snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “misandri”

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Lite politik så här på eftermiddan.

Triangulering, ordets magiska kraft, sno en idé lansera den som din och du får motståndarens följare att lämna för att följa dig. Lyckosamma stölder kan tyckas.

I politiken resulterar oskicket i en röra av åsikter som inte skiljer sig åt nämnvärt. Alla är arbetarpartier, alla värnar skolan och omsorgen och alla är feminister. Det finns en liten detalj som skiljer åsikterna åt och som vi som valkår kan märka av ibland. Det är en marginell skillnad på de som anser att skatterna skall höjas för att lösa alla problem och de som tycker att skatter aldrig löser några problem. Skillnaden är inte större än att vi har bland världens högsta skatter hur som helst.

Men ingen skulle tänka sig att från höger ropa på förstatligande eller höjda kapitalskatter eller något annat populistiskt för att sno röster från vänstern. Eller för den delen ropa på och få igång en debatt om invandring för att sno röster från sverigedemokraterna heller.

Nä, men då det gäller att sätta åt manligheten eller maskuliniteten vare sig det gäller påhittade strukturer och kulturer eller vad gäller småpojkars problem i skolan med att de får skylla sig själv alternativt bli som flickor. Ja då springer politikerna benen av sig för att bli värst, uttala sig mest nedsättande och föreslå åtgärder mot 98% av manligheten för att få bukt med 2% med avarter. (I denna tanke stannar jag upp med en reflektion, kan det finnas 2% kvinnor som utgör hot eller fara för andra? Ja visst finns det sådana till uppskattningsvis 2%. Skillnaden är att dessas tillkortakommanden till allra största delen, cirka 100%, kan skyllas på patriarkala strukturer.)

Jisses vad man kan prestera i indignation och med övertygelse visa att man vill längst, vill vara den som driver repressionen till det yttersta och inte tänker ge sig förrän alla platser är tagna av kvinnor. En beta åt alla män. Och inte kommer man undan för att man är hemlös och ligger i rännstenen. Priviligierna får man vara snäll att hålla reda på ändå! De enda som kommer undan är det jämförelsevis stora antalet män som tar livet av sig. De har sig själva att skylla, i alla fall kan man med trygghet skylla på patriarkala strukturer eftersom det alltid är rätt.

Överlägsna i sin strategi att triangulera och verkligen visa sig värre är Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet. Deras snack om patriarkat, pojkars antipluggkultur, strukturell sexism, löneskillnader* mellan könen, ensidigt om mäns våld mot kvinnor är allt snott från radikalfeminister som i Feministiskt Initiativ. Det finns ingen verklighetsanknytning som man kan hänvisa till utan den radikala inställningen får väl skyllas på ett ointresse för vanligt folks vilja och önskningar. Man avser sno väljare från (F!) genom att utveckla samma dogmatiska politiska uttryck som dem. Inte genom att argumentera mot dem och visa att de har fel utan genom att göra samma sak som dem fast värre! Jag tror inte folkpartiet kallar sig för ett liberalt parti längre, de skulle skämmas om de så gjorde.

Denna mentala kollaps fortgår och man kan tänka sig om man skulle vidta samma strategiska åtgärder vid alla strider om röster? Skulle då Vänsterpartiets idéer kopieras och förvärras för att kallas liberala i avsikt att ta röster direkt från dem? Nä man lägger fram en egen vision som bygger på de principer som väljarna förväntar sig av till exempel ett liberalt parti. Självklart tycker nog de flesta. Men varför i hela friden håller man på som Olsson och Arnholm i (Fp)?

Var kan man finna de politiker som rakryggat tar en diskussion med (F!)? Om de faktiska omständigheterna som driver misandrin till ständigt nya höjder? Om strukturer, om mansfrågor ur ett mansperspektiv utan att för den skull glömma driva de viktiga kvinnofrågor som det i grunden handlar om. Politiker som kan visa en vision om ett jämställt samhälle utan sexistiskt förtryck, där genus är av underordnad betydelse och varje människa får leva efter egna val och önskningar utan restriktioner och där av vissa uppfattade skevheter inte kompenseras med förtryck av någon annan av något som helst skäl. Där var och en kan få möjligheten att leva sitt liv utan att kräva att samhället skall fixa allt.

