investerat alldeles för mycket kulturkapital i sin åsikt och som inte kan vika utan skaffar sig nya unga påverkbara proselyter att manipulera.

Detta förklarar också den politiska uppdelningen av valmanskåren som varit i stort sett 50% av vänster och 50% av högersympatisörer sedan början på 1960-talet. Detta trots att de politiska kommentatorerna, idag huserande på kulturredaktionerna, till större delen är mycket mera vänsterorienterade än 50 års röstande till riksdagen anger.

För att vara än mer påstridig om vänsterorienteringen tror jag faktiskt inte att alla socialdemokratiska väljare ser sig som socialister eller ens vänster. Då återstår kulturredaktionernas journalister och vänsterpartistiska drömmare som ser en helt ny generation utvecklas som har dålig utbildningsgrad och inte känner till något om Komintern, den internationella kommunismens härjningar i forna Sovjet, centralasien, Östeuropa, Sydostasien, Kina m.fl.

Nordkorea som fortfarande existerar i all sin fasansfulla ideologi låtsas man inte existerar eller anser det missförstått och misstolkat  liksom Kuba.

Det finns de som anser att kommunismens kollaps berodde på imperialistisk ekonomisk terror mot dessa stater och som anser att att hundratals miljoner mördade människor i regimer som Sovjet, Kina och Kampuchea som de allra värsta skall jämföras med alla de döda som den västliga imperialismen orsakat. Ja, jisses!

Då behöver man inte undra varför Rossana Dinamarca i Vänsterpartiet kräver att skolan skall sluta undervisa eleverna i kommunismens brott. Ja, jisses en gång till!

Jag kommer med ett inlägg till där jag beskriver varför, enligt min uppfattning, kommunism inte kan fungera i praktiken.

 

 

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Post Navigation