snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Inti Chavéz Peréz”

Mansrollen, en definition.

Mansrollen, maskuliniteten eller vad man kallar den, hur skall den definieras?

Jag läste nyligen en kommentar, en fråga, på genusdebatten.se, i ett gammalt inlägg: Vad i mansrollen tycker du är bra och vad i mansrollen tycker du är dåligt. Man kan undra vad som ligger bakom en sådan fråga, varthän retoriken syftar. Det korrekta svaret är naturligtvis att mansrollen är enbart dålig, med sin patriarkala struktur emanerande ur könsmaktsordningen och med en överordnad våldtäktskultur som destillatet av hela mansrollen, essensen!

Pelle Billing har definierat mansrollen som det som en majoritet av män gör. Se hans blogg för mer information i hans egna ord. Om man tar Billings tolkning så förstår man mansrollen på det viset att våld mot kvinnor inte ingår i mansrollen därför att en förkrossande majoritet av män inte utövar våld mot kvinnor. Inte heller våldtäkter, härskartekniker och kränkningar för den delen. Varför skall vi då fås att tro, eller snarare varför skall en uppväxande grupp unga kvinnor fås att tro att alla män ingår i konspirationen patriarkatet för att förtrycka och våldföra sig på dem? Var ligger poängen i att det finns vetenskap som forskar fram uppgifter om ritualmord på barn och sammanslutningar som är rent pedofila? Varför vill man ha denna världsbild så ostört inplanterad i sina proselyter och stödtrupper så att inga kritiska frågor tillåts. Varför skrämmer man forskare till hysterisk tystnad om de upptäcker en företeelse som kallas för partnervåld? Varför går man till regeringen och kräver att det inte får benämnas partnervåld utan ”mäns våld mot kvinnor”?

Anledningen är solklar, denna bisarra inställning är ämnad helt och hållet att få kontroll över kvinnorna och feminismen. Det gäller makt och den som inkluderas i maktsfären får inte ta in annan information än den som förmedlas genom sekretariatet. Bedömare av kritisk art skall demoniseras och allt som kommer därifrån vara fördömt långt innan det analyserats. Så försvann Pär Ström och Pelle Billing och därför kallas professor Bo Rothstein för ”en sån där”. Det finns åtskilliga fler som mobbas till den milda grad att de inte anser sig kunna yttra kritik. En del tystade för alltid.

Med hjälp av de nyttiga idioterna i media, framförallt på kulturredaktionerna, förevisas fenomenet som sanning och politikerna tror att de gör rätt i att haka på. Det är därför vi har en jämställdhetsminister som oanat hjälper till att lägga makten i händerna på en genuselit.

Det finns uppenbara paralleller i agerandet jämfört med kommunisternas tänkta övertag av proletariatet och skapandet av en ny människa.

Tillbaka till mansrollen. I skenet av debatten ovan beskriven, blir slutsatsen att det finns inget positivt i mansrollen. Det är detta som man i sin maktiver vill få som slutsats. Då kommer makten över männen automatiskt och vi kan konstruera en ny människa i mannen. Den som inte känner igen detta från andra totalitära kommunistiska samhällsexperiment är dåligt påläst!

Mansrollen påverkas inte av sådant nonsens, mansrollen påverkas av vilka förebilder som finns i unga pojkars närhet. Förebilder som de kan se upp till och efterlikna.

Vad har hänt, varför funkar det inte så längre. Unga pojkar och unga män måste ha andra äldre män, helst en generation äldre som fäder eller kompisars fäder. Det är dessas, inte en ensam man, utan dessa mäns gemensamma interaktion, dessa mäns förhållande till och agerande mot kvinnor och andra vuxna som skall skapa förebilder! Dessa män som sedan ingången av 1990-talet försvunnit och ersatts av ensamma mammor, förskole- och grundskolefröknar och värst av allt, har ersatts av något äldre kompisar. Det är här som den unge pojken skall hämta sina förebilder. Från äldre kompisar eller från i de flesta fall kvinnliga pedagoger som läser ur en bok. Är det verkligen någon som tror att detta kommer att bli bra?

Så svaret på frågan är, i mansrollen finns mycket positivt så länge den ärvs av goda förebilder under pojkars uppväxt. Skall den däremot påverkas av en ideologi och påtvingas i något pedagogiskt experiment, tror i alla fall jag att utvecklingen kan bli förödande.

