snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “konkurrens”

Om protektionism och skatter. Hur sprids välstånd globalt?

Vi har ett val till EU-parlamentet alldeles strax (25/5) och ett val till Sveriges riksdag senare i år, i september. Det läggs alltså en massa krut på partipolitiska idéer och den ena sanningen staplas på den andra. Argumentationen går hyfsat bra för alla partier. Bara man inte diskuterar samma sak som den för stunden utsedde debattmotståndaren. Gäller diskussionen siffror, som ju ofta räknas som tillförlitliga, så mäter alla på olika sätt för att alla skall kunna få rätt i diskussionen och vi som lyssnar till spektaklet har ju redan uppfattningar som vi endast vill ha bekräftade. Av den anledningen får vi ofta höra från det ena partikansliet att deras kandidat ”sopat banan” med opponenten, vars kansli självfallet kan rapportera samma sak för sin kandidat.

Borgarna säger att det aldrig varit så mycket inbetald skatt som under denna mandatperioden allt medan de rödgröna påstår att aldrig förr har Sverige varit utsatt för så kolossala skattesänkningar som under de borgerliga regeringsåren. Här ser man den klara skillnaden i ideologi. Den ena vill ha in så mycket som möjligt för att förse oss med kvalitativ vård, omsorg och utbildning efter våra behov medan den andra vill, förment av samma skäl, begränsa utvaldas tillgångar på ett jämlikt sätt.

Vi behöver ha mer folk i arbete, det inser alla, men de rödgröna är förvissade att de kan göra detta genom att höja skatterna och skapa jobb i det offentliga, skola, vård och omsorg, medan de borgerliga vill att jobb skall skapas i den privata sektorn, bredda underlaget och därmed höja skatteintäkterna.

Vem tjänar på höjda skatter? Alla som får ta del av dem är det självklara svaret. Vi har offentliganställda inom kommun, landsting och stat (exempelvis lärare, sjukvårdspersonal och poliser) med låga ingångslöner och som behöver bli fler och dessutom få höjda löner. Instämmer! Men, fixas detta med höjda skatter? Varför är det då inte redan fixat? Vi har under åren skickat massvis av skattepengar till dessa sektorer och visst har det påverkat lönerna. Se bara på alla landstingspolitiker, sjukhusdirektörer och klinikchefer. Eller varför inte på våra rikspolitiker som lyckats förbättra sina villkor på ett enastående sätt tack vara vår vilja att betala skatt.

Är det verkligen någon som på allvar tror att höjda skatter kommer att gå till bättre villkor för offentliganställda?  Ställ då frågan varför de tror det när den totala skatteintäkten sjunker och vissa potentater kommer att finna skäl att belöna sig själv och varandra.

Jamen, skattepengarna skall ju gå till vården, omsorgen och skolan inte till vinster hos ägarna. Här finns ett tankefel, man har inbillat vissa inom befolkningen att det fula ordet ”vinst” skall bekämpas. Ingen vill erkänna att vinst är en förutsättning för att en verksamhet skall kunna fungera. I stället borde man vara inriktad på höga kvalitetskrav på entreprenörerna. Men då hade förmodligen en hel del kommunala verksamheter fått stänga ner på grund av kvalitetsskäl. (Privata verksamheter också så klart.)

Lars Ohly prisade en överläkare för att denna hade skänkt nästan en halv miljon till (V) valkampanj om inga vinster i välfärden. Det är viktigt att inte skattepengar går till annat än välfärden så man kan ju undra hur en offentliganställd, åtminstone som jag tror, överläkare fått sitt enorma överskott ifrån? Eller tog han ett lån? Jag ställde frågan till Lars Ohly som svarade ”Överläkare tjänar bra!”. Men så klart, Lars Ohly vill ju gärna att skattepengar skall gå till partiet. A la bonne heure!

Men detta är bara en repa i den politiska fernissan. Vad mycket värre är den mycket inskränkta hållning man har inom (S) och (V) vad gäller fri rörlighet av handel och arbetskraft. Jag får inget grepp över de ytterst grumliga värderingar som företrädare för dessa partier har och som de så förtäckt till människokärlek. I stället är det protektionistiskt och separatistiskt. Man har helt enkelt ingen förståelse för vad som skapar välstånd. Man tror envist att välstånd skapas genom höjda skatter som kan fördelas som bidrag. Om medborgarna blir bidragsberoende så blir de också medgörliga,  eller hur?

