snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Kommunism”

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Annonser

Varför känns det inte tryggt nu? Om lite ditt och datt!

Jag har några tankar jag gärna vill dela med mig, små funderingar som gör att man borde fråga sig fram mer än man gör.

Jag tänker på den feministiska kampen. Den pågående striden eller kanske till och med kriget som förs mot manlighet och maskulinitet, könsmaktsroller och patriarkat. Kampen förs med vapen som ingår i de båda arsenalerna identitetspolitik och intersektionalism.

Teorin att det alltid är sanningen som är första offret gör inget undantag i detta krig. Om man betänker att sanningen också omfattar uppriktighet så gör ett försök att få förklarat hur F! kommer att förverkliga sina minst sagt spretiga förslag. Det förslag som ställer till mest problem i min tankevärld är att alla män skall omskolas till en bättre manlighet. Hjärntvätten skall alltså påbörjas i förskoleåldern med något som har med genusteorier att göra. Det har man hållit på med rätt länge nu och kan fortfarande inte påvisa positiva resultat men det är många som satsat på metoden och lite dåliga resultat tolkas mycket välvilligt så att ingen blir modstämd. Åtminstone inte bland förespråkarna. Vi som passerat förskoleåldern och de facto de flesta andra perioderna i livet likväl, blir vi internerade för korrigering eller får vi kursen på distans? Kan man få dagstraktamente? Vad händer med oss om vi inte klarar omskolningen? Blir våra demokratiska rättigheter oss fråntagna då? Nackskott? Blir vi föredettingar utan rättigheter eller hur har man tänkt? Många frågor där!

Man skall inte glömma den tradition som Gudrun Schyman kommer ifrån, en tradition där angiveri premieras och utrensningar är rutin. De omskolningsläger som upprättades under den kommunistiska regeringen med Pol Pot i spetsen resulterade i 2 miljoner mördade människor. Det var i Khmer Rouges Kampuchea 1976 till 1979.

Men så illa skall det väl inte behöva gå.

Det är en kamp om makten, som i all politik, fast i detta kriget får man folk att tro att de maktlösa människorna som syns och hörs mest på kultursidor och debattsidor, skall ge makten till kvinnor som stöder dem. Men hur? Vem skall lämna över makt? Du och jag? Men vi har väl ingen makt? Och vem skall ta över denna schimära makt då. Eller kommer Schyman att dela på sin?

Vem är det som står och skränar tillsammans med Schyman? Det är väl de redan etablerade maktprofilerna inom media och kultur samt några prepubertala tonårsflickor som ser makten hägra. Vem mer? Ingen jag känner men jag rör mig förmodligen i fel åldersgrupp och i helt fel sociala sammanhang.

Förresten, jag har alltid varit fascinerad över hur man i Sverige vid möte mellan människor på trottoaren med stor smidighet gör en axelrörelse för att visa varandra ödmjukhet och låta passagen bli smidig. I Sydeuropa har jag däremot lagt märke till statusmarkeringen och arrogansen som kan visas vid ett möte genom att låtsas inte se och tvinga den mötande ut i gatan. Ovant för mig i alla fall. Nu har jag vid flera tillfällen i Sverige blivit prejad ut i gatan i möte på trottoaren. Detta har hänt uteslutande i möte med två eller tre unga kvinnor som inte gjort någon som helst ansats att släppa fram mig vilket egentligen vore en bagatell. Det har känts i efterhand som om jag mottog någon slags hämnd vid dessa tillfällen. Vad vet jag?

Jag har prenumererat på ytterligare en blogg. Jag vet inte om jag skall nämna vilken, men den beskriver mycket om varför det är så skadligt med våldtäktskulturen, maskuliniteten och detta i aspekten skadligt för män. Min tanke är att skribenten kanske får en mindre naiv och en mindre förnumstig inställning när hon bara passerat puberteten. Men sen undrar jag om man kan vara kvar i puberteten vid 28-års ålder, som jag sedan ser att hon är. Hon avslutar sitt inlägg så här:

 ”Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!”

Det är nog godhjärtat men mycket över gränsen till naivt inbillad verklighetsuppfattning.

Ni som läser denna bloggen kan nog inte ha undgått lägga märke till min position vad gäller Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Det finns ingenting hos dessa som kan locka mig att lägga en röst på dem. Detta fast vi är gemensamma motståndare till genusvansinnet och att jag tycker att invandringen och flyktingmottagningen måste kunna diskuteras.  Allra helst eftersom denna del av politiken är starkt reglerad som det är i dag.

Men SD är inröstade på mandat av en väljarkår som anser de skall vara med i de bestämmande församlingarna. Framförallt då som lagstiftare i riksdagen. De har inte kuppat sig dit, de är valda och de har accepterat denna demokratiska ordning.

Nu finns det enskilda aktörer som av politiska skäl vill hindra SD-representanter att, på samma vis som andra riksdagspartier, besöka arbetsplatser och skolor. Flerfaldiga gånger har jag hört att anledningen är att man inte vill normalisera ett odemokratiskt parti.

Vore det kanske inte på sin plats att informera dessa aktörer om vad som menas med demokrati? Att i en demokrati skall inte rättigheter undanhållas bara för att någon tycker så. Man kan inte ha demokrati enbart för vissa. I alla fall inte om man har en icke-kommunistisk ideologisk bakgrund. Detta passar sig mer för F! och V!

Nu till något roligt. Jag bevittnade en Twitterdebatt idag mellan Henrik Sundholm och Sara Schmenus som gjorde mig glad. Båda är personer som jag gärna läser. I huvudsak resonerar de om förhållandet mellan människor, mellan pojkar och flickor, kvinnor och män. Hur går man från vänner till älskande? När vet man om det är ok att försöka? Vill alltid mannen ha sex och den andra, kvinnan bara vara vänner? Vad styr detta? Vilken attraktion får människor att vilja vara vänner? Vilken attraktion får människor att vilja vara älskande? Attraktion, vad är det? Hade det varit så enkelt att både kvinnor och män hade samma formel så hade ju varje raggning varit en succé. Men så är det inte. Varför då? Vi har inte samma förväntningar. Och självfallet varierar det stark inom gruppen män och gruppen kvinnor.

