snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Genuspedagogik”

Marknadsföring: Rädsla som taktik!

Rubriken efter kolon har jag tagit från en UR presentation på UR play. Programmet handlar om marknadsföring, om hur man kan sälja produkter utan annan kvalitet än att den spelar på människors rädsla.

Genom att spela på rädsla, att utnyttja människors längtan eter trygghet lyckas man sälja produkter som är mer riskfyllda och mer olycksdrabbade än alternativen. Som de inom fordonsbranschen moderna SUV-arna vilka ges som ett exempel. Andra är kosmetiska ingrepp, tanniner, listerine. Det är rädslan för att bli äldre, ha dålig andedräkt, ha högt kolesterolvärde, minnesförsvagning, allt som kan väcka skräck och då framförallt för döden.

Från programmet: ”Det är en taktik som visat sig vara extremt lukrativ, säger Jonah Sachs som studerar marknadsföringens historia – och det system som reklammakare använder för att utnyttja våra rädslor. Jonah Sachs: Det var en enkel idé som alla som skrev reklamtexter kunde lära sig. Man skapar rädsla hos en publik, berättar nåt dåligt som de inte vet, men det är skrämmande – och sen visar man en magisk lösning. Historieberättande engagerar oss alla. Som i alla bra historier finns där en jungfru i nöd, en skurk och en hjälte. Jungfrun i nöd är konsumenten, som konsumerar för att övervinna skurken. Skurken kan vara alla möjliga läskiga saker och hjälten är den som erbjuder lösningen på våra problem – och räddar den nödställda jungfrun från alla faror. Moralen är, om du inte drar nytta av produkten, så lever du farligt!”

Redan de tidiga reklammakarna visste att det egentligen bara var en sak som sålde i alla lägen: Rädsla!

Alla metaforer som Jonah Sachs använder i programmet kan utan vidare sträckas ut att gälla även för politikens områden. Vi kan se samma tänk inom marknadsföringen av politiska idéer. Ju mer radikala idéer desto mer skräckinjagande fiende som ”köparna” måste räddas ifrån. Ju mer skräck som kan inplanteras desto mer totalitär är den politiska inriktningen. Se på fiender som antirevolutionärer och kapitalister inom kommunismen, eller judar inom nazismen.

Det mest förundransvärda är att människor är beredda att underkasta sig totalitarismens ok frivilligt, till och med ber om den, bara om fienden utmålas som tillräckligt diaboliskt! (Ni vet vad judarna gjorde med spädbarn väl?)

Frivilligt eftersom de som drabbas ju är förtjänta av repressionen. Utan en tanke på repression faktiskt drabbar alla i slutändan.

Om man läst på i sin marknadsföringskurs ordentligt så förstår man att hotet skall helst vara opersonligt och så abstrakt som möjligt, exempelvis patriarkatet, manligheten, klimathotet, våldtäktskulturen. Abstrakt i den meningen att eländet som skapas är konkret men orsaken, den som skall bekämpas skall vara abstrakt.

Produkten som marknadsförs som den hjältemodiga räddaren skall vara konkret, tanniner, SUVs, Listerine, Botox, Zantac eller personifierade som i Gudrun Schyman eller Åsa Romson.

Ytterligare en förutsättning är att de utsedda konsumenterna måste var okunniga. Helst unga och okunniga, vilket i Sverige ju egentligen är ett drömläge för vem som helst som önskar sälja en produkt med skrämsel som metod.

En effekt är att Åsa Romson i sitt Almedalstal inte ansåg att miljötaktiken var tillräckligt skrämmande utan kryddade helt hysteriskt med en annan skrämseltaktik. Rädslan för den vite heterosexuelle mannen! Hon ville sno den aspekten från Schyman och i viss mån från Maria Arnholm. Vad hon inte förstod vid det tillfället var att antalet väljare med den ungdomen och den okunnigheten inte var tillräcklig för dem alla.

De riksdagspartier som vurmade för radikalfeminism och den skrämseltaktik den medför gjorde inga större framsteg på det. Tvärtom verkar det, åtminstone för V, MP och Fp. De sistnämnda verkar inte förstå eftersom det ryktas om Arnholm som efterträdare till Björklund.

Har ni en önskan att förkovra er i ämnet så finns avsnittet här på URplay.

Annonser

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Varför känns det inte tryggt nu? Om lite ditt och datt!

Jag har några tankar jag gärna vill dela med mig, små funderingar som gör att man borde fråga sig fram mer än man gör.

Jag tänker på den feministiska kampen. Den pågående striden eller kanske till och med kriget som förs mot manlighet och maskulinitet, könsmaktsroller och patriarkat. Kampen förs med vapen som ingår i de båda arsenalerna identitetspolitik och intersektionalism.

Teorin att det alltid är sanningen som är första offret gör inget undantag i detta krig. Om man betänker att sanningen också omfattar uppriktighet så gör ett försök att få förklarat hur F! kommer att förverkliga sina minst sagt spretiga förslag. Det förslag som ställer till mest problem i min tankevärld är att alla män skall omskolas till en bättre manlighet. Hjärntvätten skall alltså påbörjas i förskoleåldern med något som har med genusteorier att göra. Det har man hållit på med rätt länge nu och kan fortfarande inte påvisa positiva resultat men det är många som satsat på metoden och lite dåliga resultat tolkas mycket välvilligt så att ingen blir modstämd. Åtminstone inte bland förespråkarna. Vi som passerat förskoleåldern och de facto de flesta andra perioderna i livet likväl, blir vi internerade för korrigering eller får vi kursen på distans? Kan man få dagstraktamente? Vad händer med oss om vi inte klarar omskolningen? Blir våra demokratiska rättigheter oss fråntagna då? Nackskott? Blir vi föredettingar utan rättigheter eller hur har man tänkt? Många frågor där!

