snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “maskulinitet”

Dags att ta kampen mot strukturerna!

Har du träffat på någon som varit direkt otrevlig mot dig eller andra och som fått folk att må illa av obehag?

I så fall slår jag vad om att orsaken varit en man. En man som i den fulla kraften av sitt kön lever ut sitt förtryck mot andra. En man som representerar könsmaktsordningen och gör sig till representant för alla män. Det är egentligen bara de män som inser detta sitt maktövertag i den förtryckande strukturen som invändningsfritt kan bete sig så, de feministiska männen, de som gör att alla män inte skall tolkas som alla män. (Uttrycket ”män +[verb i infinitiv]” äger därför giltighet i alla lägen med ej nämnda undantag. Gemåler, fäder, bröder och sånt är undantag.)

Att det rent hypotetiskt skulle kunna vara en kvinna med dåligt uppförande som beter sig illa betyder ju inte att alla kvinnor är sådana. Tvärtom, enligt hypotesen är det i stället könsmaktsordningen som påverkar alla så att, rent hypotetiskt, även kvinnor kan begå brott exempelvis. Därför skall aldrig kvinnor dömas för begångna gärningar utan att först ha övervägt den självklara inblandningen av patriarkatet via könsmaktsordningen.

Att det manliga könet ger ett övertag och en maktfördelning som är katastrofal visar sig i de karriärer som anses som eftersträvansvärda. Hade det inte varit för den feministiska kampen så hade alla dessa positioner varit fyllda av män. Tänk själv, om inte kvinnors feministiska kamp funnits så hade vi inte haft kvinnor i positioner som, läkare, advokater, politiker, industriledare, nobelpristagare, fysiker. Inte heller inom områden som i dag domineras av män, som uteliggare, sopåkare, byggnadsarbetare.

Säkert är det uppmuntrande för alla kvinnor i olika positioner att höra att det inte beror på egen kompetens utan på feministisk kamp som gör att de är där de är. Liksom det endast är patriarkala strukturer som gör att inkompetenta män tilldelas sådana positioner.

Inom artistvärlden är det rent katastrofalt. Där är det så snedvridet att vissa arrangemang och festivaler, framförallt de som sysslar med rock’n roll företrädesvis engagerar fler män än kvinnor. Att det skulle ha att göra med att det finns fler killband än tjejband är bara nys. Killbanden påstås vara många fler, konkurrensen vara stenhård och under den absoluta toppen skulle det finnas band av högsta kvalitet som säljer sig billigt. Alla tjejband av hög kvalitet kommer få spelningar, de som inte gör det är kanske inte så bra? Så tokigt det där lät, eller hur? Alla vet ju att det är publikens fel om ett tjejband inte får fulla bokningar meddetsamma!

Förekomsten av fler killband kan bero på att dessa fattar att detta är en genväg till att dra till sig kvinnligt intresse. Tvärtom är inte aktuellt, det har den patriarkala strukturens ordning sett till. Tjejer nöjer sig med att beundra killarna. När fenomenet groupies etablerades på 1960-talet var det ingen som tänkte sig det vara killar.

Uppgifter om detta har sitt ursprung och referens hos M. Uggla.

Och en sak som kanske inte är uppenbar för alla, bra gig drar mycket publik. Ingen är rädd för att satsa egna pengar på erkända bra band. Det är därför en vedertagen patriarkal struktur som måste brytas. För att även oattraktiva band skall få spela, måste skattemedel anslås till festivalerna så att banden får spela även om ingen publik kommer. Andras pengar finns det gott om, ju! Som ersättning för den nedlagda kommunala musikskolan, kanske?

Huvudsaken i kampen skall vara och måste vara: De flickor som inte lyckas med sin teater eller sitt rockband eller sin yrkeskarriär eller som av någon anledning inte får bli det som de själva vill, skall veta att det inte är deras skuld, att det är patriarkala strukturer som lägger hinder i vägen för deras utveckling. Dessutom, skall de veta att om de bara gnyr eller för den delen gapar om orättvisan så måste samhället visa dem, med skattemedel, att de har fullt stöd. Lagstiftningen måste ändras till förmån för detta. Man skall kunna grina sig till ett bra resultat om man är flicka. Man skall kunna skylla på någon annan om man är flicka. Samhället måste förändras.

