snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Kommunister”

Helene Bergman – Med Svärtad Ögonskugga – En kommentar!

Under en veckas semester lyckades jag avverka och läsa två böcker, Helene Bergmans 
Med Svärtad Ögonskugga och Ludvig Rasmussons Åldersupproret. Båda behandlar på 
olika sätt det moderna svenska samhället som ensamt i världen underhåller och främjar
en attityd inom kultur, media och politik som hyllar ungdomlig, okunnig o oerfaren 
verksamhet som riktar sig till en ungdomlig, okunnig och oerfaren publik. 
Förutsättningen är alltså okunnighet och okunnighet förser oss det offentliga aningslöst
med!

Jag skall här hålla mig till en av dessa böcker, nämligen Med Svärtad Ögonskugga. 
Innan jag kommenterar den skall jag rekommendera er att läsa den. Anledningen är 
att den förmedlar en skildring av historien som tyvärr redan har kidnappats och 
förpassats ner i postmodernismens glupande svarta hål. Konsekvensen av 
historielösheten skildras skarpt i bokens del om feminism i nutid då egocentrism och
populism får styra. 

Mina följande rader är alltså kommentarer till boken inte citat ur den. Använda adjektiv 
och epitet är mina och inte nödvändigtvis hämtade ur densamma.

Fastän Helene Bergman (HB) skriver med utgångspunkt från ett feministiskt vänster-
 och framförallt ett kvinnligt perspektiv, känner jag igen mig i det hon skriver fastän 
mitt perspektiv varit liberalt och manligt. Mina omvärldserfarenheter överensstämmer 
med HBs mycket på grund av att vi är i samma ålder.
Boken är skriven i två tydliga avsnitt. Ett handlar om utvecklingen från HBs barndom
över 68-rörelsens influenser samt 70-talets frigörelsekamp. Det andra handlar om
verkligheten idag från 90-talet och fram till då boken skrevs. 

Det första är väldigt personligt och handlar om en ung kvinnas kamp för att komma in
på en arbetsmarknad där jämställdheten inte är självklar. Det handlar om feminism som
med stöd från män kämpade för kvinnors utveckling, om hur det var lite svajigt med 
solidariteten ibland och där egennyttan ibland var total liksom rädslan av att bli utfrusen. 

HB skriver om den politiska viljan att med Olof Palme i spetsen, stärka jämställdhets-
arbetet i offentligt liv och framförallt i arbetslivet. Jag var själv övertygad då på 
70- talet att om Sverige skulle uppleva en ekonomiskt fördelaktig utveckling och 
kunna bygga ut en välfärd för alla, så kunde inte halva befolkningen hållas utanför 
arbetslivet. Bland sossar och liberaler var nog detta en självklarhet, frågan var bara 
hur detta skulle presenteras. Till exempel infördes särbeskattning av äkta makar och 
barnomsorgen började byggas ut efter kommunernas ekonomiska förutsättningar. 
Tack vare kämpande feminister åstadkoms förbättringar men till skillnad från vad
en del tror idag så genomfördes reformerna med stor hjälp av män som insåg 
betydelsen av reformerna och inte så mycket i ett kompakt motstånd av ett patriarkat
som man då inte visste vad det var för något.

Innan jag hinner sakna att under fyra år på 70-talet så hade vi olika borgerliga 
regeringar, så skriver HB om regeringen Ola Ullsten (Fp) som fick riksdagen att
 antaga en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet! Man ser att mitten, sossar och
liberaler, stod för mycket av den progressivitet som idag vänstern försöker sno åt 
sig äran av. Vänstern bestod då av vänsterpartiet kommunisterna (VpK) som var ett
4%-parti (4,8% 1976) med odemokratiskt kommunistiska idéer och med stor 
splittring internt. Alla som studerat valresultat från tidigt 60-tal vet att Sverige haft 
en i stort sett 50/50 fördelning av sympatier för de för tillfället förevarande blocken. 
Att hålla kommunisterna på armlängds avstånd var en självklarhet för både Tage 
Erlander och för Olof Palme. Detta även om det fanns en  "vänster" inom 
socialdemokratin.