Man skall inte glömma den tradition som Gudrun Schyman kommer ifrån, en tradition där angiveri premieras och utrensningar är rutin. De omskolningsläger som upprättades under den kommunistiska regeringen med Pol Pot i spetsen resulterade i 2 miljoner mördade människor. Det var i Khmer Rouges Kampuchea 1976 till 1979.

Men så illa skall det väl inte behöva gå.

Det är en kamp om makten, som i all politik, fast i detta kriget får man folk att tro att de maktlösa människorna som syns och hörs mest på kultursidor och debattsidor, skall ge makten till kvinnor som stöder dem. Men hur? Vem skall lämna över makt? Du och jag? Men vi har väl ingen makt? Och vem skall ta över denna schimära makt då. Eller kommer Schyman att dela på sin?

Vem är det som står och skränar tillsammans med Schyman? Det är väl de redan etablerade maktprofilerna inom media och kultur samt några prepubertala tonårsflickor som ser makten hägra. Vem mer? Ingen jag känner men jag rör mig förmodligen i fel åldersgrupp och i helt fel sociala sammanhang.

Förresten, jag har alltid varit fascinerad över hur man i Sverige vid möte mellan människor på trottoaren med stor smidighet gör en axelrörelse för att visa varandra ödmjukhet och låta passagen bli smidig. I Sydeuropa har jag däremot lagt märke till statusmarkeringen och arrogansen som kan visas vid ett möte genom att låtsas inte se och tvinga den mötande ut i gatan. Ovant för mig i alla fall. Nu har jag vid flera tillfällen i Sverige blivit prejad ut i gatan i möte på trottoaren. Detta har hänt uteslutande i möte med två eller tre unga kvinnor som inte gjort någon som helst ansats att släppa fram mig vilket egentligen vore en bagatell. Det har känts i efterhand som om jag mottog någon slags hämnd vid dessa tillfällen. Vad vet jag?

Jag har prenumererat på ytterligare en blogg. Jag vet inte om jag skall nämna vilken, men den beskriver mycket om varför det är så skadligt med våldtäktskulturen, maskuliniteten och detta i aspekten skadligt för män. Min tanke är att skribenten kanske får en mindre naiv och en mindre förnumstig inställning när hon bara passerat puberteten. Men sen undrar jag om man kan vara kvar i puberteten vid 28-års ålder, som jag sedan ser att hon är. Hon avslutar sitt inlägg så här:

 ”Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!”

Det är nog godhjärtat men mycket över gränsen till naivt inbillad verklighetsuppfattning.

Ni som läser denna bloggen kan nog inte ha undgått lägga märke till min position vad gäller Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Det finns ingenting hos dessa som kan locka mig att lägga en röst på dem. Detta fast vi är gemensamma motståndare till genusvansinnet och att jag tycker att invandringen och flyktingmottagningen måste kunna diskuteras.  Allra helst eftersom denna del av politiken är starkt reglerad som det är i dag.

Men SD är inröstade på mandat av en väljarkår som anser de skall vara med i de bestämmande församlingarna. Framförallt då som lagstiftare i riksdagen. De har inte kuppat sig dit, de är valda och de har accepterat denna demokratiska ordning.

Nu finns det enskilda aktörer som av politiska skäl vill hindra SD-representanter att, på samma vis som andra riksdagspartier, besöka arbetsplatser och skolor. Flerfaldiga gånger har jag hört att anledningen är att man inte vill normalisera ett odemokratiskt parti.

Vore det kanske inte på sin plats att informera dessa aktörer om vad som menas med demokrati? Att i en demokrati skall inte rättigheter undanhållas bara för att någon tycker så. Man kan inte ha demokrati enbart för vissa. I alla fall inte om man har en icke-kommunistisk ideologisk bakgrund. Detta passar sig mer för F! och V!

Nu till något roligt. Jag bevittnade en Twitterdebatt idag mellan Henrik Sundholm och Sara Schmenus som gjorde mig glad. Båda är personer som jag gärna läser. I huvudsak resonerar de om förhållandet mellan människor, mellan pojkar och flickor, kvinnor och män. Hur går man från vänner till älskande? När vet man om det är ok att försöka? Vill alltid mannen ha sex och den andra, kvinnan bara vara vänner? Vad styr detta? Vilken attraktion får människor att vilja vara vänner? Vilken attraktion får människor att vilja vara älskande? Attraktion, vad är det? Hade det varit så enkelt att både kvinnor och män hade samma formel så hade ju varje raggning varit en succé. Men så är det inte. Varför då? Vi har inte samma förväntningar. Och självfallet varierar det stark inom gruppen män och gruppen kvinnor.

