snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “okunnighet”

Hoten mot demokratin.

Personer som hänger sig åt politisk extremism finner anledning till detta i skäl som för många av oss andra är helt obegripliga.

Det kan vara för att kompisen gör det, eller flickvännen gör det, eller pojkvännen gör det.

Det kan vara för att hoppet om en bättre värld för sig själv, någon slags idealistisk utopi, hägrar. Detta gör det då försvarbart att förgöra, ordagrant, de som motsätter sig den för dem så självklara ordningen.

Sedan kan jag inte komma ifrån den anledning som med glimten i ögat, Magnus Uggla säger varför han drogs till att spela och framföra musik. ”För att få knulla och dricka brännvin”. På något sätt kan denna förklaring kännas mer relevant för rekryteringen.

Under alla omständigheter så finns det media som frotterar sig i händelserna som man rapporterar med stora rubriker. Senast idag rapporterar DN om nazister som värvar avhoppade eller uteslutna sverigedemokrater. Som det verkar med källhänvisning till Expo, en organisation som inte är särskilt balanserad i sina rapporter. Media rapporterar deras rön som om de vore oberoende experter. Men det finns värre!

Efter att ha bevittnat nazistiska manifestationer med fruktansvärda konsekvenser har media bestämt att nazismen utgör det största utomparlamentariska hotet i Sverige. Uppenbart med tydlig påtryckning av ”oberoende” organisationer.

Jag hävdar att den firmakultur, de huliganaktiviteter som vi kan iaktta vid olika idrottsevenemang, främst fotboll, är i analogisk mening ett mycket större hot mot demokratin. Anledningen är att denna huliganism är bra mycket frekventare än nazisternas ”attacker”. De märks mycket mer under ”slagsmålssäsongen”

Men, det finns ingen politisk underton i huliganismen. Det är bara personer som vill leva rövare och tillsammans med andra spöa upp tilltänkta och utsedda motståndare. Att det ingår medlemmar i firmorna som även är anslutna i extremistiska mer välorganiserade politiska ytterfraktioner är inte särskilt otänkbart. Målet är det samma, att ge motståndarna spö. Man har en ömsesidig inställning därvidlag.

Det som markant skiljer huliganerna från extremisterna är att de senare skapar dödsfiender i andra friställda läger. Nazisterna ger sig på invandrare och folk med icke-nordiskt utseende av rent rasistiska skäl. Extremisterna på vänsterkanten drar sig inte för att resa ut och trakassera överklassen, kapitalisterna i sina bostadsområden. Ett hat som är lika oresonligt vilket som.

Men vem är flest, vem skall vi vara mest rädda för? Inte för att träffa på oväntat på stan en kväll, eftersom jag inte tror att någon av dem* har för vana att spöa ”vanligt” folk hursomhelst. Det är inte denna fara som SÅPO bedömer när de säger vilken grupp som är största hotet mot demokratin. De anger den utomparlamentariska vänstern, alltså grupper som AFA och Röd Front. Nazisternas grupperingar är för obetydliga om man bortser från risken att bli utsatt för våld.

Den mest ansenliga och mest synliga gruppen torde vara huliganerna. Dessa har jag aldrig upplevt som ett hot mot demokratin. De vill ju inget annat än slåss! Det är med andra ord våldet som är den uppenbara risken. Här bör man inte stå i vägen i onödan, men något hot mot demokratin kan de inte anses vara.

Hotet mot demokratin utgörs ju inte av enbart risken att bli nedslagen. Eller egentligen inte alls. Hotet utgörs av påtryckningar och hot mot samhället, mot politiker, mot myndigheter, mot enskilda tjänstemän i akt och mening att därigenom få meningsmotståndare att förlora jobbet, motarbetas vid tillståndsgivning och till och med indoktrinering av barnen. Att få sin vilja genom helt enkelt. Detta är ju redan i full gång och det är INTE nazister som utgör det hotet. Inte heller huliganerna utan detta hot är redan etablerat och detta inser SÄPO. Men inte media som helt litar på information från Expo, Researchgruppen och den självutnämnde experten Henrik Arnstad.