Min allra första insats i bloggvärlden var just denna relationsfråga. Eller egentligen denna, varför är det alltid kvinnor som förstår och kan tala om sex och samlevnad? Varför är det ingen man som säger, så här är det? På den tiden Hannah Lemoine var ordförande RFSU Malmö, hade de en upplysningskampanj på Malmö högskola med flera bord. Varje bord var bemannat av en eller flera kvinnor. Varför inga män? Var inga intresserade eller var ingen kompetent? Kanske en blandning, men varför är det självklart att kvinnor kan ge svar? Och vilka var frågorna?

Nu kan vi tänka tillbaka på bloggerskan som jag nämner ovan. Hur hon i sin puerila attityd vill berätta för män hur saker och ting är, verkligen är! Och genom pepp verkligen vill befria denne fångne man. Väldigt rart och omtänksamt.

Lösningen kanske är som F! vill och som jag också nämner ovan, män måste omskolas. Män är inte bra som de är. Detta vet vissa kvinnor och hör och häpna även en del män. Men det är i regel män som gjort sig en karriär på denna tingens ordning.

Och jag känner mig så himla trygg. Allt är ordnat, sätt dig tillbaka och slappna av. Någon annan vet!

 

 

 

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Mansrollen, en definition.

Mansrollen, maskuliniteten eller vad man kallar den, hur skall den definieras?

Jag läste nyligen en kommentar, en fråga, på genusdebatten.se, i ett gammalt inlägg: Vad i mansrollen tycker du är bra och vad i mansrollen tycker du är dåligt. Man kan undra vad som ligger bakom en sådan fråga, varthän retoriken syftar. Det korrekta svaret är naturligtvis att mansrollen är enbart dålig, med sin patriarkala struktur emanerande ur könsmaktsordningen och med en överordnad våldtäktskultur som destillatet av hela mansrollen, essensen!

Pelle Billing har definierat mansrollen som det som en majoritet av män gör. Se hans blogg för mer information i hans egna ord. Om man tar Billings tolkning så förstår man mansrollen på det viset att våld mot kvinnor inte ingår i mansrollen därför att en förkrossande majoritet av män inte utövar våld mot kvinnor. Inte heller våldtäkter, härskartekniker och kränkningar för den delen. Varför skall vi då fås att tro, eller snarare varför skall en uppväxande grupp unga kvinnor fås att tro att alla män ingår i konspirationen patriarkatet för att förtrycka och våldföra sig på dem? Var ligger poängen i att det finns vetenskap som forskar fram uppgifter om ritualmord på barn och sammanslutningar som är rent pedofila? Varför vill man ha denna världsbild så ostört inplanterad i sina proselyter och stödtrupper så att inga kritiska frågor tillåts. Varför skrämmer man forskare till hysterisk tystnad om de upptäcker en företeelse som kallas för partnervåld? Varför går man till regeringen och kräver att det inte får benämnas partnervåld utan ”mäns våld mot kvinnor”?

Anledningen är solklar, denna bisarra inställning är ämnad helt och hållet att få kontroll över kvinnorna och feminismen. Det gäller makt och den som inkluderas i maktsfären får inte ta in annan information än den som förmedlas genom sekretariatet. Bedömare av kritisk art skall demoniseras och allt som kommer därifrån vara fördömt långt innan det analyserats. Så försvann Pär Ström och Pelle Billing och därför kallas professor Bo Rothstein för ”en sån där”. Det finns åtskilliga fler som mobbas till den milda grad att de inte anser sig kunna yttra kritik. En del tystade för alltid.

Med hjälp av de nyttiga idioterna i media, framförallt på kulturredaktionerna, förevisas fenomenet som sanning och politikerna tror att de gör rätt i att haka på. Det är därför vi har en jämställdhetsminister som oanat hjälper till att lägga makten i händerna på en genuselit.

Det finns uppenbara paralleller i agerandet jämfört med kommunisternas tänkta övertag av proletariatet och skapandet av en ny människa.

Tillbaka till mansrollen. I skenet av debatten ovan beskriven, blir slutsatsen att det finns inget positivt i mansrollen. Det är detta som man i sin maktiver vill få som slutsats. Då kommer makten över männen automatiskt och vi kan konstruera en ny människa i mannen. Den som inte känner igen detta från andra totalitära kommunistiska samhällsexperiment är dåligt påläst!

Mansrollen påverkas inte av sådant nonsens, mansrollen påverkas av vilka förebilder som finns i unga pojkars närhet. Förebilder som de kan se upp till och efterlikna.

Vad har hänt, varför funkar det inte så längre. Unga pojkar och unga män måste ha andra äldre män, helst en generation äldre som fäder eller kompisars fäder. Det är dessas, inte en ensam man, utan dessa mäns gemensamma interaktion, dessa mäns förhållande till och agerande mot kvinnor och andra vuxna som skall skapa förebilder! Dessa män som sedan ingången av 1990-talet försvunnit och ersatts av ensamma mammor, förskole- och grundskolefröknar och värst av allt, har ersatts av något äldre kompisar. Det är här som den unge pojken skall hämta sina förebilder. Från äldre kompisar eller från i de flesta fall kvinnliga pedagoger som läser ur en bok. Är det verkligen någon som tror att detta kommer att bli bra?

Så svaret på frågan är, i mansrollen finns mycket positivt så länge den ärvs av goda förebilder under pojkars uppväxt. Skall den däremot påverkas av en ideologi och påtvingas i något pedagogiskt experiment, tror i alla fall jag att utvecklingen kan bli förödande.

Vad är planen, hör ni feminister?

Jag lade in följande kommentar på Toklandets blogg som ett inlägg i samhällets möjligheter att tillgodogöra sig allt genusvetande som existerar.

”Är det verkligen så att alla som studerar till genusvetare kan förvänta sig att anställas och få fasta jobb. Var då? Vad är det för arbetsgivare som skulle se det som positivt för sin verksamhet att anställa en genusvetare? Mitt svar är, – ingen!

Om arbetsgivare anställer genusvetare så är det inte frivilligt utan det sker genom påbud eller utpressning. Lagar kan stiftas som påbjuder att vissa företag skall ha kompetens inom genusområdet eller vissa offentliga upphandlingar kan kräva detta av sina anbudsgivare. Men inom privat sektor? 

Aldrig!