Min allra första insats i bloggvärlden var just denna relationsfråga. Eller egentligen denna, varför är det alltid kvinnor som förstår och kan tala om sex och samlevnad? Varför är det ingen man som säger, så här är det? På den tiden Hannah Lemoine var ordförande RFSU Malmö, hade de en upplysningskampanj på Malmö högskola med flera bord. Varje bord var bemannat av en eller flera kvinnor. Varför inga män? Var inga intresserade eller var ingen kompetent? Kanske en blandning, men varför är det självklart att kvinnor kan ge svar? Och vilka var frågorna?

Nu kan vi tänka tillbaka på bloggerskan som jag nämner ovan. Hur hon i sin puerila attityd vill berätta för män hur saker och ting är, verkligen är! Och genom pepp verkligen vill befria denne fångne man. Väldigt rart och omtänksamt.

Lösningen kanske är som F! vill och som jag också nämner ovan, män måste omskolas. Män är inte bra som de är. Detta vet vissa kvinnor och hör och häpna även en del män. Men det är i regel män som gjort sig en karriär på denna tingens ordning.

Och jag känner mig så himla trygg. Allt är ordnat, sätt dig tillbaka och slappna av. Någon annan vet!

 

 

 

Mansutredningen och Frejaskolan.

I eftersvallet av den statligt tillsatta mansutredningen och dess presentation så kom hyllningarna av genuspedagogikens positiva påverkan som en naturlig följd. Mansutredningens chef, Svend Dahl tog upp detta i en intervju i P1 Studio Ett. Redaktionen hade  fått med rektorn för den hyllade skolan via telefon i en intervju i samma program.

Skolan som påstår sig avsevärt ha förbättrat skolresultaten för pojkar och i viss mån även för flickor heter Frejaskolan och ligger i Gnesta. Rektorn Magdalena Eberhardsson berättar i intervjun hur deras jätteviktiga genusarbete  orsakat jätteviktiga förändringar. Med PISA-studien i färskt minne borde man väl redogöra för vad som åstadkommits i form av förbättring av läsförståelse, hur den matematiska kunskapen förbättrats och så vidare. Men nej, det gäller något annat mycket jätteviktigare. Vi får emellertid inte veta vad i det virriga svamlet med drag av rappakalja. Till och med intervjuarna bekänner vid flertal tillfälle att de inte förstår och till och med avslutar med  ”Det är inte alldeles lätt att förstå hur ni gör måste jag säga. He, He!” direkt riktat till rektorn.

Av detta underlag drar ministern Arnholm slutsatsen att vi behöver fler genuspedagoger i skolorna! Hon visar därmed sin extrema okunnighet. Eller eventuellt visar hon sitt förakt för vanliga människors förmåga att tänka självständigt!

Hon borde nog vänta till denna generation skolelever blir röstmyndiga innan hon bedriver de här propagandastollerierna!

Jag skall referera till delar av intervjun som jag tyckte vara anmärkningsvärda men den som vill döma själv kan lyssna på intervjun här så länge den finns på SRs hemsida. Ni kan också läsa den transkription jag gjort här: Intervju med frejaskolan.

Det som ingen av intervjuarna begriper och enligt mitt förmenande ingen annan heller är att rektorn visar på allt som är jätteviktigt. Det är jätteviktigt att börja tidigt, det är jätteviktigt att man jobbar hela tiden och inte bara ett par studiedagar en termin. Jag förstår inte vad som är jätteviktigt för hon anger det inte. Inte heller på vilket sätt kunskaperna i de mätbara ämnen som ingår i PISA-studien förbättrats. Man både Dahl och uppenbarligen minister Arnholm har förstått det som ingen annan förstått.

Intervjun avslutas med följande ord, förkortat av mig,

Svend Dahl: – Det är inspirerande när lärarna klarar se bortom stereotypen, det gäller inte den direkta interaktionen…… Bla, bla, bla…

Intervjuare:  – Svårt att hänga med. Vad vill du att ministern skall göra med det här?

Svend Dahl: – – Bland annat satsa stenhårt på pojkars läsförståelse….. Utbyte mellan skolor, det finns ju de som funkar bra som Frejaskolan till exempel….

Men innan dess har Frejaskolans rektor nämnt två konkreta åtgärder som införts i undervisningen och som är jätteviktiga. Det ena är att de samarbetar med en organisation som heter Män för jämställdhet. Då kan man undra varför de anlitar en grupp män som av vad jag förstår innehåller medlemmar av före detta våldtäktsmän och våldsverkare. Det är ju deras grej att alla män är våldsverkare och våldtäktsmän. Den slutsatsen kan man ju undra hur de kom fram till.

Det andra är att de använder ett material som heter Machofabriken och som jag inte har någon uppfattning om alls. Det kanske är bra, jag vet ej.

Vi skall också komma ihåg att den framgång som Frejaskolan påstår sig ha uppnått inte på något sätt verifierats i någon studie utan är kraftigt ifrågasatt. Stödet kommer egentligen bara från dem som helt okritiskt vill att det skall vara sant.

Tanja Bergqvist nämnde Frejaskolan i sin blogg redan 2011.

Per Hagwall nämner det här och här.

Läs även Ekvalist i ämnet.

Eller varför inte Bittergubben som desutom hävdar att det finns andra skäl till den ytterst måttliga förbättringen.

Eller läsvärda Livets Bok som också behandlar ämnet.

Lysenkos teorier på ankor!

