snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Noam Chomsky”

Postmodernism for Dummies #4

Ni som läst här på bloggen kan inte ha undvikit att konstatera att jag är väldigt kritisk till de uttryck som vissa humanister tar till. Alltså några av dem som läst humaniora och har akademiska poäng i filosofi. De uttryck jag är mest emot är när dessa förnumstiga herrar, (ja herrar!) kritiserar all annan kunskap som inte innefattar den de själva är rustade med, som nonsens och utan värde. Deras uppfattning i sakfrågor stöder sig i argument som, ”läs på”. Precis som om alla skulle dra samma slutsatser om de bara läser samma sak.

Baloney!

I första hand har jag i min kritik mot de postmodernistiska strömningarna vänt mig mot den del som antagit en rent föraktfull hållning inför kunskap. Framförallt inför den kunskap som kan erhållas inom de naturvetenskapliga ämnesområdena. Jag har läst ledande skribenter förfäkta iden att matematik är ett ämne som ingen har någon nytta av eftersom dessa herrar, (återigen herrar!) inte själv kunnat finna någon tillämpning. Min reaktion på ett sådant synsätt har varit, men herredumilde, har ni aldrig flugit i flygplan? Eller kört över en bro? Skrivit något på en PC? Detta utan att förstå att dessa företeelser, flygplan, broar, PC med mera, är direkta resultat av tillämpad matematik. Hrm – Ingen nytta av matematik?

Nu skall alla veta att det är inte de lärda i humaniora som jag tänker kritisera, inte heller de som kallar sig postmodernister utan de som med sin pompösa inställning till sig själv och till sina kunskaper diskvalificerar andra genom att med råge överträffa kriterierna i förra stycket.

Jag har inte kunskapen att kritisera dessa akademiskt skolade filosofer utifrån filosofiska ståndpunkter, utan enbart på den effekt de lägger på debatten. Jag följde en debatt på twitter häromdagen som gällde Stephen R.C. Hicks kritik av postmodernismen. Debatten ”vanns” av den som kunde visa att Immanuel Kants filosofiska lära var helt påläst och förstådd. Att Hicks dessutom ”avslöjas” som Randian (Ayn Rand!) ingick i poängräkningen samtidigt som det dessutom avgjorde det som ointressant att läsa honom. Debattören utsåg sig själv som vinnare i ”debatten”. Alltså, en diskussion om postmodernismen och dess eventuellt skadliga avarter mynnade ut i en batalj om vem som kunde mest och bäst Immanuel Kant. Jag förstår den akademiska spänningen i detta och kan tänka mig en sådan verklighetsfrånvänd diskussion på en akademisk middag eller i en aula. Men förövrigt kan jag inte se hur det skulle kunna påverka utvecklingen av samhället. Och framförallt, i förhållande till kritiken av postmodernismen som enbart trams!

Själv läser jag helst intressanta redogörelser skrivna av naturvetare som Richard Dawkins (de biologiska skrifterna främst), Stephen Hawking, Christopher Hitchens (antiteism!) och nu läser jag Alan Sokal.  Beyond the Hoax, av den sistnämnde, beskriver den text som han fick publicerad i den postmodernistiska tidskriften ”Social Text”. Texten är avsiktlig mumbo jumbo och betyder absolut ingenting, Detta avslöjas väldigt enkelt med ledning av vissa textavsnitt och av den som är väldigt kunnig i fysik och matematik. Tidskriftens läsare, de postmodernistiska filosoferna hade däremot inga invändningar eftersom texten var snarlik de obegripligheter som de själva brukar producera. Boken Beyond the Hoax innehåller annotationer på vänstersidan och artikeln ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” på den högra. Utan dessa annotationer hade det inte varit meningsfullt för mig att försöka läsa artikeln och annotationerna gör det både begripligt och underhållande.

