snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “kulturelit”

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Vad är planen, hör ni feminister?

Jag lade in följande kommentar på Toklandets blogg som ett inlägg i samhällets möjligheter att tillgodogöra sig allt genusvetande som existerar.

”Är det verkligen så att alla som studerar till genusvetare kan förvänta sig att anställas och få fasta jobb. Var då? Vad är det för arbetsgivare som skulle se det som positivt för sin verksamhet att anställa en genusvetare? Mitt svar är, – ingen!

Om arbetsgivare anställer genusvetare så är det inte frivilligt utan det sker genom påbud eller utpressning. Lagar kan stiftas som påbjuder att vissa företag skall ha kompetens inom genusområdet eller vissa offentliga upphandlingar kan kräva detta av sina anbudsgivare. Men inom privat sektor? 

Aldrig!

Om någon kan övertyga mig att privata arbetsgivare kan mäta i kronor och ören den förbättring av sin produkt en genusvetare kan bidra till så godtar jag att anställningar kommer att ske. Risken för det är emellertid minimal!

Jamen, säger då vän av ordning, allt värderas inte i kronor och ören. Jaha, har du som sagt detta någonsin försökt att övertala din lokale handlare om detta när du står i kassan och skall betala? Var inte så jäkla obegåvad, för en arbetsgivare är allt som inte kan omsättas i förbättrat kassaflöde ens tänkbart som objekt för investering.

Alltså, på vilket sätt kan en genusvetare förbättra för eller tillföra något åt en tänkt arbetsgivare?”

Genusvetenskapen synes vara djupt integrerad inom alla sektorer i samhället. Genom genusvetenskapliga teorier påvisas att det i samhället finns fel och brister av könskaraktär, könsmaktsordningen ,och vad som måste rättas till men inte hur. Detta uttalande kan tas med en nypa salt eftersom Valerie Solana med flera har mycket konkreta förslag till åtgärder.