Vad händer om barn i mycket tidig ålder får lära sig att deras könstillhörighet är så individuell så att ingen annan har denna identitet, det normkritiska och normraserande utveckling som gör barn ovetande om könsnormer, att det finns en könsgrupp som de kanske tillhör? Frågan är, vad händer när de blir varse denna norm? Hur skall vi kunna hålla dem ifrån fakta att kroppen utvecklas och att det kommer att ske en indelning av könsvarelser från det klart kvinnliga till det klart manliga. Att de flesta kommer att ligga på ena eller andra sidan klart avskiljda, men att det finns identiteter däremellan.

Inte ens inom den förutsägbara genusvetenskapen med sina, i allra högsta grad, strikta förutsättningar för att något skall kunna mätas, kan leda i bevis en trovärdig utveckling av denna hjärntvätt!

För vad det är värt kan man studera följande ej avslutade anekdot. (Huvudpersonerna lever fortfarande efter 3 år!) På en lantgård vars ägare jag känner väl sedan många år, lades av för mig nu bortglömd anledning, ett ankägg för ruvning hos hönsen. Ellingen har alltså växt upp tillsammans med kycklingar och höns. Hundra meter bort finns det numera ett anksamhälle med samme ägare. Ellingen är numera en fullvuxen anka men kan inte fås att socialisera sig med de övriga ankorna. Det går inte ens att få den att bada i ån, den är livrädd för vatten! Den lever som en höna bland hönorna, äter som en höna, beter sig som en höna. Då är frågan är det en höna? Ja, själv är den övertygad om detta! Och ännu mer fantastiskt, de andra hönorna accepterar ankan som höna de också!

Ni vet, ”if it walks like a duck, talks like a duck, looks like a duck, it sure is a duck!”. Så är det med denna anka, den är en anka i alla fall. Var och en får själv dra slutsatser ur denna anekdot. Är det sociala arvet mer betydelsefullt än det biologiska? Det första man kan dra slutsatser om är att detta sociala arv aldrig kommer att passera ankans egen generation! Det finns ingen Lysenkoeffekt som kommer att visa sig. Om denna anka reproducerar sig på konstgjort vis, så kommer avkomman att bli ankor. Om de uppfostras som ankor kommer de att fortplanta sig som ankor och deras avkomma kommer att bli ankor. Generna och den för ankor normala epigenitiken kommer att se till detta!

Var det någon som trodde annorlunda?

 

Jag är Jason!

Jag läser i dagens Sydsvenskan en angelägen och viktig ledarartikel om att bygga land tillsammans. I artikeln citeras en bit text ur talet som Jason Diakité höll i riksdagen vid mottagandet av Fem i tolv-rörelsens pris för sitt arbete mot rasism. Det lyder:

”Jag tog med den (passet, min anm.) i dag för att säga att detta är mitt bevis, i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

Jag blev väldigt tagen och ledsen av hans gest vid talet som återgavs i TV-nyheterna. Jag tänkte, varför skall någon, någonsin känna sig så utsatt i ett land eller på ett ställe som man räknar som hemma? Det är ju där man skall känna sig trygg! Inte minst påminns man om otryggheten av nyheterna på ett antirasistiskt demonstrationståg i Kärrstorp utanför Stockholm som angreps av några som kallar sig SMR. Svensk Motståndrörelse, en som man påstår nynazistisk organisation. Detta är rasism och hat i sin svenska version. Den kan inte försvaras på något sätt och framförallt inte av orsak att det fanns representanter för RF, Röd Front, i demonstrationståget. RF är en på samma sätt våldsbenägen organisation som använder våld som argument.

Jag är mycket förtjust i artisten Timbuktu, vilket är Jason Diakités artistnamn. Jag gillar hans musik, hans texter och hans sätt att framföra dem. Jag kan tänka mig att jag skulle tycka om även privatpersonen Jason. Han är en individ, en person som man måste respektera långt förbi allt snack om etnicitet och hudfärg. Han är svensk, lika svensk som jag och det har så liten betydelse för bedömningen av honom som person eller artist! Han är Jason eller i hans egen mun, ”Jag är Jason!”.

Finns det verkligen någon som gillar Jason Diakité för att han inte är vit? Om nu någon ogillar honom, varför måste det då bero på att han inte är vit. Varför skulle det vara rasism att ogilla honom och inte rasism att gilla honom under dessa förutsättningar? Är det i stället antirasism att gilla honom? Blir vi goda om vi gör detta?

Nåväl, rasism finns i Sverige. Det finns rasism som vill underordna människor i andra folkgrupper och sätta vita européer överst och detta med förringande och hatiska medel. Det finns också rasism som kan visa sig på så sätt att man nedsättande lägger till epitet av rasistisk karaktär vid dispyter. Ingen av dessa är av strukturell natur men inte desto mindre rasism och oerhört kränkande.

Men då uppstår kanske frågan, får man inte tycka illa om icke-vita personer på grund av att de är elaka, dumma, kriminella, alltså egenskaper som inte kan förknippas med någon särskild etnicitet? Den frågan blir svår att besvara eftersom vi i Sverige har anammat ett informellt antaget system som kallas för identitetspolitik. Detta innebär att man mycket noga väger in en persons etnicitet i en icke tillkännagiven rangordning som avgör hur ett uttalande eller argument skall värderas. Det enda helt klara är att en vit europeisk man står underst på denna värderingslista. Man gör alltså allt för att lyfta fram etniciteten i politiskt syfte och har därigenom skapat en modern version av 1920-talets rasbiologiska tänkande.

