snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Kultur”

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

Annonser

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Varför acceptera onödigt våld mot spädbarn?

Med denna rubrik tänkte jag tillsammans med andra bloggare och debattörer just idag uppmärksamma det faktum att manlig omskärelse är praxis inom vissa kulturer i vårt land. Vad gäller kvinnlig omskärelse har det aldrig funnits någon diskussion i samhället, det finns en överväldigande majoritet för ett förbud. Man resonerar inte ens i termer av kulturell integritet vad gäller detta ingrepp som utförs, inte på spädbarn, utan på flickor just i början på puberteten. Alltså i den ålder då man, åtminstone i Sverige, kan tänkas ha ett inflytande och en åsikt. Manlig omskärelse däremot utföres på spädbarn och kan därmed aldrig ha erhållit samtycke av offret. Detta vill vi ändra på genom ett förbud mot omskärelse utan samtycke.

Utlåtande av experter, som till exempel nedan från Läkarförbundets etik- och ansvarsråd ger uppfattningen att ingreppet inte alls är vare sig riskfritt, smärtfritt eller enkelt:

”Vi är inga religiösa experter, men av medicinska skäl kan vi inte bejaka ett ingrepp där man tar bort vävnad på könsorganet där risken är så stor för allvarliga komplikationer. Forskning från Danmark visar att det blir komplikationer vid ungefär fem procent även när ingreppen görs inom sjukvården. Att en på 20 drabbas av en infektion eller blödningar är en för stor risk, särskilt när det inte utförs av medicinska skäl, säger etik- och ansvarsrådets Thomas Flodin.”  (SvD 25/1 2014)

I Sverige behandlas det med silkeshandskar och jämföres med det kristna dopet av integrationsminister Erik Ullenhag (FP): 

-”Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet, säger Erik Ullenhag.” (SvD 25/1 2014)

– ”Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriteternas rätt till sina egna traditioner.” (SvD 25/1 2014)

Säg nej till omskärelse och ja till ett förbud på petition här:  http://www.skrivunder.com/signatures/forbjud_omskarelse/

Eller twittra under hashtaggen #omskärelse och ge din åsikt.

Du kan även läsa hos följande bloggare om detta ingrepp på spädbarn:

Nu fattar jag vad jag inte förstod!

Det är mycket påfrestande att inse att man inte fattat ordentligt. Inte har fattat att det gäller att inta rätt attityd. Attityden som de flesta människor intar. Inte för att det är en bra attityd utan för att om man intar den så slipper man undan en massa tjafs och får behålla jobbet och barnens kamrater pekar inte när man hämtar ungarna efter skolan. Man behöver inte heller skapa skamkänslor på andra ställen i familjen. Det enda man har att ta itu med är sina egna tvivel och den egna ångesten.

Nu förstår jag att jag trampade fel med min förklaring av vad jag tycker är en mänsklig inställning till andra människor. Att om man ser dem som individer och bedömer dem för vad de gör och säger, då gör man fel. Man skall göra bedömningen utifrån den gruppidentitet som åsätts personen och sen kan man bortse från vad de gör och vad de säger. Allt skall ske enligt en noga fastställd hackordning vars enda riktigt säkra attribut är att vita europeiska män är längst ned i ordningen. Därmed får jag inte ha en åsikt om något eller någon utanför den gruppen. Jag blir dessutom tillsagd att hålla truten om jag dristar mig. Nä det har inte hänt än men jag väntar på den första gången.

Allt detta står klart när man ser den film som spelats in för att ge stöd till Jason Diakité. Bland dem som medverkar, håller upp sitt pass och läser talet från prisutdelningen finns Tomas Ledin. Min reaktion är att Ledin ger sitt stöd för Timbuktu och emot främlingsfientlighet.

Jag hade fel där, liksom i allt annat i ämnet. Den som vet heter Foujan Rouzbeh och hon kan förklara felet med Tomas Ledins sympatiaktion, det gör hon på SVT-Debatt. Hon menar att Ledin kan inte vara Jason eftersom Ledin är vit. Min fråga är kan man som vit inte ha en åsikt och sympatisera i en fråga som gäller främlingsfientlighet och rasism? Att vara utlämnad, mobbad, förnedrad på grund av sitt ursprung, sitt språk sin konstitution är det inte möjligt för en vit cis-person? Är det inte möjligt att mobbas som vit överhuvudtaget? Vad skall vi säga till de anhöriga till män som tagit sina liv för att de inte stod ut med omgivningens mobbing? Att de är kränkta vita män? Är det därför alldeles otänkbart att Tomas Ledin vet hur det känns att vara liten och rädd? Jag vet hur det kan kännas, men jag håller käften, kastar mig på magen med ansiktet mot marken och stiger inte upp förrän jag fått förlåtelse. Jag vet att om man tillhör den grupp av befolkningen som anses som norm, det vill säga den vanligast förekommande i fråga om antal individer, så kan det förefalla mycket enkelt och problemlöst. Men hur skall vi kunna straffa dessa tillräckligt för sin förmenta självgodhet. Jo, genom att kritisera allt de gör. Att bryta normen.