En stor del av Sokals kritik utgörs av den terminologa förvirringen som uppstår då postmodernisterna knycker uttryck från fysiken eller matematiken och ger dem helt annan betydelse men presenterar dem i diskussioner som om det vore samma sak. Detta lurar ju ingen i det naturvetenskapliga lägret men alldeles för många i humanioran. Och i politiken!

Det är nästan som om det finns en vilja att säga, inget behöver vi lära oss, kunskap är relativt, se bara hur lätt man avfärdar fysik och matematik. Ren lättja alltså, att vetenskaplig teori bygger på sociala konventioner. Eller som Alan Sokal själv säger:

”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”  

Eller varför inte citera en annan av mina favoriter lingvisten och professorn Noam Chomsky:

Vänsterintellektuella deltog aktivt i arbetarklassens inlevda och reella kultur. Någon försökte kompensera den klasskodning som funnits inom kulturens institutioner genom att skapa program för arbetarklassens utbildning eller att genom att skriva populärt säljande böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen för att intressera allmänheten. Då är det anmärkningsvärt att deras motsvarande vänsteranhängare idag oftast försöker beröva arbetarklassen denna verktygsuppsättning för emancipation, med hänvisning till att ”the project of the Enlightment” är dött, och att vi måste överge illusionen om vetenskaplighet och rationalitet – ett meddelande som kommer att glädja hjärtat hos de mäktiga, överförtjusta över att kunna monopolisera dessa instrument för sitt eget bruk” (Min Översättning.)

Detta citat av Noam Chomsky är mycket tänkvärt. Det är för övrigt det mesta han sagt! Man kan undra vad som får den kulturella eliten att villja sprida denna misinformation och rent ut sagt grova lögner!

Mer av Noam Chomsky här.

Människor med maktaspirationer har som en intuitiv funktion som säger att folk är lättast att ha makt över om man inger dem skräck! Det allra enklaste och kanske mest beprövade är att bygga upp ett repressivt samhälle. Att genom förtäckta hot få människor att anta de beslut som makten genomför för dem. Ifrågasättande och/eller sjösättande av annan åsikt vet den maktpåverkade undersåten kan vara skadligt och till och med dödligt. undersåten gillar därför läget i ljuset men bildar celler i mörkret. Celler som makten gör allt för att krossa.

En annan skräckmetod är att det finns ett yttre hot, ett yttre hot som är så farligt så att undersåtar helt enkelt av fri vilja tyder sig till makten för skydd. De som inte uppfattar hoten som reella utan som propagandaspöken behandlas med smutskastnings-, utfrysnings- och mobbningsmetoder. Ungefär som vid den repressiva metoden.

Metoden kan inte fungera om man har välinformerade och kunniga undersåtar. De skulle omedelbart och i stor omfattning genomskåda bluffen. Och det är nu som en del postmodernistiska uttryck kommer in. Med argument som innehåller fraser såsom, ”en enig forskarkår”, ”samstämmig forskning” och ”Läs På” tystas redan från början den begåvade fast svagt beläste tvivlaren. Manegen är krattad för introduktion av fullständigt disparata läror.  Läs igen Noam Chomsky ovan, så förstår ni vad jag menar.

Problemet utgörs alltså inte av vad postmodernismen står för utan vad den för med sig i släptåg. Det är de förtäckta men ack så tydliga maktambitionerna som är problemet. Genom att spela på befolkningens okunnighet och dess vilja att ta åt sig skrämmande hot kan man genom den alltigenom postmoderna genusvetenskapen påvisa sanningar som inte har någon relevans utifrån en testad teori utan snarare ur en ideologisk proklamation.

