snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Kakan Hermansson”

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Jills Veranda – Recension #4

Så blir det dags med en avrundning av tyckandet kring Jills Veranda, programmet med ett format och innehåll som varit en hit. Åtminstone för mig, men med nämnda undantag som verkligen förbryllar.

Det sista programmet hade Magnus Carlson, sångare i Weeping Willows, som gäst. Jag har ingen särskilt bra koll på vare sig sångaren eller bandet men har undermedvetet en välvillig inställning. Det framgår av presentationen att bandet är en dyster samling med tragiskt elände i sin musik, definierat som country.

Jag får upprepa min inställning att jag inte gillar country särskilt mycket, jag tillhör den generationen. Att jag känner till de flesta av aktörerna och gillar det mesta i genren är en annan sak. Country är ”the white man´s blues” enligt en rasistisk och sexistisk gammeldags tolkning. Men det är också samhällskritik och framförallt, all country är en berättelse. (And I like it!) Snart kommer jag väl att gilla svensk dansbandsmusik också, även om ”that will be the day…”, men jag har faktiskt svårt att stå still till Vill Du Vara Min Margareta eller musik med Sven Ingvars som har en av världens bästa(!) riff-gitarrister Ingvar Nilsson i bandet.)

Tillbaks till Jill. Programmet med gästen Magnus Carlson var liksom de förra upphängt på att tema. Denna gång utslagning och hemlöshet. Man träffade på en hemlös musiker, Doug Seegers, med en fantastisk begåvning i både sång och musik exemplifierat av hans egen Going Down to The River. (I´m going down to the river, gonna wash my soul again, I´ve been running with the devil and I know he ain´t my friend.) De får tillgång till den legendariska Cabin Studio som var Johnny Cash och June Carters privata studio i Hendersonville just utanför Nashville. The Cabin som egentligen är en stor anläggning ägs och drivs av John Carter Cash, June och Johnnys enda gemensamma barn.

Den som  hör låten som den sjungs av Doug, Jill och Magnus och samtidigt inte blir helt sålda på denna typ av country… Ja, ja hur som helst. Doug avslutar –  That was fun, that was fun. En bra och nöjaktig sammanfattning av hela programserien Jills Veranda.

Man kan säga att idén, som var Jills från början och som utvecklades av producenten Agnes Lo-Åkerlund, blev mycket lyckad. Detta trots att producenten ville ha en politisk vinkling i varje avsnitt. Hör här henne i en intervju av Lotta Bromé. Vi hör att Jill Johnson inte vill vara politisk och det märks tydligt på hennes attityd i värdskapet. På samma sätt agerar alla gästerna aven om deras avsnitt berör rasism, utanförskap och social utslagning. Dessa fantastiska musiker, inklusive den annars så rabiata feministen Marit Bergman, var ödmjukheten själv och undvek att dominera i annat än i sitt artisteri.

Utom Kakan Hermansson som jag fortfarande uppfattar som apart och avvikande. Ödmjukhet? Artisteri? Nähä, inget av detta kunde uppvisas. Dominans, bullrigt platstagande? Japp fullt av detta.  Det är OK att ta plats, framförallt för en lesbisk kvinna. Men vad var meningen med hennes medverkan i Jills Veranda? Läs artikeln av Hanna Hellquist i DN där hon beskriver hur man kan få plats i ett program utan att vara kvalificerad. Vänskap! Hellquist som är en av Kakans vänner beskriver också allt det hat som Kakan får ta emot för att hon vågar stå upp för sin sexualitet och feminism. Om man tillägger hennes misandri och hennes fullständiga förakt för människor som har en från hennes avvikande åsikt, så kan man kanske förklara hatet men självfallet inte acceptera det. Av detta får var och en göra sin egen bedömning varför Kakan Hermansson tilldelats en plattform att uttrycka sitt förakt ifrån, en plattform som hennes belackare aldrig någonsin skulle kunna drömma om att få.

Makten i samhället fördelas så av jämställdhetsskäl.

Men för allt i världen se Jills Veranda som är ett riktigt bra program ändå!

Jills veranda – recension #2.

Jag avstod att se Jills veranda när Kakan Hermansson presenterades som gäst. Fast jag hyser stor beundran för artisten och människan Jill Johnson kan jag inte se vad Kakan Hermansson skulle kunna tillföra som inte utgjorde ett hot eller våld på programmet. Till skillnad från Titiyo och Skizz så ångar ju Kakan av bullersamt förakt och hat mot de som hon inte gillar. De båda förstnämnda verkar visa ett varmt förtroende för sin publik vilket jag också har beskrivit i tidigare recension.

