snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Greider”

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Våra självklara ledare?

För fjorton dagar sedan var jag och min sambo på det Kongelige Operaet och njöt av Bizets Carmen för femtielfte gången. Helt underbar upplevelse som vore i stort sett ogörlig om inte samfundet står för en del av produktionskostnaderna. I Sverige säkert större andel än i Danmark. Det är billigare att gå på Opera i Sverige. Detta är inte den enda statsfinasierade kulturen som vi har lyckan att njuta av. Så skall det vara, det är nämligen helt rätt! Det är också helt rätt att det offentliga anslår medel till kultur utan att kunna påverka densamma. Det kan då inte hjälpas att det av vissa anses som pengar nedspolade på toaletten. Vi måste ha denna vida och sparsamt refuserande attityd om vi vill att vårt kulturliv skall vara vitalt och intressant.

Vi kan försöka förstå att denna attityd som samhället har, att vissa, inte alla, konstutövare och kulturarbetare skall vara försörjda av allmänna medel är oerhört modern. Jag vågar inte sätta ett årtal på när denna försörjningsmöjlighet för kulturarbetare blev möjlig för ett stort antal människor. Fler och fler ju mer tiden går. Detta är enligt min mening en helt riktig utveckling och mottages nog av de flesta med bifall.

Att man tidigare, exempelvis på artonhundratalet inte kunde påräkna denna generositet från samhället berodde inte på illvilja eller kulturfientlighet. Nej det var nog helt enkelt så att det inte fanns offentliga medel i tillräcklig mängd att försörja dem som inte själva bidrog till produktionen. Det fanns därmed två alternativ i grunden. Det första att man utförde sin konst samtidigt som man bidrog till försörjningen genom vanligt arbete eller det andra att man fick stöd till sin försörjning av privata förmögenheter och mecenater. Ändå blomstrade kulturen genom kompositörer, författare och målare. Det är svårt att föreställa sig idag när det propsas på anslag för än det ena än det andra projektet. Men som jag sagt tidigare, vi har råd med kultur!

Utvecklingen har tagit stora steg framåt i detta avseende. Vår produktion är nu så hög och så effektiv att vi har råd att försörja alla dem som inte vill bidra själva. Alla som inte kan tänka sig att bidra menar jag då och alltså inte de som står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning. De senare borde ju vara en högst prioriterad ansvarsfråga eftersom de vill bidra men hindras. (Alltså mer pengar till dem!)

Att utvecklingen har varit så gynnsam för kulturlivet att vi kommer att ha råd till mer och mer av offentliga medel avsatta för ändamålet har en orsak. Och den är inte påverkad av kulturarbetarna eller ens av kultureliten själv. De har bara ridit på den fantastiska våg som har naturvetare, ingenjörer, mekaniker, snabbköpsbiträden, montörer, lastbilschaufförer, matroser med flera som konstruktörer! De kan väl som individer ha sysslat med kultur också, men det är i produktionen de har bidragit.

Då blir man lite förvånad över den självgoda uppblåsthet som vissa kulturdebattörer uppvisar. Göran Greider poeten och Marcus Birro, känd från tv, har båda tagit avstånd från matematikundervisning i skolan. De har aldrig haft någon användning av den. Man kan undra då om de aldrig har flugit, aldrig färdats över någon bro? Någons matematik har de väl utnyttjat? En professor, Stellan Wellin, har mage att skriva i dagens (20/2-13) SvD Opinion att matematik är ett onödigt ämne i skolan. Hur tänker karln? Hur skall vi kunna få ingenjörer med tillräcklig kunskap i matematik om vi inte ”plågar” unga elever i tidig ålder med algebra och trigonometri? Hur i hela friden har han tänkt?

Vi har även andra exempel på hämningslös uppblåsthet. Mikael Wiehe skriver i texten till ”En Gammal Man” att han är stolt över vad han gjort för att förändra världen. Han har väl inte anledning att ta till sig något som andra har så mycket större delaktighet i. Han har tillfört vårt kulturliv en beundransvärd visskatt, en fantastisk poesi det medger jag gärna. Men förbättrat världen, hurdå? Genom att propagera för handgranater och Molotovcocktails? Genom att krama Castro och Mao (även om enbart metaforiskt!)?.

Vi har alltså en självutnämnd intellektuell elit som inte förstår att det är andra än de själva som håller samhället med livsmedel, värme och husrum. Ändå påtar de sig den fulla och exklusiva rätten att tala om för alla andra hur de skall framleva sina liv. De blir sedan upprörda över att det finns folk som inte håller med dem. Detta trots att de har kollat noga med kollegerna vid fikabordet. Att de dessutom fullständigt ignorerar dem som opponerar sig, alternativt uppmärksammar dem genom att idiotförklara dem kan de inte se som förakt och hat överhuvudtaget.

Hur då en man som journalisten Niklas Aurgrunn i Newsmill idag (20/2-13) kan anse att Åsa Linderborg är viktigare för demokratin än Filippa Mannerheim som hade artikel i Newsmill 17/2 kan enbart förstås om han samtidigt ansökt om jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Det är själva benämningen ”viktig för demokratin” som blir problematisk här. Är inte denna värdering irrelevant?

Det som jag tycker är beklagansvärt är att man på vissa kulturredaktioner försöker få folk att förstå att det bara finns en åsikt som kan tolereras. Alla andra kommer att idiotförklaras och i värsta fall trakasseras, så man kan fortsätta och ha det mysigt  runt redaktionens fikabord.

Trösten är, att historiskt har medborgarna i detta land helt bortsett från och gett fulla fasiken i rappakaljan på kultursidorna och i viss mån på ledarsidorna. Kolla hela nittonhundrasjuttiotalet då socialismen regerade i medierna, framförallt i SVT, då en socialisering ansågs självklar. Vad hände då? I två val på raken tog borgerligheten hem valsegern. Socialdemokraterna pratade om statskupp och katastrofen var nära. Tänk om man bara hade gjort sig mödan att någon gång titta på historien och inte bli så förbannat upprörd när det visar sig att folket har en annan åsikt!

Sedan kan man undra var någonstans de politiska strategerna gör sin pejlingar? Att man kan komma så otroligt i otakt att ett udda främlingsfientligt parti kan vara tredje störst i opinionsmätningar visar på något fel. Men det får vi ta en annan dag.

Jag älskar folket som vägrar lära sig sitta och som inte vill gå i takt!

Post Navigation