snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “historia”

Nu fattar jag vad jag inte förstod!

Det är mycket påfrestande att inse att man inte fattat ordentligt. Inte har fattat att det gäller att inta rätt attityd. Attityden som de flesta människor intar. Inte för att det är en bra attityd utan för att om man intar den så slipper man undan en massa tjafs och får behålla jobbet och barnens kamrater pekar inte när man hämtar ungarna efter skolan. Man behöver inte heller skapa skamkänslor på andra ställen i familjen. Det enda man har att ta itu med är sina egna tvivel och den egna ångesten.

Nu förstår jag att jag trampade fel med min förklaring av vad jag tycker är en mänsklig inställning till andra människor. Att om man ser dem som individer och bedömer dem för vad de gör och säger, då gör man fel. Man skall göra bedömningen utifrån den gruppidentitet som åsätts personen och sen kan man bortse från vad de gör och vad de säger. Allt skall ske enligt en noga fastställd hackordning vars enda riktigt säkra attribut är att vita europeiska män är längst ned i ordningen. Därmed får jag inte ha en åsikt om något eller någon utanför den gruppen. Jag blir dessutom tillsagd att hålla truten om jag dristar mig. Nä det har inte hänt än men jag väntar på den första gången.

Allt detta står klart när man ser den film som spelats in för att ge stöd till Jason Diakité. Bland dem som medverkar, håller upp sitt pass och läser talet från prisutdelningen finns Tomas Ledin. Min reaktion är att Ledin ger sitt stöd för Timbuktu och emot främlingsfientlighet.

Jag hade fel där, liksom i allt annat i ämnet. Den som vet heter Foujan Rouzbeh och hon kan förklara felet med Tomas Ledins sympatiaktion, det gör hon på SVT-Debatt. Hon menar att Ledin kan inte vara Jason eftersom Ledin är vit. Min fråga är kan man som vit inte ha en åsikt och sympatisera i en fråga som gäller främlingsfientlighet och rasism? Att vara utlämnad, mobbad, förnedrad på grund av sitt ursprung, sitt språk sin konstitution är det inte möjligt för en vit cis-person? Är det inte möjligt att mobbas som vit överhuvudtaget? Vad skall vi säga till de anhöriga till män som tagit sina liv för att de inte stod ut med omgivningens mobbing? Att de är kränkta vita män? Är det därför alldeles otänkbart att Tomas Ledin vet hur det känns att vara liten och rädd? Jag vet hur det kan kännas, men jag håller käften, kastar mig på magen med ansiktet mot marken och stiger inte upp förrän jag fått förlåtelse. Jag vet att om man tillhör den grupp av befolkningen som anses som norm, det vill säga den vanligast förekommande i fråga om antal individer, så kan det förefalla mycket enkelt och problemlöst. Men hur skall vi kunna straffa dessa tillräckligt för sin förmenta självgodhet. Jo, genom att kritisera allt de gör. Att bryta normen.

Vänta lite, att bryta normen? Norm innebär en förväntan som grundas på förekomst. Om normen utgöres av vit heterosexuell man, vad skall göras för att bryta normen? Den som vet svaret får gärna höra av sig.

Det finns alltså erfarenheter och kunskaper som jag inte under några omständigheter får delge någon annan om denne annan ej kan bekräftas tillhöra samma identitetsgrupp som jag. Alla individer i andra grupper kan förmodas bli kränkta. Systemet kallas för identitetspolitik och förenklar det sociala samspelet mellan grupper av individer eftersom det klart anger vem som alltid har rätt. Det lämnas alltså helt utan betydelse vad du säger eller vad du gör, enda betydelsen utgörs av vem du är, vilken grupp du tillhör, vilken identitet du har.

Detta är så kolossalt viktigt att ett flertal av de personer som besätter medias kulturredaktioner har tagit på sig uppgiften att vara talespersoner för dessa icke normerade grupper. Trots sin vita medelklassidentitet. Knepigt, eller hur?

Vi kommer därmed in på den aldrig övergivna normen som styr svensk åsiktsmystik. Normen består av tre huvudingredienser. Eller egentligen bara två. Eller en. Beror på hur man ser på det.

Identitetspolitik, postmodernism och postkolonialism.

Egentligen handlar allt om Postmodernism. En överallt spännande rutin som förenklar för de mest avancerade tyckarna med den alltigenom svagaste begåvningen. Det finns naturligtvis en annan mycket mera benevolent tolkning också. Jag kan bara inte komma på den.