Annonser

Genfråga en genusfråga? Fråga mansexperten!

För de som studerat evolutionsbiologi inom akademin eller på ren så kallad populär basis, vet att den kunskap som finns idag bygger på de rön som känts till i sekler. Många har sysslat med genetisk förädling och förståelsen har förfinats från Gregor Johann Mendel, och den något tidigare Charles Darwin. Och utan tvivel bygger dagens evolutionsteorier på dessa tidiga herrars rön och inget har förkastats i sin helhet utan snarare förfinats. Modern vetenskap verifieras med observationer och med matematiska modeller. Detta är en naturlig del av naturvetenskapen och den modell som man anser som vetenskapligt hållbar. Vi bör emellertid konstatera att med matematiska modeller bevisas ingenting men man kan ta fram olika scenarier för test för att bygga vidare på. Ett underbart instruktivt exempel är alla de hundratals matematiska modeller av universum som existerar inom kosmologin. Det är inte lätt att utpeka något som sannare än något annat men vissa kan man avfärda för att de inte stöder de slutsatser som görs ur relativitetsteorin eller ur kvantmekaniken eller båda i kombination. Det sista mer eller mindre en önskedröm. Men ingen avfärdar någon av de modeller som gör det!

Moderna vetenskapsmän som exempelvis biologen Richard Dawkins beskriver för oss utvecklingen från det första bakteriella livet till komplexa cellorganismer som utgör oss människor. Ett återkommande påstående är att våra kroppar är bara förvaring åt den helt överordnade styrmekanismen som utgörs av våra gener. Våra gener har bara en strävan och det är att låta sig kopieras till nya celler och till nya organismer. Under åtminstone de kanske hundratusen år som vi moderna människor funnits, har våra gener utvecklat sätt som låter dem reproduceras och förökas på ett så energieffektivt sätt som möjligt. Vi är sexuellt uppdelade i honor och hanar och det krävs en av vardera för att få avkomma. Honorna producerar ägg med DNA i X-kromosomer och hanarna producerar DNA i gener i Y-kromosomer, Honornas äggproduktion begränsas till något hundratal på en hel livstid medan männen producerar miljarder spermier under sin livstid. Dessutom kräver, naturligt, konceptionen att denna sker i honans kropp och att fosterutvecklingen sedan sker där. För människor varar denna under nio månader. Generna hos en hona kan inte reproducera sig under denna tid men hanen kan omedelbart förse en ny hona med en genuppsättning.

(Tillägg till artikeln gjort 3 september, kl. 9:30.

För att inte skapa allt för stor förvirring vad gäller mänskliga könsceller bör påpekas att det finns två uppsättningar. I kvinnans X-kromososm finns i sort sett rubbet för att göra en könlig människa. Mannens Y-kromosom innehåller ytligt betraktat endast de gener som bestämmer könet till manligt. Vid befruktningen tillhandahåller kvinnan X-kromosom och mannen antingen X-kromosom eller en Y-kromosom. I det förra fallet blir könet på avkomman kvinna och i det senare man.

Ytterst förenklat!)  

Jamen detta vet jo alla! Javisst men, om detta nu är något som helt och hållet eftersträvas av våra gener, förstår då inte våra gener det självklara att ägg är mycket kostsammare att producera än hanarnas spermieproduktion. Jovisst det vet de men hanarnas gener vet också att för att kunna uppleva kopior av sig själv i avkomma så måste de konkurrera med andra hanar. Och hanarna kan vid fortplantningsförsök inte heller veta om det finns ägg till befruktning eller om äggen redan är befruktade.

Nu kan ju var och en undra om detta verkligen gäller idag för människor också. Att det kanske gäller för djur må vara sant, men för människor? Ja, vad skall vi tro?