   Vi skall beakta det bidrag som genusvetenskapen tillfört i vanliga människors vardag. Hur har de påverkats materiellt, har folk blivit mättare, varmare och torrare? Eller vilka abstrakta tillskott kan vi uppmärksamma? Har människor blivit tryggare, kunnigare eller mer öppna för intryck. Hur mäts detta i ett genusforskningsperspektiv?
   Min uppfattning är att majoriteten av medborgare i Sverige har inte märkt någonting, jag tror inte ens att de tagit till sig vetskapen om genusforskningens existens. Jag tror också att det kommer att förbli så, genusforskare och deras kompisar vill inte att detta skall bli allmängods eftersom den naturliga reaktionen skulle bli ”vad i h-e är detta?”.  Ingen känner nämligen igen sig i dessa stolliga funderingar eftersom de flesta rör sig både fysiskt och mentalt utanför kretsarna på Södermalm. (Södermalm får tjäna metaforiskt för den egenskap som gör alla i kultureliten till kompisar.)
   Jag inväntar den dag då vetenskapsjournalister tar upp något ämne från genusforskningen där ett genombrott gjorts i någon fråga. Ett vetenskapligt nyskapande. Jag tror att väntan blir lång, och under tiden får vi lita till UR och deras underhållande, på engelska skulle man säga ”hilarious”, redogörelse från GIH med genussyn på idrotten. Detta måste ses för att förstå vad det öses skattemedel över.
   Jag har uppfattningen att den beskrivning av de av könsmaktsordningen orsakade orättvisor som bekräftas dagligen genom statistiska påståenden är ett genuint masspsykotiskt uttryck och vi bör betrakta detta oemotsagt. Detta till trots att vi vet och kan påvisa felaktigheter i statistiken. Oavsett om det är mycket sant eller lite sant så finns det skäl att ge medhåll till förändring för vi vet att allt kan bli bättre. För alla! Utan att behöva göra pojkar till flickor!
   Därför är det viktigt att vi får vetskap om de åtgärder som man i feministisk anda vill vidta för att förändra världen i den riktning som feministerna anser vara nödvändig. Vi hör tydligt hur många anser att pojkar skall bli mer som flickor, till och med att pojkar skall uppfostras till att bli flickor. Det är inte säkert att alla medborgare håller med om detta och de bör då ha möjligheten att informeras om planerade åtgärder för att kunna ta ställning i ett val.
   Ett sådant förfarande orsakar stor oro bland de övertygade feministerna som anser att det enbart är genusforskningen  och genusvetenskapen som skall få styra samhällets sociala utveckling! Det är nog första gången i modern historia som denna form av ideologi trycks på en befolkning utan någon som helst demokratisk process. Det är inte alls konstigt att det är förment före detta marxister och kommunister som förfäktar denna ordning. Vi ser naturligtvis sådana som Gudrun Schyman, Kawa Zolfagary, med flera och även den av regeringen utsedde experten i mansfrågor, Inti Chavéz Peréz som starkt förordar detta. Som en stor överraskning ser vi även sådana som folkpartisten och jämställdhetsministern Maria Arnholm som uppenbarligen ser detta som ett slags liberalt tvångsmedel! Sug på den en stund. Liberalt tvångsmedel? Har inte Arnholm hamnat fel på något sätt?
   Nu tillbaka till åtgärderna! Det finns implementerad genuspedagogik i vissa förskolor och lågstadier. Jag har själv sett exempel i Malmö och undrar med detta som utgångspunkt, måste man vara imbecill för att tro på detta? Jag menar inte pedagogerna, dessa befinner sig kanske i en tvångssituation, utan dessa som producerar medel och metoder? Jag har inte sett allt, erkänner jag, och är övertygad om att det finns massvis med pedagogisk personal som vet hur man gör ändå. Det kan vara svårt när man som ifrågasättande pedagog får höra att man i så fall är motståndare till jämställdhet! Detta påvisar totalitära tendenser. Demokrati, farväl!
   Också den stora frågan. Det finns försök som görs med barn i förskolor som har en uttalad jämställdhetspolicy och som arbetar med genuspedagogiska metoder för att ”ta bort genus” i pedagogiken. Dessutom har man den olyckliga föreställningen att små pojkar måste få lära sig en ny mansroll. En mansroll som tar bort all form av konkurrens och som ämnar innehavaren att bli mer lik flickor i sin attityd. Det är en förborgad hemlighet hur man tänker hantera ett kommande undertryckt testosteronutbrott, problemet finns inte helt enkelt. Det är bara en social konstruktion. Dessutom har man för sig att små pojkar skall kunna få sin förebild till sin mansroll utav kvinnliga pedagoger. Detta tycker jag redan har visat sin orimlighet då många pojkar sedan åtminstone tidigt nittiotal inte ser en manlig förebild förrän i högstadiet! Om man nu inte har valt ut kontrollgrupper inom den genusvetenskapliga förskolan, och redovisat dessa, och som man kan utföra återkommande mätningar och kontroller på för att visa metodens kvalitet. Då skall man inte på något sätt åberopa vetenskaplig metodik utan hela paketet luktar bara dåligt inslagen marxistisk ideologi. Och detta ställer sig folkpartiet bakom, de liberala!
   Men, om utvecklingen ter sig skrämmande och orwellsk så är det inget mot vad som kommer att hända när det visar sig att de som valt att utbilda sig till genusvetare inte har några andra arbetsplatser att vända sig till än den akademiska eller strikt offentliga. Den enda utveckling som skulle kunna tjäna som incitament för privata arbetsgivare är att det blir obligatoriskt, det vill säga som negativt incitament. Det kommer aldrig någonsin hända att en privat arbetsgivare kommer att värdera som lönsamt att tillsätta en tjänst för en genusvetare. Aldrig! Däremot är det mycket troligt att politiker kommer att propsa på att samtliga arbetsgivare måste anställa minst en genusvetare i sitt företag. Denna profetia är inte särskilt vågad, det krävs inte särskilt stor begåvning att inse att det första kravet på genuskompetens i privata företag kommer ganska så snart, inom ett år. Bättre än socialbidrag? Nä, faktiskt inte.
   Vad skall man annars ha kompisar till.

Lite om slöjuppropet.