Vänta lite, att bryta normen? Norm innebär en förväntan som grundas på förekomst. Om normen utgöres av vit heterosexuell man, vad skall göras för att bryta normen? Den som vet svaret får gärna höra av sig.

Det finns alltså erfarenheter och kunskaper som jag inte under några omständigheter får delge någon annan om denne annan ej kan bekräftas tillhöra samma identitetsgrupp som jag. Alla individer i andra grupper kan förmodas bli kränkta. Systemet kallas för identitetspolitik och förenklar det sociala samspelet mellan grupper av individer eftersom det klart anger vem som alltid har rätt. Det lämnas alltså helt utan betydelse vad du säger eller vad du gör, enda betydelsen utgörs av vem du är, vilken grupp du tillhör, vilken identitet du har.

Detta är så kolossalt viktigt att ett flertal av de personer som besätter medias kulturredaktioner har tagit på sig uppgiften att vara talespersoner för dessa icke normerade grupper. Trots sin vita medelklassidentitet. Knepigt, eller hur?

Vi kommer därmed in på den aldrig övergivna normen som styr svensk åsiktsmystik. Normen består av tre huvudingredienser. Eller egentligen bara två. Eller en. Beror på hur man ser på det.

Identitetspolitik, postmodernism och postkolonialism.

Egentligen handlar allt om Postmodernism. En överallt spännande rutin som förenklar för de mest avancerade tyckarna med den alltigenom svagaste begåvningen. Det finns naturligtvis en annan mycket mera benevolent tolkning också. Jag kan bara inte komma på den.

Om ni vill ha en maliciös tolkning av postmodernism så kolla detta med uttalande av både Noam Chomsky och Richard Dawkins. Läs gärna allt ni kan komma över om Luce Irigaray som här till exempel.

Inom postmodernismen finns en postkolonial inriktning. Den postkoloniala teorin utgår ifrån den under de senaste århundradena västerländska (Spanien, Portugal, Storbrittanien) kolonisationen av  länder utanför Europa. Framförallt att de länder som under denna tid varit underkuvade har rätt att ”ge igen”. Den tanken tycker jag är helt underbar, man har väl sett alla Hollywoods ”ge-igen-filmer”. Men de som koloniserade var inte mina eller folkets omkring mig släktingar, det var inte heller män som agerade utan kvinnlig påverkan. Men ändå skall jag, skit samma, och mina söner ta det fulla ansvaret och bland annat hålla käften!’

Jag tror att den postmodernism och postkolonialism som många idag ansluter sig till är en till benämningen och enbart den en trosförklaring.  I postmodernismen ingår en tanke att kunskap är relativ. Det finns en postmodern strömning som ger sina tillskyndare en slags åsiktslicens där det är en självklarhet att man lever ett normkritiskt liv. Man vet vad dekonstruktivism kan användas till och man har ett klart perspektiv på alla pågående diskurser.

Men det finns också ett mycket tristare, om inte rent av farligare, syn på sig själv som postmodernist.

För att uttrycka det på ett sätt som är ytterligt kategoriskt och på gränsen till rasistiskt, man definierar sig som postmodernist. postkolonialist och ansluter sig till identitetspolitiken av ren och skär lättja. En liten grupp som agerar under dessa epitet gör det väldigt lätt för sig. Dessa (få?) kan därmed agera under principen med den rätta hackordningen. Man gör det utifrån en föreställning som baseras på inget annat än denna hackordning. All kunskap som kan förfäkta eller bestrida inställningen sorteras, om kunskap överhuvudtaget användes, så att bekräftelse uppnås. Man tolererar inga avvikande uppgifter sprungna ur kunskap om historia eller ens de väldigt basala kunskaper som en samhällsstruktur är beroende av.

Hackordningen avgörs av hudfärg, etnicitet och kön. Dessa tre egenskaper poängsätts på ett slumpmässigt sätt och det enda som är säkert är att vita europeiska män alltid hamnar underst. Det är ganska självklart att jag som just vit europeisk man protesterar, kan tyckas, men det är inte jag som råkar illa ut det är de uppväxande små vita europeiska männen, det vill säga pojkar i förskoleålder och uppåt, som aldrig kommer att ta sig ur skuldpositionen. Trots att de är oskyldiga, kommer de aldrig någonsin att kunna drabbas av något annat än rättfärdigt hat.

Fastän att det inte råder något som helst tvivel om den europeiska kolonisationen förtryckande egenskap sedan slutet av 1400-talet till en bit in på 1900-talet, saknas en diskussion om hur kolonisationens historia egentligen ser ut.

För det första: Varför envisas man så ihärdigt att det bara skall vara män som skall ta på sig denna arvsynd, var de aragoniska drottningarna män? Eller Elisabeth I av England? Vad gör det så enkelt att bortse ifrån att detta var ett mänskligt projekt med främst män men också med kvinnor i drivande ställning. Och, kanske framförallt, massvis med män och kvinnor som inte fick reda på vad det gällde och kanske egentligen agerade utan bifall.