Det finns idag ett angiverisystem som går ut på att meddela arbetsgivare om det finns oliktänkande anställda i deras organisation. Hotet mot arbetsgivaren är uppenbarligen så starkt att de anser sig nödvändigas att avskeda den anmälde. De är rädda för… ja vad då? Uthängning? Skvaller? Kundförluster? Något hotas de i alla fall med. Om inte annat så implicit.

Detta har idag resulterat i att många sansade debattörer på bloggar och andra sociala medier håller sig anonyma på grund av risken för repressalier eller mobbning av sig själv eller sina närstående.

Det, är ett mycket större hot mot demokratin!  Och redan satt i system!

Varför låter sig mediebevakningen styras så flagrant av organisationer och personer som inte på något sätt kan anses som oberoende eller neutrala.

Expo låter man ge underlag och anses som källa. Researchgruppen som består av personer gemensamma med AFA får göra analyser och betraktas som oberoende. Och sedan anlitar man urskillningslöst dessa källor utan att märka att det finns alternativ. Om och om igen.

Jag vet att man på medias redaktioner har listor på experter som skall tillfrågas då olika spörsmål dyker upp. Det kan vara politiska eller andra. Det är därför vi hör samma kommentarer från samma personer ideligen. Ett tag var tydligen Göran Greider den ende som kunde uttala sig. Men i gengäld måste han ha varit tacksam för han var expert på allt. Det finns andra exempel. De mest flagranta är Henrik Arnstad som anges vara expert på fascism. Han flödar inte över av förtroende precis. Det finns duktiga personer med bra mycket bättre insyn och bra mycket bättre analys än Arnstad. Men han står på listan och helt okritiskt väljer redaktionerna denne ”expert”.

När redaktionerna sedan väljer Researchgruppen för sin analys av politiska händelser är det jämförbart som om redaktionerna endast skulle citera Avpixlat när det gäller immigrations och invandringsfrågor.

Expo är väl i så fall den källa som kan anses vara minst partisk. Den är emellertid helt styrd av personer och organisationer på vänsterkanten och glömmer förvånansvärt ofta rapportering som rör dessa extremistiska rörelserna.

Att urvalet är som det är beror på att dessa rapporterande journalister på medias redaktioner inte själv letar upp experter. De har sina listor skapade ur någon åsiktsinriktning och okunnigheten gör att de inte klarar att ställa motfrågor eller klarar att ifrågasätta. Fritt fram alltså för den åsiktstyngda rapporteringen. Hade inte okunnigheten i vissa avseenden varit så ofantligt stor så hade jag påstått det vara en illvilligt iståndsatt nyhetskapning av pirater med vänster slagsida. Men bedömningen är nog att det bara är imbecillt. Dumhet och lathet går här hand i hand.

Kvalitetstänk hade gjort sig även i media, tänker jag!

På Genusdebatten har Dolf liknande resonemang: http://genusdebatten.se/nazistisk-pest-eller-feministisk-kolera/ 

*Rasister undantagna vilket ju av händelsen på Kroksbäck i Malmö i september 2013 visas vara andra än nazister!

Annonser

Helene Bergman – Med Svärtad Ögonskugga – En kommentar!

Under en veckas semester lyckades jag avverka och läsa två böcker, Helene Bergmans 
Med Svärtad Ögonskugga och Ludvig Rasmussons Åldersupproret. Båda behandlar på 
olika sätt det moderna svenska samhället som ensamt i världen underhåller och främjar
en attityd inom kultur, media och politik som hyllar ungdomlig, okunnig o oerfaren 
verksamhet som riktar sig till en ungdomlig, okunnig och oerfaren publik. 
Förutsättningen är alltså okunnighet och okunnighet förser oss det offentliga aningslöst
med!

Jag skall här hålla mig till en av dessa böcker, nämligen Med Svärtad Ögonskugga. 
Innan jag kommenterar den skall jag rekommendera er att läsa den. Anledningen är 
att den förmedlar en skildring av historien som tyvärr redan har kidnappats och 
förpassats ner i postmodernismens glupande svarta hål. Konsekvensen av 
historielösheten skildras skarpt i bokens del om feminism i nutid då egocentrism och
populism får styra. 