Efter några dagars diskussion i ämnet har man på olika media utanför huvudstaden mycket diversifierat haft en argumentation för och emot detta populistiska upprop. I SR, med hård anknytning till Södermalm, kan man på rad presentera debattörer som vill försvara kvinnors rätt att bära slöja, av vilken typ som helst. Burkha, niqab eller vad det vara månde. Att detta är en  individuell rättighet skall inte förnekas. Det är dessutom en rättighet som enskilda kvinnor skall bestämma över helt själva. En kvinna som bestämmer sig för att bära slöja gör kanske bara det. Alltså den synbara och påtagliga signalen att ”jag har slöja och det är min mänskliga rättighet att bära en sådan”.  Det är inget att diskutera, så är det helt enkelt. Eller?

Vi vet, eftersom det nyligen visats bilder på och hörts röster från kvinnor som lyckats ta sig ifrån den tvingande ordningen att bära slöja, att det fanns kvinnor som gladde sig att slippa trycket av konvenansen. En ordning som finns i vissa länder, Saudiarabien och Iran officiellt, i Pakistan med flera länder i praktiken. Varför gläds dessa flyktingar för att ha undkommit tvånget? Detta som anses som frivilligt i vår del av världen? Hur frivilligt är det i Tensta, Rinkeby eller Rosengård? I praktiken? Finns det en hundraprocentig frivillighet? En femtioprocentig? En tioprocentig? Finns det någon som känner sig tvingad? Tvingad av sina män? Av sin omgivning? Av sammanhanget de lever i? Vad är viktigast? Att vara accepterad i sitt sociala sammanhang eller att vara fullt anställningsbar utanför? För de flesta, helt utan hänsyn tagen till ursprung eller religion, gäller det första antagandet!

Det fanns i tidigare kristna generationer en mening, ”hon var tvungen att ta doket”, som yttrades och som betydde mer än just handlingen. Doket är alltså en huvudbonad som täcker hela huvudet förutom ansiktet. Tror ni att detta hade den enda implikationen att personen som yttrade det hade som enda önskan att dölja håret? Eller fanns det en större betydelse av att ”ta doket”? Innebörden var tydlig både för den som tog doket och för andra som bevittnade detta.

Jämförelsen gäller enbart att både dok och slöja har en innebörd som indikerar att personer med beklädnaden visar att de underkastar sig de konvenanser som traditionen bjuder. Att tro att det bara är ett klädesplagg är aningslöst och obegåvat.

Jag själv möter ofta i det samhälle jag bor, många kvinnor och flickor som bär slöja. Att de har rätt till detta utan att bli annorlunda behandlade på grund av slöjan är självklart för mig. Men att i en missriktad aktion stödja dem som av olika skäl påbjuder bärandet av slöja, oavsett om det anses frivilligt eller ej är helt främmande och borde vara det också för de kändisar som frotterat sig i uppmärksamheten såsom Gudrun Schyman, Veronica Palm eller Åsa Romson.

Vad driver dessa opportunister att vidta åtgärden att bära slöja, vem stödjer de? Vad protesterar de emot? Vet de själva detta? Javisst, de stöder godheten emot ondskan och det blir skönt för dem att motta beundrande blickar när de sitter med glorian höjd över hjässan i sitt eget kotteri! Kvinnan med slöjan blir därmed inget annat än verktyget för populism och röstfiske.

Är det bara slöjan som klädesplagg man försvarar eller är det hela den symboliken som bärandet av slöjan innebär? Menar dessa kvinnor i uppropet att de medan de har slöjan på sig också accepterar det förhållande som religionen påbjuder mellan en man och dennes hustrur och döttrar? Eller hur tänkte man? Inte alls vill jag påstå! Istället för en fullt acceptabel manifestation emot våld och rätten att ha religiösa symboler har man i stället legitimerat en religiös rätt att förtrycka kvinnor. Var det verkligen detta man hade i åtanke?

Vad man också tror sig åstadkomma är en rågång mot de invandrarfientliga sverigedemokraterna. Man kan tänka sig vilken åtgärd som helst för att försäkra sig om en sådan position. Jag vill nog tro att deras omsorg för personer med slöja och om vad som bärandet av slöja egentligen innebär är av underordnad betydelse i detta fall.

 

 

Idén om kommunism lever vidare.