Om någon kan övertyga mig att privata arbetsgivare kan mäta i kronor och ören den förbättring av sin produkt en genusvetare kan bidra till så godtar jag att anställningar kommer att ske. Risken för det är emellertid minimal!

Jamen, säger då vän av ordning, allt värderas inte i kronor och ören. Jaha, har du som sagt detta någonsin försökt att övertala din lokale handlare om detta när du står i kassan och skall betala? Var inte så jäkla obegåvad, för en arbetsgivare är allt som inte kan omsättas i förbättrat kassaflöde ens tänkbart som objekt för investering.

Alltså, på vilket sätt kan en genusvetare förbättra för eller tillföra något åt en tänkt arbetsgivare?”

Genusvetenskapen synes vara djupt integrerad inom alla sektorer i samhället. Genom genusvetenskapliga teorier påvisas att det i samhället finns fel och brister av könskaraktär, könsmaktsordningen ,och vad som måste rättas till men inte hur. Detta uttalande kan tas med en nypa salt eftersom Valerie Solana med flera har mycket konkreta förslag till åtgärder.

   Vi skall beakta det bidrag som genusvetenskapen tillfört i vanliga människors vardag. Hur har de påverkats materiellt, har folk blivit mättare, varmare och torrare? Eller vilka abstrakta tillskott kan vi uppmärksamma? Har människor blivit tryggare, kunnigare eller mer öppna för intryck. Hur mäts detta i ett genusforskningsperspektiv?
   Min uppfattning är att majoriteten av medborgare i Sverige har inte märkt någonting, jag tror inte ens att de tagit till sig vetskapen om genusforskningens existens. Jag tror också att det kommer att förbli så, genusforskare och deras kompisar vill inte att detta skall bli allmängods eftersom den naturliga reaktionen skulle bli ”vad i h-e är detta?”.  Ingen känner nämligen igen sig i dessa stolliga funderingar eftersom de flesta rör sig både fysiskt och mentalt utanför kretsarna på Södermalm. (Södermalm får tjäna metaforiskt för den egenskap som gör alla i kultureliten till kompisar.)
   Jag inväntar den dag då vetenskapsjournalister tar upp något ämne från genusforskningen där ett genombrott gjorts i någon fråga. Ett vetenskapligt nyskapande. Jag tror att väntan blir lång, och under tiden får vi lita till UR och deras underhållande, på engelska skulle man säga ”hilarious”, redogörelse från GIH med genussyn på idrotten. Detta måste ses för att förstå vad det öses skattemedel över.
   Jag har uppfattningen att den beskrivning av de av könsmaktsordningen orsakade orättvisor som bekräftas dagligen genom statistiska påståenden är ett genuint masspsykotiskt uttryck och vi bör betrakta detta oemotsagt. Detta till trots att vi vet och kan påvisa felaktigheter i statistiken. Oavsett om det är mycket sant eller lite sant så finns det skäl att ge medhåll till förändring för vi vet att allt kan bli bättre. För alla! Utan att behöva göra pojkar till flickor!
   Därför är det viktigt att vi får vetskap om de åtgärder som man i feministisk anda vill vidta för att förändra världen i den riktning som feministerna anser vara nödvändig. Vi hör tydligt hur många anser att pojkar skall bli mer som flickor, till och med att pojkar skall uppfostras till att bli flickor. Det är inte säkert att alla medborgare håller med om detta och de bör då ha möjligheten att informeras om planerade åtgärder för att kunna ta ställning i ett val.
   Ett sådant förfarande orsakar stor oro bland de övertygade feministerna som anser att det enbart är genusforskningen  och genusvetenskapen som skall få styra samhällets sociala utveckling! Det är nog första gången i modern historia som denna form av ideologi trycks på en befolkning utan någon som helst demokratisk process. Det är inte alls konstigt att det är förment före detta marxister och kommunister som förfäktar denna ordning. Vi ser naturligtvis sådana som Gudrun Schyman, Kawa Zolfagary, med flera och även den av regeringen utsedde experten i mansfrågor, Inti Chavéz Peréz som starkt förordar detta. Som en stor överraskning ser vi även sådana som folkpartisten och jämställdhetsministern Maria Arnholm som uppenbarligen ser detta som ett slags liberalt tvångsmedel! Sug på den en stund. Liberalt tvångsmedel? Har inte Arnholm hamnat fel på något sätt?
   Nu tillbaka till åtgärderna! Det finns implementerad genuspedagogik i vissa förskolor och lågstadier. Jag har själv sett exempel i Malmö och undrar med detta som utgångspunkt, måste man vara imbecill för att tro på detta? Jag menar inte pedagogerna, dessa befinner sig kanske i en tvångssituation, utan dessa som producerar medel och metoder? Jag har inte sett allt, erkänner jag, och är övertygad om att det finns massvis med pedagogisk personal som vet hur man gör ändå. Det kan vara svårt när man som ifrågasättande pedagog får höra att man i så fall är motståndare till jämställdhet! Detta påvisar totalitära tendenser. Demokrati, farväl!
   Också den stora frågan. Det finns försök som görs med barn i förskolor som har en uttalad jämställdhetspolicy och som arbetar med genuspedagogiska metoder för att ”ta bort genus” i pedagogiken. Dessutom har man den olyckliga föreställningen att små pojkar måste få lära sig en ny mansroll. En mansroll som tar bort all form av konkurrens och som ämnar innehavaren att bli mer lik flickor i sin attityd. Det är en förborgad hemlighet hur man tänker hantera ett kommande undertryckt testosteronutbrott, problemet finns inte helt enkelt. Det är bara en social konstruktion. Dessutom har man för sig att små pojkar skall kunna få sin förebild till sin mansroll utav kvinnliga pedagoger. Detta tycker jag redan har visat sin orimlighet då många pojkar sedan åtminstone tidigt nittiotal inte ser en manlig förebild förrän i högstadiet! Om man nu inte har valt ut kontrollgrupper inom den genusvetenskapliga förskolan, och redovisat dessa, och som man kan utföra återkommande mätningar och kontroller på för att visa metodens kvalitet. Då skall man inte på något sätt åberopa vetenskaplig metodik utan hela paketet luktar bara dåligt inslagen marxistisk ideologi. Och detta ställer sig folkpartiet bakom, de liberala!
   Men, om utvecklingen ter sig skrämmande och orwellsk så är det inget mot vad som kommer att hända när det visar sig att de som valt att utbilda sig till genusvetare inte har några andra arbetsplatser att vända sig till än den akademiska eller strikt offentliga. Den enda utveckling som skulle kunna tjäna som incitament för privata arbetsgivare är att det blir obligatoriskt, det vill säga som negativt incitament. Det kommer aldrig någonsin hända att en privat arbetsgivare kommer att värdera som lönsamt att tillsätta en tjänst för en genusvetare. Aldrig! Däremot är det mycket troligt att politiker kommer att propsa på att samtliga arbetsgivare måste anställa minst en genusvetare i sitt företag. Denna profetia är inte särskilt vågad, det krävs inte särskilt stor begåvning att inse att det första kravet på genuskompetens i privata företag kommer ganska så snart, inom ett år. Bättre än socialbidrag? Nä, faktiskt inte.
   Vad skall man annars ha kompisar till.