Tillbaka till Jason Diakités upplevda rasism, som jag inte för en sekund betvivlar, antar jag med det ovan framförda att de flesta som av någon underlig anledning inte älskar hans artisteri och person, inte gör det av illasinnad rasism utan för att de helt enkelt inte är så jätteförtjusta. Men jag förstår honom djupt när han tycker sig stå som mål för kritik som utgår ifrån hans etnicitet, som han ju inte på något sätt kan åtgärda. Jag förstår hans frustration över något så orättvist.

Jag kan förstå det när jag får utstå samma sak eftersom mitt kön tillåter i stort sett vilka anklagelser som helst. Jag får inte försvara mig eftersom jag är längst ner på hackordningen. Men detta är något annat och får inte jämföras med rasism! Det är sexism och utföres i ett gott syfte. Ett hat som av vissa känns rättfärdigt och klokt när de hänger sig åt det. Att jag inte på något sätt tänker klä skott för detta hjälper inte. När jag ser förskolebarn, pojkar, utsättas för denna sexism i något vansinnesexperiment som kallas för genuspedagogik blir jag lika ledsen som när jag ser Jason Diakité uppleva rasism. Att det kanske inte är genuspedagogikens syfte hjälper inte när det tolkas av extremistiska misandriker i förskolorna. Det finns exempel på vuxna kvinnor som skriver om sitt hat mot åttaåriga pojkar. När man uppmärksammar sådant förstår man klart vart hatet är riktat och vart det slår.

Alltså, Jason, vi är många som älskar dig för vem du är, vad du gör och vad du säger. Vad du är eller var du kommer ifrån ser vi bortom och ger det ingen betydelse överhuvudtaget!

Med detta sagt skall jag be att få gilla eller ogilla vem som helst utan någon som helst annan orsak än utifrån hur de beter sig.

Mansrollen, en definition.

Mansrollen, maskuliniteten eller vad man kallar den, hur skall den definieras?

Jag läste nyligen en kommentar, en fråga, på genusdebatten.se, i ett gammalt inlägg: Vad i mansrollen tycker du är bra och vad i mansrollen tycker du är dåligt. Man kan undra vad som ligger bakom en sådan fråga, varthän retoriken syftar. Det korrekta svaret är naturligtvis att mansrollen är enbart dålig, med sin patriarkala struktur emanerande ur könsmaktsordningen och med en överordnad våldtäktskultur som destillatet av hela mansrollen, essensen!

Pelle Billing har definierat mansrollen som det som en majoritet av män gör. Se hans blogg för mer information i hans egna ord. Om man tar Billings tolkning så förstår man mansrollen på det viset att våld mot kvinnor inte ingår i mansrollen därför att en förkrossande majoritet av män inte utövar våld mot kvinnor. Inte heller våldtäkter, härskartekniker och kränkningar för den delen. Varför skall vi då fås att tro, eller snarare varför skall en uppväxande grupp unga kvinnor fås att tro att alla män ingår i konspirationen patriarkatet för att förtrycka och våldföra sig på dem? Var ligger poängen i att det finns vetenskap som forskar fram uppgifter om ritualmord på barn och sammanslutningar som är rent pedofila? Varför vill man ha denna världsbild så ostört inplanterad i sina proselyter och stödtrupper så att inga kritiska frågor tillåts. Varför skrämmer man forskare till hysterisk tystnad om de upptäcker en företeelse som kallas för partnervåld? Varför går man till regeringen och kräver att det inte får benämnas partnervåld utan ”mäns våld mot kvinnor”?

Anledningen är solklar, denna bisarra inställning är ämnad helt och hållet att få kontroll över kvinnorna och feminismen. Det gäller makt och den som inkluderas i maktsfären får inte ta in annan information än den som förmedlas genom sekretariatet. Bedömare av kritisk art skall demoniseras och allt som kommer därifrån vara fördömt långt innan det analyserats. Så försvann Pär Ström och Pelle Billing och därför kallas professor Bo Rothstein för ”en sån där”. Det finns åtskilliga fler som mobbas till den milda grad att de inte anser sig kunna yttra kritik. En del tystade för alltid.

Med hjälp av de nyttiga idioterna i media, framförallt på kulturredaktionerna, förevisas fenomenet som sanning och politikerna tror att de gör rätt i att haka på. Det är därför vi har en jämställdhetsminister som oanat hjälper till att lägga makten i händerna på en genuselit.

Det finns uppenbara paralleller i agerandet jämfört med kommunisternas tänkta övertag av proletariatet och skapandet av en ny människa.

Tillbaka till mansrollen. I skenet av debatten ovan beskriven, blir slutsatsen att det finns inget positivt i mansrollen. Det är detta som man i sin maktiver vill få som slutsats. Då kommer makten över männen automatiskt och vi kan konstruera en ny människa i mannen. Den som inte känner igen detta från andra totalitära kommunistiska samhällsexperiment är dåligt påläst!

Mansrollen påverkas inte av sådant nonsens, mansrollen påverkas av vilka förebilder som finns i unga pojkars närhet. Förebilder som de kan se upp till och efterlikna.