I går såg jag en intervju i serien ”Min sanning” på SVT1. Objektet var Nina Björk och hon blev utfrågad av Petter Ljunggren på ett intelligent och ibland rent ifrågasättande vis. Att det skulle bli någon form av tuff diskussion var väl inte att tänka på. Jag gissar att Ljunggren har ungefär samma bakgrund och erfarenhet som Nina Björk. Någon enda djupdykning av ämnet kunde man ju ha gjort, ställt en fråga ungefär så här, ”hur har du tänkt att det skall gå till?”. Bara som exempel, men nej ingen provokation överhuvudtaget.

Nina Björk frågades ut om sin inställning till Feminism samt om sin politiska åskådning. Jag måste säga att hon gjorde ett mycket övertygande intryck. Det kan ha berott på de uddlösa frågorna men också på att hon är övertygad i sin egen polemik. Om feminism och barnuppfostran sa hon bland annat så här, ”jag tänker inte använda mina barn som ett politiskt projekt!”. Så skulle väl vilken mor som helst agera, även om modern är uttalad feminist med övertygelsen att kön är en social konstruktion? Javisst, men i Nina Björks värld får inte dessa mödrar välja utan skall inordna sig i den genuspedagogiska uppfostran som man tillhandahåller på jämställda förskolor! Nina Björk sa inte detta utan det blir en extrapolering av funktionen av Nina Björks vurm för vänsterfeminismen och vad som de facto sker på en del förskolor.

Politiskt är Nina Björk uttalad kommunist. Med tillägget, ”den kommunism som är för demokrati, alltså inte den som är emot demokrati”. Den väl motiverade motfrågan uteblev så jag gör en egen tolkning av vad hon sade.

Har någon någonsin hört talas om ett kommunistiskt samhälle som inte varit demokratiskt? Ett kommunistiskt land som inte haft demokrati i namnet, exempelvis ”folkdemokrati”, eller i sin konstitution? Så mycket för den demokratin alltså! Vi kan titta på sådana stater som dels existerar eller som nyligen har existerat. Har demokratin varit en utmärkande del av dessa länders politiska styre? Det finns hur mycket som helst att ta del av i styrkandet av detta, här kan vi visa till de olika administrativa arkiven i Moskva eller Bukarest som exempel.

Hon anför också sin aversion emot det kapitalistiska samhället. Enligt henne skall ingen få tjäna pengar på att ta fram innovationer.Som ett exempel nämner hon läkemedel. Läkemedel skall vara gratis för alla. Det kan man väl hålla med om men det är inte samma sak som att de som producerar läkemedel inte får ta ut någon lön eller vinst. Hon menar alltså att läkemedel inte får generera ett överskott. Bra tänkt det där!

Även om nya läkemedel skulle växa på träd, så måste någon samla in dem, någon måste kartlägga behovet, någon måste distribuera dem och slutligen måste någon skriva ut dem till behövande. Det låter enkelt. Åtminstone om man bortser från att trädet behöver skötsel och skydd. Alla förstår att detta är den rätta politiken för distribution av nödvändiga varor överhuvudtaget. Alla som inte själv sysslar med produktion och distribution, vill säga. Och i denna grupp ingår Nina Björk, och alla de kulturredaktörer som recenserar hennes alster och som deltar i debatten. Denna debatt som inte inkluderar någon annan än dessa till kotteriet lojala kulturredaktörer.

Nu växer inte moderna läkemedel på träd. Om vi räknar bort livsmedel och vissa naturprodukter så växer inget annat heller på träd! Någon som vill ha mat och värme och kläder och rum med lika högt i tak som Nina Björks måste syssla med detta. Vem eller vad skall bekosta detta? Skall dessa människor beskattas så att de själva bekostar det i en fantastisk cirkelgång. Javisst! Det finns folk som tror på pyramidspel så varför inte?

Man kan också se på de mest revolutionerande innovationerna. Innovationer som blivit vardagsföremål i de flesta moderna människors liv. Var har dessa innovationer sitt ursprung?  Ingen, ingen vettig sak mer än möjligen Vodkan har sitt ursprung i länder med den samhällsordning, socialism eller kommunism, som Nina Björk förespråkar. Ingen, fast jag vet att fotosensorn som idag sitter i alla digitala kameror har sitt ursprung i Tjeckoslovakien men inte fann någon praktisk utveckling förrän idén köpts av amerikanska kapitalister.

Jamen, allt nytt som kommer från Kina då? Tro mig, jag har varit en hel del i Kina, egna innovationer har inte kommit till stånd förrän man tillät människor att tjäna pengar på sitt arbete och skapa vinster.