Södertörns högskola gör följande presentation av sin genusvetenskap nu 2014;

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

Läs gärna den beskrivning som finns på Wikipedia, hur genusvetenskapen tillkommit med grunden i feministisk teori, om de nu inte är samma sak. Studera också den banbrytande och underliggande litteratur som utgör grund för genusvetenskapliga studier. Gör er egen bedömning. Skall denna vetenskap få implementeras på förskolan eller på utbildningar i stort? Skall denna vetenskap ligga till grund för familjepolitiken? Skall den få impregnera alla samhällsfunktioner. Skall vi skrota framkomlig cancerforskning och i stället kasta pengar på genusperspektiv vad gäller snöskottning och familjeangelägenheter. Man skulle kunna tro att det finns valmöjligheter men det finns inte om man inte menar SD. Och det är inget alternativ för mig.

Det är inte fråga om jämlikhet eller maktfördelning som många av oss kämpar för, det är ett oförblommat sätt att tillskansa sig makt, all makt. Applåderna haglar från dem som får vara med och det utan någon annan synlig begåvning än förmågan att hålla med. De kan lyftas till obeskrivliga höjder genom otroligt pladdrande och oresonligt hat. Ett hat som ofta beskrivs som ironi eller skämt. Mannen som säljer Aluma/Faktum hånas för att han inte förstår skämtet och han liksom alla andra får skylla sig själv i sin privilegierade maktposition. Fjortisarna skrattar så de gråter samtidigt som de gråter för att ingen vill ha dem som programledare i stället för Filip och Fredrik. Som ju egentligen enligt den rätta tron bör ”ta ett steg tillbaka”.

Har ni märkt att de ytterst ömkansvärda opportunisterna har slutat kväda om ”ta ett steg tillbaka”. De hade tyvärr inte begåvningen att inse att detta krav skulle först och främst gälla dem själva!

Att tjäna på tingens ordning kallas normalt för medlöperi eller opportunism. Att mobba andra, kalla dem för saker ingår i opportunistens jobb och det är många som helt ofattbart ställer upp på detta.

En del av dessa kallar sig dessutom för liberaler vilket gör ordets mening obegriplig.

Ledsamt och beklagligt.

Annonser

Postmodernism för dummies #2

På mitt nattduksbord har en tid legat en supertegelsten med titeln ”Blod och Jord” skriven av professorn i historia Ben Kiernan. I de nästan 800 sidorna ingår massvis med sidor fyllda av referenser och noter. Men det blir ändå en ansenlig mängd att läsa sig igenom. Jag kan också tycka att boken inte är särskilt spännande eftersom temat återkommer i princip likadant överallt. Ett folk, i alla fall dess härskare, behöver mer utrymme och  rikedom. Ett annat folk står i vägen och låter sig inte eller tillåts inte integreras eller underkastas. Man genomför då ett folkmord och löser problemet såtillvida. Man kan kanske gradera dessa folkmord men resultatet är detsamma överallt.

Att den vite västeuropeiske mannen skall ha stor skuld i genociderna, slaveriet och koloniseringen råder det inget tvivel om alls. Men att det bara är den vite mannen som är i skuld är emellertid en kraftigt överdriven politisk villfarelse. Genocidal verksamhet har nämligen utövats i alla tider och på alla bebodda kontinenter. Att peka finger är ett postmodernt ignorant sätt att skapa verksamhet för okunnigheten. Detta visas i just denna nämnda bok och jag undrar vem som har dumheten att bestrida sanningen i den utan att kompromettera postmodernismen ytterligare?

En annan orsak till att jag lämnar boken är följande intervju med Anna Hedenmo i Magasinet Neo. Det är Paulina Neuding som ställer frågorna och Anna Hedenmo visar med tydlighet med sin egen person att det finns seriösa journalister som hämtar intryck och åsikter utanför den egna vän- och kollegiekretsen. Dessutom utan den uppenbara ängslighet som gör ensidigheten, för att inte säga enfalden, inom journalistiken till ett demokratiproblem.

Anna Hedenmo nämner för Paulina Neuding i Magasinet Neo Nr 2 2014. ”Vad då folkstorm? Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm”. Detta med tanke på rubriken i Agenda, Hur mycket invandring tål Sverige? Reaktionen förstår vi kom från journalister och media.