Nu är det så att vårt samhälle räknas som civiliserat och med ett starkt kulturellt inslag. Det finns både outtalade och skrivna regler för uppförande och det finns en uppsjö av kulturella konvenanser. Allt för att våra gener skall hållas på plats och kraven på kopiering mästras. Vi skall alltså kunna leva tillsammans i sociala samhällen och gruppen vi tillhör har blivit det viktigaste. Gruppen som beroende på samhällets tekniska utveckling egentligen kan bli hur stor som helst.  Vi har en roll som ges oss med avseende på vårt kön, vår härkomst och vår ställning. Denna roll varierar kraftigt med lokal men också med tid. Våra roller i Sverige, alltså rollen för män, mansrollen och den för kvinnor känns inte alls igen av människor från andra kontinenter eller från andra tidsåldrar. Detta är kulturella, sociala skillnader.

Men, men och men! Vi kommer att kunna para oss och skaffa avkomma över dessa kulturella och sociala gränser! Oftast sker detta med stor entusiasm och glädje även om det inte alltid är så. Detta visar att trots de kulturella och sociala skillnader vi uppmärksammar, så agerar generna i våra kroppar med den största igenkänning av könsrollerna och nyttjar detta för att kunna ta initiativ till reproduktion!

Men låt oss ändå i all ödmjukhet fastslå, honor och i alldeles särskilt hög grad fertila honor är särskilt skyddsvärda i ett genetiskt perspektiv. Våra gener låter oss veta detta och evolutionen har, i strid mot all modern uppfostran och teori, försett genomsnittsmannen med mycket större muskelmassa än vad genomsnittskvinnan fått. Detta skall vi fortfarande i all ödmjukhet förstå så att överskottet av styrkan är avsedd för att hålla borta andra hanar från honorna i genernas kamp för reproduktion. Dessutom för att skydda kvinnan från vad som helst och för att visa kvinnan att han har bästa genuppsättningen för reproduktion. Alltså inte som så många tycks tro bara för att våldföra sig på honorna. Av någon anledning har våra gener bringats i tron att denna fördelning är den mest konkurrenskraftiga för reproduktion. I samband med detta så skall man komma ihåg att den stora genbanken är identisk mellan honor och hanar, det är bara könsgenerna som är olika och som i sin tur bestämmer hur övriga gener skall bete sig.

Nu kommer jag till regeringens utsedde expert i den av regeringen tillsatta mansutredningen, nämligen Inti Chavéz Peréz. En man med omfattande erfarenhet och en kunskapsbank som han ibland inte vill hänvisa till men som uppenbart vare sig innehåller Dawkins eller Einstein. Han har tidigare skrivit en bok med titeln Respekt och detta har han fått mycket erkännande för. Med rätta såklart. Jag har läst den och den innehåller en del varierande information till ungdomar i deras första trevande försök med sex. Egentligen en bra ansats även om självklarheterna är uppenbara för oss äldre så kan det vara mycket bra upplysning för den osäkre debutanten. Jag kan mycket väl tänka mig att man har boken och gör en gemensam ”seans” några stycken. Det kommer jag ihåg från mina debutår även om vi inte hade tillgång till Respekt,

Nu har han även fått publicerat en debattartikel i Aftonbladet som möjligen utgör upptakten för arbetet i mansutredningen. Han skriver om hur vi skall stävja våldtäkterna som män utsätter kvinnor för. Han påstår att av 16.900 anmälda sexualbrotten i Sverige så var minst 30.000 våldtäkter. Av dessa fälldes 200 i domstol. Av de 16,900 sexualbrotten borde man väl av rubriceringen anta att en del av dessa är mindre allvarliga än våldtäkt? Varför 30.000? Varför inte 300.000? Eller 365.000? Tusen om dagen låter väl inte orimligt? Var får han siffran från som inte finns i statistiken? Vad är en våldtäkt? För de flesta av oss står det klart vad det är. Det är ett samlag eller annan sexuell handling som påtvingas någon i trots mot dennes vilja oavsett om det uttalats något nej eller ej. Vad det inte är är dåligt sex som man ångrar efteråt av någon anledning. Inte heller om detta är långt efteråt och sexpartnern inte uppträtt såsom man ville. Inte om man är kille i alla fall, kanske om man är tjej. Men var får Inti Chavéz Perés 30.000 ifrån, vad ingår i summan? Jag misstänker att han bara tycker och att han får bekräftelse från andra som tycker likadant.