Vilka är bristerna i kunskap och erfarenhet?

Förra inlägget handlade om ett ifrågasättande av den enkla ordning som både kommunism och vänsterfeminism önskar skall gälla för att vi skall leva ett lyckligt liv. Inför inlägget ställde jag några frågor till några kommunister på deras respektive bloggar. Ni finner länkar till deras bloggar här och jag uppmanar alla till att besöka dem för att bilda en egen uppfattning om vad det egentligen rör sig om. Kommunism och feminism.

Mina frågor gällde, om man som de föreslår skall fördela tillgången av resurser till befolkningen med en insats av mottagarna som jag uppfattar som frivillig. Man skall nämligen inte behöva arbeta. Och i synnerhet inte arbeta för någon annan! Då undrar jag, vem skall sköta tillverkningen av livsmedel och förnödenheter som vi, befolkningen, behöver. För att inte tala om artiklar som tillkommer för att kunna leva ett någorlunda modernt och bekvämt liv? Vem sköter tillverkningen? Vem förädlar dessa oändliga resurser som får människor att bli mätta, torra och slippa frysa? En av dem påstår dessutom att det är samhällets överskott som skall fördelas bland folket. Vilket överskott? Var finns detta överskott? Jag menar att detta överskott måste produceras varje dag, varje timme, av någon för någon annan. Om ingen tillför arbete för tillverkning av överskottet så kommer det inte att finnas något överskott, inte ens ett tillräckligt underlag för att undvika misär kommer det att finnas.

Man kan ju också leka med tanken att det finns ett överskott att fördela som idag innehas av vad som populärt kallas för kapitalister. Det stämmer, obestridligen finns det människor som har tilldelats eller roffat åt sig stora förmögenheter och som kan tänkas ha det orättfärdigt bra. Låt oss titta på de mest förmögna i vårt land. Kan vi fördela deras förmögenheter så att vi andra skall kunna sluta arbeta? Ja absolut, för en kort stund helt säkert. Men sedan blir det besvärligt.

Innan jag fortsätter med mina egna invändningar tänker jag att ni kan ta del av tidigare försök att kollektivisera privat förmögenhet. Detta gällde inte stormrika industrimän utan jordägande bönder, så kallade kulaker. De ansågs orättmätigt inneha egendom som egentligen tillhörde folket. Resultatet blev massmord och svältdöd. Läs om detta här.

Om vi går till Europa och Sverige och att vi dryga nio miljoner medborgare går till Kamprad (eller Wallenberg eller Persson eller någon annan, med flera) och kräver vår niomiljondel av hans förmögenhet. Vad skulle vi få? Några kronor, helt säkert, men resten hade bestått av innehav i Ikea. Ett innehav som vid denna aktion blivit helt värdelöst. Hade detta räckt för vår tillfredsställelse? Hade vi kunnat sluta arbeta då? Tja, vad tror ni? Jag vet  att några i sin skadeglädje hade blivit helt nöjda!

Nu påstår ju andra att kollektiviseringen inte skall ske på ett så revolutionärt sätt utan skall inskränka sig till varje enskild arbetsplats som därmed övertas av de anställda. Javisst, hur långt har man då kommit? För en enskild anställd förändrar detta ingenting. Om man vill upprätthålla produktionen, förändras ingenting. Allting blir som förut, men man har förment reducerat samhällets parasiter som lever på andras arbete till en annan grupp.

Vi kommer också att ha en grupp före detta medborgare som motsätter sig att godtyckligt ha berövats alla sina tillgångar. Men det kommer att lösas praktiskt med läger och arkebuseringar, det visar historien. Det går bra att redan nu konstatera att alla diskussioner kommer att förbjudas. Man anser redan nu att debatt är onödigt och dessutom att ta del av andra åsikter är bara dumt.

Nu vet jag att mitt resonemang kommer att anses vara utomordentligt naivt och ickeakademiskt. Jag har inte ett enda filosofisk citat att referera till och inser att detta kan betecknas vara en brist för att en fortsatt diskussion skall kunna föras .

Om man bortser från ett litet antal äldre stofiler, med av penningar till bredden fyllda bankvalv, så är det ungdomar med enbart akademisk erfarenhet som är de mest troende kommunisterna idag. De vet hur man citerar Marx och Engels, känner till Focault och vet allt om repressiva teorier. Men de klarar inte att ens teoretiskt förse ett bord med mat eller en barnfamilj med förnödenheter. Inte om de själv måste skapa dessa resursers underlag i alla fall. Kommer det från butiken direkt klarar de det förmodligen, men förståelsen för dess tillkomst existerar inte!

Vi andra som har akademin långt bakom oss eller som helt saknar denna erfarenhet, vilka brister i kunskap och erfarenhet är det som orsakar att vi inte kan ha samma klara övertygelse som de unga akademikerna?

Hemma hos kommunister!

Jag är en dålig skribent med ynkligt liten produktion. Detta fast uppslagen regnar tätt som ett ösregn. Jag far hit och dit och till slut har aktualiteten försvunnit. Därför blir mina inlägg oftast generellt hållna och i högsta grad inaktuella. Detta trots Femenaktioner, Almedalshysterier, Snowdenavslöjanden, Egyptiska upproret, etc, etc!