Man lyckades alltså att få ut kvinnorna i arbetslivet men man lyckades inte 
att förhindra att många kvinnor anställdes i yrken med låga löner och/eller 
låg status. 

Till detta skall läggas att sedan 40 år tillbaka har inget skett på den fronten, 
trots mångfaldiga låglönesatsningar av LO-förbunden. Den löneutveckling 
som varit, har tilldelats bland annat Byggnads och Metall. Man kan undra 
varför? Däremot har kvinnor kunnat ha en god karriärutveckling inom juridik,
medicin och journalistik, vilket HB är ett utmärkt exempel på. Men inte utan 
besvär som hon beskriver i boken. Besvär som har med bristande jämställdhet 
att göra eller i kombination med bristande solidaritet.

För att belysa den kolossala förändring som skedde sedan slutet på 60-talet, kan 
man erinra sig att det i mitten av detta årtionde fanns särskilda flickskolor med 
sjuårig utbildning som jämförelsevis på läroverken var 3 eller 4 årig, efter 
folkskolans klass 6 alltså, och som inte avsåg annat än att lära flickorna skriva 
maskin och sedan bli goda hustrur åt någon chef påkontor. Den sista flickskolan
lades ned 1974,

HB ger också prov på sina egna känslor, sympatier och passioner. Vad det är 
som triggar dessa. Mjukt och underhållande beskriver hon sitt sexliv, till en liten, 
liten del i alla fall. Atthon tänder på män som visar sig omtänksamma mot barn,
är ingen nyhet för raggande män. Att enbart detta skulle vara passionsgrundande
är naturligtvis inte sant. Men det är en bra start. Det finns män som till och med 
lånar en liten hund av sådana orsaker. Att omsorgen är selektiv vet vi, män som
kvinnor, men det hjälper inte, tricket är verksamt och fungerar med variation även
 idag. Jag har sett en twittrande, enligt egen utsago, radikalfeminist som beskrivit 
hur hon blivit fuktig när en man har uttryckt sig vara feminist. Sedan kan man undra
vad som gör denna omsorgsbit så attraktiv, genetik eller uppfostran?

Vad gäller kärlek, attraktion och passion så är den tyvärr inte jämnt fördelad. Vi 
som inte är fullständigt översköljda av detta får stå lite på sidan beundrande övriga.
 Men vad det gäller yrkesmässiga prestationer och deras värdering så kunde 
jämställdheten varit bättre, då och nu. HB beskriver hur de uteblivna hurraropen 
och gratulationerna vid succéer beskrev tidsandan, män accepterade att kvinnor 
kom ikapp men inte förbi. Propparna var ganska tydliga i våra föräldrars generation
 men syns fortfarande. HB beskriver motstånd hos männen och tystnad hos kvinnorna.
Så här långt kommen i boken börjar man undra, vad har hänt med journalisterna och 
vad har hänt med feministerna. Hur har utvecklingen kunnat gå från en disciplinerad
rörelse med kunskap till en egocentrerade opportunistisk rörelse som saknar all 
kunskap om tidigare skeenden och som dessutom kallt räknar med samma brist 
på kunskap i omgivningen. En tillbliven rörelse som förutom okunskap bygger på 
hat emot något. Om man frågar feminister idag vad de kämpar för tror jag inte man 
kan få ett svar däremot vad de kämpar emot. Att det finns män som ställer upp och 
gemensamt hatar andra män passar väldigt bra in i omsorgs-tänket. 

I boken tar HB upp senare tiders uppmärksammade händelser och beskriver dem. 
Man kan undra hur medie och det offentliga med gott samvete tillåter exempelvis
 det drev som resulterat i att Julian Assange sedan flera år tillbaka sitter i någon 
slags husarrest i London. Enbart på grund av radikalfeministiska idéer. Claes 
Borgström och Marianne Ny nämns i detta sammanhang.