I artikeln redogör Inti Chavéz Peréz för fyra stycken bullet lines eller check lines som det råkar vara i detta fallet. Fyra stycken påståenden som inte är särskilt svåra att hålla med i, vid risk av att annars betecknas som kvinnohatare. Han vill mobilisera alla män, även de nästan 100% som aldrig begår någon våldtäkt, i aktiv kamp mot sexism och våldtäkter. Genialiskt min gode Sherlock, lite kvällskurser och veckoslutskonferenser mer eller mindre frivilliga kunde vara ett mycket lyckat initiativ. Inte för att avveckla en förment våldtäktskultur utan mer att säkerställa utkomsten för den lycklige som får arrangera kurserna. Det kommer alltså inte att räcka att vi avstår från sexism eller från våldtäkter vi skall dessutom gå någon slags frälsningskurs för att få full avlat.

Varför vidtar man inte samma geniala grepp mot annan brottslighet som bedrägeri, skattefusk, felparkering, väpnat rån med mera. Jo eftersom man vet att det inte hjälper. Men här har Inti Chavész Peréz en affärsidé som säger att det går. I marknadsföringen ingår, och här får han massiv hjälp, att beskriva utsikterna för unga tjejer och kvinnor som sådana att de, om de har tur, enbart kan lita på sina fäder! Resten av alla män och pappor inpräntas man att hata. Grunden är lagd för en bra kampanj som kommer att göra MacDonalds gröna av avund.

Varför kan man inte konstatera att mäns överlägset större muskelmassa är ett resultat av att evolutionen avsett att även skydda den evolutionärt dyrbara kvinnan och att de allra flesta män fungerar så?

Vem är det som engagerar sig, m.m.? En uppföljning Nörmark vs. Björk.

Vem, tror ni, är det som engagerar sig i den debatt som pågår på medias kultursidor och på webben? Debatten som handlar om feminism, för och emot. Vem hittar denna debatt på ledarsidorna (en liten del finns där men huvudparten finns på kultursidorna) eller på familjesidorna eller på nöjen? Var kan man läsa om debatten i de många populära vetenskapliga tidskrifterna? Vad tror ni?

Och vem tusan läser kultursidorna för att inta åsikter från psykiskt labila tyckare?

Svar:

Endast skribenterna på konkurrenternas kulturredaktioner är min gissning. De skapar en debatt genom att ha samma åsikt, samma mening, fast lite ännu mera för att med emfas höja sig över populasen och de egna kollegerna. Fråga i umgänget, eller på stan hur folk tar del av denna debatt som handlar om saker som direkt påverkar exempelvis utbildningsväsendet. Man vet inte mer än att jämställdhet är bra, och att Uppdrag Granskning visat reportage hur ett politiskt manipulerat urval av debattörer utsatts för hot och hat. Och hur dessa får företräda ett helt fenomen som kallas för näthat. De som sett Uppdrag Granskning reagerar naturligtvis med avsky! Men de vet inte, de får inte reda på att det finns många av annan åsikt som hotas och hatas. Man visar inte exemplet med de två debattörer som ansåg sig tvungna att lämna debatten på grund av trakasserier, mobbing, hot och hat. Lämna debatten alltså, under upplevt tvång! Ur den förra kategorin är samtliga kvar, och bland dessa finns människor som uttryckte stor tillfredsställelse för de senares utmobbning.

Folk i gemen vet inte detta, inte på grund av totalt ointresse utan på grund av utelämnad information! Fråga runt. Jag tar med intresse del av resultatet av en sådan ställd rundfråga.

Och så skall man dessutom ställa sig frågan hur en journalist kan koka ihop följande smörja? Jo, Jens Liljestrand i Expressen Kultur. Liljestrand påstår att det finns en konsensus(censur) i svenska dagstidningar som hindrar publicering av visst material och skriver apropå detta:

”Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som ………….”

Liljestrand förefaller inte ha begåvning nog att ironisera. Då undrar man naturligtvis, är detta en miss i publiceringen? Skulle det verkligen komma till läsarnas kännedom att de inte är vuxna nog att få all information? Kan tänka att han vet, som jag konstaterade tidigare, att detta dravel bara läses av det kotteri som han själv strävar att vara en del av, och som besätter poster på övriga kulturredaktioner runt om i Sverige.

För att se detta i ett sammanhang så bör man också ta del av debatten i Danmark. I Danmark diskuteras det med kan ni tro! Men naturligtvis inte så fint och bra som i Sverige. De har tillåtet olika åsikter och släpper också fram dessa i media. Kan ni tänka er så tokigt det blir?