För det andra: Kolonisatörer har funnits i alla världsdelar under världshistoriens gång. Det är inget som uppfunnits av den vite europeiske mannen. Företeelsen är mycket äldre än så! Samhällen som är framgångsrika breder ut sig eftersom befolkningen tenderar att föröka sig. Imperier som Assyrien, Persien, Babylon, Mongoliet, Inkas  med flera, hur gjorde de för att kolonisera? Korstågen (läs Steven Runciman) där även kvinnor ingick fram till dagens imperier? Hur skall dessa historiska fakta kunna ingå i en postmodern uppdelning? Inte alls tänker jag. Det är bättre att vara kunskapsmässigt nollställd om man tar sig an denna tolkning av världen i postmodernistisk stil. Och den svenska skolan verkar vilja säkerställa denna ordning.

Hur många räknar in det japanska imperiets erövringar i Sydostasien och Pacifiken under första hälften av 1900-talet eller kanske det Ottomanska rikets (nuvarande Turkiet) fram till 1917 kolonisation av det som 1948 kallades för Palestina och som var brittiskt protektorat på ett NF-mandat (efter -45 ett FN-mandat) framtill Israel bildades 1948. Hur många vill se en sådan sanning? Eller varför inte det förra Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som orsakade omfattande svältdöd  i exempelvis Ukraina? Var ligger sanningen i den expansion som islam som religion och etnicitet orsakat i Nordafrika? Är det på någons bekostnad, kanske liknande den katolska utbredningen i Sydamerika? 

För det tredje: Det finns också en inställning att slavhandel är en konstruktion av vita europeiska män, en inställning som är ytterst enfaldig och går ut på att det är bara vita europeiska män som kan besitta en sådan ondska! Faran med en sådan inställning är att man möjligen missar det slaveri som fortfarande finns i världen. Ett slaveri som inte bara gäller sexuell trafficking utan även arbetskraftsförslavning. Det slaveriet som exploaterades i Afrika under 1600- och 1700-talet var ingen västlig uppfinning. Man exploaterade en marknad som funnits länge. Zanzibar i Indiska Oceanen har fungerat som ett centrum för den arabiska slavhandeln länge, och enligt vissa så frodas denna handel fortfarande. Om än inte just där.

Men det är den vite europeiske mannen som skall skuldbeläggas! Enfalden är oändlig i vissa kretsar.

Det är detta jag motsätter mig därför det riktar strålkastarljuset på fel håll, det finns mörkermän som duckar för ljuset och förnöjt emotser den vite mannens eget påtagna skuld.

Och som jag antydde tidigare, det finns en uppväxande generation av vita europeiska män som kommer att leva med denna skuld och förmodligen få se den överföras till sina söner.

Det är kanske rätt åt dem, men förklara då detta för mig är ni snälla.

Och du, som eventuellt läser här, kommentera gärna men vet att jag bedömer dig utifrån vad du yttrar och vad du gör inte för vem du påstår dig vara eller vilken grupp som du anser dig representera.

PS. Jag blev tvungen att göra följande tillägg. Ett tillägg som egentligen fanns i mina tankar när jag började skriva inlägget här men som glömdes bort.

Jag tänker på den fullständiga missriktningen som man kan råka ut för när man grupperar människor i någon slags hackordning efter deras grupptillhörighet och gruppidentitet. Mina vänner som är judar i Malmö, är samtliga ättlingar till överlevare efter den mellaneuropeiska utrotningen vilket borde ge dem en hög placering. I stället har det blivit av etablissemanget accepterat att kritisera dem med glåpord och trakassera dem med spott och spe, för händelser som de inte har något avgörande på i Mellanöstern.

Är det rätt med identitetspolitik tycker du?

Annars har väl inget hänt, tycker jag.

Att befinna sig i ett samhälle som som sakta men säkert rör sig från välbefinnande till misär och samtidigt inse att en andel av berörd befolkning inte kan skynda på utvecklingen fort nog, emedan andra har så extremt mycket i händerna att de inte uppfattar sin egen situation på the slippery slope, eller som vi säger det lutande planet. Det engelska uttrycket anger ett läge som inte är reciprokt allt medan det svenska är något hoppfullare inför en vändning. Vad tror ni?