Jag undrar, vems röst företräder de?  Journalisterna alltså, de som ondgjorde sig så över Agendas rubriksättning?

Sedan hände ytterligare en sak som fick mig att sätta kaffet i halsen! Susanna Birgersson, ytterligare en journalist som inte behöver se vindflöjeln på Södermalm för att yttra sig, skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok skriven av Stephen R C Hicks Ph. D. vid Rockford University. Boken har titeln ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault”

Så gör man nog inte i ett feministiskt klimat. Inte om man är kvinna i alla fall. Det verkar som om att de enda kvinnor som duger är de som lugnt säger samma saker som och engagerar sig i maskulinitetskritiken eller de som snällt sitter i ett hörn och låter sig förtryckas av patriarkatet. Att ha en egen mening i frågor som alla vet svaret på går inte för sig eller att ge kritik åt någonting som används för att gömma undan fördumningen. En hel del stoffiler gick i taket.

N.B. vi pratar inte om postmodernismen som kulturell och filosofisk rörelse. Om man applicerar postmodernismen på konst, arkitektur och kultur i stort så finns mycket lite att kritisera. Det är när man går utanför denna ram och applicerar sitt tankegods på politiken och vetenskapen, alltså den vetenskapen som förser oss med vårt dagliga och världsliga behov, naturvetenskapen som det går illa. Men vi är i vardagslag inlindade i stollerierna, dels i kulturelitens dödskramande av skräckslagna politiska ledare och så förvisso den besynnerliga genusvetenskapen som lägger sig som ett paralyserande täcke på andra discipliner.

Självklart kan de självutnämnda moraliska väktarna på sina upphöjda plattformar på kulturredaktionerna inte tillåta det! Bland annat Mattias Irving, skribent på Seglora Smedja, avfärdade Birgerssons anmälan som strunt. (Jag kommer inte ihåg exakt uttryck men ett avfärdande.) Det framgår sedan ur twitterdiskussionen att Irving inte vet vem Stephen Hicks är. Och utan att ha läst boken avfärdas han också med det faktum att Hicks är involverad i Ayn Rand och The Atlas Society. Objectivism och individualism är ledorden i denna liberala filosofi alltså fullständigt apart från den kollektivism som förespråkas av de postmodernister som besätter i stort sett alla kulturella stolar i Sverige.

För att tillräckligt ta avstånd så tar Irving i med riktig rappakalja genom att hänvisa till Immanuel Kant och till (sin) position som professionell filosof. Han får stöd från andra mindre begåvade gaphalsar som Kawa Zolfagary men det behöver man bara notera utan att bry sig om.

Vi skall inte jaga eller peka ut postmodernister mer än de som på ett pompöst sätt sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen på människor för att visa hur man skall leva sitt liv.

Jag har lyssnat timmavis på lingvisten Noam Chomsky. Han är inte någon förebild annat än att han använder språket som indikator på makt eller om man så vill på förfall. Jag rekommenderar hans synpunkter och för att illustrera vad jag menar lägger jag här in ett citat av honom översatt av mig själv. Chomsky delar med sig av sin syn på traditionell vänster jämfört med modern vänster.

Vänsterintellektuella tog aktiv del av arbetarklassens kultur. En del försökte kompensera för klassynen som de kulturella institutionerna uppvisade genom att genomföra kunskapsprogram för arbetarklassen eller genom att skriva populära böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen just för allmänhetens bildning. Men besynnerligt nog, motsvarighetens vänster av idag försöker ofta beröva arbetarklassen denna typ eller dessa verktyg för emancipation eftersom ”upplysningsprojektet” [The project of Enlightement] är dött och att vi måste överge ”illusionen” om vetenskap och rationalitet” — ett meddelande som kommer att glädja makten som blir överförtjust för att kunna monopolisera verktygen för sitt eget behov!

De som inte förstod vad Chomsky menar, —– Ja, du milde!