Detta enkla faktum känner alla till, alla känner till detta utom de som inte har något alls att bidra med för produktutveckling, produktion, distribution och försäljning av de varor som vi konsumenter anser oss behöva för att kunna leva ett drägligt liv. Och för att besvära ännu mera skall jag meddela att dessa innovationer är i högsta grad reella inom den industri som håller oss med livsmedel. Inte minst den del som odlar och skördar eller håller med köttdjur. Man får ibland uppfattningen att dessa produkter börjar sitt liv som inslagna paket på ICA och som därifrån kan beställas för konsumtion. Eller i värsta fall att man inte ens har en aning om hur matvarorna hamnar i kylen hemma i köket!

Att utvecklingen och effektiviseringen av livsmedelsproduktionen har en direkt koppling till att samhället har råd med en elit som inte bidrar alls till försörjningen slår inte med en tanke de som profiterar. Ändå skall de ha en självklar bestämmanderätt och exklusivitet i debatten om vad som är rätt och riktigt för alla andra människor i samhället. Människor som aldrig någonsin tillåts in i debatten eftersom de förment bidrar med simpla och felaktiga åsikter. Inte minst också för att de inte har tillgång till rätt vokabulär och terminologi som används inom det elitistiska kotteriet.

Att man på de vanliga tidningsredaktionerna inte har uppfattat diskrepansen, i alla fall gäller detta på kulturredaktionerna, är oförståeligt. Alla är kompisar. Även om man diskuterar vissa fenomen så rör sig diskussionen högt över vanligt folks huvuden och det är meningen.

En upprepning från tidigare artikel kan vara berättigad. Hur kan det styrande politiska etablissemanget gå så fruktansvärt fel så att sveriges tredje största parti utgöres av ett främlingsfientligt missnöjesparti?

Svaret är att de flesta rikspolitiker älskar kotteriet och förstår inte vem man skall vara vän med.

Se bara vem som minglar med vem på vissa födelsedagskalas!

Våra självklara ledare?

För fjorton dagar sedan var jag och min sambo på det Kongelige Operaet och njöt av Bizets Carmen för femtielfte gången. Helt underbar upplevelse som vore i stort sett ogörlig om inte samfundet står för en del av produktionskostnaderna. I Sverige säkert större andel än i Danmark. Det är billigare att gå på Opera i Sverige. Detta är inte den enda statsfinasierade kulturen som vi har lyckan att njuta av. Så skall det vara, det är nämligen helt rätt! Det är också helt rätt att det offentliga anslår medel till kultur utan att kunna påverka densamma. Det kan då inte hjälpas att det av vissa anses som pengar nedspolade på toaletten. Vi måste ha denna vida och sparsamt refuserande attityd om vi vill att vårt kulturliv skall vara vitalt och intressant.

Vi kan försöka förstå att denna attityd som samhället har, att vissa, inte alla, konstutövare och kulturarbetare skall vara försörjda av allmänna medel är oerhört modern. Jag vågar inte sätta ett årtal på när denna försörjningsmöjlighet för kulturarbetare blev möjlig för ett stort antal människor. Fler och fler ju mer tiden går. Detta är enligt min mening en helt riktig utveckling och mottages nog av de flesta med bifall.

Att man tidigare, exempelvis på artonhundratalet inte kunde påräkna denna generositet från samhället berodde inte på illvilja eller kulturfientlighet. Nej det var nog helt enkelt så att det inte fanns offentliga medel i tillräcklig mängd att försörja dem som inte själva bidrog till produktionen. Det fanns därmed två alternativ i grunden. Det första att man utförde sin konst samtidigt som man bidrog till försörjningen genom vanligt arbete eller det andra att man fick stöd till sin försörjning av privata förmögenheter och mecenater. Ändå blomstrade kulturen genom kompositörer, författare och målare. Det är svårt att föreställa sig idag när det propsas på anslag för än det ena än det andra projektet. Men som jag sagt tidigare, vi har råd med kultur!