Vad har hänt, varför funkar det inte så längre. Unga pojkar och unga män måste ha andra äldre män, helst en generation äldre som fäder eller kompisars fäder. Det är dessas, inte en ensam man, utan dessa mäns gemensamma interaktion, dessa mäns förhållande till och agerande mot kvinnor och andra vuxna som skall skapa förebilder! Dessa män som sedan ingången av 1990-talet försvunnit och ersatts av ensamma mammor, förskole- och grundskolefröknar och värst av allt, har ersatts av något äldre kompisar. Det är här som den unge pojken skall hämta sina förebilder. Från äldre kompisar eller från i de flesta fall kvinnliga pedagoger som läser ur en bok. Är det verkligen någon som tror att detta kommer att bli bra?

Så svaret på frågan är, i mansrollen finns mycket positivt så länge den ärvs av goda förebilder under pojkars uppväxt. Skall den däremot påverkas av en ideologi och påtvingas i något pedagogiskt experiment, tror i alla fall jag att utvecklingen kan bli förödande.

Vad är planen, hör ni feminister?

Jag lade in följande kommentar på Toklandets blogg som ett inlägg i samhällets möjligheter att tillgodogöra sig allt genusvetande som existerar.

”Är det verkligen så att alla som studerar till genusvetare kan förvänta sig att anställas och få fasta jobb. Var då? Vad är det för arbetsgivare som skulle se det som positivt för sin verksamhet att anställa en genusvetare? Mitt svar är, – ingen!

Om arbetsgivare anställer genusvetare så är det inte frivilligt utan det sker genom påbud eller utpressning. Lagar kan stiftas som påbjuder att vissa företag skall ha kompetens inom genusområdet eller vissa offentliga upphandlingar kan kräva detta av sina anbudsgivare. Men inom privat sektor? 

Aldrig!

Om någon kan övertyga mig att privata arbetsgivare kan mäta i kronor och ören den förbättring av sin produkt en genusvetare kan bidra till så godtar jag att anställningar kommer att ske. Risken för det är emellertid minimal!

Jamen, säger då vän av ordning, allt värderas inte i kronor och ören. Jaha, har du som sagt detta någonsin försökt att övertala din lokale handlare om detta när du står i kassan och skall betala? Var inte så jäkla obegåvad, för en arbetsgivare är allt som inte kan omsättas i förbättrat kassaflöde ens tänkbart som objekt för investering.

Alltså, på vilket sätt kan en genusvetare förbättra för eller tillföra något åt en tänkt arbetsgivare?”

Genusvetenskapen synes vara djupt integrerad inom alla sektorer i samhället. Genom genusvetenskapliga teorier påvisas att det i samhället finns fel och brister av könskaraktär, könsmaktsordningen ,och vad som måste rättas till men inte hur. Detta uttalande kan tas med en nypa salt eftersom Valerie Solana med flera har mycket konkreta förslag till åtgärder.