Mina följande rader är alltså kommentarer till boken inte citat ur den. Använda adjektiv 
och epitet är mina och inte nödvändigtvis hämtade ur densamma.

Fastän Helene Bergman (HB) skriver med utgångspunkt från ett feministiskt vänster-
 och framförallt ett kvinnligt perspektiv, känner jag igen mig i det hon skriver fastän 
mitt perspektiv varit liberalt och manligt. Mina omvärldserfarenheter överensstämmer 
med HBs mycket på grund av att vi är i samma ålder.
Boken är skriven i två tydliga avsnitt. Ett handlar om utvecklingen från HBs barndom
över 68-rörelsens influenser samt 70-talets frigörelsekamp. Det andra handlar om
verkligheten idag från 90-talet och fram till då boken skrevs. 

Det första är väldigt personligt och handlar om en ung kvinnas kamp för att komma in
på en arbetsmarknad där jämställdheten inte är självklar. Det handlar om feminism som
med stöd från män kämpade för kvinnors utveckling, om hur det var lite svajigt med 
solidariteten ibland och där egennyttan ibland var total liksom rädslan av att bli utfrusen. 

HB skriver om den politiska viljan att med Olof Palme i spetsen, stärka jämställdhets-
arbetet i offentligt liv och framförallt i arbetslivet. Jag var själv övertygad då på 
70- talet att om Sverige skulle uppleva en ekonomiskt fördelaktig utveckling och 
kunna bygga ut en välfärd för alla, så kunde inte halva befolkningen hållas utanför 
arbetslivet. Bland sossar och liberaler var nog detta en självklarhet, frågan var bara 
hur detta skulle presenteras. Till exempel infördes särbeskattning av äkta makar och 
barnomsorgen började byggas ut efter kommunernas ekonomiska förutsättningar. 
Tack vare kämpande feminister åstadkoms förbättringar men till skillnad från vad
en del tror idag så genomfördes reformerna med stor hjälp av män som insåg 
betydelsen av reformerna och inte så mycket i ett kompakt motstånd av ett patriarkat
som man då inte visste vad det var för något.

Innan jag hinner sakna att under fyra år på 70-talet så hade vi olika borgerliga 
regeringar, så skriver HB om regeringen Ola Ullsten (Fp) som fick riksdagen att
 antaga en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet! Man ser att mitten, sossar och
liberaler, stod för mycket av den progressivitet som idag vänstern försöker sno åt 
sig äran av. Vänstern bestod då av vänsterpartiet kommunisterna (VpK) som var ett
4%-parti (4,8% 1976) med odemokratiskt kommunistiska idéer och med stor 
splittring internt. Alla som studerat valresultat från tidigt 60-tal vet att Sverige haft 
en i stort sett 50/50 fördelning av sympatier för de för tillfället förevarande blocken. 
Att hålla kommunisterna på armlängds avstånd var en självklarhet för både Tage 
Erlander och för Olof Palme. Detta även om det fanns en  "vänster" inom 
socialdemokratin.

Man lyckades alltså att få ut kvinnorna i arbetslivet men man lyckades inte 
att förhindra att många kvinnor anställdes i yrken med låga löner och/eller 
låg status. 

Till detta skall läggas att sedan 40 år tillbaka har inget skett på den fronten, 
trots mångfaldiga låglönesatsningar av LO-förbunden. Den löneutveckling 
som varit, har tilldelats bland annat Byggnads och Metall. Man kan undra 
varför? Däremot har kvinnor kunnat ha en god karriärutveckling inom juridik,
medicin och journalistik, vilket HB är ett utmärkt exempel på. Men inte utan 
besvär som hon beskriver i boken. Besvär som har med bristande jämställdhet 
att göra eller i kombination med bristande solidaritet.

