snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “förtryck”

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

Annonser

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Skräm skiten ur dem! Moderna myter i uppfostran!

Ni är väl alla bekanta med de väsen som historiskt har varit behjälpliga i praktisk barnuppfostran? Som Näcken i sjön, tandtrollet och många, många andra. Dessa väsen, tomtar och vättar har tjänat syftet att förstärka tabun men också haft syftet att lära barn att undvika saker. Att helt enkelt skrämma dem till avhållsamhet eller för att få folk att undvika beträdelse av ”farliga” områden. Bildligt såväl som bokstavligt, i alla generationer och i alla länder.

Den moderna människan, även om det är ett barn, går inte att lura med sådant övernaturligt snack längre. Även små barn kan googla fram sanningen.

Men, människan är påhittig och har ett substitutförfarande som är genialt. Det gäller ju att skrämmas, helst till hysteriskt skräckslagen nivå för att få barnen eller vem som helst egentligen som inte har tillräcklig kunskap att bajsa på sig av skräck. Få dem att inordna sig under den trygga miljö som skrämselpropagandisten säger sig utgöra!

Så här låter det i argumentationen av journalister och politiker på sociala medier när de vill påkalla uppmärksamhet:

”Vad säger jag till min [dotter, 5-åring, tonåring] när de frågar,

– SD säger att jag inte får vara här?

– Varför kan inte jag gå ut på natten utan att bli våldtagen?

– Måste jag vara förtryckt?”

Som exempel. Jag förstår av inlägg på sociala medier att många inte klarar av att besvara denna ängslan. Jag ser hur man med tvivelaktiga argument avstår att lugna den frågande, att dämpa ängslan. Man vill uppenbarligen bibehålla skräcken hos de ängsliga.

Varför då? Vad ämnar man uppnå?

Varför i hela friden kan man inte sätta sig ned och diskutera, fråga varifrån de hört detta eller varför de tror så? Vad gör att föräldrar vill, med sin tystnad, behålla skräcken hos den ängslige? Är det bara ett retoriskt knep för billiga poäng i sociala media eller vill de verkligen så skräck? Liksom forna tiders berättelse om Näcken?

Vill man att barnen skall vara trygga? Vill man, som jag tror, att tryggheten skall ligga i mamma, pappa, eller partiledaren för att visa sin exklusiva rätt till dominans? Är det dominansen som är det väsentliga? Psykologer och beteendevetare hitåt!

Många frågetecken blev det där, kanske någon kan förklara? (ett ? till.)

 

 

Lite politik så här på eftermiddan.

Triangulering, ordets magiska kraft, sno en idé lansera den som din och du får motståndarens följare att lämna för att följa dig. Lyckosamma stölder kan tyckas.

I politiken resulterar oskicket i en röra av åsikter som inte skiljer sig åt nämnvärt. Alla är arbetarpartier, alla värnar skolan och omsorgen och alla är feminister. Det finns en liten detalj som skiljer åsikterna åt och som vi som valkår kan märka av ibland. Det är en marginell skillnad på de som anser att skatterna skall höjas för att lösa alla problem och de som tycker att skatter aldrig löser några problem. Skillnaden är inte större än att vi har bland världens högsta skatter hur som helst.

Men ingen skulle tänka sig att från höger ropa på förstatligande eller höjda kapitalskatter eller något annat populistiskt för att sno röster från vänstern. Eller för den delen ropa på och få igång en debatt om invandring för att sno röster från sverigedemokraterna heller.

Nä, men då det gäller att sätta åt manligheten eller maskuliniteten vare sig det gäller påhittade strukturer och kulturer eller vad gäller småpojkars problem i skolan med att de får skylla sig själv alternativt bli som flickor. Ja då springer politikerna benen av sig för att bli värst, uttala sig mest nedsättande och föreslå åtgärder mot 98% av manligheten för att få bukt med 2% med avarter. (I denna tanke stannar jag upp med en reflektion, kan det finnas 2% kvinnor som utgör hot eller fara för andra? Ja visst finns det sådana till uppskattningsvis 2%. Skillnaden är att dessas tillkortakommanden till allra största delen, cirka 100%, kan skyllas på patriarkala strukturer.)

Jisses vad man kan prestera i indignation och med övertygelse visa att man vill längst, vill vara den som driver repressionen till det yttersta och inte tänker ge sig förrän alla platser är tagna av kvinnor. En beta åt alla män. Och inte kommer man undan för att man är hemlös och ligger i rännstenen. Priviligierna får man vara snäll att hålla reda på ändå! De enda som kommer undan är det jämförelsevis stora antalet män som tar livet av sig. De har sig själva att skylla, i alla fall kan man med trygghet skylla på patriarkala strukturer eftersom det alltid är rätt.