Pisa-resultat

Ingen har väl missat redovisningen av PISA-undersökningen? Den visar att den svenska skolan lyckats med att försämra elevernas resultat ytterligare. Kunskapsmässigt halkar alltså svenska elever efter. Jaså? Big deal! Vadå kunskap, det vet väl alla att kunskap inte är bra för samhället. Framförallt inte ett samhälle som gör sitt bästa att omdefiniera vad som är värt att veta, att ha kunskap om helt enkelt. Det känns som om en andel av våra opinionsbildare, politiker och kulturelit, har en alldeles egen agenda för exploatering av kunskap. Åtminstone om man iakttar vem som promotas mest som tyckare i morgonsoffor och godkvällsmagasin. Att kunskap skulle vara så föraktat är inte lätt att förstå. Som om alla broar redan äro byggda och alla tumörer redan vore bortopererade.  Vad vet jag? Jag kan ju endast avgöra detta genom anekdotisk bevisföring. Till skillnad mot vad genusvetarna och postmodernismens förespråkare argumenterar med som ju är empiri. Därmed kan man avgöra den patriarkala penetration i det feminina flödet i allt som händer här på jorden Varför inte på fenomenet med en rysk ubåt penetrerande svenskt vatten. Lyckligtvis inget vi behöver invänta utan både besöket och den ur genussynvinkel så viktiga analysen är redan avklarade. Man kan undra vad kunskapen kallas som måste innehas för att lyckas med ett så för menigheten viktigt nummer. Pokerface! Pokerface, såklart! För att inte brista ut i en för hälsan olämplig skrattattack. 

Jag återkommer till vad som benämnes anekdotisk bevisföring. Man berättar om en sann upplevelse och en konsekvens, det blir en anekdot och förblir värdelös eftersom det endast beskriver en persons erfarenheter. Inte ens om du samlar in hundra sådana referenser så blir det mer än en anekdotisk bevisföring. Om du däremot ramar in din undersökning med vetenskapligt lullull som du lätt lär dig eller eventuellt kan kopiera från någon annan avhandling, ja då blir din undersökning empirisk och godkänd. Och det bästa är, dina slutsatser blir giltiga hur tokiga de än verkar i förhållande till den verklighet du undersökt. Nu kan du slå alla med ett käckt, läs på! Det behöver därmed inte stämma överens med någon annans erfarenheter alls, faktum är, det skall det helst inte.

Ironi och raljans i all ära men sarkasm smäller högre. Vem vill ha sina barn opererade av en sådan utbildad läkare, eller flygas av en sådan utbildad pilot. Vem vill gå på bron som konstruerades under sådana vetenskapliga premisser?

Utbildning vi behöver och utbildning vi inte behöver. Det finns ingen onödig utbildning. All utbildning är av godo, men ingen utbildning kan ges utan hänsyn till mottagarens nivå på förkunskaper. Skall du läsa historia så är det bra om du har läserfarenhet och kan klockan. Vill du studera kosmologi bör du ha hyfsade mattekunskaper och förståelse för Einsteins relativitetsteori. Att du inte kommer dit från intet är väl kanske inte så svårt att förstå. Ändå finns det människor som hävdar att ingången till dessa kunskaper inte behövs. Vad är det för några människor som tror att det finns genvägar in i vetenskapens värld? Vilka vetenskaper då kan man fråga? Här skulle sarkasmen sitta bra. Som en smäck!

Tillbaka till det dåliga resultatet hos våra elever. Finns det då inga bra och duktiga elever. Jo, det finns det! Finns det inga bra och resultatgivande lärare? Jo, det finns också! Men problemet är att systemet har ställt massvis med elever inför undermåliga lärare. Undermåliga, eftersom de varken har resurser eller verktyg att handha situationen. Det är i många stycken en ordningsfråga kanske mer än det är en kompetensfråga. Lärarna har inga möjligheter att få styrning på eleverna om de inte vill samarbeta, det existerar inga sanktionsmöjligheter och eleverna är medvetna om detta. Resultatet blir att alla tar den utförsbacke som finns ingen stretar emot, lättast möjliga lösning gäller. Mest allvarligt är förmodligen att detta görs med, i bästa fall, föräldrarnas goda minne. I sämsta fall med föräldrar som är fullständigt likgiltiga inför situationen.

I den nedåtgående spiralens tecken, så blir situationen bara sämre. Ingen vill bli lärare längre i den kaotiska situation som råder i skolan. Intagningskraven till lärarutbildningen har reducerats till nästan noll. Katastrofalt och måste åtgärdas. Så klart finns det begåvade elever, men de går till de naturvetenskapliga disciplinerna, bland annat, där de vet att de kan finna givande karriärer. De vill inte bli lärare. Vad de kräver är, bättre verktyg och högre lön. Det får de inom industrin och i näringslivet.

Men säger någon, det är väl ändå samhällets ansvar att tillse utbildningens kvalitet. Samhället utanför skolvärlden antar jag då menas. Självklart är det så, men det är samhället, inte staten, inte kommunen, som skall ta ansvar. Det vill säga, vi alla i allmänhet och alla föräldrar i synnerhet. Här brister det stort. Inte konstigt alls. Jag har en liten insyn i föräldraskapets bördor nu på tvåtusentalet. Det krav som finns på föräldrar att skaffa sig bra karriärer samtidigt som de skall uppfostra barn blir för många en olöslig uppgift. Barnen kommer aldrig i andra hand men de får sin omsorg och sin kvalitetstid i hård konkurrens med allt annat som måste göras. När barnen släpps till skolan, inbillar jag mig att föräldrarna släpper omsorgstänket. Det finns så mycket annat att ta hänsyn till och som måste göras. Städa, handla, klippa gräset, måla förrådet, laga mat, tvätta bilen, träffa vänner, åka på semester, vara tillsammans utan barn, mm, mm. Förutom detta, att vårda karriären. Jag ser att stressen ökar och det som går att skjuta bort, skjuts bort. Tvingas. Återstår ruelse och ångest.