Det starkaste att läsa i boken utgörs av det avsnitt som beskriver testning av 
mediciner förturist-diaré i Bangladesh. Stött av SIDA! Hur mörkläggning 
och personlig rädsla döljer sanningen. Detta har vad jag kan se ingen skuld
 i patriarkat och könsmaktsordning utan ren och skär ondska iklädd feministisk
 arrogans. Dessutom visar det hur en fristående sanningssökande journalist
bör arbeta.

För att inte tala om HBs beskrivning av (F!) och Gudrun Schymans fullständigt
vidriga attityd mot flickor och pojkar som luras till tvångsäktenskap eller till 
och med mördas. Denna arrogans för att hon och Maria Sveland skall sitta 
på sina upphöjda positioner och styra opinionen. 

Jag uppmanar alla att läsa boken och att komma till insikt att det finns en 
feminism som kan tas på allvar! En feminism som i sin kamp strävar efter
ett bättre samhälle för alla utan den hatretorik som idag strömmar från media,
krönikörer och sociala medier?

Som sagt läs den!
Annonser

Kommunism, den omöjliga ideologin!

Detta inlägg avslutas med en kort litteraturlista. Om ni inte orkar läsa annat så lägg skrifterna på minnet och läs dessa för att bilda er en uppfattning. Särskilt intressant är Pol Pots leende.

Vi är fortfarande några stycken som har händelserna i Östeuropa under hösten 1989 i klart minne. Jag hade själv varit i Polen flera gånger under 1980-talet samt senast då på senvåren 1989. Landet jag varit i åtskilliga gånger sedan första gången 1964 har jag alltid betraktat som det östland som tillät mest av frihet för sina egna medborgare. Man kunde resa i stort sett som man ville inom landet, man kunde till och med skaffa visum för arbetsresor eller turistresor till Sverige. Man hade rätt att i princip syssla med vad man ville men styrelseskicket var kommunistiskt.

Vi kommer också ihåg hur det bildades en fackförening på Leninvarvet i  Gdansk 1980 och hur man började ställa krav på regimen i Polen. Hur man motstod den repression och förföljelse som staten utverkade och hur man överlevde undantagstillståndet som utfärdades av general Jaruzelski med Sovjetisk hjälp. Polackerna gav sig som sagt inte så lätt.

Jag har också varit en hel del på besök i forna DDR. Här var situationen helt annorlunda. Befolkningen var rejält kuschad och hade upplevt repressionen och statlig övervakning som en livsstil. Någon frihet i mening av individuella val existerade inte. Något som kan ha att göra med andra världskrigets slut att göra. Detta folk var ju bland de besegrade.

Jag kommer också ihåg hur vi hörde på radion i augusti 1989 att den österrikiska gränsposteringen hade tagit bort taggtråd  och hinder mot den ungerska gränsen så att ungerska medborgare strömmade fritt över gränsen till Österrike.

Ett litet antal DDR medborgare kunde ta sig till Österrike denna väg  och presidenten i DDR, Erich Hoenecker, beskrev händelsen så här: ”Habsburg delade ut flygblad ända borta i Polen, för att inbjuda östtyska semesterfirare där till en picknick. När de väl kommit till picknicken fick de gåvor, mat och D-mark varpå de övertalades att komma över till väst.” Händelsen benämndes ”Den Paneuropeiska Picknicken”. Hoenecker hade inget att sätta emot, landet var helt bankrutt efter 45 år av kommunistiskt vanstyre. Dessutom, till Hoeneckers förtvivlan, var det lika illa ställt i Sovjetunionen som annars inte hade tvekat en sekund att samla sina stridsvagnar för en intervention. Det blev inte så, alla fick klara sig bäst de ville, komintern var definitivt upplöst även i praktiken! (I teorin redan 1943 av Stalin!)