Om ni vill ha en maliciös tolkning av postmodernism så kolla detta med uttalande av både Noam Chomsky och Richard Dawkins. Läs gärna allt ni kan komma över om Luce Irigaray som här till exempel.

Inom postmodernismen finns en postkolonial inriktning. Den postkoloniala teorin utgår ifrån den under de senaste århundradena västerländska (Spanien, Portugal, Storbrittanien) kolonisationen av  länder utanför Europa. Framförallt att de länder som under denna tid varit underkuvade har rätt att ”ge igen”. Den tanken tycker jag är helt underbar, man har väl sett alla Hollywoods ”ge-igen-filmer”. Men de som koloniserade var inte mina eller folkets omkring mig släktingar, det var inte heller män som agerade utan kvinnlig påverkan. Men ändå skall jag, skit samma, och mina söner ta det fulla ansvaret och bland annat hålla käften!’

Jag tror att den postmodernism och postkolonialism som många idag ansluter sig till är en till benämningen och enbart den en trosförklaring.  I postmodernismen ingår en tanke att kunskap är relativ. Det finns en postmodern strömning som ger sina tillskyndare en slags åsiktslicens där det är en självklarhet att man lever ett normkritiskt liv. Man vet vad dekonstruktivism kan användas till och man har ett klart perspektiv på alla pågående diskurser.

Men det finns också ett mycket tristare, om inte rent av farligare, syn på sig själv som postmodernist.

För att uttrycka det på ett sätt som är ytterligt kategoriskt och på gränsen till rasistiskt, man definierar sig som postmodernist. postkolonialist och ansluter sig till identitetspolitiken av ren och skär lättja. En liten grupp som agerar under dessa epitet gör det väldigt lätt för sig. Dessa (få?) kan därmed agera under principen med den rätta hackordningen. Man gör det utifrån en föreställning som baseras på inget annat än denna hackordning. All kunskap som kan förfäkta eller bestrida inställningen sorteras, om kunskap överhuvudtaget användes, så att bekräftelse uppnås. Man tolererar inga avvikande uppgifter sprungna ur kunskap om historia eller ens de väldigt basala kunskaper som en samhällsstruktur är beroende av.

Hackordningen avgörs av hudfärg, etnicitet och kön. Dessa tre egenskaper poängsätts på ett slumpmässigt sätt och det enda som är säkert är att vita europeiska män alltid hamnar underst. Det är ganska självklart att jag som just vit europeisk man protesterar, kan tyckas, men det är inte jag som råkar illa ut det är de uppväxande små vita europeiska männen, det vill säga pojkar i förskoleålder och uppåt, som aldrig kommer att ta sig ur skuldpositionen. Trots att de är oskyldiga, kommer de aldrig någonsin att kunna drabbas av något annat än rättfärdigt hat.

Fastän att det inte råder något som helst tvivel om den europeiska kolonisationen förtryckande egenskap sedan slutet av 1400-talet till en bit in på 1900-talet, saknas en diskussion om hur kolonisationens historia egentligen ser ut.

För det första: Varför envisas man så ihärdigt att det bara skall vara män som skall ta på sig denna arvsynd, var de aragoniska drottningarna män? Eller Elisabeth I av England? Vad gör det så enkelt att bortse ifrån att detta var ett mänskligt projekt med främst män men också med kvinnor i drivande ställning. Och, kanske framförallt, massvis med män och kvinnor som inte fick reda på vad det gällde och kanske egentligen agerade utan bifall.

För det andra: Kolonisatörer har funnits i alla världsdelar under världshistoriens gång. Det är inget som uppfunnits av den vite europeiske mannen. Företeelsen är mycket äldre än så! Samhällen som är framgångsrika breder ut sig eftersom befolkningen tenderar att föröka sig. Imperier som Assyrien, Persien, Babylon, Mongoliet, Inkas  med flera, hur gjorde de för att kolonisera? Korstågen (läs Steven Runciman) där även kvinnor ingick fram till dagens imperier? Hur skall dessa historiska fakta kunna ingå i en postmodern uppdelning? Inte alls tänker jag. Det är bättre att vara kunskapsmässigt nollställd om man tar sig an denna tolkning av världen i postmodernistisk stil. Och den svenska skolan verkar vilja säkerställa denna ordning.