Överlägsna i sin strategi att triangulera och verkligen visa sig värre är Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet. Deras snack om patriarkat, pojkars antipluggkultur, strukturell sexism, löneskillnader* mellan könen, ensidigt om mäns våld mot kvinnor är allt snott från radikalfeminister som i Feministiskt Initiativ. Det finns ingen verklighetsanknytning som man kan hänvisa till utan den radikala inställningen får väl skyllas på ett ointresse för vanligt folks vilja och önskningar. Man avser sno väljare från (F!) genom att utveckla samma dogmatiska politiska uttryck som dem. Inte genom att argumentera mot dem och visa att de har fel utan genom att göra samma sak som dem fast värre! Jag tror inte folkpartiet kallar sig för ett liberalt parti längre, de skulle skämmas om de så gjorde.

Denna mentala kollaps fortgår och man kan tänka sig om man skulle vidta samma strategiska åtgärder vid alla strider om röster? Skulle då Vänsterpartiets idéer kopieras och förvärras för att kallas liberala i avsikt att ta röster direkt från dem? Nä man lägger fram en egen vision som bygger på de principer som väljarna förväntar sig av till exempel ett liberalt parti. Självklart tycker nog de flesta. Men varför i hela friden håller man på som Olsson och Arnholm i (Fp)?

Var kan man finna de politiker som rakryggat tar en diskussion med (F!)? Om de faktiska omständigheterna som driver misandrin till ständigt nya höjder? Om strukturer, om mansfrågor ur ett mansperspektiv utan att för den skull glömma driva de viktiga kvinnofrågor som det i grunden handlar om. Politiker som kan visa en vision om ett jämställt samhälle utan sexistiskt förtryck, där genus är av underordnad betydelse och varje människa får leva efter egna val och önskningar utan restriktioner och där av vissa uppfattade skevheter inte kompenseras med förtryck av någon annan av något som helst skäl. Där var och en kan få möjligheten att leva sitt liv utan att kräva att samhället skall fixa allt.

Vem tar diskussionen?

*De flesta vet att det är intjäningen som skiljer och inte lönen. Intjäningen beror till stor del på egna val. Men inte Olsson och inte Arnholm.

Svenska Kyrkan som politisk aktör.

Är du kristen? Religiös? Medlem i Svenska Kyrkan?

Att vara kristen är för många en manifestation att ansluta sig till kärleksbudskapet i Nya Testamentet. Det vill säga, man värnar om de utsatta individer i världen som behöver hjälp. Är man dessutom troende, innebär det att man skall övertyga hjälpta människor att bli frälsta och låta dem upplyftas i kristendomen.

Nu är jag inte troende, jag är kristen ateist med meningen att jag är uppväxt och uppfostrad i en kristen omgivning, döpt och konfirmerad, men inte troende.

Att inte tro själv innebär inte att förminska eller på annat sätt ifrågasätta andra som är religiösa och beroende av sin tro. Tvärtom, dessa människor skall respekteras och kanske högaktas för vad de gör, men inte med automatik. Det finns nämligen en attityd hos vissa, få i antalet, religiösa som i kraft av sin tro känner sig bättre, överlägsna och på alla sätt mer värda än sina otrogna medmänniskor. Dessa går väl att rätteligen känna en viss misstro emot?

Dessutom motsätter jag mig med all kraft när människor med stark tro kräver att jag skall förändra mitt dagliga beteende eller mina dagliga rutiner för att den starkt troende inte skall bli kränkt i sin religionsutövning. Att jag med andra ord måste avstå rättigheter för någon annans religiösa tro. Då har man gått för långt.

Med detta i åtanke har jag därför alltid funnit skäl till att stanna kvar som medlem i svenska kyrkan för att den skall kunna verka för sina medlemmar i deras tro. Att kyrkan då också manifesterar sig med att sända humanitär hjälp till katastrofområden är okay liksom att ge materiellt stöd till utsatta grupper i Sverige, exempelvis romska migranter. Ungefär som de flesta andra kristna samfunden, däribland Frälsningsarmén.

När religionen utvecklas till en politisk plattform med tydlig dogmatisk inriktning tänker jag inte vara med. Inte heller när kyrkan tar klar ställning för en annan religion, alltså inte andra religiösa individer, utan en helt annan religion och enögt tar in all propaganda därifrån som sann i stället för att hjälpa individer i de grupper som är utsatta. Då blir mitt stöd indraget.

Därför är jag inte medlem i svenska kyrkan längre. Konsekvensen av det är större resurser att hjälpa dem som behöver hjälp utan att svenska kyrkans värderingar står i vägen.

Att det inom svenska kyrkan dessutom finansieras politiska tankesmedjor gör mig högst frågande till inriktningen och vad som skall attrahera människor som har en gudstro? Kyrkans inställning borde vara ödmjuk och sökande efter förlåtelse såsom deras funktionärer delar ut gudomlig förlåtelse åt sina följare. Inställningen bör inte vara fingerpekande och övermaga tillrättavisande eftersom kyrkan genom sina prelater genom tiderna utövat ett starkt förtryck på befolkningen. Till och med ända in på 1800-talets mitt fortsatte husförhör och kyrkoplikt. Det var ett sätt för överheten att ha kontroll på menigheten. Inte enbart av ondo, beroende på den individuelle funktionären, utan ävan av godo då läskunnigheten spreds på detta vis, men också nyheter och förordningar och dekret. I Sverige alltså. Internationellt är det mycket värre, framförallt på den katolska sidan av kristendomen.