Jag siktar in mig på de två ämnen jag anser mest bör ifrågasättas, det vill säga Feminism/Genusvetenskap och Kommunism. Egentligen är det stora bekymret det hopplöst atrofiska utbildningssystem som vi har i Sverige. Ett system som spottar ut sämre och sämre förberedda studenter vars kunskapsnivå sjunker för varje år som går och för varje tillskyndad hysterisk åtgärd som förblindade politiker låter sig övertalas att vidta. Det är belagt att det är pojkar som det går sämst för, men de får skylla sig själv och måste ändra sig och bli mer som flickor. Flickor är också förlorare och visar vid en internationell jämförelse kraftigt försämrade resultat. För flickor har man dock tänkt sig att sätta in stöd och hjälp eftersom de är utsatta för illvilliga strukturer. Detta förklarar våra världsmästare till pedagoger för de sju- åttaåriga elever som storögt gör allt för att förstå!

Läs Tanja Bergkvists högst intelligenta och roliga blogg som handlar om just detta! Förutom Tanja så läs även Mats Olsson på Tysta tankar som också har en del att säga om utbildningssystemet. Mats är emellertid själv en del av det och verkar mera subtil och modererad i sin kritik.

Det är alltså det svenska utbildningssystemet som oroar mest eftersom detta är tänkt att producera de fantasimänniskor som man föreställer sig skall befolka världens första helt homogent rena feministiska stat. Att detta har en tydlig likhet med den fantiserade och inte ens i teorin fungerande kommunistiska staten är lätt att se. Det är nämligen människor med en kommunistisk ideologi som är mest rabiata feminister. Många av de män som med frenesi på ett frustande sätt stöder feminismen är kommunistiska i sin politiska hållning. Att många ser vinning och avancemang i sin opportunism framstår både som solklart och obestridligt.

För mig är det helt obegripligt att den sittande regeringen inte har bättre förståelse för vad som sker. Att dessa liberaler, som de gärna vill kalla sig, inte ser den tydligt totalitära ideologin som visar sig. Feminismen tillåter inte kritik eller ifrågasättande och kallar sina meningsmotståndare för hatare. Man vill inget hellre än skapa lagar som förbjuder ifrågasättande och vill registrera meningsmotståndare. Låter det som gamla tiders Sovjetunionen eller inte för så länge sedan i DDR? Jamen såklart, det är ditåt man siktar. Och detta förstår inte regeringen. Vad är de rädda för? Att Feministisk initiativ skall ta röster från dem? Glöm det, Fi tar röster från V. Däremot får regeringens enögda politik väljare att skynda till SD. Det sistnämnda är emellertid inte ett alternativ i min värld!

Jag har ställt en fråga till Piratpartiets utbildningspolitiske talesman Erik Einarsson huruvida partiet stöder ”SOU 2009:64″ eller ” Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (Tack återigen Tanja Bergkvist!) Om jag får svar tänker jag delge er detta i ett inlägg. Jag uppmanar alla som har intresse att ställa frågan till det eller de parti som man intresserar sig för.

Tillbaka till ämnet. Detta skulle bli ett kort inlägg hade jag tänkt men det sprack redan där.

För att kunna ifrågasätta de som stöder kommunismen lade jag in en kommentar på Fanny Åströms blogg  som jag tycker ni bör ta del av. Se särskilt på kommentar 2 av John Park så förstår ni nog varför kommunism inte ens kan fungera i teorin! Jag upptäckte att Isak Gerson (@laxsill) mycket passande gjorde ett inlägg på sin blogg där han ifrågasatte liberalismen. Detta kommenterade jag också och bege er dit för att kolla. Med Gerson uppstod en liten dialog som avslutades med en kommentar från mig. Från Fanny kom inte ett knyst. Jag kan bara dra slutsatsen att för kommunismens ideologer liksom för feminismens skarpaste genier (Fanny Åström) finns inte tillräckligt med fasta argument för att klara av en diskussion. Kolla TV-sända debatter, man överröstar, pratar i munnen och använder härskartekniker långt innan man ger ett argument. I skrift nämner man helt enkelt något annat av ingen relevans alls och lämnar debatten när man märker att argumenten tryter. En baddare på denna teknik är Inti Chavéz Peréz som inte klarar av att argumentera alls om han känner sig det minsta ifrågasatt. Han kan avgöra en debatt med ”läs på!” eller ”jag tänker inte lägga tid på din utbildning!”. Härskartekniker? Tja!

Man kan inte vara liberal och förespråka totalitarism samtidigt. Det krockar så att säga. Feminismen är totalitär eftersom den förutsätter likriktning av åsikter och förbjuder oliktänkande! Det gör inte liberalismen.

Gör ett besök på dessa bloggar och visa er åsikt om deras idéer. Jag är säker på att våra argument mot de totalitära idéerna som finns både inom feminismen och inom kommunismen är både relevanta och förståeliga!

 

 

Kommunism, den omöjliga ideologin!

Detta inlägg avslutas med en kort litteraturlista. Om ni inte orkar läsa annat så lägg skrifterna på minnet och läs dessa för att bilda er en uppfattning. Särskilt intressant är Pol Pots leende.

Vi är fortfarande några stycken som har händelserna i Östeuropa under hösten 1989 i klart minne. Jag hade själv varit i Polen flera gånger under 1980-talet samt senast då på senvåren 1989. Landet jag varit i åtskilliga gånger sedan första gången 1964 har jag alltid betraktat som det östland som tillät mest av frihet för sina egna medborgare. Man kunde resa i stort sett som man ville inom landet, man kunde till och med skaffa visum för arbetsresor eller turistresor till Sverige. Man hade rätt att i princip syssla med vad man ville men styrelseskicket var kommunistiskt.

Vi kommer också ihåg hur det bildades en fackförening på Leninvarvet i  Gdansk 1980 och hur man började ställa krav på regimen i Polen. Hur man motstod den repression och förföljelse som staten utverkade och hur man överlevde undantagstillståndet som utfärdades av general Jaruzelski med Sovjetisk hjälp. Polackerna gav sig som sagt inte så lätt.

Jag har också varit en hel del på besök i forna DDR. Här var situationen helt annorlunda. Befolkningen var rejält kuschad och hade upplevt repressionen och statlig övervakning som en livsstil. Någon frihet i mening av individuella val existerade inte. Något som kan ha att göra med andra världskrigets slut att göra. Detta folk var ju bland de besegrade.