Jag återkommer strax med en uppföljning av postmodernismen.

Läs gärna under tiden:

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

 

 

 

Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys.

Det förekommer just nu en diskussion i landet om huruvida vetenskapliga observationer skall betraktas de facto eller om de skall redovisas efter filtrering genom ideologiska filter. Man diskuterar också om det verkligen är rätt att låta massmedias redaktioner få lov att tolka och presentera dessa observationer innan de blivit ideologiskt prövade.

Många bloggare har på ett förtjänstfullt sätt ifrågasatt diskussionen. Bland många finns Ann-Marie Maukonen, Flying Martin, Susanna Varis, Toklandet, Bashflak, med flera som berör det och i genusdebatten.se har det diskuterats av både Erik och Ninni!

Försvar har publicerats av bland andra Charlotta Vainio som försvarar forskaren helt korrekt men som glömmer att kritiken, som jag ser det, egentligen riktar sig mot dem som anser att forskning och särdeles forskningens resultat måste spegla en överordnad ideologi eller förkastas! Detta borde vara diskursens ansats. Läs i Charlottas kommentarsfält mycket intressant av Chade, Bashflak och bloggerskan själv.

Och som vanligt är jag sist av alla med ett aktuellt ämne som alla andra redan traskat vidare från.

Frågan som man bör ställa är, skall ideologierna påverka vetenskapen eller skall vetenskapen påverka ideologierna? Hur det förhåller sig visar den diskussion som förevarit i detta ämne, men borde det inte vara tvärtom? Självklart borde det vara så! Tvärtom alltså! Vi har levt med en utveckling som har gjort att vi idag lever som vi gör, att vi kan producera ett överskott som används att finansiera det som inte själv bidrar till överskottets produktion. Så skall det vara och det är ingen som kan ifrågasätta detta system som vi alla i mer eller mindre full konsensus stöttar. Vi har kommit fram till denna situation genom vetenskaplig forskning som bestått av en blandning av naturvetenskap och filosofi. På något sätt har vi en obruten utvecklingslinje i vetenskaplig forskning från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein  och som fortsätter från Einstein och framåt, oftast betecknat som naturvetenskap men med starkt innehåll av både sekulär och religiös filosofi. Vi vet att det tidigare funnits ideologiskt betingad forskning som var ämnad att förse ledarna med politiskt initiativ och som alltid förkastats efterhand. Ett exempel är den genealogiska forskning som utfördes vid tiden för Renässansen och som var ämnad att stärka monarkernas historiska rätt att vara just monarker.

Listan på ideologiska vetenskaper eller vetenskaper som låter sig kapas för att verifiera och bekräfta en ideologis rätt att exklusivt få styra över massorna, är lång. Som exempel kan nämnas marxistisk forskning, rasbiologisk forskning, frenologisk forskning, nationalsocialistisk forskning och inte att förglömma den forskning som utföres av religiöst troende fundamentalister för att stärka sin makt över sina proselyter.

Gemensamt för denna forskning är att den är svår att kategorisera som naturvetenskaplig eftersom den inte bygger vidare på den röda tråd som spänner från antiken till nu. Därför kategoriseras den vanligen som en del av den humanistiska vetenskapens forskning vilket bland några få gör hela det humanistiska fältet suspekt. Tråkigt nog.

Emellertid finns det en annan fördömande åsikt, denna gång från humanistiskt håll och som riktas mot de naturvetenskapliga disciplinerna. Den utgår ifrån de postmodernistiska idéerna som dekonstruerar, problematiserar och dömer ut naturvetenskaplig forskning som patriarkal och förtryckande. Kulturrelativism och identitetspolitik ligger på den postmodernistiska åskådningen som pålägg på en macka. Den postmodernistiska inställningen infinner sig inom viss del av ideologin som försöker styra genusvetenskapen och den feminism som oftast citeras av okunniga och okritiska skribenter. En elitistisk föreställning som tror att Nietzsche och Focault har mer att tackas för bidrag till vårt välstånd än Newton och Einstein.