Sovjetunionen fick släppa kontrollen över sina republiker, samt kontrollen över samtliga satellitstater i östra Europa. Det fanns helt enkelt inte resurser till något annat. Landet var bankrutt och måste genomgå en liberaliseringsprocess som för befolkningen innebar att den kontroll, översyn, resursfördelning som staten utövat tidigare fick avstås. Varje individ fick klara sig själv i marknadsmässig konkurrens. Många av invånarna drabbades hårt, särskilt de som såg hela sitt välstånd som något den sovjetiska staten försåg dem med. Andra uppfattade glappet och blev stenrika. En något snedvriden fördelning av gracerna kan man tycka. För vissa en succé, för andra en tragedi men för den återuppståndna staten Ryssland utan tvivel av godo.

Jag minns hur nyligen befriade polacker kunde ta sig över gränsen till Tyskland och inhandla färska grönsaker odlade i väst. Orsaken var att de polskproducerade grönsakerna var kvalitetsmässigt underlägsna och prismässigt för dyra.

Detta var ett av bevisen för vad som händer när staten styr produktionen och utövar kontroll på både utbud och efterfrågan. Man producerar varor av en kvalitet som ingen vill ha till priser ingen kan betala. Men staten håller igång produktionen till varje pris och så förundras man över hur detta kan framkalla en statsbankrutt! Jordbruksprodukter är bara ett exempel. Det finns sådana i alla områden utom möjligen vapenindustrin.

Kan någon erinra sig någonting som kom från gamla Öststaterna som vi ansåg köpvärt på grund av hög kvalitet eller spetsteknologi? Ja, jag ger mig, Kalashnikoven, AK47, japp där satt den, jag ger mig!

Finns det anledning att fundera varför det blev så? Varför producerade inte den polske bonden grönsaker av bra kvalitet förrän han kunde ta betalt för sin egen insats? Varför höll han en medioker nivå intill han förstod att ju bättre han presterade desto mer belönad blev han? Varför, för att han var polack så klart, för att han var man såklart, (i de fall han inte var en kvinna,) för att han hade inte den rätta uppfostran och så vidare. Denna typ av människa är obotliga egoister kan man säga. Nej, säger jag. Det finns modeller som visar att människor och djur på denna planeten har utvecklats med en altruistisk förmåga. Denna finns i våra gener och visar sig ofta i praktiken. Det är ganska enkelt att förstå, i många lägen gynnas vi och andra arter av att osjälviskt hjälpa artfränder. Det  gynnar arten, det gynnar släktet och det gynnar i slutänden individen. Men den polske bondens agerande beror inte på egoism (motsatsen till altruism!) utan på att vi är programmerade att göra insatser utifrån vilken belöning vi kan få. (Kolla bara katten!)

Nu har jag bara berört det samhällssystem som praktiserades i de forna Sovjetrepublikerna och dess fullt ut kontrollerade satellitstater. Om man skulle gå inpå existerande kommuniststater som Cuba eller Nordkorea hade man förutom denna analys kunnat tillägga den fullständigt människovidriga och totalitära maktutövningen som förekommer. Främst då i Nordkorea. Exemplen är många. Dåvarande Kampuchea kanske det värsta med 2 miljoner mördade människor. Mördade för att de inte ansågs passa den norm av den nya människan som man ansåg skulle befolka  landet. Bland annat var bärandet av glasögon ett tecken på missanpassning.

Staten, de Röda Kmehrerna, stod för produktionen, precis så som man tänker sig ett kommunistiskt samhälle skall vara. Man ålade ett bondekorporativ att producera 300 ton ris. 200 ton till staten för export och 100 ton för egen konsumtion. Man producerade 200 ton för export och vågade inte berätta att de 100 tonnen för egen konsumtion inte blev av. I rädsla för arkebusering eller värre! Resultatet blev att staten, myndigheten ålade kollektivet att producera ytterligare 100 ton till nästa säsong. Många fick svälta ihjäl för sakens skull. Detta har beskrivits av svenska kommunister som den rätta vägen som tyvärr avbröts på ett olyckligt sätt. Jan Myrdal, till exempel, upprätthåller denna syn på de fasansfulla händelserna.