Jag kommer också ihåg hur vi hörde på radion i augusti 1989 att den österrikiska gränsposteringen hade tagit bort taggtråd  och hinder mot den ungerska gränsen så att ungerska medborgare strömmade fritt över gränsen till Österrike.

Ett litet antal DDR medborgare kunde ta sig till Österrike denna väg  och presidenten i DDR, Erich Hoenecker, beskrev händelsen så här: ”Habsburg delade ut flygblad ända borta i Polen, för att inbjuda östtyska semesterfirare där till en picknick. När de väl kommit till picknicken fick de gåvor, mat och D-mark varpå de övertalades att komma över till väst.” Händelsen benämndes ”Den Paneuropeiska Picknicken”. Hoenecker hade inget att sätta emot, landet var helt bankrutt efter 45 år av kommunistiskt vanstyre. Dessutom, till Hoeneckers förtvivlan, var det lika illa ställt i Sovjetunionen som annars inte hade tvekat en sekund att samla sina stridsvagnar för en intervention. Det blev inte så, alla fick klara sig bäst de ville, komintern var definitivt upplöst även i praktiken! (I teorin redan 1943 av Stalin!)

Sovjetunionen fick släppa kontrollen över sina republiker, samt kontrollen över samtliga satellitstater i östra Europa. Det fanns helt enkelt inte resurser till något annat. Landet var bankrutt och måste genomgå en liberaliseringsprocess som för befolkningen innebar att den kontroll, översyn, resursfördelning som staten utövat tidigare fick avstås. Varje individ fick klara sig själv i marknadsmässig konkurrens. Många av invånarna drabbades hårt, särskilt de som såg hela sitt välstånd som något den sovjetiska staten försåg dem med. Andra uppfattade glappet och blev stenrika. En något snedvriden fördelning av gracerna kan man tycka. För vissa en succé, för andra en tragedi men för den återuppståndna staten Ryssland utan tvivel av godo.

Jag minns hur nyligen befriade polacker kunde ta sig över gränsen till Tyskland och inhandla färska grönsaker odlade i väst. Orsaken var att de polskproducerade grönsakerna var kvalitetsmässigt underlägsna och prismässigt för dyra.

Detta var ett av bevisen för vad som händer när staten styr produktionen och utövar kontroll på både utbud och efterfrågan. Man producerar varor av en kvalitet som ingen vill ha till priser ingen kan betala. Men staten håller igång produktionen till varje pris och så förundras man över hur detta kan framkalla en statsbankrutt! Jordbruksprodukter är bara ett exempel. Det finns sådana i alla områden utom möjligen vapenindustrin.

Kan någon erinra sig någonting som kom från gamla Öststaterna som vi ansåg köpvärt på grund av hög kvalitet eller spetsteknologi? Ja, jag ger mig, Kalashnikoven, AK47, japp där satt den, jag ger mig!

Finns det anledning att fundera varför det blev så? Varför producerade inte den polske bonden grönsaker av bra kvalitet förrän han kunde ta betalt för sin egen insats? Varför höll han en medioker nivå intill han förstod att ju bättre han presterade desto mer belönad blev han? Varför, för att han var polack så klart, för att han var man såklart, (i de fall han inte var en kvinna,) för att han hade inte den rätta uppfostran och så vidare. Denna typ av människa är obotliga egoister kan man säga. Nej, säger jag. Det finns modeller som visar att människor och djur på denna planeten har utvecklats med en altruistisk förmåga. Denna finns i våra gener och visar sig ofta i praktiken. Det är ganska enkelt att förstå, i många lägen gynnas vi och andra arter av att osjälviskt hjälpa artfränder. Det  gynnar arten, det gynnar släktet och det gynnar i slutänden individen. Men den polske bondens agerande beror inte på egoism (motsatsen till altruism!) utan på att vi är programmerade att göra insatser utifrån vilken belöning vi kan få. (Kolla bara katten!)

Nu har jag bara berört det samhällssystem som praktiserades i de forna Sovjetrepublikerna och dess fullt ut kontrollerade satellitstater. Om man skulle gå inpå existerande kommuniststater som Cuba eller Nordkorea hade man förutom denna analys kunnat tillägga den fullständigt människovidriga och totalitära maktutövningen som förekommer. Främst då i Nordkorea. Exemplen är många. Dåvarande Kampuchea kanske det värsta med 2 miljoner mördade människor. Mördade för att de inte ansågs passa den norm av den nya människan som man ansåg skulle befolka  landet. Bland annat var bärandet av glasögon ett tecken på missanpassning.

Staten, de Röda Kmehrerna, stod för produktionen, precis så som man tänker sig ett kommunistiskt samhälle skall vara. Man ålade ett bondekorporativ att producera 300 ton ris. 200 ton till staten för export och 100 ton för egen konsumtion. Man producerade 200 ton för export och vågade inte berätta att de 100 tonnen för egen konsumtion inte blev av. I rädsla för arkebusering eller värre! Resultatet blev att staten, myndigheten ålade kollektivet att producera ytterligare 100 ton till nästa säsong. Många fick svälta ihjäl för sakens skull. Detta har beskrivits av svenska kommunister som den rätta vägen som tyvärr avbröts på ett olyckligt sätt. Jan Myrdal, till exempel, upprätthåller denna syn på de fasansfulla händelserna.

Det finns andra kommunistiska stater som har haft svält och folkmord som punkt på det progressiva programmet. Allt har gått ut på att folket genom staten skall ha makten över produktionsmedlen. Ingen skall kunna profitera på andras arbete. I alla fall ingen utanför den på livstid tillsatta makten. (Livstiden kunde begränsas genom den allt igenom populära utrensningsmetoden som vidtogs mot förmodade meningsmotståndare.) Var detta ett bra system?

På något sätt har man insett att Sovjetunionens debacle var indikation på något som var fel. För att undvika samma eller åtminstone risken för detsamma, så antog man i Kina officiellt att privat företagsamhet var accepterad. Helt emot den kommunistiska tanken. Det räddade Kina men fick även en uppdelning av folk. Mycket rika mot fattiga. En stor del av storstadsbefolkningen har påverkats och i städerna har nästa alla fått det mycket bättre.