De hundratusentals kvinnor i Sverige som genom sin kompetens och duglighet redan är långt i karriären, artister, forskare, vetenskapsmän, medicinare, företagsledare, entreprenörer, med mera, skall veta att deras kompetens inte kommer att värderas längre. Vi måste ha ett annat förändrat klimat, där gnäll och gny skall kunna vara karriäravgörande.

Detta kommer även att gynna pojkar så klart! Det gör det alltid, det som föreslås på den feministiska agendan. Fråga inte hur, för det är självklart.

Dessutom finns det många fantastiska män som utan att engagera kvinnor kan etablera skattfinansierade tjänster för att förverkliga dessa feministiska visioner. De har inga problem att få finansiering från staten, det skall de inte heller ha i detta behjärtansvärda värv, för det finns massor med statliga tjänstemän som inte kan bli av med pengarna fort nog.

Allt i demokratins tjänst, den verkliga och äkta demokratin som gör jämställdheten till en lyckad sak för kvinnor och en fest för entreprenörer utan skrupler.

 

 

Annonser

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Allt för männens befrielse!

Känner du någon av manligt kön som du inte gillar? Tycker du att han står i vägen för dig i din vidare karriär eller bara att han är allmänt motbjudande?

Gå med i hämnarklubben Sättåtdomjävlarna så kommer du att vara i större balans efteråt. Nu är det så att de styrande medlemmarna är omogna kvinnor med psykiska besvär så om du vill vara med får du vara snäll och aldrig säga emot någon av dessa. Håller du med dem så är medlemskapet klart och då måste du visa din starka vilja att verkligen sätta åt någon man eller pojke! Alla kommer att asgarva när du ser till att någon råkar riktigt illa ut helst med ett längre fängelsestraff. Namn och bild i tidningarna ger poäng.

Tänk på att det är för männens egen välfärd du gör detta.

Är du riktigt duktig kan du göra skada på någon och ändå känna dig som ett försvarslöst offer. Den bäste läraren härvid är Kawa Zolfagary som lyckats starta en sajt som ägnat sig åt personlig mobbing och ändå betraktar sig själv som ett offer. Genom att ta upp detta som ett ämne i TV3:s Trolljägarna så får man en uppfattning om hur smal åsiktskorridoren är. Detta visar Robert Aschberg med tydlighet bland annat med offerroller för både Åsa Linderborg och My Vingren i programmet. Återstår nu bara att offerrollens mästare, faktaförvrängaren och mytomanen Maria Sveland skall dyka upp.

De senast nämnda är ju kvinnor och kvinnor har en helt egen regelbok att följa. Den får vi inte ta del av eller ens se.

Men det finns stora möjligheter för män ändå. Har du till exempel en kompis som har åsikter som inte stämmer med ovan nämnda elittyckare så kan du ange kompisen. Då stärker du dina poäng i feministsammanhang och det kan vara bra framdeles. Är den du angiver en konkurrent om något, karriären kanske, eller om en hyresrätt, då finns inga gränser för hur lyckat det kan bli med lite angiveri. Vill du ha tips om hur man gör så ta kontakt med Kawa Zolfagary. Han har sysslat med detta och är likt alla kommunister en överdängare på angiveri.

Att det är viktigt att hitta på regler och inskränkningar som enbart gäller män är självklart. Så självklart att en begåvningssvag vänsterpartist i en norrländsk kommun ville ha infört en regel om att män måste sitta ned och kissa. Om än obegriplig var en påstådd anledning skvättrisken eller hygienaspekter. Jag vet inte hur människan tänker men han har nog aldrig varit inne på en offentlig damtoalett där fantastiska kvinnliga egenskaper tas fram för att slippa vidröra ringen.

Detta var länge sedan stollen med sittkissaregeln var i farten men det visar hur viktigt det är att säga något som drabbar bara män. Och lägg märke till att det är män som krumbuktar sig för att ställa till det för andra män. Könet är man, men genus?

Vi är på väg med stormsteg mot mannens fullständiga befrielse nu!

