snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Oket”

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Annonser

Post Navigation