Vem tar diskussionen?

*De flesta vet att det är intjäningen som skiljer och inte lönen. Intjäningen beror till stor del på egna val. Men inte Olsson och inte Arnholm.

Jills Veranda recenseras.

Ni kanske har uppmärksammat att jag vid tillfälle här på bloggen har recenserat olika företeelser. Jag har blivit engagerad och velat dela med mig av engagemanget. Nu såg jag Jills veranda på SVT-play i går. Ni vet detta medium som låter oss se godbitarna i efterhand. Som Jills veranda till exempel.

Programmet skall sändas i sex avsnitt och tre har visats hittills. Jag har sett två av dessa tre, ett av dem har jag undvikit.

Det första programmet var en riktig chicken skin provider. Fantastiska Jill (med lite underdrift) hade Titiyo som gäst. Titiyo är även hon en av mina stora favoriter, hon ingår i den kanon som jag upprättat i andanom. Jag kan berätta att i denna kanon ingår även verk av Verdi, Rossini, Mozart och andra mindre kända aktörer.

Om man har en favorit som Jill medverkande i ett program tillsammans med ytterligare en favorit så tänker man att det borde bli dubbelt så bra. Det blir det inte. Det blir fem gånger så bra! Underbart.

Titiyo letar upp originalsångerskan till ”Color him father”, Linda Martell. Svårigheten med att finna henne fick mig att tänka på någon som slagit i samhällets botten. Så var det absolut inte, utan vi fick se en före detta artist i full vigör. Titiyo fick till och med henne att sjunga med i en spontan duett av låten. Underbart! Tilläggas bör att Linda Martell (född Thelma Bynem 1941) dessutom är den första afroamerikanska kvinnliga artist som fått sjunga på Grand Ole Opry, countrymusikens heligaste tempel. Detta hände 1969,

När sedan Jill och Titiyo tillsammans sjöng ”Color him father” med full sing-a-long på den lokala baren, ja då gick lyckan i topp! Ett fantastiskt program. Se det!

Nästa program jag såg var med gästen Skizz. Jag har ingen aning om vem Skizz är men läser mig till att han är rappare  och heter Rikard Bizzi. Fastän både Hip-Hop och Rap intresserar mig mycket som konstform, står jag långt utanför själva miljön. Jag har väldigt dålig koll på vilka artisterna är. Men som sagt, jag gillar konstformen.

I programmet besöker Skizz en Trailer Park där människor bor i så kallade mobile homes. Ofta under fattiga omständigheter. Skizz blir bekant med ett par där hon är metal rocker och han är country fan. Hon är dessutom före detta tung drogmissbrukare och det har påverkat henne. De har barn och mannen, country-fantasten, älskar sin kvinna högt. Han har dessutom en favoritlåt, ”Crazy Woman”, som han gärna vill spela för sin hustru. Texten beskriver deras förhållande, säger han. Han spelar den också men får inte henne att lyssna på texten ordentligt eftersom country inte är hennes musik.

Skizz berättar för Jill om detta och det är inte så förvånande vad hon föreslår, eller hur? De tränar och övar och far sedan ut till denna trailer park där de gör ett underbart framträdande inför familjen. Vi har redan fått se hur respekten och kärleken inom familjen flödar, hur barnen uttrycker stor trygghet men denna avslutning toppar ändå allt. Vilket fantastiskt klimax.

Vi har under programmets gång även fått lära oss en del om Skizz. Han är feminist och berättar också kort om varför. För mig tar inte detta bort någonting av den positiva känsla jag har efter programmet. Det bara konstateras och det är okey.

Det tredje programmet, det andra i ordningen, har jag inte sett. Jag har undvikit att se det medvetet. Det finns annat som känns viktigare. Orsaken är att Jills gäst var Kakan Hermansson. Hon beskriver sig också som feminist och det är hon säkert. Jag har tagit del av saker hon skrivit på Twitter och i Nöjesguiden. Kakan Hermansson företräder en feminism som vill konfrontera normer och framförallt normer som innehåller spår av män. Det är väl inte mycket att protestera emot om det inte varit för att hon har media som plattform att sprida sitt hat på. Hon skriver i Nöjesguiden och är programledare i radio. Det finns knappast någon anledning för henne att känna diskriminering eller hat.  Men hon anser sig ha anledning att i stora doser delge oss av sin misandri. Men det har vi förmodligen förtjänat, vi gammaldags normkramare.