Det där med uppmärksamhet ger höga poäng. Försök att vara först och ta åt dig av ryggdunkarna. En sann angivare måste också vara en hängiven opportunist. Denna bör alltså ha klara ambitioner hur han eller hon skall kunna tjäna på ett angiveri. Inte bara den kredd som fås i gruppen. Kommissarierna på NKVD var väldigt flitiga under utrensningarna i Moskva 1937! Det är många som drömmer sig tillbaka. Kawa Zolfagary kanske? Men man glömmer ofta att festen på NKVD abrupt kunde ta slut för någon stackars enskild som råkade ut för samma angiveri.

Nu kommer vi till lite mera aktuella ämnen. Den moraliskt högt stående personen som anmälde kristdemokraten Anders Sellström för sexism efter att ha lagt upp en video på en fantastisk bollkonstnär på nätet, var ju egentligen en kvinna. Tänk på, emellertid, att hade det varit en man så hade denne kunnat lägga till i sin poängställning för att så småningom kunna yrka status som feministiskt offer.

Sellström skall vara glad om någon lägger sin röst på honom till valet. Hans fullständigt ryggradslösa beteende borde diskvalificera honom för all framtid i alla styrande församlingar.

Sellströms befrielse är nära!

Sedan har vi mannen som efter 10 år i fängelse frias från misstankarna om 100-tals våldtäkter på sin dotter. Man hör en del beklaganden i media. Mannen var ju dömd, bevisen fanns där även om de endast bestod i flickans berättelser. Eftersom hon senare började berätta om andra våldtäkter som uppenbart var påhittade, gick man åter igenom bevisningen och fann skäl till att underkänna den i första fallet. Mannen friades efter att straffet avtjänats. Detta störde några kommentatorer. En sade i P1-morgon att det är naturligt att offrens berättelse varierar och ändras. Jaha, tänkte jag, och alla varianter är så klart ändå med sanningen överensstämmande?

I detta fallet kan man tala om befrielse men inte som det ursprungligen var tänkt!

Att det finns flera dömda på felaktiga grunder, alltså oskyldiga personer, är mycket sannolikt. Dömda som fått sina domar enbart på det förmenta offrets utsaga som lockats fram ur förträngda minnen. Som advokat Thomas Olsson säger – Domstolarna tar alldeles för mycket hänsyn till självutnämnda experter. Amatörterapeuter som lockar fram ”minnen”. Se även fallet Ulf.

Nu finns det en tendens bland radikala feminister att prata om en våldtäktskultur. De flesta män, nästan alla, har aldrig sett något sådant eller sett något annat än avsky inför begångna våldtäkter. Ändå finns det män som ställer sig bakom fantasin om en våldtäktskultur, som Tomas Wetterberg (män för jämställdhet) och Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC). Båda dessa anser sig själv vara våldtäktsmän men som klarar kontrollera sin drift med hjälp av feminismen. Nåväl, då kan man väl tänka att dessa båda skall låta sig doppas i tjära och rullas i fjäder, enom till straff och androm till varnagel, de svinen. Nähä så är det inte. Det är alla andra män som skall bibringas denna behandling. Bara för att…??

Befrielse?

Tomas Wetterberg är ju starkt beroende av det genusindustriella komplexet och lär hitta på fler stolligheter. Här är en man som lyckats fruktansvärt väl i sin opportunism. Han servar skolorna med genusmedvetet material och har gjort det i massvis av år. Trots en obegåvad slutledning av Frejaskolan i Gnesta finns vad jag vet inga säkerställda förbättringar av barns utveckling och kunskap genom dessa fantasimetoder. Rätta mig gärna om jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag om man kunde höja pojkars prestationer och resultat genom metoderna. Det finns faktiskt metoder som bevisligen fungerar men de är inte genusvetenskapliga och de gynnar därför inte Tomas Wetterberg och sjunker därmed in i glömskan. Se Bunkefloprojektet!

Nu tänker man, feminister alltså, a propos våldtäktskulturen, ta hjälp av opportunisterna och skapa en ändring i lagen om sexuellt ofredande och sexuellt våld. Ett klart uttryckt samtycke skall kunna visas upp för att en anklagad inte skall åka dit för våldtäkt. Är det någon som ser detta som ett könsneutralt lagförslag? Om ni gör det så tänk om, den riktar sig mot män och inget kommer att förändras i lagpraxis om man inte vänder på bevisbördan. Att detta är målet förstår nog alla. Särskilt när motivet är att alldeles för många frias från våldtäktsanklagelser. Brott behöver inte fastställas ha begåtts, det räcker alltså med en anklagan.