Hur många räknar in det japanska imperiets erövringar i Sydostasien och Pacifiken under första hälften av 1900-talet eller kanske det Ottomanska rikets (nuvarande Turkiet) fram till 1917 kolonisation av det som 1948 kallades för Palestina och som var brittiskt protektorat på ett NF-mandat (efter -45 ett FN-mandat) framtill Israel bildades 1948. Hur många vill se en sådan sanning? Eller varför inte det förra Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som orsakade omfattande svältdöd  i exempelvis Ukraina? Var ligger sanningen i den expansion som islam som religion och etnicitet orsakat i Nordafrika? Är det på någons bekostnad, kanske liknande den katolska utbredningen i Sydamerika? 

För det tredje: Det finns också en inställning att slavhandel är en konstruktion av vita europeiska män, en inställning som är ytterst enfaldig och går ut på att det är bara vita europeiska män som kan besitta en sådan ondska! Faran med en sådan inställning är att man möjligen missar det slaveri som fortfarande finns i världen. Ett slaveri som inte bara gäller sexuell trafficking utan även arbetskraftsförslavning. Det slaveriet som exploaterades i Afrika under 1600- och 1700-talet var ingen västlig uppfinning. Man exploaterade en marknad som funnits länge. Zanzibar i Indiska Oceanen har fungerat som ett centrum för den arabiska slavhandeln länge, och enligt vissa så frodas denna handel fortfarande. Om än inte just där.

Men det är den vite europeiske mannen som skall skuldbeläggas! Enfalden är oändlig i vissa kretsar.

Det är detta jag motsätter mig därför det riktar strålkastarljuset på fel håll, det finns mörkermän som duckar för ljuset och förnöjt emotser den vite mannens eget påtagna skuld.

Och som jag antydde tidigare, det finns en uppväxande generation av vita europeiska män som kommer att leva med denna skuld och förmodligen få se den överföras till sina söner.

Det är kanske rätt åt dem, men förklara då detta för mig är ni snälla.

Och du, som eventuellt läser här, kommentera gärna men vet att jag bedömer dig utifrån vad du yttrar och vad du gör inte för vem du påstår dig vara eller vilken grupp som du anser dig representera.

PS. Jag blev tvungen att göra följande tillägg. Ett tillägg som egentligen fanns i mina tankar när jag började skriva inlägget här men som glömdes bort.

Jag tänker på den fullständiga missriktningen som man kan råka ut för när man grupperar människor i någon slags hackordning efter deras grupptillhörighet och gruppidentitet. Mina vänner som är judar i Malmö, är samtliga ättlingar till överlevare efter den mellaneuropeiska utrotningen vilket borde ge dem en hög placering. I stället har det blivit av etablissemanget accepterat att kritisera dem med glåpord och trakassera dem med spott och spe, för händelser som de inte har något avgörande på i Mellanöstern.

Är det rätt med identitetspolitik tycker du?

Annonser

Våra självklara ledare?

För fjorton dagar sedan var jag och min sambo på det Kongelige Operaet och njöt av Bizets Carmen för femtielfte gången. Helt underbar upplevelse som vore i stort sett ogörlig om inte samfundet står för en del av produktionskostnaderna. I Sverige säkert större andel än i Danmark. Det är billigare att gå på Opera i Sverige. Detta är inte den enda statsfinasierade kulturen som vi har lyckan att njuta av. Så skall det vara, det är nämligen helt rätt! Det är också helt rätt att det offentliga anslår medel till kultur utan att kunna påverka densamma. Det kan då inte hjälpas att det av vissa anses som pengar nedspolade på toaletten. Vi måste ha denna vida och sparsamt refuserande attityd om vi vill att vårt kulturliv skall vara vitalt och intressant.

Vi kan försöka förstå att denna attityd som samhället har, att vissa, inte alla, konstutövare och kulturarbetare skall vara försörjda av allmänna medel är oerhört modern. Jag vågar inte sätta ett årtal på när denna försörjningsmöjlighet för kulturarbetare blev möjlig för ett stort antal människor. Fler och fler ju mer tiden går. Detta är enligt min mening en helt riktig utveckling och mottages nog av de flesta med bifall.

Att man tidigare, exempelvis på artonhundratalet inte kunde påräkna denna generositet från samhället berodde inte på illvilja eller kulturfientlighet. Nej det var nog helt enkelt så att det inte fanns offentliga medel i tillräcklig mängd att försörja dem som inte själva bidrog till produktionen. Det fanns därmed två alternativ i grunden. Det första att man utförde sin konst samtidigt som man bidrog till försörjningen genom vanligt arbete eller det andra att man fick stöd till sin försörjning av privata förmögenheter och mecenater. Ändå blomstrade kulturen genom kompositörer, författare och målare. Det är svårt att föreställa sig idag när det propsas på anslag för än det ena än det andra projektet. Men som jag sagt tidigare, vi har råd med kultur!