Jag gissar att ett genomsnittligt par i karriären har en sammanlagd bruttoinkomst på runt 60.000 kronor, att de jobbar vardera runt 40 timmar plus cirka restider och övertid, kanske intressetid (obetald arbetstid) på 15 till 20 timmar i veckan. När skall de överhuvudtaget få möjlighet att intressera sig för barnen i lägen när de inte ser dem. I skolan till exempel. Ja, när?

I många andra länder kan man få hjälp med hushållsbestyr och praktiska göromål. Detta underlättar för de flesta. I Sverige är det också möjligt, numera, genom RUT och ROT. Hade inte den möjligheten funnits så hade en av föräldrarna fått ta minst sagt lätt på sin karriär, (gissa vem) eftersom en bruttolön på 60.000 kronor inte räcker på långa vägar att köpa de göromål som behövs för att kunna ta mer intresse i barnen.

Ett räkneexempel utan RUT/ROT. En hantverkare vill ha 50 kronor efter skatt på ett jobb han gör som du beställt. Han måste debitera dig 130 kronor varav staten skall ha 80 kronor i moms, arbetsgivaravgifter och skatt. Du måste alltså betala 130 kronor av dina beskattade pengar så, brutto, behöver du ha runt 190 kronor av din arbetsgivare som han dessutom måste betala arbetsgivaravgifter på, totalt cirka  60 kronor vilket tillsammans ger 250 kronor.

Kontentan är, köper du som privatperson en tjänst av en hantverkare så går 200 kronor till staten och 50 kronor till hantverkaren. Var det någon som påstår att vi betalar för lite skatt?

Finns det någon här som någon gång, någonsin, köpt en tjänst svart?

Det är många saker som kan göras för att åtgärda de fasansfulla PISA-resultaten. Att höja skatten är inte en av dem!

 

Den påstådda konflikten belyses!

Rubriken är väl både kryptisk och förvirrande. Det är nämligen inte sant, någon konflikt belyses inte eftersom det inte finns någon konflikt. Den förmenta konflikten skall finnas mellan genusvetenskap och naturvetenskap. Och de som underblåser konflikten är dessa som ibland kallas för antifeminister. Alltså de som är kritiska till vissa former av genusvetenskap. I alla fall om man får läsa Charlotte på Hit och Dit som påstår att det inte finns någon konflikt men att denna (icke)konflikt existerar bland oss kritiska bloggare.

Eftersom jag inte har tillräckligt med underlag kan jag inte avgöra vad som skulle vara den konflikt som inte finns. Sin vana trogen har däremot Aktivarum gjort ett gediget jobb och går i svaromål på det grundliga sätt som karaktäriserar honom.

Vad jag kan konstatera emellertid är att en del av genusvetenskapen gör sig medvetet otillgänglig för en normalbegåvad allmänhet. Man publicerar papper, utredningar, uppsatser, med mera som gjorts obegripliga på grund av sitt fikonspråk och mångordiga förklaringar av metoder och förutsättningar. Det verkar alltså inte vara en avancerad terminologi för nyupptäckta egenskaper eller skeenden utan bara en omdöpning av för de flesta människor fullt begripliga ting.

Det finns naturligtvis svårbegriplig terminologi inom naturvetenskaperna också men då är det för metoder och egenskaper som inte har någon annan benämning. Vad man däremot gör inom naturvetenskapen, men som vad jag vet saknas inom genusvetenskapen, är att när nya rön eller upptäckter görs så kommer det ut skrifter eller böcker med en populär redogörelse som är till för att en intresserad allmänhet skall kunna informera sig. På detta sätt kan man alltså informera sig om nya rön inom väldigt många olika discipliner utan att behöva ha omfattande akademisk skolning. Mig veterligt så existerar inget sådant populärframställande av den kritiserade genusvetenskapen. Det som existerar är puerila pedagogiska instrument som är skrivna för treåringar som det tycks och som ligger som pedagogiskt underlag i vissa skolor.

Det finns ett annat sätt att underkasta sig förståelse för det som produceras inom den kritiserade delen av genusforskningen. Metoden kallas i andra sammanhang för frälsning och går till så att man tilldelas ett axiom att obetingat, utan något som helst ifrågasättande, tro på. Gör man det behöver man inte ytterligare kunskap för att i pietetsfullt nit erkänna alla påståenden framforskade på dessa trossatser och som i sin tur i ett cirkelresonemang bevisar dessa! Att man dessutom på detta sätt skaffar sig högljudda proselyter som med lätthet kan ignorera allt ifrågasättande och med bristfällig argumentation försvara tron.