Men nu gäller det Kakan.

Programets format och på det strikta sätt som Jill Johnson och produktionen ser till att det hänger ihop gör det fortfarande till mycket sevärt, även med Kakan Hermansson som gäst. Kakan ger av sig själv och gör en duett med stil tillsammans med Jill, Red Dirt Girl av Emmylou Harris. Mycket bra, Kakan är ok men Jill gör en fantastisk andra stämma som bär det hela ända in i mål.

Som sagt, Kakan Hermansson har gjort sig känd för en del misandriska uttalanden och hon har tydligen lätt att visa förakt för människor som hon uppfattar ej delar hennes åsikter. Hon visar sitt illa dolda förakt i programmet men det går inte längre än till en undran, en fundering hos Jill. Kakan skulle kanske må bra av att ta intryck av Mrs. Kay, en Tea Party kvinna med djup religiös läggning, som i stället för ”I´ll destroy you, Cookie!” säger ”I´ll pray for you, Cookie!”.  Men Kakans världsuppfattning ligger inte åt det hållet trots sin påstådda gudstro.

Man får uppfattningen att Kakan Hermanssons besatthet består i att visa världen att hon är lesbisk feminist. Frågan är bara, bryr sig världen? Det blir ungefär samma dråplighet som när Matt Lucas som Daffyd Thomas kommer  med favoritfrasen ”I am the only gay in the village” och vill provocera men ingen bryr sig!

Nu undrar vi förstås alla varför Kakan är gäst hos Jill? Bland riktiga artister med riktiga karriärer som exempelvis Tityio och Marit Bergman? Jo av samma anledning som man kan få höra kommentarer av exempelvis Fanny Åström och Lady Dahmer i radion. Det vill säga, ingen aning!

Jills Veranda recenseras.

Ni kanske har uppmärksammat att jag vid tillfälle här på bloggen har recenserat olika företeelser. Jag har blivit engagerad och velat dela med mig av engagemanget. Nu såg jag Jills veranda på SVT-play i går. Ni vet detta medium som låter oss se godbitarna i efterhand. Som Jills veranda till exempel.

Programmet skall sändas i sex avsnitt och tre har visats hittills. Jag har sett två av dessa tre, ett av dem har jag undvikit.

Det första programmet var en riktig chicken skin provider. Fantastiska Jill (med lite underdrift) hade Titiyo som gäst. Titiyo är även hon en av mina stora favoriter, hon ingår i den kanon som jag upprättat i andanom. Jag kan berätta att i denna kanon ingår även verk av Verdi, Rossini, Mozart och andra mindre kända aktörer.

Om man har en favorit som Jill medverkande i ett program tillsammans med ytterligare en favorit så tänker man att det borde bli dubbelt så bra. Det blir det inte. Det blir fem gånger så bra! Underbart.

Titiyo letar upp originalsångerskan till ”Color him father”, Linda Martell. Svårigheten med att finna henne fick mig att tänka på någon som slagit i samhällets botten. Så var det absolut inte, utan vi fick se en före detta artist i full vigör. Titiyo fick till och med henne att sjunga med i en spontan duett av låten. Underbart! Tilläggas bör att Linda Martell (född Thelma Bynem 1941) dessutom är den första afroamerikanska kvinnliga artist som fått sjunga på Grand Ole Opry, countrymusikens heligaste tempel. Detta hände 1969,

När sedan Jill och Titiyo tillsammans sjöng ”Color him father” med full sing-a-long på den lokala baren, ja då gick lyckan i topp! Ett fantastiskt program. Se det!

Nästa program jag såg var med gästen Skizz. Jag har ingen aning om vem Skizz är men läser mig till att han är rappare  och heter Rikard Bizzi. Fastän både Hip-Hop och Rap intresserar mig mycket som konstform, står jag långt utanför själva miljön. Jag har väldigt dålig koll på vilka artisterna är. Men som sagt, jag gillar konstformen.