För att belysa den kolossala förändring som skedde sedan slutet på 60-talet, kan 
man erinra sig att det i mitten av detta årtionde fanns särskilda flickskolor med 
sjuårig utbildning som jämförelsevis på läroverken var 3 eller 4 årig, efter 
folkskolans klass 6 alltså, och som inte avsåg annat än att lära flickorna skriva 
maskin och sedan bli goda hustrur åt någon chef påkontor. Den sista flickskolan
lades ned 1974,

HB ger också prov på sina egna känslor, sympatier och passioner. Vad det är 
som triggar dessa. Mjukt och underhållande beskriver hon sitt sexliv, till en liten, 
liten del i alla fall. Atthon tänder på män som visar sig omtänksamma mot barn,
är ingen nyhet för raggande män. Att enbart detta skulle vara passionsgrundande
är naturligtvis inte sant. Men det är en bra start. Det finns män som till och med 
lånar en liten hund av sådana orsaker. Att omsorgen är selektiv vet vi, män som
kvinnor, men det hjälper inte, tricket är verksamt och fungerar med variation även
 idag. Jag har sett en twittrande, enligt egen utsago, radikalfeminist som beskrivit 
hur hon blivit fuktig när en man har uttryckt sig vara feminist. Sedan kan man undra
vad som gör denna omsorgsbit så attraktiv, genetik eller uppfostran?

Vad gäller kärlek, attraktion och passion så är den tyvärr inte jämnt fördelad. Vi 
som inte är fullständigt översköljda av detta får stå lite på sidan beundrande övriga.
 Men vad det gäller yrkesmässiga prestationer och deras värdering så kunde 
jämställdheten varit bättre, då och nu. HB beskriver hur de uteblivna hurraropen 
och gratulationerna vid succéer beskrev tidsandan, män accepterade att kvinnor 
kom ikapp men inte förbi. Propparna var ganska tydliga i våra föräldrars generation
 men syns fortfarande. HB beskriver motstånd hos männen och tystnad hos kvinnorna.
Så här långt kommen i boken börjar man undra, vad har hänt med journalisterna och 
vad har hänt med feministerna. Hur har utvecklingen kunnat gå från en disciplinerad
rörelse med kunskap till en egocentrerade opportunistisk rörelse som saknar all 
kunskap om tidigare skeenden och som dessutom kallt räknar med samma brist 
på kunskap i omgivningen. En tillbliven rörelse som förutom okunskap bygger på 
hat emot något. Om man frågar feminister idag vad de kämpar för tror jag inte man 
kan få ett svar däremot vad de kämpar emot. Att det finns män som ställer upp och 
gemensamt hatar andra män passar väldigt bra in i omsorgs-tänket. 

I boken tar HB upp senare tiders uppmärksammade händelser och beskriver dem. 
Man kan undra hur medie och det offentliga med gott samvete tillåter exempelvis
 det drev som resulterat i att Julian Assange sedan flera år tillbaka sitter i någon 
slags husarrest i London. Enbart på grund av radikalfeministiska idéer. Claes 
Borgström och Marianne Ny nämns i detta sammanhang.

Det starkaste att läsa i boken utgörs av det avsnitt som beskriver testning av 
mediciner förturist-diaré i Bangladesh. Stött av SIDA! Hur mörkläggning 
och personlig rädsla döljer sanningen. Detta har vad jag kan se ingen skuld
 i patriarkat och könsmaktsordning utan ren och skär ondska iklädd feministisk
 arrogans. Dessutom visar det hur en fristående sanningssökande journalist
bör arbeta.

För att inte tala om HBs beskrivning av (F!) och Gudrun Schymans fullständigt
vidriga attityd mot flickor och pojkar som luras till tvångsäktenskap eller till 
och med mördas. Denna arrogans för att hon och Maria Sveland skall sitta 
på sina upphöjda positioner och styra opinionen. 

Jag uppmanar alla att läsa boken och att komma till insikt att det finns en 
feminism som kan tas på allvar! En feminism som i sin kamp strävar efter
ett bättre samhälle för alla utan den hatretorik som idag strömmar från media,
krönikörer och sociala medier?

Som sagt läs den!

Post Navigation