Jag själv ser inget som bör orsaka konflikter mellan naturvetenskap och humaniora. Det finns inget som forskas fram i dessa discipliner som skulle orsaka så fundamentala motsägelser att en konflikt skulle kunna uppstå. Konflikten, den förmenta, uppstår när de på den sociala genus troende feministkadern förnekar att det finns biologiska skillnader och genetiskt framkallade skillnader mellan män och kvinnor som kan förklara en del av vårt beteende!

Jag gör en ytterst ytlig betraktelse mellan biologisk och kulturell funktion mellan könen i ett tidigare inlägg.

Jag saknar alltså en mera populärt hållen redogörelse för de resultat man kommit fram till från genusforskningens sida, inte bara konstateranden som skall utgöra uppfostringsunderlag för svenska folket.

Charlotte i Hit och Dit påstår att hon håller på med en doktorsavhandling som skall beskriva de genusmässiga skillnaderna i Sverige under en period för sjuhundra år sedan. Alltså sen medeltid. Detta är mycket intressant och borde ju även kunna innehålla en populärt hållen redogörelse. Jag undrar om hon kommer att undersöka de artefakter som finns, de arkeologiska lämningar som finns och som skall bedömas, eller på antropologiska grunder som ju det redan förmodligen finns en uppsjö av. Eller kanske skall hon utgå ifrån den genusvetenskapliga tesen om patriarkala strukturer, socialt konstruerat kön och könsmaktsordningen. Om det sista är föresatsen så räcker det med hänvisningar till Focault och andra tidiga 1900-talsfilosofer, eller Nina Björk, Eva lundgren och Maria Sveland. Då förefaller resultatet redan klart och det gäller bara att mångordigt beskriva detta och saken är klar.

Det skall bli mycket intressant hur resultatet presenteras och förhoppningsvis med stor distans till min raljanta frågeställning just här ovan.

För någon gång måste väl ändå genusvetenskapen utvecklas ikapp med andra igenkännbara vetenskaper och krypa ur mystiken, hemlighetsmakeriet och den sekteristiska förklädnaden.

PS.

För att visa på könsmässigt beteende som inte kan vara socialt konstruerat har jag försökt att hitta det video-clip som visar hur en svanhane som förlorat sin partner överfaller en annan hane och övertar dennes hona. För att bekräfta och befästa sitt övertag avslutas det hela med att den övertagande hanen utför att symboliskt samlag med den förlorande hanen. Var fanns detta beteende? Jag påstår i någon gen och inte i någon mystisk uppfostran!

Vet någon var detta pedagogiska stycke inspelat förnedringsdramatik kan hittas?

 

 

 

Liberaler och kommunister.

Igår den 11 juni 2013 lyssnade jag på Obs! i P1 och inslaget Dagens Bikt. Det handlar om en person som får avlägga ”bekännelse” om något som orsakat en helomvändning av en åsikt. Dagens program handlade om Johan Lundberg, före det liberal chefredaktör på Axess men av Obs given epitetet konservativ. Jag har gjort en transkription av hans ”bekännelse” och den serveras här med mina kommentarer under varje stycke.

Bodde man i Umeå så var ju alla vänster, alla som var äldre. Självklart att man halkade in på den banan och när jag var 15-16-17-18 var det Trotskismen som ju var mycket i ropet på den tiden. I Umeå alltså, jag kommer ihåg sådana som Stieg Larsson med Millenieböckerna – vi satt på Röda Rummet, bokhandeln och diskuterade hur revulotionen skulle klaras, världsherraväldet, politisk aktivism och så där. Ockuperade hus och skogsdungar. En stor ockupation på ….hem, man skulle bygga en skola eller något, vi ockuperade en skogsdunge och polisen kom och tog oss, man blev slagen med och vi kom i nyheterna. Det som var lockande med vänstern var ju att man hade en ideologi som hade slutgiltiga svar på en massa frågor som fick andra människor att framstå som oreflekterande och ickeintellektuella. Så hade man föreställningen att borgerliga människor var egoister och att dom bara tänkte på sig själv. De tyckte det var OK med ett klassamhälle, OK med en uppdelning mellan olika mer eller mindre värdefulla människor, att det var OK att den tredje världen plundrades och så vidare.”

Inställningen, önskan att bli en i gruppen, är inte särskilt märkvärdig. Alla, med några få undantag, vill ju vara med i det dominerande gänget. Att detta råkade vara en trotskistisk grupp där Johan växte upp var bara en tillfällighet. Det kunde vara skinheads, rockers eller vad som helst. Nu blev det trotskister. Det var viktigt att tillhöra och kunna säga ”det tycker jag med”, åtminstone till en början. Det är väl så man skall förstå berättelsen, Johan hängde på andra som var drivande.