Under dessa omständigheter känns det minst sagt förmätet att den kristna socialistiska tankesmedjan Seglora Smedja delar ut pekpinnar och tillrättavisningar. Det är alltså representanter för dessa kanske i historien värsta mänskliga förtryckarna, religion och socialism, som vill visa hur allt bör vara.

Det kristna budskapet borde vara fullgott även för en liberal ateist. Utan inblandning av de självutnämnda* sakrala ombuden!

*En del tror felaktigt att det handlar om kall vilket i så fall är en omskrivning för samma sak.

Lite om slöjuppropet.

Efter några dagars diskussion i ämnet har man på olika media utanför huvudstaden mycket diversifierat haft en argumentation för och emot detta populistiska upprop. I SR, med hård anknytning till Södermalm, kan man på rad presentera debattörer som vill försvara kvinnors rätt att bära slöja, av vilken typ som helst. Burkha, niqab eller vad det vara månde. Att detta är en  individuell rättighet skall inte förnekas. Det är dessutom en rättighet som enskilda kvinnor skall bestämma över helt själva. En kvinna som bestämmer sig för att bära slöja gör kanske bara det. Alltså den synbara och påtagliga signalen att ”jag har slöja och det är min mänskliga rättighet att bära en sådan”.  Det är inget att diskutera, så är det helt enkelt. Eller?

Vi vet, eftersom det nyligen visats bilder på och hörts röster från kvinnor som lyckats ta sig ifrån den tvingande ordningen att bära slöja, att det fanns kvinnor som gladde sig att slippa trycket av konvenansen. En ordning som finns i vissa länder, Saudiarabien och Iran officiellt, i Pakistan med flera länder i praktiken. Varför gläds dessa flyktingar för att ha undkommit tvånget? Detta som anses som frivilligt i vår del av världen? Hur frivilligt är det i Tensta, Rinkeby eller Rosengård? I praktiken? Finns det en hundraprocentig frivillighet? En femtioprocentig? En tioprocentig? Finns det någon som känner sig tvingad? Tvingad av sina män? Av sin omgivning? Av sammanhanget de lever i? Vad är viktigast? Att vara accepterad i sitt sociala sammanhang eller att vara fullt anställningsbar utanför? För de flesta, helt utan hänsyn tagen till ursprung eller religion, gäller det första antagandet!

Det fanns i tidigare kristna generationer en mening, ”hon var tvungen att ta doket”, som yttrades och som betydde mer än just handlingen. Doket är alltså en huvudbonad som täcker hela huvudet förutom ansiktet. Tror ni att detta hade den enda implikationen att personen som yttrade det hade som enda önskan att dölja håret? Eller fanns det en större betydelse av att ”ta doket”? Innebörden var tydlig både för den som tog doket och för andra som bevittnade detta.

Jämförelsen gäller enbart att både dok och slöja har en innebörd som indikerar att personer med beklädnaden visar att de underkastar sig de konvenanser som traditionen bjuder. Att tro att det bara är ett klädesplagg är aningslöst och obegåvat.

Jag själv möter ofta i det samhälle jag bor, många kvinnor och flickor som bär slöja. Att de har rätt till detta utan att bli annorlunda behandlade på grund av slöjan är självklart för mig. Men att i en missriktad aktion stödja dem som av olika skäl påbjuder bärandet av slöja, oavsett om det anses frivilligt eller ej är helt främmande och borde vara det också för de kändisar som frotterat sig i uppmärksamheten såsom Gudrun Schyman, Veronica Palm eller Åsa Romson.

Vad driver dessa opportunister att vidta åtgärden att bära slöja, vem stödjer de? Vad protesterar de emot? Vet de själva detta? Javisst, de stöder godheten emot ondskan och det blir skönt för dem att motta beundrande blickar när de sitter med glorian höjd över hjässan i sitt eget kotteri! Kvinnan med slöjan blir därmed inget annat än verktyget för populism och röstfiske.

Är det bara slöjan som klädesplagg man försvarar eller är det hela den symboliken som bärandet av slöjan innebär? Menar dessa kvinnor i uppropet att de medan de har slöjan på sig också accepterar det förhållande som religionen påbjuder mellan en man och dennes hustrur och döttrar? Eller hur tänkte man? Inte alls vill jag påstå! Istället för en fullt acceptabel manifestation emot våld och rätten att ha religiösa symboler har man i stället legitimerat en religiös rätt att förtrycka kvinnor. Var det verkligen detta man hade i åtanke?

Vad man också tror sig åstadkomma är en rågång mot de invandrarfientliga sverigedemokraterna. Man kan tänka sig vilken åtgärd som helst för att försäkra sig om en sådan position. Jag vill nog tro att deras omsorg för personer med slöja och om vad som bärandet av slöja egentligen innebär är av underordnad betydelse i detta fall.

 

 

Post Navigation