Det finns andra kommunistiska stater som har haft svält och folkmord som punkt på det progressiva programmet. Allt har gått ut på att folket genom staten skall ha makten över produktionsmedlen. Ingen skall kunna profitera på andras arbete. I alla fall ingen utanför den på livstid tillsatta makten. (Livstiden kunde begränsas genom den allt igenom populära utrensningsmetoden som vidtogs mot förmodade meningsmotståndare.) Var detta ett bra system?

På något sätt har man insett att Sovjetunionens debacle var indikation på något som var fel. För att undvika samma eller åtminstone risken för detsamma, så antog man i Kina officiellt att privat företagsamhet var accepterad. Helt emot den kommunistiska tanken. Det räddade Kina men fick även en uppdelning av folk. Mycket rika mot fattiga. En stor del av storstadsbefolkningen har påverkats och i städerna har nästa alla fått det mycket bättre.

Jag har varit en hel del i Kina och har erfarenhet av industriledarskiktet i åtminstone Shanghai och Dalian. När man kommit undan politruken och får ett samtal på tu man hand med någon chef kan man få reda på exempelvis, på fråga, varför de sysslar med det de gör? I detta fallet skeppsbyggnadsingenjör. ”Val? Det var inget val. Man utsågs på grund av talang till olika utbildningar. Staten bestämmer”. Jag frågade om han kunde tänka sig att fritt resa ut ur Kina. Svaret: ”Inte i min livstid, kanske i min dotters. Det går inte att komma i närheten av en utländsk ambassad utan att gripas av säkerhetspolisen”.

Detta var 1998! Nu 2013 vet vi att man på ett mycket enklare och framförallt friare sätt kan resa utomlands som kinesisk medborgare.

Nu kommer frågan igen, varför blev det så? Varför eller vad orsakade att så fort man gör ett försök med det kommunistiska samhället så blir det skit. Är det något inneboende fel, något som gör att ideologin blir omöjlig. Varför annars misslyckas det alltid?

Den andra frågan man ställer sig är, varför tror människor att det ändå fungerar om de bara får styra utvecklingen själv. Att kommunismen är den bästa, mest rättvisa idén som kommer att bringa lycka, välfärd och jämlikhet i samhället. Trots att de ser de misslyckanden som bevisligen har förekommit.

Vad är det som kommer att bli bättre vid nästa försök? Varför är kommunismens tillskyndare så övertygade att nästa försök kommer att bli bra? Har de inte tagit del av den information som är så uppenbar? Vet de inte att, i statsarkiven i dessa före detta kommuniststater, finns för forskare tillgängligt material som noga beskriver de övergrepp som vidtogs mot avvikande åsikter eller påstått avvikande åsikter. Medborgare som skickades till arbetsläger eller blev arkebuserade av minimal anledning. Ibland endast för att den ansvariga myndigheten hade en kvot av anhållna antirevolutionärer att uppfylla. I Sovjet fanns underkategorier av medborgare som utsågs för att ta alla rättigheter ifrån dem, inklusive rätten till liv. Det fanns kategorierna icke-människor och före-detta-människor. Det finns hur mycket dokumentation som helst om detta. Varför får ungdomar inte ta del av denna information? Varför vill Vänsterpartiets Rossana Dinamarca så ihärdigt stoppa all information om kommunismens brott i svenska skolor? Varför? Om hon inte är kommunist kan väl sådan information inte vara till men för henne? Eller är hon kommunist innerst inne?

Det uppstår många frågor.

Konsekvensen av den innehållna informationen är att det är lätt att rekrytera proselyter till den för många mest mänskliga ideologin. Mänskliga i meningen välvilligt inställd till alla, med människor mot förtrycket. Man glömmer då att det trots att alla människor omfamnas av idén så kommer det att finnas icke-människor och före-detta-människor. Man man tror inte att man själv eller någon man känner skulle kunna drabbas av dessa stämplar. Det skall ju bara vara människor som gjort sig förtjänta av detta som drabbas. Eller hur? Men det är här som historien lär ut annorlunda, skyldig blir man när man pekas ut!