”Att vara vänster var liksom förutsättningen för att ha en kultur, skulle vilja gå så långt som att vara en intellektuell och tänkande människa. Så illa var det. Så kan man tänka att det var en naiv tankegång men det är många som tycker så fortfarande uppenbarligen.”

Det är mycket enkelt att som ung identifiera sig med den som förment har kunskap och som på grund av sina bristande kunskaper och sin lika bristande erfarenhet anser sig själv mer intelligent och begåvad än den vanlige Svensson.

”Den där självklara vänsterbilden fanns till du var 20 åtminstone.  När började ett tvivel att komma in i bilden? (Inflikat av intervjuaren)”

Johan Lundberg: ” Alltså, jag tyckte att man upplevde mer och mer av dogmatik och puritanism också i vänstern, det var en himla massa diskussioner om att man fick inte göra si, inte göra så. Det var en känsla av ofrihet som fick en att fundera. Är det verkligen likvärdiga samhällen i kommunistländerna och i Östeuropa. Då började också tankarna att komma. Vad finns i den här ideologin som göt att allting går åt pipan hela tiden? En känslomässig aspekt som fick en att fundera på konsekvenserna av kommunismen.”

Sedan avslutas intervjun med en sammanfattning och en undran varför så många håller fast vid ideologin. Orsaken kan vara att man inte vill riskera det kulturella kapitalet, vilket gör det omöjligt att ändra sig.

Det tvivel som anslår Johan i slutet på sin trotskistiska bana drabbar i stort sett alla som har haft en övertygelse om någonting. Detta är en rationell följ av den personliga kunskapsinhämtningen och erfarenhetsbildningen. Man hamnar i nya miljöer, till exempel i arbetslivet och man ser att det man tidigare trott inte stämmer. Detta tvivel drabbar dock inte alla. Det finns de som avrundningen antyder, har investerat alldeles för mycket kulturkapital i sin åsikt och som inte kan vika utan skaffar sig nya unga påverkbara proselyter att manipulera.

Detta förklarar också den politiska uppdelningen av valmanskåren som varit i stort sett 50% av vänster och 50% av högersympatisörer sedan början på 1960-talet. Detta trots att de politiska kommentatorerna, idag huserande på kulturredaktionerna, till större delen är mycket mera vänsterorienterade än 50 års röstande till riksdagen anger.

För att vara än mer påstridig om vänsterorienteringen tror jag faktiskt inte att alla socialdemokratiska väljare ser sig som socialister eller ens vänster. Då återstår kulturredaktionernas journalister och vänsterpartistiska drömmare som ser en helt ny generation utvecklas som har dålig utbildningsgrad och inte känner till något om Komintern, den internationella kommunismens härjningar i forna Sovjet, centralasien, Östeuropa, Sydostasien, Kina m.fl.

Nordkorea som fortfarande existerar i all sin fasansfulla ideologi låtsas man inte existerar eller anser det missförstått och misstolkat  liksom Kuba.

Det finns de som anser att kommunismens kollaps berodde på imperialistisk ekonomisk terror mot dessa stater och som anser att att hundratals miljoner mördade människor i regimer som Sovjet, Kina och Kampuchea som de allra värsta skall jämföras med alla de döda som den västliga imperialismen orsakat. Ja, jisses!

Då behöver man inte undra varför Rossana Dinamarca i Vänsterpartiet kräver att skolan skall sluta undervisa eleverna i kommunismens brott. Ja, jisses en gång till!

Jag kommer med ett inlägg till där jag beskriver varför, enligt min uppfattning, kommunism inte kan fungera i praktiken.

 

 

Våra självklara ledare?

För fjorton dagar sedan var jag och min sambo på det Kongelige Operaet och njöt av Bizets Carmen för femtielfte gången. Helt underbar upplevelse som vore i stort sett ogörlig om inte samfundet står för en del av produktionskostnaderna. I Sverige säkert större andel än i Danmark. Det är billigare att gå på Opera i Sverige. Detta är inte den enda statsfinasierade kulturen som vi har lyckan att njuta av. Så skall det vara, det är nämligen helt rätt! Det är också helt rätt att det offentliga anslår medel till kultur utan att kunna påverka densamma. Det kan då inte hjälpas att det av vissa anses som pengar nedspolade på toaletten. Vi måste ha denna vida och sparsamt refuserande attityd om vi vill att vårt kulturliv skall vara vitalt och intressant.

Vi kan försöka förstå att denna attityd som samhället har, att vissa, inte alla, konstutövare och kulturarbetare skall vara försörjda av allmänna medel är oerhört modern. Jag vågar inte sätta ett årtal på när denna försörjningsmöjlighet för kulturarbetare blev möjlig för ett stort antal människor. Fler och fler ju mer tiden går. Detta är enligt min mening en helt riktig utveckling och mottages nog av de flesta med bifall.