Jag har varit en hel del i Kina och har erfarenhet av industriledarskiktet i åtminstone Shanghai och Dalian. När man kommit undan politruken och får ett samtal på tu man hand med någon chef kan man få reda på exempelvis, på fråga, varför de sysslar med det de gör? I detta fallet skeppsbyggnadsingenjör. ”Val? Det var inget val. Man utsågs på grund av talang till olika utbildningar. Staten bestämmer”. Jag frågade om han kunde tänka sig att fritt resa ut ur Kina. Svaret: ”Inte i min livstid, kanske i min dotters. Det går inte att komma i närheten av en utländsk ambassad utan att gripas av säkerhetspolisen”.

Detta var 1998! Nu 2013 vet vi att man på ett mycket enklare och framförallt friare sätt kan resa utomlands som kinesisk medborgare.

Nu kommer frågan igen, varför blev det så? Varför eller vad orsakade att så fort man gör ett försök med det kommunistiska samhället så blir det skit. Är det något inneboende fel, något som gör att ideologin blir omöjlig. Varför annars misslyckas det alltid?

Den andra frågan man ställer sig är, varför tror människor att det ändå fungerar om de bara får styra utvecklingen själv. Att kommunismen är den bästa, mest rättvisa idén som kommer att bringa lycka, välfärd och jämlikhet i samhället. Trots att de ser de misslyckanden som bevisligen har förekommit.

Vad är det som kommer att bli bättre vid nästa försök? Varför är kommunismens tillskyndare så övertygade att nästa försök kommer att bli bra? Har de inte tagit del av den information som är så uppenbar? Vet de inte att, i statsarkiven i dessa före detta kommuniststater, finns för forskare tillgängligt material som noga beskriver de övergrepp som vidtogs mot avvikande åsikter eller påstått avvikande åsikter. Medborgare som skickades till arbetsläger eller blev arkebuserade av minimal anledning. Ibland endast för att den ansvariga myndigheten hade en kvot av anhållna antirevolutionärer att uppfylla. I Sovjet fanns underkategorier av medborgare som utsågs för att ta alla rättigheter ifrån dem, inklusive rätten till liv. Det fanns kategorierna icke-människor och före-detta-människor. Det finns hur mycket dokumentation som helst om detta. Varför får ungdomar inte ta del av denna information? Varför vill Vänsterpartiets Rossana Dinamarca så ihärdigt stoppa all information om kommunismens brott i svenska skolor? Varför? Om hon inte är kommunist kan väl sådan information inte vara till men för henne? Eller är hon kommunist innerst inne?

Det uppstår många frågor.

Konsekvensen av den innehållna informationen är att det är lätt att rekrytera proselyter till den för många mest mänskliga ideologin. Mänskliga i meningen välvilligt inställd till alla, med människor mot förtrycket. Man glömmer då att det trots att alla människor omfamnas av idén så kommer det att finnas icke-människor och före-detta-människor. Man man tror inte att man själv eller någon man känner skulle kunna drabbas av dessa stämplar. Det skall ju bara vara människor som gjort sig förtjänta av detta som drabbas. Eller hur? Men det är här som historien lär ut annorlunda, skyldig blir man när man pekas ut!

Kommunisten ser sig själv som godhetens förespråkare. Han förespråkar kamp mot kapitalet och kapitalisterna. Ingen skall kunna göra sig rik på andras arbete. Allt arbete skall vara frivilligt och bara ske ett begränsat antal timmar om dagen så att alla kan delta. Ingen skall vara någonting förutan, allt skall tilldelas alla och vara gratis. Och framförallt skall alla alltid vara överens. Avvikande åsikter tolereras men finns egentligen inte. Alla är nöjda och väl försedda av allting.

Alla med minsta tillstymmelse till begåvning måste inse att här finns en uppdelning. Som det Kommunistiska Manifestet, av Karl Marx redan på artonhundratalet  förklarat som otidsenligt, säger, kommunisterna skall ta över makten och styra proletariatet. Kommunister och proletariat är alltså inte nödvändigtvis samma sak. Proletariatet skall förse kommunisterna med makt. Produktionsmedlen skall tas över och förstatligas. Det kommer därmed att finnas människor på olika nivåer i samhället. Kommunisterna kommer att vara högst i hierarkien. Tror sjuttsingen att alla vill vara kommunist under sådana förhållanden. Altruistiskt så det förslår! Nä, inte alls men en oerhört förslagen egoistisk strategi för att kunna exekvera makt över andra.

Alla dessa människor som finns i basen på pyramiden och som på ett generöst sätt skall förses med resurser för att inte svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Som dessutom inte behöver göra något för att erhålla resurserna. Om de inte vill i alla fall. Hur skall dessa få del av de resurser som skapas? Vem skall skapa dessa resurser? Javisst, det skall de omformade kapitalisterna göra. Frivilligt och glatt. Det är här vi kommer in på den polske bonden. Varför skall han arbeta och slita i förvissningen att han aldrig själv kan dra nytta av sitt slit? Han gör det inte helt enkelt, han utför sitt arbete bara till gränsen så att han slipper arkebusering.

Då visar det sig att de resurser som skall fördelas måste produceras i allt högre takt. Det fungerar inte helt enkelt. Någon måste fråntas sina rättigheter och utses till statens slav. Arbetsläger inrättas och en hel massa anledningar skapas för att kunna förvisa människor dit. Ändå räcker inte resurserna till utan bankrutt väntar så småningom.

Det mest horribla är att man skapat ett samhälle med herrar och tjänare som i sin vidrighet ligger väldigt nära den dystopi de ville undvika.

Hur har man tänkt lösa problematiken med resurstillgång och hur man kan få en stor del av befolkningen att gratis och frivilligt förse alla andra med vad de behöver utan att själv få ta del av överskottet?  När löser man uppgiften att övertyga de besegrade kapitalisterna att arbeta hårt för andras försörjning utan att förslava dem eller utplåna dem?

Jo det finns en radikal metod, och det vet alla kommunister. Man gör som Pol Pot och idealsamhället skapas med två miljoner mördade inom loppet av några år.  Jag vill gärna höra hur man tänker undvika folkmord?

Där är jag idel öra!

Därför är jag inte kommunist!