   Vi skall beakta det bidrag som genusvetenskapen tillfört i vanliga människors vardag. Hur har de påverkats materiellt, har folk blivit mättare, varmare och torrare? Eller vilka abstrakta tillskott kan vi uppmärksamma? Har människor blivit tryggare, kunnigare eller mer öppna för intryck. Hur mäts detta i ett genusforskningsperspektiv?
   Min uppfattning är att majoriteten av medborgare i Sverige har inte märkt någonting, jag tror inte ens att de tagit till sig vetskapen om genusforskningens existens. Jag tror också att det kommer att förbli så, genusforskare och deras kompisar vill inte att detta skall bli allmängods eftersom den naturliga reaktionen skulle bli ”vad i h-e är detta?”.  Ingen känner nämligen igen sig i dessa stolliga funderingar eftersom de flesta rör sig både fysiskt och mentalt utanför kretsarna på Södermalm. (Södermalm får tjäna metaforiskt för den egenskap som gör alla i kultureliten till kompisar.)
   Jag inväntar den dag då vetenskapsjournalister tar upp något ämne från genusforskningen där ett genombrott gjorts i någon fråga. Ett vetenskapligt nyskapande. Jag tror att väntan blir lång, och under tiden får vi lita till UR och deras underhållande, på engelska skulle man säga ”hilarious”, redogörelse från GIH med genussyn på idrotten. Detta måste ses för att förstå vad det öses skattemedel över.
   Jag har uppfattningen att den beskrivning av de av könsmaktsordningen orsakade orättvisor som bekräftas dagligen genom statistiska påståenden är ett genuint masspsykotiskt uttryck och vi bör betrakta detta oemotsagt. Detta till trots att vi vet och kan påvisa felaktigheter i statistiken. Oavsett om det är mycket sant eller lite sant så finns det skäl att ge medhåll till förändring för vi vet att allt kan bli bättre. För alla! Utan att behöva göra pojkar till flickor!
   Därför är det viktigt att vi får vetskap om de åtgärder som man i feministisk anda vill vidta för att förändra världen i den riktning som feministerna anser vara nödvändig. Vi hör tydligt hur många anser att pojkar skall bli mer som flickor, till och med att pojkar skall uppfostras till att bli flickor. Det är inte säkert att alla medborgare håller med om detta och de bör då ha möjligheten att informeras om planerade åtgärder för att kunna ta ställning i ett val.
   Ett sådant förfarande orsakar stor oro bland de övertygade feministerna som anser att det enbart är genusforskningen  och genusvetenskapen som skall få styra samhällets sociala utveckling! Det är nog första gången i modern historia som denna form av ideologi trycks på en befolkning utan någon som helst demokratisk process. Det är inte alls konstigt att det är förment före detta marxister och kommunister som förfäktar denna ordning. Vi ser naturligtvis sådana som Gudrun Schyman, Kawa Zolfagary, med flera och även den av regeringen utsedde experten i mansfrågor, Inti Chavéz Peréz som starkt förordar detta. Som en stor överraskning ser vi även sådana som folkpartisten och jämställdhetsministern Maria Arnholm som uppenbarligen ser detta som ett slags liberalt tvångsmedel! Sug på den en stund. Liberalt tvångsmedel? Har inte Arnholm hamnat fel på något sätt?
   Nu tillbaka till åtgärderna! Det finns implementerad genuspedagogik i vissa förskolor och lågstadier. Jag har själv sett exempel i Malmö och undrar med detta som utgångspunkt, måste man vara imbecill för att tro på detta? Jag menar inte pedagogerna, dessa befinner sig kanske i en tvångssituation, utan dessa som producerar medel och metoder? Jag har inte sett allt, erkänner jag, och är övertygad om att det finns massvis med pedagogisk personal som vet hur man gör ändå. Det kan vara svårt när man som ifrågasättande pedagog får höra att man i så fall är motståndare till jämställdhet! Detta påvisar totalitära tendenser. Demokrati, farväl!
   Också den stora frågan. Det finns försök som görs med barn i förskolor som har en uttalad jämställdhetspolicy och som arbetar med genuspedagogiska metoder för att ”ta bort genus” i pedagogiken. Dessutom har man den olyckliga föreställningen att små pojkar måste få lära sig en ny mansroll. En mansroll som tar bort all form av konkurrens och som ämnar innehavaren att bli mer lik flickor i sin attityd. Det är en förborgad hemlighet hur man tänker hantera ett kommande undertryckt testosteronutbrott, problemet finns inte helt enkelt. Det är bara en social konstruktion. Dessutom har man för sig att små pojkar skall kunna få sin förebild till sin mansroll utav kvinnliga pedagoger. Detta tycker jag redan har visat sin orimlighet då många pojkar sedan åtminstone tidigt nittiotal inte ser en manlig förebild förrän i högstadiet! Om man nu inte har valt ut kontrollgrupper inom den genusvetenskapliga förskolan, och redovisat dessa, och som man kan utföra återkommande mätningar och kontroller på för att visa metodens kvalitet. Då skall man inte på något sätt åberopa vetenskaplig metodik utan hela paketet luktar bara dåligt inslagen marxistisk ideologi. Och detta ställer sig folkpartiet bakom, de liberala!
   Men, om utvecklingen ter sig skrämmande och orwellsk så är det inget mot vad som kommer att hända när det visar sig att de som valt att utbilda sig till genusvetare inte har några andra arbetsplatser att vända sig till än den akademiska eller strikt offentliga. Den enda utveckling som skulle kunna tjäna som incitament för privata arbetsgivare är att det blir obligatoriskt, det vill säga som negativt incitament. Det kommer aldrig någonsin hända att en privat arbetsgivare kommer att värdera som lönsamt att tillsätta en tjänst för en genusvetare. Aldrig! Däremot är det mycket troligt att politiker kommer att propsa på att samtliga arbetsgivare måste anställa minst en genusvetare i sitt företag. Denna profetia är inte särskilt vågad, det krävs inte särskilt stor begåvning att inse att det första kravet på genuskompetens i privata företag kommer ganska så snart, inom ett år. Bättre än socialbidrag? Nä, faktiskt inte.
   Vad skall man annars ha kompisar till.

Vad får du lov att tycka, käre feminist?

Tycker du något? Är det någon som bryr sig?

Låt oss försöka bena ut vad ett tyckande är.

Tyckande kan vara i betydelsen åsikt, det vill säga, åsikt är en smalare del av och ingår i fenomenet tyckande.

Om vi börjar med åsikt så är det något vi var och en bär med oss och hänger oss åt, som har sitt ursprung i vad vi har upplevt, vilken erfarenhet vi har införskaffat samt till en del vad vi har lärt oss från media eller ifrån studier. Påverkan från personer som vi gjort oss beroende av ekonomiskt, socialt eller känslomässigt kan utgöra en särskilt tung del av vår åsiktsbildning. Vad som förefaller vara en mindre, ibland helt frånvarande, del av åsiktsbildandet är logik och verklighetsanknytning. Det är oftast viktigare att ha samma åsikt som alla andra i gruppen än att ägna sig åt någon form av analys och ifrågasättande ställningstagande.

Tyckande är ett vidare begrepp och kan ibland förmodas innehålla utsagor som kastas ut som en test. Som ett bete på en krok som kan halas in med något på eller så gör man ett försök till, med ett annat bete. Man provar ett nytt reviderat tyck.

Varför är det från skolat håll så viktigt att framhålla att tyckande är ett oskolat sätt att uttrycka sig och som man inom skolningen kan ha överseende med och därmed ignorera? Jag har ett exempel som kan förklara vad man har skolning till, i vilket sammanhang som man kan utkräva akademiska referenser.