Utvecklingen har tagit stora steg framåt i detta avseende. Vår produktion är nu så hög och så effektiv att vi har råd att försörja alla dem som inte vill bidra själva. Alla som inte kan tänka sig att bidra menar jag då och alltså inte de som står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning. De senare borde ju vara en högst prioriterad ansvarsfråga eftersom de vill bidra men hindras. (Alltså mer pengar till dem!)

Att utvecklingen har varit så gynnsam för kulturlivet att vi kommer att ha råd till mer och mer av offentliga medel avsatta för ändamålet har en orsak. Och den är inte påverkad av kulturarbetarna eller ens av kultureliten själv. De har bara ridit på den fantastiska våg som har naturvetare, ingenjörer, mekaniker, snabbköpsbiträden, montörer, lastbilschaufförer, matroser med flera som konstruktörer! De kan väl som individer ha sysslat med kultur också, men det är i produktionen de har bidragit.

Då blir man lite förvånad över den självgoda uppblåsthet som vissa kulturdebattörer uppvisar. Göran Greider poeten och Marcus Birro, känd från tv, har båda tagit avstånd från matematikundervisning i skolan. De har aldrig haft någon användning av den. Man kan undra då om de aldrig har flugit, aldrig färdats över någon bro? Någons matematik har de väl utnyttjat? En professor, Stellan Wellin, har mage att skriva i dagens (20/2-13) SvD Opinion att matematik är ett onödigt ämne i skolan. Hur tänker karln? Hur skall vi kunna få ingenjörer med tillräcklig kunskap i matematik om vi inte ”plågar” unga elever i tidig ålder med algebra och trigonometri? Hur i hela friden har han tänkt?

Vi har även andra exempel på hämningslös uppblåsthet. Mikael Wiehe skriver i texten till ”En Gammal Man” att han är stolt över vad han gjort för att förändra världen. Han har väl inte anledning att ta till sig något som andra har så mycket större delaktighet i. Han har tillfört vårt kulturliv en beundransvärd visskatt, en fantastisk poesi det medger jag gärna. Men förbättrat världen, hurdå? Genom att propagera för handgranater och Molotovcocktails? Genom att krama Castro och Mao (även om enbart metaforiskt!)?.

Vi har alltså en självutnämnd intellektuell elit som inte förstår att det är andra än de själva som håller samhället med livsmedel, värme och husrum. Ändå påtar de sig den fulla och exklusiva rätten att tala om för alla andra hur de skall framleva sina liv. De blir sedan upprörda över att det finns folk som inte håller med dem. Detta trots att de har kollat noga med kollegerna vid fikabordet. Att de dessutom fullständigt ignorerar dem som opponerar sig, alternativt uppmärksammar dem genom att idiotförklara dem kan de inte se som förakt och hat överhuvudtaget.

Hur då en man som journalisten Niklas Aurgrunn i Newsmill idag (20/2-13) kan anse att Åsa Linderborg är viktigare för demokratin än Filippa Mannerheim som hade artikel i Newsmill 17/2 kan enbart förstås om han samtidigt ansökt om jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Det är själva benämningen ”viktig för demokratin” som blir problematisk här. Är inte denna värdering irrelevant?

Det som jag tycker är beklagansvärt är att man på vissa kulturredaktioner försöker få folk att förstå att det bara finns en åsikt som kan tolereras. Alla andra kommer att idiotförklaras och i värsta fall trakasseras, så man kan fortsätta och ha det mysigt  runt redaktionens fikabord.

Trösten är, att historiskt har medborgarna i detta land helt bortsett från och gett fulla fasiken i rappakaljan på kultursidorna och i viss mån på ledarsidorna. Kolla hela nittonhundrasjuttiotalet då socialismen regerade i medierna, framförallt i SVT, då en socialisering ansågs självklar. Vad hände då? I två val på raken tog borgerligheten hem valsegern. Socialdemokraterna pratade om statskupp och katastrofen var nära. Tänk om man bara hade gjort sig mödan att någon gång titta på historien och inte bli så förbannat upprörd när det visar sig att folket har en annan åsikt!

Sedan kan man undra var någonstans de politiska strategerna gör sin pejlingar? Att man kan komma så otroligt i otakt att ett udda främlingsfientligt parti kan vara tredje störst i opinionsmätningar visar på något fel. Men det får vi ta en annan dag.

Jag älskar folket som vägrar lära sig sitta och som inte vill gå i takt!

Post Navigation