Att man tidigare, exempelvis på artonhundratalet inte kunde påräkna denna generositet från samhället berodde inte på illvilja eller kulturfientlighet. Nej det var nog helt enkelt så att det inte fanns offentliga medel i tillräcklig mängd att försörja dem som inte själva bidrog till produktionen. Det fanns därmed två alternativ i grunden. Det första att man utförde sin konst samtidigt som man bidrog till försörjningen genom vanligt arbete eller det andra att man fick stöd till sin försörjning av privata förmögenheter och mecenater. Ändå blomstrade kulturen genom kompositörer, författare och målare. Det är svårt att föreställa sig idag när det propsas på anslag för än det ena än det andra projektet. Men som jag sagt tidigare, vi har råd med kultur!

Utvecklingen har tagit stora steg framåt i detta avseende. Vår produktion är nu så hög och så effektiv att vi har råd att försörja alla dem som inte vill bidra själva. Alla som inte kan tänka sig att bidra menar jag då och alltså inte de som står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning. De senare borde ju vara en högst prioriterad ansvarsfråga eftersom de vill bidra men hindras. (Alltså mer pengar till dem!)

Att utvecklingen har varit så gynnsam för kulturlivet att vi kommer att ha råd till mer och mer av offentliga medel avsatta för ändamålet har en orsak. Och den är inte påverkad av kulturarbetarna eller ens av kultureliten själv. De har bara ridit på den fantastiska våg som har naturvetare, ingenjörer, mekaniker, snabbköpsbiträden, montörer, lastbilschaufförer, matroser med flera som konstruktörer! De kan väl som individer ha sysslat med kultur också, men det är i produktionen de har bidragit.

Då blir man lite förvånad över den självgoda uppblåsthet som vissa kulturdebattörer uppvisar. Göran Greider poeten och Marcus Birro, känd från tv, har båda tagit avstånd från matematikundervisning i skolan. De har aldrig haft någon användning av den. Man kan undra då om de aldrig har flugit, aldrig färdats över någon bro? Någons matematik har de väl utnyttjat? En professor, Stellan Wellin, har mage att skriva i dagens (20/2-13) SvD Opinion att matematik är ett onödigt ämne i skolan. Hur tänker karln? Hur skall vi kunna få ingenjörer med tillräcklig kunskap i matematik om vi inte ”plågar” unga elever i tidig ålder med algebra och trigonometri? Hur i hela friden har han tänkt?

Vi har även andra exempel på hämningslös uppblåsthet. Mikael Wiehe skriver i texten till ”En Gammal Man” att han är stolt över vad han gjort för att förändra världen. Han har väl inte anledning att ta till sig något som andra har så mycket större delaktighet i. Han har tillfört vårt kulturliv en beundransvärd visskatt, en fantastisk poesi det medger jag gärna. Men förbättrat världen, hurdå? Genom att propagera för handgranater och Molotovcocktails? Genom att krama Castro och Mao (även om enbart metaforiskt!)?.

Vi har alltså en självutnämnd intellektuell elit som inte förstår att det är andra än de själva som håller samhället med livsmedel, värme och husrum. Ändå påtar de sig den fulla och exklusiva rätten att tala om för alla andra hur de skall framleva sina liv. De blir sedan upprörda över att det finns folk som inte håller med dem. Detta trots att de har kollat noga med kollegerna vid fikabordet. Att de dessutom fullständigt ignorerar dem som opponerar sig, alternativt uppmärksammar dem genom att idiotförklara dem kan de inte se som förakt och hat överhuvudtaget.

Hur då en man som journalisten Niklas Aurgrunn i Newsmill idag (20/2-13) kan anse att Åsa Linderborg är viktigare för demokratin än Filippa Mannerheim som hade artikel i Newsmill 17/2 kan enbart förstås om han samtidigt ansökt om jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Det är själva benämningen ”viktig för demokratin” som blir problematisk här. Är inte denna värdering irrelevant?

Det som jag tycker är beklagansvärt är att man på vissa kulturredaktioner försöker få folk att förstå att det bara finns en åsikt som kan tolereras. Alla andra kommer att idiotförklaras och i värsta fall trakasseras, så man kan fortsätta och ha det mysigt  runt redaktionens fikabord.

Trösten är, att historiskt har medborgarna i detta land helt bortsett från och gett fulla fasiken i rappakaljan på kultursidorna och i viss mån på ledarsidorna. Kolla hela nittonhundrasjuttiotalet då socialismen regerade i medierna, framförallt i SVT, då en socialisering ansågs självklar. Vad hände då? I två val på raken tog borgerligheten hem valsegern. Socialdemokraterna pratade om statskupp och katastrofen var nära. Tänk om man bara hade gjort sig mödan att någon gång titta på historien och inte bli så förbannat upprörd när det visar sig att folket har en annan åsikt!

Sedan kan man undra var någonstans de politiska strategerna gör sin pejlingar? Att man kan komma så otroligt i otakt att ett udda främlingsfientligt parti kan vara tredje störst i opinionsmätningar visar på något fel. Men det får vi ta en annan dag.

Jag älskar folket som vägrar lära sig sitta och som inte vill gå i takt!

Post Navigation