Just? Ja, med tanke på mäns befrielse från maskulinitetsoket. Hrmm!

Det är alltså inte jämställdhet som projektet sysslar med utan makt utifrån den maktordning man beskriver och som noggrant anger den vite heterosexuelle mannen högst upp. Jag vet inte vad det är för makt man mäter, men att det bara är en liten andel av männen som har den makt som påstås innehas av hela gruppen är jag säker på.  Sinnrikt använder man uttrycket ”gruppen män” som förvirring och för att styra bort all kritik. Detta gillas naturligtvis av dem som har något att ge igen för. Man kan hata och man kan anklaga med mycket liten risk för något annat än bifall. Från andra kvinnor, från media, från politiker och från män som finner detta jämställt.

På kultursidorna sitter maktlösa människor och representerar arbetarklass, rasifierade och förtryckta kvinnor och män. Sedan får dessa maktlösa människor tid i TV-soffor och TV-program för att förklara sin utsatthet.

Så ligger det till.

Kom till saken tycker ni nu. Detta var en liten tur i feminismens radikala irr-landskap. Det är alltså inte jämställdhet som projektet handlar om utan om att formatera om begreppet manlighet. Eller för att folk inte skall kunna förstå kallar man det för maskulinitet. Det är här som mannen som objekt kommer in. Mannen skall uppmärksammas för sin inneboende ondska, inte den man som är ond utan hela gruppen män. Mannen skall avstå något som han aldrig haft, han skall avstå den makt och de privilegier som tillskrivs gruppen män. Detta görs genom att man för varje enskilt tillfälle har ett helt batteri av motsägande regler. Huvudsaken är att här skall man inte kunna avgöra vilken regel som gäller.

Om någon finner sig kränkt av texten ovan, skall denna någon tänka på att det är en ironisk text skriven på skämt.

Alla ni andra skall veta att verkligheten är mycket dystrare än så! Det finns många personer i Sverige idag som på grund av den skvallerbytta-mentalitet man premierar i vissa politiska kretsar och den ryggradslösa rädslan hos företagare och arbetsgivare för att bli utsatta för medial-politisk uthängning, gör att folk håller tyst eller yttrar sig anonymt! Observera att det är INTE sverigedemokrater jag pratar om. Det är människor som är kritiska mot den radikalfeministiska totalitära människosynen men som inte ändå kan tänka sig att rösta på SD. Många män men påfallande många kvinnor också.

Och så har vi ju receptet på den fullständiga manliga befrielsen, uttryckt lite skämtsamt(sic!):

”Just as humans have a prior right to existence over dogs by virtue of being more highly evolved and having a superior consciousness, so women have a prior right to existence over men. The elimination of any male is, therefore, a righteous and good act, an act highly beneficial to women as well as an act of mercy.” – Valerie Solana The Scum Manifesto

 

Läs också Toklandet som beskriver ämnet utmärkt här och här.

Samt Henrik Sundholm skarpa analys här.

Trollan är inne på ungefär samma linje här.

Att få sin maskulinitet kapad.

Jag såg Uppdrag Granskning i går kväll. Det handlade i första hand om Linus som fått sin identitet på internet kapad. I andra hand handlar det om den ofrivilliga exponering som unga flickor blir utsatta för på nätet.

Nu var det så att den som kapade Linus identitet använde denna till att förleda unga flickor att skicka foto på sig själva till kaparen. Dessa användes sedan för utpressning av flickorna. Det var inte bara en flicka han utsatte för utpressning utan många. Allt med hjälp av en stulen identitet.

Linus utsattes i mer än två år för kapningen. Han polisanmälde till ingen effekt alls. På något sätt anser samhället att detta är varje individs eget problem. Det tog alltså som så många gånger förr att Uppdrag Granskning engagerade sig för att Linus kapare skulle åka fast.

Det finns ett antal slutledningar att dra ur denna historia.

För det första, samhället bryr sig inte om den typ av brott som Linus utsatts för. Det bedöms av polisen till och med att inte vara ett brott. Att någon begår brottslig verksamhet med hjälp av din identitet, mot din vilja, är alltså inget brott. Nämen se till att det blir det då!