En förutsättning för människor globalt skall kunna skapa sig välfärd och demokrati är att man får möjlighet att verka på samma arenor och marknader som vi gör här i Sverige. Det är inte genom bistånd och bidrag utan genom beställningar av varor och tjänster som detta kan ske. Den separatism och protektionism som (S) och (V) förespråkar kommer ofelbart att segregera världsbefolkningen i vi och dom. En grogrund för politiskt missnöje och revolutionära önskemål och jag tror att detta kan vara ett mål för vissa politiker i Sverige.

Vi måste släppa in arbetskraft från andra länder för deras skull och för vår skull. Det senare kanske inte som omedelbar och individuell förbättring, men på sikt är det bra för landet. Vi skall emellertid vara noga med att det inte sker någon lönedumpning och arbetskraftsexploatering. Vi bör emellertid vara beredda på att vi kommer att kunna sänka våra kostnader inom vissa sektorer såsom omsorg, och kanske inom byggnad. Utvecklingen kan stoppas men det kommer inte att gagna Sverige.

Jag exemplifierar gärna med en bransch som jag har flera decenniers erfarenhet av. Den är dessutom gränslöst global i alla meningar. Det jag pratar om är transportbranschen i allmänhet och sjöfarten i synnerhet. Dessutom påverkade sjöfarten arbetssituationen i Sverige på minst två sätt eftersom vi både hade en livlig sjöfart och på grund av detta en högst internationell varvsindustri. Var finns de idag?

Varven försökte på 50- och 60-talen att specialisera sig. De större varven koncentrerade sig på att bygga stort och enkelt. Plåtschabrak till stora tankers blev resultatet eftersom dessa bestod mest av raka plåtar och kunde produceras i serier. Antalet mantimmar som krävdes var minimalt i förhållande till vad som krävdes för specialfartyg som till exempel passagerarfartyg. (Även om Kockums gjorde ett försök i genren med Celebration och Jubilee). När marknaden försvann i och med oljekrisen 1973 så lades varven ner pö om pö. Den stora produktionen hade redan flyttats till Japan och fjärran östern. På 1990-talet hade industrin flyttat till Korea från Japan och vid 2000-talet är det Kina som gäller som byggnationsland. (Generaliserat, jag vet, men det har en poäng.)

Varvsindustrin, som bringat så mycket välstånd, försvann från landet. I stort sett. Katastrofalt för kommuner och individer men har Sverige tagit skada? Nej! Kommuner och individer kommer igen i bättre skick och med massvis av erfarenhet och kunskap för att förbättra sin situation. Välstånd har även bibringats både Japan och Korea samt kommer nu även till Kina. Detta är exempel på konkurrens som har gynnat alla! Och ändå höll man på 1970-talet på med en kampanj som kallades för ”rädda varven” med ansvarig minister i en borgerlig regering. Phew! Vilket politiskt tryck det var då som kunde få frihandelsivrare att bli protektionistiska.

När det gäller själva rederinäringen var situationen under denna period mera uppenbar. Regering och myndigheter gjorde på fackets förslag det omöjligt att behålla passagerarfartyg med svensk flagg redan på 1970-talet. Allt för att säkra(sic!) jobben. De närmaste decenniet och det påföljande utmärktes av stollerier som enbart hade som avsikt att avgiftsbelägga svensk sjöfart. Att exempelvis momsbelägga inköp i svensk hamn vilket då av praktiska skäl endast gällde för svenskt tonnage. Mot detta stolleri var faktiskt facket med i kampen, de hade nu fattat att jobben var utsatta för risk.

Men, den i sammanhanget mycket ringa andel av all sjöfart som bedrivs på det mycket lilla landet Sverige tvingar svenska rederier att transportera varor i internationell trafik mellan andra länder än Sverige. Att man då skall kunna konkurrera på samma villkor som lågskatteländer är befängt. I dag har alla insett detta och konkurrensen är global.

Denna konkurrens har inte bara skapat välstånd i andra länder utan även i Sverige. Vi har blivit av med varvsindustrin, med textilindustrin, med delar av fordonstillverkningen, jordbruket är konkurrensutsatt, har varit sedan länge. Nu kommer även skarp konkurrens inom transporter på väg. Åkerinäringen är under press.

Bygg är den enda näring som inte kan tänka sig konkurrens. Försök har gjorts men svensken i gemen kan inte tänka sig annat än betala de skyhöga priser som utebliven konkurrens skapar. Varför tänker man inte så när det gäller kläder, elektronik eller livsmedel? Nä bara när det gäller hus!

Den protektionism och den separatism som (S) och (V) ställer sig bakom med ytterst grumliga avsikter kommer att vara förödande för Sveriges ekonomi och framförallt kommer den att vara hämmande för välfärdens och därmed demokratins spridning såväl inom som utom Europa.

Tänk om!

 

Annonser

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Post Navigation