I programmet besöker Skizz en Trailer Park där människor bor i så kallade mobile homes. Ofta under fattiga omständigheter. Skizz blir bekant med ett par där hon är metal rocker och han är country fan. Hon är dessutom före detta tung drogmissbrukare och det har påverkat henne. De har barn och mannen, country-fantasten, älskar sin kvinna högt. Han har dessutom en favoritlåt, ”Crazy Woman”, som han gärna vill spela för sin hustru. Texten beskriver deras förhållande, säger han. Han spelar den också men får inte henne att lyssna på texten ordentligt eftersom country inte är hennes musik.

Skizz berättar för Jill om detta och det är inte så förvånande vad hon föreslår, eller hur? De tränar och övar och far sedan ut till denna trailer park där de gör ett underbart framträdande inför familjen. Vi har redan fått se hur respekten och kärleken inom familjen flödar, hur barnen uttrycker stor trygghet men denna avslutning toppar ändå allt. Vilket fantastiskt klimax.

Vi har under programmets gång även fått lära oss en del om Skizz. Han är feminist och berättar också kort om varför. För mig tar inte detta bort någonting av den positiva känsla jag har efter programmet. Det bara konstateras och det är okey.

Det tredje programmet, det andra i ordningen, har jag inte sett. Jag har undvikit att se det medvetet. Det finns annat som känns viktigare. Orsaken är att Jills gäst var Kakan Hermansson. Hon beskriver sig också som feminist och det är hon säkert. Jag har tagit del av saker hon skrivit på Twitter och i Nöjesguiden. Kakan Hermansson företräder en feminism som vill konfrontera normer och framförallt normer som innehåller spår av män. Det är väl inte mycket att protestera emot om det inte varit för att hon har media som plattform att sprida sitt hat på. Hon skriver i Nöjesguiden och är programledare i radio. Det finns knappast någon anledning för henne att känna diskriminering eller hat.  Men hon anser sig ha anledning att i stora doser delge oss av sin misandri. Men det har vi förmodligen förtjänat, vi gammaldags normkramare.

Är det någon som  såg programmet med Kakan? Beskriv gärna om ni tyckte det var bra och varför jag bör se det så gör jag kanske det!

 

Låt det nya året bli ett bra år!

Inför det nya året skall vi verkligen stålsätta oss för att det skall bli ett bra år! Låt oss hoppas på att vår behandling av våra meningsfränder blir positiv och gullig och låt ironin och sarkasmen falla över de stolligheter som vi kommer att bli presenterade.

Men var försiktig med hur ni uppfattas, det är inte lätt att vara godhjärtad i denna värld.

Låt för det första världen förstå att den skillnad som existerar mellan könen är påhittad och en social konstruktion. Låt oss påminnas om att mängden könsidentiteter är mycket större än just de två som biologin vill att vi skall tro på. XX och XY ser kanske ut som två men är många fler. Inom dessa kromosomkonstellationer och dess genuppsättningar finns stora variationer och det är inte alla som är klockrena XX och XY. Varianter finns däremellan och det är det som vi måste tänka på. Dessa varianter kan påverka hormontillverkningen, könets inre och yttre utveckling samt reproduktionsförmågan. Alla människor är bra och skall accepteras inom sin könsidentitet. Förutom de klockrena XY-människorna som vi ju fått vetenskapliga belägg för att det är fel på!

Detta går att ändra, och skall åtgärdas med dekret utfärdat av jämställdhetsministern som får hjälp av ett gäng genusmedvetna feminister att formulera mansproblemet, alltså mannen som problem. Detta ser vi fram emot så att vi fullständigt kan stryka befängda påståenden som att, till exempel, kvinnors reproduktionsförmåga inskränker sig till möjligen tjugotalet fullgångna grossesser under en livstid medan en man kan reproducera sig ett oräkneligt antal gånger.  Att detta skulle utgöra en påverkan på mäns och kvinnors beteende förstår vi ju är nonsens. Detta kallas för genusinsikt och är ett fundament i en i övrigt helt grundlös ideologi.

Att små och växande flickor skall lära sig att hata XY-personer kommer förmodligen inte att bli ett skolämne i år heller. Det gör ingenting, för det finns en omfattande hemundervisning i detta ämne. Fäder som som lär sina döttrar med skräck att hata män och som i sin tur tar på sig att vara hatobjekt för andra fäders döttrar. (det kan bli riktigt bra det här!) Frågan om hatet skall introduceras som skolämne får anstå till dess vi kan få in det som ämne i Pisa-undersökningen. I mellantiden får bloggerskorna i radikalfeminismen visa hur ett riktigt hat skall se ut.