Litteraturlista/Referenser:

Manifest der Kommunistischen Partei – Karl Marx/Friedrich Engels 1848

Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling 2006 Bokförlaget Atlas ISBN 978-91-7232-074-1

Sista resan till Phnom Penh – Jesper Hour 2007  Ordfront ISBN 978-91-7037-308-4

Gulag – Anne Appelbaum 2003 Norstedts ISBN 91-1-31476-5

Kommunismens svarta bok – Stéphane Courtois m.fl 1997  Bokförlaget DN ISBN 91-7588-229-9

Gulag och Glömskan – Bent Jensen 2002  Natur och Kultur ISBN 91-27-09537-1

Liberaler och kommunister.

Igår den 11 juni 2013 lyssnade jag på Obs! i P1 och inslaget Dagens Bikt. Det handlar om en person som får avlägga ”bekännelse” om något som orsakat en helomvändning av en åsikt. Dagens program handlade om Johan Lundberg, före det liberal chefredaktör på Axess men av Obs given epitetet konservativ. Jag har gjort en transkription av hans ”bekännelse” och den serveras här med mina kommentarer under varje stycke.

Bodde man i Umeå så var ju alla vänster, alla som var äldre. Självklart att man halkade in på den banan och när jag var 15-16-17-18 var det Trotskismen som ju var mycket i ropet på den tiden. I Umeå alltså, jag kommer ihåg sådana som Stieg Larsson med Millenieböckerna – vi satt på Röda Rummet, bokhandeln och diskuterade hur revulotionen skulle klaras, världsherraväldet, politisk aktivism och så där. Ockuperade hus och skogsdungar. En stor ockupation på ….hem, man skulle bygga en skola eller något, vi ockuperade en skogsdunge och polisen kom och tog oss, man blev slagen med och vi kom i nyheterna. Det som var lockande med vänstern var ju att man hade en ideologi som hade slutgiltiga svar på en massa frågor som fick andra människor att framstå som oreflekterande och ickeintellektuella. Så hade man föreställningen att borgerliga människor var egoister och att dom bara tänkte på sig själv. De tyckte det var OK med ett klassamhälle, OK med en uppdelning mellan olika mer eller mindre värdefulla människor, att det var OK att den tredje världen plundrades och så vidare.”

Inställningen, önskan att bli en i gruppen, är inte särskilt märkvärdig. Alla, med några få undantag, vill ju vara med i det dominerande gänget. Att detta råkade vara en trotskistisk grupp där Johan växte upp var bara en tillfällighet. Det kunde vara skinheads, rockers eller vad som helst. Nu blev det trotskister. Det var viktigt att tillhöra och kunna säga ”det tycker jag med”, åtminstone till en början. Det är väl så man skall förstå berättelsen, Johan hängde på andra som var drivande.

”Att vara vänster var liksom förutsättningen för att ha en kultur, skulle vilja gå så långt som att vara en intellektuell och tänkande människa. Så illa var det. Så kan man tänka att det var en naiv tankegång men det är många som tycker så fortfarande uppenbarligen.”

Det är mycket enkelt att som ung identifiera sig med den som förment har kunskap och som på grund av sina bristande kunskaper och sin lika bristande erfarenhet anser sig själv mer intelligent och begåvad än den vanlige Svensson.

”Den där självklara vänsterbilden fanns till du var 20 åtminstone.  När började ett tvivel att komma in i bilden? (Inflikat av intervjuaren)”

Johan Lundberg: ” Alltså, jag tyckte att man upplevde mer och mer av dogmatik och puritanism också i vänstern, det var en himla massa diskussioner om att man fick inte göra si, inte göra så. Det var en känsla av ofrihet som fick en att fundera. Är det verkligen likvärdiga samhällen i kommunistländerna och i Östeuropa. Då började också tankarna att komma. Vad finns i den här ideologin som göt att allting går åt pipan hela tiden? En känslomässig aspekt som fick en att fundera på konsekvenserna av kommunismen.”

Sedan avslutas intervjun med en sammanfattning och en undran varför så många håller fast vid ideologin. Orsaken kan vara att man inte vill riskera det kulturella kapitalet, vilket gör det omöjligt att ändra sig.

Det tvivel som anslår Johan i slutet på sin trotskistiska bana drabbar i stort sett alla som har haft en övertygelse om någonting. Detta är en rationell följ av den personliga kunskapsinhämtningen och erfarenhetsbildningen. Man hamnar i nya miljöer, till exempel i arbetslivet och man ser att det man tidigare trott inte stämmer. Detta tvivel drabbar dock inte alla. Det finns de som avrundningen antyder, har investerat alldeles för mycket kulturkapital i sin åsikt och som inte kan vika utan skaffar sig nya unga påverkbara proselyter att manipulera.

Detta förklarar också den politiska uppdelningen av valmanskåren som varit i stort sett 50% av vänster och 50% av högersympatisörer sedan början på 1960-talet. Detta trots att de politiska kommentatorerna, idag huserande på kulturredaktionerna, till större delen är mycket mera vänsterorienterade än 50 års röstande till riksdagen anger.

För att vara än mer påstridig om vänsterorienteringen tror jag faktiskt inte att alla socialdemokratiska väljare ser sig som socialister eller ens vänster. Då återstår kulturredaktionernas journalister och vänsterpartistiska drömmare som ser en helt ny generation utvecklas som har dålig utbildningsgrad och inte känner till något om Komintern, den internationella kommunismens härjningar i forna Sovjet, centralasien, Östeuropa, Sydostasien, Kina m.fl.

Nordkorea som fortfarande existerar i all sin fasansfulla ideologi låtsas man inte existerar eller anser det missförstått och misstolkat  liksom Kuba.

Det finns de som anser att kommunismens kollaps berodde på imperialistisk ekonomisk terror mot dessa stater och som anser att att hundratals miljoner mördade människor i regimer som Sovjet, Kina och Kampuchea som de allra värsta skall jämföras med alla de döda som den västliga imperialismen orsakat. Ja, jisses!

Då behöver man inte undra varför Rossana Dinamarca i Vänsterpartiet kräver att skolan skall sluta undervisa eleverna i kommunismens brott. Ja, jisses en gång till!

Jag kommer med ett inlägg till där jag beskriver varför, enligt min uppfattning, kommunism inte kan fungera i praktiken.

 

 

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Post Navigation