Kommunisten ser sig själv som godhetens förespråkare. Han förespråkar kamp mot kapitalet och kapitalisterna. Ingen skall kunna göra sig rik på andras arbete. Allt arbete skall vara frivilligt och bara ske ett begränsat antal timmar om dagen så att alla kan delta. Ingen skall vara någonting förutan, allt skall tilldelas alla och vara gratis. Och framförallt skall alla alltid vara överens. Avvikande åsikter tolereras men finns egentligen inte. Alla är nöjda och väl försedda av allting.

Alla med minsta tillstymmelse till begåvning måste inse att här finns en uppdelning. Som det Kommunistiska Manifestet, av Karl Marx redan på artonhundratalet  förklarat som otidsenligt, säger, kommunisterna skall ta över makten och styra proletariatet. Kommunister och proletariat är alltså inte nödvändigtvis samma sak. Proletariatet skall förse kommunisterna med makt. Produktionsmedlen skall tas över och förstatligas. Det kommer därmed att finnas människor på olika nivåer i samhället. Kommunisterna kommer att vara högst i hierarkien. Tror sjuttsingen att alla vill vara kommunist under sådana förhållanden. Altruistiskt så det förslår! Nä, inte alls men en oerhört förslagen egoistisk strategi för att kunna exekvera makt över andra.

Alla dessa människor som finns i basen på pyramiden och som på ett generöst sätt skall förses med resurser för att inte svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Som dessutom inte behöver göra något för att erhålla resurserna. Om de inte vill i alla fall. Hur skall dessa få del av de resurser som skapas? Vem skall skapa dessa resurser? Javisst, det skall de omformade kapitalisterna göra. Frivilligt och glatt. Det är här vi kommer in på den polske bonden. Varför skall han arbeta och slita i förvissningen att han aldrig själv kan dra nytta av sitt slit? Han gör det inte helt enkelt, han utför sitt arbete bara till gränsen så att han slipper arkebusering.

Då visar det sig att de resurser som skall fördelas måste produceras i allt högre takt. Det fungerar inte helt enkelt. Någon måste fråntas sina rättigheter och utses till statens slav. Arbetsläger inrättas och en hel massa anledningar skapas för att kunna förvisa människor dit. Ändå räcker inte resurserna till utan bankrutt väntar så småningom.

Det mest horribla är att man skapat ett samhälle med herrar och tjänare som i sin vidrighet ligger väldigt nära den dystopi de ville undvika.

Hur har man tänkt lösa problematiken med resurstillgång och hur man kan få en stor del av befolkningen att gratis och frivilligt förse alla andra med vad de behöver utan att själv få ta del av överskottet?  När löser man uppgiften att övertyga de besegrade kapitalisterna att arbeta hårt för andras försörjning utan att förslava dem eller utplåna dem?

Jo det finns en radikal metod, och det vet alla kommunister. Man gör som Pol Pot och idealsamhället skapas med två miljoner mördade inom loppet av några år.  Jag vill gärna höra hur man tänker undvika folkmord?

Där är jag idel öra!

Därför är jag inte kommunist!

Litteraturlista/Referenser:

Manifest der Kommunistischen Partei – Karl Marx/Friedrich Engels 1848

Pol Pots leende – Peter Fröberg Idling 2006 Bokförlaget Atlas ISBN 978-91-7232-074-1

Sista resan till Phnom Penh – Jesper Hour 2007  Ordfront ISBN 978-91-7037-308-4

Gulag – Anne Appelbaum 2003 Norstedts ISBN 91-1-31476-5

Kommunismens svarta bok – Stéphane Courtois m.fl 1997  Bokförlaget DN ISBN 91-7588-229-9

Gulag och Glömskan – Bent Jensen 2002  Natur och Kultur ISBN 91-27-09537-1

Post Navigation