Utvecklingen har tagit stora steg framåt i detta avseende. Vår produktion är nu så hög och så effektiv att vi har råd att försörja alla dem som inte vill bidra själva. Alla som inte kan tänka sig att bidra menar jag då och alltså inte de som står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning. De senare borde ju vara en högst prioriterad ansvarsfråga eftersom de vill bidra men hindras. (Alltså mer pengar till dem!)

Att utvecklingen har varit så gynnsam för kulturlivet att vi kommer att ha råd till mer och mer av offentliga medel avsatta för ändamålet har en orsak. Och den är inte påverkad av kulturarbetarna eller ens av kultureliten själv. De har bara ridit på den fantastiska våg som har naturvetare, ingenjörer, mekaniker, snabbköpsbiträden, montörer, lastbilschaufförer, matroser med flera som konstruktörer! De kan väl som individer ha sysslat med kultur också, men det är i produktionen de har bidragit.

Då blir man lite förvånad över den självgoda uppblåsthet som vissa kulturdebattörer uppvisar. Göran Greider poeten och Marcus Birro, känd från tv, har båda tagit avstånd från matematikundervisning i skolan. De har aldrig haft någon användning av den. Man kan undra då om de aldrig har flugit, aldrig färdats över någon bro? Någons matematik har de väl utnyttjat? En professor, Stellan Wellin, har mage att skriva i dagens (20/2-13) SvD Opinion att matematik är ett onödigt ämne i skolan. Hur tänker karln? Hur skall vi kunna få ingenjörer med tillräcklig kunskap i matematik om vi inte ”plågar” unga elever i tidig ålder med algebra och trigonometri? Hur i hela friden har han tänkt?

Vi har även andra exempel på hämningslös uppblåsthet. Mikael Wiehe skriver i texten till ”En Gammal Man” att han är stolt över vad han gjort för att förändra världen. Han har väl inte anledning att ta till sig något som andra har så mycket större delaktighet i. Han har tillfört vårt kulturliv en beundransvärd visskatt, en fantastisk poesi det medger jag gärna. Men förbättrat världen, hurdå? Genom att propagera för handgranater och Molotovcocktails? Genom att krama Castro och Mao (även om enbart metaforiskt!)?.

Vi har alltså en självutnämnd intellektuell elit som inte förstår att det är andra än de själva som håller samhället med livsmedel, värme och husrum. Ändå påtar de sig den fulla och exklusiva rätten att tala om för alla andra hur de skall framleva sina liv. De blir sedan upprörda över att det finns folk som inte håller med dem. Detta trots att de har kollat noga med kollegerna vid fikabordet. Att de dessutom fullständigt ignorerar dem som opponerar sig, alternativt uppmärksammar dem genom att idiotförklara dem kan de inte se som förakt och hat överhuvudtaget.

Hur då en man som journalisten Niklas Aurgrunn i Newsmill idag (20/2-13) kan anse att Åsa Linderborg är viktigare för demokratin än Filippa Mannerheim som hade artikel i Newsmill 17/2 kan enbart förstås om han samtidigt ansökt om jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Det är själva benämningen ”viktig för demokratin” som blir problematisk här. Är inte denna värdering irrelevant?

Det som jag tycker är beklagansvärt är att man på vissa kulturredaktioner försöker få folk att förstå att det bara finns en åsikt som kan tolereras. Alla andra kommer att idiotförklaras och i värsta fall trakasseras, så man kan fortsätta och ha det mysigt  runt redaktionens fikabord.

Trösten är, att historiskt har medborgarna i detta land helt bortsett från och gett fulla fasiken i rappakaljan på kultursidorna och i viss mån på ledarsidorna. Kolla hela nittonhundrasjuttiotalet då socialismen regerade i medierna, framförallt i SVT, då en socialisering ansågs självklar. Vad hände då? I två val på raken tog borgerligheten hem valsegern. Socialdemokraterna pratade om statskupp och katastrofen var nära. Tänk om man bara hade gjort sig mödan att någon gång titta på historien och inte bli så förbannat upprörd när det visar sig att folket har en annan åsikt!

Sedan kan man undra var någonstans de politiska strategerna gör sin pejlingar? Att man kan komma så otroligt i otakt att ett udda främlingsfientligt parti kan vara tredje störst i opinionsmätningar visar på något fel. Men det får vi ta en annan dag.

Jag älskar folket som vägrar lära sig sitta och som inte vill gå i takt!

Post Navigation