För det andra, varför finns det sådan utbredd naivitet och godtrogenhet hos dessa exponerade flickor att de frivilligt försätter sig i den här situationen? Vad driver dem? Svaret kan vi ju ana. Det finns en högst dubiös forskningsverksamhet som kan dra vilka ideologiskt passande slutsatser som helt i full postmodernistisk anda. Det blir alltså patriarkala maskulinitetsnormer som anges som orsak. Jag tillstår att denna förhärdade åsikt kanske är felaktig då det gäller akademien, men inom den mångfaldiga radikalfeministiska bloggande svansen, utgör detta en självklar förklaring.

För mig framstår det som underligt att unga kvinnor och flickor inte skräms till avhållsamhet mot denna utpressning på nätet. Ungefär på samma sätt som feministerna försöker skrämma vettet ur unga kvinnor med våld- och våldtäktsanklagelser mot gruppen alla män! Eller resonerar man lika befängt med analogin att flickor och unga kvinnor minsann skall kunna lägga ut sexbilder på sig själv utan att bli utnyttjade.

Den tredje slutsatsen blir att det inte är män som grupp som utför de här trakasserierna och utpressning på nätet. Det visar sig tydligt att det finns ett flertal män och pojkar som är motståndare till detta brottsliga agerande. Att man till och med kan säga att det bara är ett fåtal som sysslar med dumheterna men som å andra sidan gör detta upprepade gånger.

Att den maskulinitet som man vill tillintetgöra och förändra egentligen är den attityd som pojkar uppfostrats till, att försvara och beskydda. Är det detta som är ”avarten” som skall förändras?

Är det denna idé som blivit en så stor inkomstkälla för vissa att den med inertian hos ett tågsätt fortsätter att med ökande fart ånga fram utan möjlighet att sakta in. Den som ifrågasätter kommer att straffas.

Borde inte någon på ett departement, på en myndighet eller i ett politiskt parti ha vaknat nu och insett stolligheterna? Ett parti som vi med våra sedan länge fastställda värdegrunder fortfarande kan lägga en röst på i kommande riksdagsval.

Pojkar skall inte bli flickor, pojkar skall bli män!

Vad skapar våldtäktsmän? Är det en manlighetsnorm som finns inom maskuliniteten som gör alla män till potentiella våldtäktsmän. Med mig (alltså den som läser här) som enda undantag eller den enda som bibringats medvetenhet om det hela?

Eller är det vissa predestinerade olycksfåglar som bara råkar begå våldtäkter när de kommer åt utan för den skull representera gruppen alla män?

Eller möjligen, kan det vara personer som på ett eller annat sätt befinner sig i ett utanförskap utan möjlighet att avläsa de koder som det sociala livet innefattar? Människor som saknar den kunskap, erfarenhet och, för all del, empati som vi förväntar oss av dem.

Om det sista alternativet är det som vi bedömer som troligast, vari består bristerna, hur har de åstadkommits? Varifrån borde denna sociala kunskap, som det så tydligt brister i, ha kommit ifrån? Kan man påstå att den borde ha kommit från omgivningen i form av vuxna, föräldrar först och främst men även vuxenomgivningen i allmänhet och i skolan i synnerhet? Men eftersom det finns många som inte vill vara vuxna i skolan, lärare som hellre vill vara kompisar med sina elever än vuxna förebilder så missar skolan kapitalt i sin värdegrundande process. I stället utgör kompisar, äldre kamrater och ett tvivelaktig internetsamfund det enda egentliga värdegrundsunderlaget. Helt utan att ifrågasättas!

Är detta i så fall ett manlighetsproblem? Ja i allra högsta grad, eftersom de unga pojkarna vill ha starka förebilder att ta efter och efterlikna. Eftersom skolan så grovt misslyckats i sin uppgift att lära in socialt beteende och att föräldrar är så villiga att lämna över allt ansvar till någon annan, så ser det ut som det gör. Gudskelov gäller detta inte alla skolor och inte alla föräldrar men tillräckligt många för att det skall skapa problem. Men lösningen är inte att göra pojkar till flickor eftersom pojkar skall bli män. Med rätt förebilder och med en värdegrund som är stabil och inhämtad från en vuxen omvärld så är det fullt möjligt.

Intressant om detta kan ni läsa i AVFM här.

Post Navigation