snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Marika Formgren”

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!

Annonser

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

Post Navigation