Jag har erfarenhet av följande. I en affärsrelation hamnade vi i en som vi tyckte ofördelaktig och förfördelad position. Saken fördes till domstol och var ivrigt påhejad av en advokatbyrå (amerikansk) som såg sin ersättning tryggad. I sin iver tyckte byråns representant att detta var en enkel process och att den borde vinnas. Istället tvålades vi till så att det blev både gråt och tandagnisslan. Vi skulle naturligtvis ha sagt till advokaten att vi ämnade inte betala tusen dollar i timmen för att han skulle komma och tycka! Det hade vi själv kunnat göra. I stället skulle han med sina inre och yttre akademiska resurser tagit fram underlag för att målet var möjligt eller omöjligt att vinna. Exempel från liknande mål vore bra. I stället stannade han vid ett tyckande som var helt förödande. Ett fullständigt onödigt engagemang! Under alla omständigheter är det exempel på förfärligt och malplacerat tyckande. Inom andra områden finns det ett otvivelaktigt krav på professionellt kunnande, som till exempel hjärtoperationer eller kamaxelremsbyte på en Hyundai. Det finns emellertid så många andra tillfällen där man i demokratisk anda måste uppmana människor att tycka mera självständigt. Att ifrågasätta!

Nu kommer frågan. Kan man bara ha ett godkänt tyckande om man har en akademisk poängstinn utbildning. Kan man tycka i frågor som rör kärnfysik om man har sin utbildning inom humaniora? Javisst kan man det! Men kan man samtidigt säga att den som inte har sin utbildning inom humaniora kan ha en åsikt om kärnfysik utan att vara kärnfysiker? Ja här synes gå en gräns. En professor inom vad som helst har rättighet att uttala sig om vadsomhelst till skillnad från andra som då bara tycker.  Är det inte på något sätt mer sannolikt att en specialist på ett ämne har ganska grunda insikter i alla andra ämnen. Kanske grundare än den medelmåttligt kunniga svenske debattören?

Nåväl, jag har själv blivit avspisad vid ifrågasättande argumentation med ”nu tycker du bara” eller ”läs på” vilket indikerar att mina referenser inte duger för att ha en åsikt i vissa samhällsfrågor. Kom ihåg att detta gällde inte kärnfysik, organtransplantationsteknik, eller kvantmekanik utan frågor som rör exempelvis utbildning, jämställdhet och tryckfrihet. Vad man implicit menar är att om jag läst samma skrifter som de gjort så borde jag också ha samma åsikt som de har.  Man har alltså inte förmåga, ork eller intresse att tillåta någon ifrågasättande argumentation eftersom detta stör den konsensus man eftersträvar.

Till yttermera visso så existerar det formliga imbeciller som gör jämförelser mellan humaniora och naturvetenskapliga discipliner. Framförallt en jämförelse mellan genusvetenskap och fysik där man hävdar att osäkerheten i fysiken är större än i genusvetenskapen. Att ifrågasättandet är större, att diskussionerna är större och bittrare. Javisst, men alla fysikaliska teorier är belagda med matematiska modeller som kan verifiera det förutsagda. Belägget för de genusvetenskapliga teorierna ligger i att allt ifrågasättande angrips med en sådan frenesi att det liknar inkvisitorisk hädelseanklagelse. Många gånger åtföljd av oresonligt hat som främst kommer från de indoktrinerade fottrupperna.

Nu skulle man som normalskeptiker kunna fråga sig var underlaget, referenserna finns till dessa grava anklagelser om den splendid isolation som genusveteriet tycks befinna sig i. Massvis! Det finns hur mycket som helst. Försök gå ut och ifrågasätt könsmaktsordningen eller patriarkatet och se vad som händer. Det kommer inte mycket från institutionerna men fotfolket, bloggarna kommer att önska att du skall DÖÖÖÖÖÖ! Eller skämta om det och du skall hör ”FUCK YOU, FUCK YOU, FUCK YOU” från en professor som kränkt lämnar tillställningen!

Ta samtidigt och leta i vetenskapliga tidskrifter och i radio/tv efter intressanta vetenskapliga rön som nyligen presenteras inom genusvetenskapen. Har ni verkligen missat alla dessa?

Däremot kan ni mycket väl efter lite letande hitta de direktiv som förskolelärare och lågstadielärare fått i sin yrkesutövning och som vilar på tvivelaktig vetenskap. Utan någon som helst diskussion har dessa anpassats för att ”ingen vill väl vara emot jämställdhet”. Eller hur?

Lite mer länkar och referenser har jag samlat i tidigare inlägg här och här.

För att ytterligare visa på den avgrundsdjupa skillnaden mellan de omnämnda disciplinerna, så är det ingen som tvingar någon att aktivt tro på den senaste kosmologiska modellen eller de senaste rönen inom kvantmekaniken. Genusvetenskapens rön pushas däremot ut i samhället med största kraft och med början på barn i förskolan. De som inte anammar vad som anses som genusvetenskapligt riktigt betecknas med de grövsta invektiv.

Vad som nu händer går utmärkt att studera på diverse bloggsidor där man diskuterar vad som är rätt tyckande för att vara riktig feminist. Det finns så många män som inte nog kan uttrycka sitt medhåll men som får se sig ignorerade eftersom de inte har de rätta förutsättningarna.

Vad tycker du själv?

Post Navigation