snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Janne Josefsson”

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Annonser

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Våra offer är striden värd!

Man kan undra när en strid, en batalj eller ett krig utkämpas hur härförarna tänker när det gäller att värdera vad som är acceptabla offer för att flytta fram sina positioner? I de tidigare krigen där skjutvapen användes för första gången var inte omtanken om individen särskilt stor. Åtminstone inte av de slutsatser att döma som kan dras av historiska berättelser. Vad vi lugnt kan konstatera är att under första världskriget var det inte generalernas första tanke att skydda frontsoldaterna. De stöttes fram i obegripliga anfall som bara resulterade i massdöd av unga män. Allt medan generalerna satt vid sina stabskartor och planerade nästa kostbara framryckning.

Under andra världskriget, åtminstone bland de allierades styrkor, utvecklades ett skyddstänkande som skulle gynna den enskilde soldaten och därmed hela styrkan. Att alltför många ändå strök med är inte motsägande alls även om det är tragiskt. Modernare krigföring, nu in på 2000-talet har ett mycket starkare skyddstänkande och ser inte den enskilde soldaten som en spelpjäs som kan offras. Personskyddet är väl utvecklat. Man behöver inte vara militärexpert för att konstatera detta.

Men det finns andra krig. Det finns krig vars härförare anser att varje slag är så viktigt att inget offer är för stort. Dessa offer finns naturligtvis inte i härförarnas krets. Nej, här har man på ett utstuderat sätt lärt sig att bortförklara alla bataljförluster med ett föraktfullt skuldbeläggande på offren själva!

En sådan strid är den gränslösa striden mot politiska motståndare. Gränslös eftersom alla medel är tillåtna och inga offer för stora. Andras offer det vill säga.

I Sverige har vi ett litet, på främlingsfientlig grund bildat politiskt parti med värderingar som inte i något avseende får delas av de andra partiernas edsvurna opportunistiska fanbärare. Jag är med på att bekämpa detta partis idéer och samhällsanalys. Men hur skall detta göras? Jag anser att en saklig debatt borde till men våra härförare visar uppfattningen att svenska folket är för dåligt insatta för att kunna ta del i en sådan diskussion. Läs: För dumma helt enkelt.

I stället förs kampen genom en maktapparat som de flesta partimakthavare håller på att bajsa ner sig för att inte hamna i klammeri med. Det är de samhällsrapporterande media med kvällspressens kultursidor i ledningen. Alla har i stort sett samma politiska åskådning med sällsynt få till höger om miljöpartiet.

Nåväl, strategin går ut på att vad fienden än säger så skall trupperna påvisa att det är fel. Vad som helst! Då är sanningen det första offret, som alltid! Det är väl inte så farligt? I en tid då sanningen enligt alla humanistiska filosofiska teorier är relativ. Ett resultat av Einsteins relativitetsteori som ingen av dessa genier lär kunna förstå! Då kan man räkna bort första offret och ta fram vinnarna. Nu blir det jobbigt!

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska pojkar värvas till Al-Shabab via en fritidsledare i Rinkeby?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska flickor hindras av Islamister att delta i den ungdomliga gemenskapen?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att andelen av litterata ankomna somaliska flyktingar är långt under 85%?

Endast tre frågor som belyser dilemmat men hundratals andra frågor av samma karaktär skall vi nog kunna få ihop. Frågan är vem vinner på denna journalistik. Att få ett svar från i första hand Aftonbladets kulturredaktion vore utmärkt. Men det finns fler som bör kunna svara på frågorna.

I försvar för detta kommer genast några talespersoner från de av statliga medel försörjda antirasistorganisationerna och de islamiska förbund som tagit sig rätten att uttala sig för alla muslimer. (Utan att ifrågasättas av någon!) Dessa personer har sin egen position att försvara och kan tydligen tänka sig vilket offer som helst. Fast inte från dem själva.

När någon, ur den grupp som är själva ammunitionen i kriget, tar sig ur densamma och rapporterar ur sin egen erfarenhet då går man lös på denne som inte har förstått sin plats i striden. Kan du inte bekräfta kultursidans rapportering rakt upp och ner så blir du genast angripen. Som ammunition skall du djävlar anamma förstå din plats.

Ja detta lilla inlägg var bara en reaktion på det program som SVT sände 15/5 ur serien Uppdrag Granskning. Se det!

En liten kuggfråga bara till er som tycker om sådant. Vad tror ni gör Janne Josefsson till Sveriges mest betrodde journalist, den som har störst förtroende? Bland allmänheten alltså. Jaså, allmänheten är idioter hörde jag från en öppen dörr på Aftonbladets kulturredaktion.

Tack alla!

 

Post Navigation