snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Johnny Cash”

Jills Veranda – Recension #4

Så blir det dags med en avrundning av tyckandet kring Jills Veranda, programmet med ett format och innehåll som varit en hit. Åtminstone för mig, men med nämnda undantag som verkligen förbryllar.

Det sista programmet hade Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, som gäst. Jag har ingen särskilt bra koll på vare sig sångaren eller bandet men har undermedvetet en välvillig inställning. Det framgår av presentationen att bandet är en dyster samling med tragiskt elände i sin musik, definierat som country.

Jag får upprepa min inställning att jag inte gillar country särskilt mycket, jag tillhör den generationen. Att jag känner till de flesta av aktörerna och gillar det mesta i genren är en annan sak. Country är ”the white man´s blues” enligt en rasistisk och sexistisk gammeldags tolkning. Men det är också samhällskritik och framförallt, all country är en berättelse. (And I like it!) Snart kommer jag väl att gilla svensk dansbandsmusik också, även om ”that will be the day…”, men jag har faktiskt svårt att stå still till Vill Du Vara Min Margareta eller musik med Sven Ingvars som har en av världens bästa(!) riff-gitarrister Ingvar Nilsson i bandet.)

Tillbaks till Jill. Programmet med gästen Magnus Carlson var liksom de förra upphängt på att tema. Denna gång utslagning och hemlöshet. Man träffade på en hemlös musiker, Doug Seegers, med en fantastisk begåvning i både sång och musik exemplifierat av hans egen Going Down to The River. (I´m going down to the river, gonna wash my soul again, I´ve been running with the devil and I know he ain´t my friend.) De får tillgång till den legendariska Cabin Studio som var Johnny Cash och June Carters privata studio i Hendersonville just utanför Nashville. The Cabin som egentligen är en stor anläggning ägs och drivs av John Carter Cash, June och Johnnys enda gemensamma barn.

Den som  hör låten som den sjungs av Doug, Jill och Magnus och samtidigt inte blir helt sålda på denna typ av country… Ja, ja hur som helst. Doug avslutar –  That was fun, that was fun. En bra och nöjaktig sammanfattning av hela programserien Jills Veranda.

Man kan säga att idén, som var Jills från början och som utvecklades av producenten Agnes Lo-Åkerlund, blev mycket lyckad. Detta trots att producenten ville ha en politisk vinkling i varje avsnitt. Hör här henne i en intervju av Lotta Bromé. Vi hör att Jill Johnson inte vill vara politisk och det märks tydligt på hennes attityd i värdskapet. På samma sätt agerar alla gästerna aven om deras avsnitt berör rasism, utanförskap och social utslagning. Dessa fantastiska musiker, inklusive den annars så rabiata feministen Marit Bergman, var ödmjukheten själv och undvek att dominera i annat än i sitt artisteri.

Utom Kakan Hermansson som jag fortfarande uppfattar som apart och avvikande. Ödmjukhet? Artisteri? Nähä, inget av detta kunde uppvisas. Dominans, bullrigt platstagande? Japp fullt av detta.  Det är OK att ta plats, framförallt för en lesbisk kvinna. Men vad var meningen med hennes medverkan i Jills Veranda? Läs artikeln av Hanna Hellquist i DN där hon beskriver hur man kan få plats i ett program utan att vara kvalificerad. Vänskap! Hellquist som är en av Kakans vänner beskriver också allt det hat som Kakan får ta emot för att hon vågar stå upp för sin sexualitet och feminism. Om man tillägger hennes misandri och hennes fullständiga förakt för människor som har en från hennes avvikande åsikt, så kan man kanske förklara hatet men självfallet inte acceptera det. Av detta får var och en göra sin egen bedömning varför Kakan Hermansson tilldelats en plattform att uttrycka sitt förakt ifrån, en plattform som hennes belackare aldrig någonsin skulle kunna drömma om att få.

Makten i samhället fördelas så av jämställdhetsskäl.

Men för allt i världen se Jills Veranda som är ett riktigt bra program ändå!

Annonser

Post Navigation