Det är egentligen här som mitt inlägg startar för nu kommer det roliga.

Noam Chomsky, den amerikanska vetenskapsmannen och stridbare debattören ni vet, uttrycker sig så här om postmodernistisk filosofi:

(Min översättning efter egen transkription av vad han säger i detta videoklipp.)

Mina kommentarer finns inom [square brackets].

”Vi har de där personerna (guys) på fysik- och matematikfakulteterna och de har alla sorters komplicerade teorier som vi naturligtvis inte kan förstå. Men de tycks förstå dem. Och de har principer och de drar komplicerade slutsatser ut ur dessa principer och de experimenterar och de kan se om det fungerar eller inte. Verkligen imponerande grejer. Så vill jag också vara! Så jag vill med ha en teori, i litteratur… i humaniora, du vet, litteraturkritik, antropologi och så. Det finns alltså ett fält som kallas teori där vi liksom fysikerna kan prata oförståeligt. De använder stora ord, vi skall använda stora ord. De drar långtgående slutsatser, vi skall dra långtgående slutsatser. Vi uttrycker oss bara så som de uttrycker sig och om de säger att, hallå, vi [fysiker och naturvetare] sysslar med riktig vetenskaplig forskning. Det gör inte ni! Det där är bara vit manlig, sexistisk, borgeoisin, vadsomhelst som är svar på det, hur är vi annorlunda än de? OK!

Den tanken är väldigt tilldragande!”

(översättning copyright)

En annan av mina favoriter som jag har läst mycket av är professorn i biologi och genetisk evolutionsteori, den rabiate ateisten Richard Dawkins vars oerhört underhållande uttalanden exemplifieras här nedan. Han ger sig på postmodernism och feminism i detta videoklipp som jag transkriberat och översatt:

”Och så finns det ju postmodernismen. Jag skall bara citera ett exempel. Jag tror det är en bokrecension av en fantastisk bok av Sokal och Bricmont. Sokal är den utmärkte fysiker som skrev den parodiska artikeln som lurade och förödmjukade alla postmodernister. Den feministiske filosofen Luce Irigaray är en av dem som får ett helt kapitel av Sokel och Bricmont  i en ´passage reminisce’ av en ökänd feminists beskrivning av Newtons Principia som en ´våldtäktsmanual’. Newtons Principia är en ‘våldtäktsmanual’ ! Irigaray påstår att E=MC^2 är en sexistisk ekvation. Varför? För att det privilegierar ljusets hastighet. Privilegierar är deras mest favoriserade ord vågar jag påstå att ni noterat. Det privilegierar ljusets hastighet framför andra hastigheter som är livsviktiga. Typisk liksom ´the school of thoughts examination’ är Irigarays tes om `fluid mechanics’ [flödesmekanik, jag är inte helt säker på om det ingår i ämnet hydrodynamik?]. Flöden, förstår ni, har blivit orättvist förbisedda av maskulin fysik, privilegier, fasta solida saker, Hennes [Irigaray] amerikanska talesperson,Cathryn Hales, gjorde misstaget och återgav Irigarays tankar i lättförståelig klartext. Äntligen har vi fått en någorlunda oskymd föreställning av kejsaren, och ja, han är naken.
Citat:
Privilegierandet av ‘solid overfluid mechanics’ och särskilt vetenskapens inkapabla sätt att handha turbulent flöde överhuvudtaget ger hon [Irigaray] orsak av att den associeras med feminitet. Därsom män har könsorgan som genomtränger och som blir styva har kvinnor öppningar som läcker menstruationsblod och vaginala vätskor. Utifrån detta perspektiv är det inte konstigt att vetenskapen inte lyckats åstadkomma en fungerande modell för turbolens. Problemet med turbulent flöde kan inte lösas eftersom föreställningen om flöden och kvinnor formulerats på så sätt att det nödvändigtvis utelämnar onämnda rester.
Slut på citat.
Man behöver inte vara fysiker för att lukta sig till den idiotiska absurditeten i denna typ av åsikter, tonen i den har tyvärr blivit alltför igenkännbar men det hjälper att ha Sokal och Bricmont till hands för att få oss att förstå varför turbulent flöde är ett så stort problem, nämligen att Navier-Stoke ekvationerna är mycket svårlösta! ”                                                                                                                                          
(översättning copyright)
Dessa uttalande av Chomsky och Dawkins innehåller en del kritik mot både postmodernism och feminism. Framföraltt den kombination dessa ibland uttrycker sig som. En av huvudpersonerna i kritiken är Alan Sokal som skrev artikeln med namnet ”Transgressing the Bounderies: Towards a Transformative Hermaneutics of Quantum Gravity” som publicerades i Social Text och som enligt Dawkins ovan ”left them with egg on their face”. Se not1 nedan.
Tänkvärda citat av Alan Sokal (översatta av mig).
”Varför gjorde jag det? Jag erkänner att jag är en oförvitlig gammal vänsterman som aldrig riktigt fattat hur dekonstruktion varit tänkt att hjälpa arbetarklassen. Dessutom är jag en konservativ gammal vetenskapsman som naivt tror att det existerar en extern värld vari det det existerar objektiva sanningar om världen och att det är mitt jobb att upptäcka några av dessa.”
och
”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    
not1 utdrag från Wikipedia om Alan David Sokal:

