snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Marcus Birro”

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Annonser

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Post Navigation