Är det någon som  såg programmet med Kakan? Beskriv gärna om ni tyckte det var bra och varför jag bör se det så gör jag kanske det!

 

Top of the Lake, en patriarkal recension.

Såg ni Top of the Lake? Den mycket omtalade serien från New Zealand gjord av  Jane Campion och Gerard Lee. Jag har redan bestämt mig för att följa denna högintressanta serie med sitt fantastiska persongalleri och inte minst helt bedövande sceneri. Det är inget snack om att den natur vari handlingen utspelas väcker äventyrskänslor i även den mest vankelmodiga och harhjärtade. Natursceneriet är så vackert skildrat så man kan titta på detta enbart och glömma intrigen. Nästan!

Kvinnorna i det kollektiv som skildras har jag växt upp med. Kvinnor som den som gestaltas av fantastiska Holly Hunter exempelvis, hade jag två av under min uppväxt. De förmedlade trygghet och stabilitet och dessa båda var de som man frågade om man ville ha svar som naturligt aldrig ifrågasattes. Kolla den enorma auktoritet som illuminerar denna person i serien. Kolla även de övriga kvinnorna i kollektivet, deras undfallenhet, deras duckande och deras vilja att vara till lags.

Till detta kollektiv anländer en tolvårig flicka. Hon är gravid, uppenbart med sin egen far, men ändå stark och som det verkar okuvlig. Vi har alltså här två starka kvinnor, en matriark och hennes discipel. Övriga kvinnor framställs som våp i detta kollektiv, obeslutsamma hierarkiskt styrda våp. Skall man möjligen förstå att de tröttnat på att underordna sig svin till män, brutit upp och sökt sig till någon annan auktoritet att underordnas? Kanske!

Det finns ytterligare en stark kvinna i serien. En polis som åtagit sig fallet med den tolvåriga gravida flickan. Också en karaktär med styrka och vilja men som saknar auktoritet. Det skall man ju i och för sig göra om man är freshman och inte än fått möjlighet att visa sin kompetens. Det kommer att ske, så säkert så! Denna polis, denna kvinna har jag träffat åtskilliga under min yrkeskarriär, dels de som har självkänsla och på väg i karriären såväl som de som etablerat sig i denna med stor auktoritet. Jag känner igen mig i alla fall.

Jag har aldrig varit i New Zealand. Jag har sett några filmer och läst någon bok av personer därifrån men kan säga att mitt kunnande om öarna och dess kultur är inget jag kan något särskilt om. Att det, emellertid, skull vara fullt av bufflar till män, känslokalla idioter som inte gör annat än jävlas med kvinnorna i serien, har jag svårt att tro. Otrevliga och tölpiga är de. Inte en enda sympatisk man hitintills. De kommer kanske? Jag glömde en man som tydligt visar drag av mänsklighet, jag tror han är flickans halvbror, han utgör enda undantaget hittills i serien.

Jag minns förresten en föreståndare för ett kasino i USA som jag arbetade med och kände under ett par år när jag var där. Han var från New Zealand och var inget patriarkalt svin. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Men han var kanske undantaget?

Om det inte vore för galleriet av kvinnliga roller, även om en del av dem skall framstå som förtryckta, så skulle jag påstå att serien var extremfeministisk i sin syn på män och att man gör att försök att plantera misandri i åskådarna. Min känsla av igenkännande när jag ser kvinnorna i serien, kvinnor med självkänsla och status som klart uppfattas av omgivningen! Klart skild från de hysteriska, gnällande, manshatande feminister som mestadels består av unga kvinnor som ännu aldrig prövats till någonting mer än möjligen att få sitta och tycka misandriskt i något puerilt radioprogram. Ett fåtal visserligen, men tyvärr bland feminister en extremt högljudd och dominerande typ.

Om det inte varit för Det. Griffin (Elisabeth Moss), Tui (Jaqueline Joe) eller GJ (Holly Hunter) gestaltade karaktärer så hade jag aldrig velat se fortsättningen. Dessutom får vi hoppas att synen på män i serien förändras och att Johnno (Thomas M. Wright) räddar denna tilltro!

Post Navigation