Sokal is best known to the general public for the Sokal Affair of 1996. Curious to see whether the then-non-peer-reviewed postmodern cultural studies journal Social Text (published by Duke University Press) would publish a submission which ”flattered the editors’ ideological preconceptions,” Sokal submitted a grand-sounding but completely nonsensical paper entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity.”[3][4]

The journal did in fact publish it, and soon thereafter Sokal then revealed that the article was a hoax in the journal Lingua Franca,[5] arguing that the left and social science would be better served by intellectual underpinnings based on reason. He replied to leftist and postmodernist criticism of the deception by saying that his motivation had been to ”defend the Left from a trendy segment of itself.”

The affair, together with Paul R. Gross and Norman Levitt‘s book Higher Superstition, can be considered to be a part of the so-called Science wars.

Sokal followed up by co-authoring the book Impostures Intellectuelles with Jean Bricmont in 1997 (published in English, a year later, as Fashionable Nonsense). The book accuses other academics of using scientific and mathematical terms incorrectly and criticizes proponents of the strong program for denying the value of truth. The book had mixed reviews, with some lauding the effort[6], some more reserved,[7][8] and others pointing out alleged inconsistencies and criticizing the authors for ignorance of the fields under attack and taking passages out of context.[9]

In 2008, Sokal revisited the Sokal affair and its implications in Beyond the Hoax.                                                                                                                                                                                                                                                                                                 not2 utdrag ur Wikipedia 

Luce Irigaray (born 3 May 1930) is a Belgian-born French feministphilosopherlinguistpsychoanalystsociologist and cultural theorist. She is best known for her works Speculum of the Other Woman (1974) and This Sex Which Is Not One (1977).

 

Alan Sokal and Jean Bricmont, in their book critiquing postmodern thought (Fashionable Nonsense, 1997), criticize Luce Irigaray on several grounds. In their view, she wrongly regards E=mc2 as a ”sexed equation” because she argues that ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”.[citation needed] They also take issue with the assertion that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics. In a review of Sokal and Bricmont’s book, Richard Dawkins[5] wrote that, ”You don’t have to be a physicist to smell out the daffy absurdity of this kind of argument (…), but it helps to have Sokal and Bricmont on hand to tell us the real reason why: turbulent flow is a hard problem (the Navier–Stokes equations are difficult to solve).”

 

Post Navigation