Genom bloggen Tysta Tankar, @tystatankar, har jag uppmärksammats på denna radiodebatt i Dansk radio som efter 10:44 påbörjar en intressant debatt mellan Nörmark och Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri. Lyssna till den men framförallt ta er tid och lyssna till den efterföljande debatten om Nordiska Rådets, genom en expertgrupp, förslag om registrering av personer som uttrycker antifeministiska åsikter. ( I expertgruppen ingår Mattias Gardell och Maria Sveland!) Lyssna noga till den danske feministens Elisabeth Möller Jenssens(?) raka försvar för förslaget och rys. Man tror inte det är verklighet utan en dramatisering och nyuppsättning av Orwells 1984!

Tag sedan dessutom in vår manlighetsexpert Inti Chavéz Peréz som anser att feminism och genusforskning är så svårt att det absolut inte bör diskuteras av okunniga vanliga människor. Denna senare tanke är så hundraprocentigt sekteristisk att det krävs en stor portion begåvningsbrist för att missa detta! Det är så självklart att trons heliga böcker inte får uttolkas av andra än dess högvurna prästerskap. (Jag vet att högvurna syftar till börd, men håll med om att det finns en viss ny adel i landet!)

Ett annat exempel som faktiskt berör både censurförespråkarna och prästerskapet obestridliga tolkningsföreträde gäller en debatt som hölls på Umeå Högskola, med inbjudan av Elisabeth (Lisa) Jansson. Rubriken innehöll ”diskussion om yttrandefrihetens gränser”. Jag kunde inte låta bli att kommentera att en begränsad yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet. Man får uttrycka sin åsikt hur man vill anser jag, men kan bli åtalad eller stämd om det innehåller hets mot folkgrupp eller andra direkta hot.  Allting får alltså sägas men avgörande är hur och var för att man skall kunna utfärda sanktioner. Jag påpekade detta och när det framgick att jag inte var ”skriftlärd” fick jag höra att jag bara framförde ”tyckande”. Är det inte så det går till i en demokrati? Folk skall få tycka och tänka och uttrycka sig hur som helst? Att våra parlamentariker väljs på dessa grunder och inte av en elit som ”vet” är väl grundbulten.

Det finns ingen på nätet tillgänglig inspelning eller referat av tillställningen (vad jag kunnat hitta) men rubriceringen av debatten ändrades så att ordet begränsning eller gräns försvann. Men min reflektion går ut på den Macchiavelliska insikten att folket blir bara bångstyrigt om de vet för mycket. (Ni som hittar detta hos Macchiavelli kan väl meddela!)

Ytterligare en detalj i detta de fåvitskas interna diskussion på nätet och framförallt på Twitter har kommenterats av Robert Aschberg. Ni vet han journalisten som lyckades göra prutt- och bajsjournalistiken till vetenskap. Denne narcissist har beskrivit Twitter som ett forum för amatörer. Hade det varit så att de kolleger till honom som skriver på Twitter inte hade gjort det, hade säkert epitetet blivit idioter istället. Såna som jag alltså! Aschberg hatar Twitter så klart. Han har ju inte makt att redigera vad folk skriver och vilka åsikter de framför. Denna maktlöshet att folk får framföra budskap utan att bli överröstade av en gapande journalist blir nog för mycket för personer som Aschberg. Han är inte ensam, tyvärr!

Jag har kollat i min bekantskapskrets som till större delen består av professionella med stort kunnande socialt och allmänt. Jag är övertygad om att de har större insikter i kvantmekanikens mysterier än i de gensusvetenskapliga stollerierna som propsar på att få implementeras för påverkan av folks vardagsliv.  Detta är inte diskuterbart utan tillhandahålls över huvudet på folk med mediernas goda minne.

Vi kan konstatera att förespråkarna för den totalitära staten har återigen blivit högröstade och propagandan framförs av dagens opportunister, de fullständigt ryggradslösa kulturredaktionerna. Det finns undantag, klara sådana och dessa skall högaktas och behandlas väl. Men det konstiga är när de beröms för sin kritik så har de en konstig förmåga att ändå söka sig till opportunismens trygga famn.

Post Navigation