En av de mest skarpa hjärnorna i debatten påpekar att vi (XY-slem) oftare borde gå på gay-barer och dansa med män. Det kommer att göra världen bättre! För honom kanske, annars kan han Googla på Ernst Röhm och förstå varför självklarheten i resonemanget bara är en chimär. Men, igen, vill man att något skall vara på ett visst sätt, så är det så! Postmodernt tänkande i praktiken.  Pepp, Pepp, säger jag.

Genusinsikten suddar dessutom ut de  påstådda fysiska skillnaderna mellan XX-varelser och XY-varelser, så att XX varelser egentligen kan kasta en boll lika långt som en XY-varelse. Om man bara vill det så. Det är ju egentligen enbart en social konstruktion som beror på att XY-varelser snott mat från XX-varelser genom generationerna.

Skolan kommer att bli mycket bättre från årsskiftet kan jag tänka mig. Små XY-varelser kommer att få lära sig mycket mer än jag fick, när jag gick i skolan.  Nu kan man, med stöd av viktig vetenskap, ge de små XY-arna skarp vetskap om att ”män slår”, ”män våldtar” och den fullt naturliga ”våldtäktskulturen”. Sådan kunskap har jag fått vara utan nästan hela livet. Först nu på äldre dar har jag fått veta att så är det. Jag försäkrar att många i min generation inte visste detta och det är ju en miss! Vi får lära om och be om nåd att vi låtit detta ske utan vår kunskap och ingripande. Lyckligtvis finns det män, riktiga män, som har den insikten och som dessutom påstår sig ha slutat med detta beteende och som nu helt utan normal självinsikt höjer fingret åt oss andra XY som aldrig någonsin sysslat med våld eller våldtäkt.

Också har vi fått en ny fin attityd att rätta oss efter. Den kallas för ”Tacka Nej”-kampanjen och går ut på att XY:are som får ett uppdrag skall tacka nej och istället erbjuda uppdraget till en kvinna. Detta gäller alla utom de redan feministiska männen. Redan har exempel på denna fantastiska inställning visat sig på stan. Det köpcenter, som jag brukar besöka, har några försäljare som får en liten inkomst av att sälja tidskriften Aluma. En tidning som produceras av och för hemlösa. Mest har det varit män som stått och sålt denna skrift men nu har jag även sett kvinnor stå där med en bunt tidningar. Man blir förvånad hur bra det funkar när den genusmedvetna feminismen ger sig in i och tar tag i verkligheten.

För att ta denna fantastiska kampanj lite längre finns det ytterligare skarp och genial man som börjat med en kampanj att han inte skall läsa böcker, se på film etcetera om inte en kvinna står bakom produktionen. Detta är så jävla bra att killen tydligen blir inbjuden av Gomorron Sverige att intervjuas. Wow! (tänker jag först och främst om redaktionen på Gomorron Sverige som lyckas snappa upp en sådan genomgripande och viktig nyhet!)

Nu kan jag inte låta bli att visa er det roligaste jag har sett på Twitter i år. Kampanjen kallas för #Mansfritt2014 och Kakan Hermansson redogör för sitt ställningstagande mot män som ”hjälper” till i ”kampen”. Se Nöjesguiden här! Oerhört underhållande när den tilltalade mansfeministen skall övertyga de ”riktiga” feministerna att han gör rätt, att han vet detta men är ytterst försiktig med sin patroniserande ton. Det här läser de riktiga feministerna sig rakt genom, det hade de insett vare sig stackaren uttalat sig eller ej. Nu återstår att se hur han skall ålande på mage med näsan i dammet kunna återta sin uppsatta position som XY-kritiserande mansfeminist. Heja! Kolla Godmorgon Sverige!

För den som vill studera twitter-konversationen som jag refererar till ovan kan se dem här och bläddra genom de tre bilderna. (De ligger tyvärr i omvänd ordning vilket beror på en inneboende personlig teknisk brist.)

Vi har mycket kul att förvänta oss under det kommande året. Låt därför 2014 bli året då sarkasmerna haglade, ironin odlades i turbobänk och där vi för evigt begravde arrogansen och den i skolan numera så vitt spridda ignoransen!

Låt oss se fram emot ett riktigt lyckat

2014

Ha ett Gott Nytt År!

Post Navigation