snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Opportunism”

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Annonser

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Lite om slöjuppropet.

Efter några dagars diskussion i ämnet har man på olika media utanför huvudstaden mycket diversifierat haft en argumentation för och emot detta populistiska upprop. I SR, med hård anknytning till Södermalm, kan man på rad presentera debattörer som vill försvara kvinnors rätt att bära slöja, av vilken typ som helst. Burkha, niqab eller vad det vara månde. Att detta är en  individuell rättighet skall inte förnekas. Det är dessutom en rättighet som enskilda kvinnor skall bestämma över helt själva. En kvinna som bestämmer sig för att bära slöja gör kanske bara det. Alltså den synbara och påtagliga signalen att ”jag har slöja och det är min mänskliga rättighet att bära en sådan”.  Det är inget att diskutera, så är det helt enkelt. Eller?

Vi vet, eftersom det nyligen visats bilder på och hörts röster från kvinnor som lyckats ta sig ifrån den tvingande ordningen att bära slöja, att det fanns kvinnor som gladde sig att slippa trycket av konvenansen. En ordning som finns i vissa länder, Saudiarabien och Iran officiellt, i Pakistan med flera länder i praktiken. Varför gläds dessa flyktingar för att ha undkommit tvånget? Detta som anses som frivilligt i vår del av världen? Hur frivilligt är det i Tensta, Rinkeby eller Rosengård? I praktiken? Finns det en hundraprocentig frivillighet? En femtioprocentig? En tioprocentig? Finns det någon som känner sig tvingad? Tvingad av sina män? Av sin omgivning? Av sammanhanget de lever i? Vad är viktigast? Att vara accepterad i sitt sociala sammanhang eller att vara fullt anställningsbar utanför? För de flesta, helt utan hänsyn tagen till ursprung eller religion, gäller det första antagandet!

Det fanns i tidigare kristna generationer en mening, ”hon var tvungen att ta doket”, som yttrades och som betydde mer än just handlingen. Doket är alltså en huvudbonad som täcker hela huvudet förutom ansiktet. Tror ni att detta hade den enda implikationen att personen som yttrade det hade som enda önskan att dölja håret? Eller fanns det en större betydelse av att ”ta doket”? Innebörden var tydlig både för den som tog doket och för andra som bevittnade detta.

Jämförelsen gäller enbart att både dok och slöja har en innebörd som indikerar att personer med beklädnaden visar att de underkastar sig de konvenanser som traditionen bjuder. Att tro att det bara är ett klädesplagg är aningslöst och obegåvat.

Jag själv möter ofta i det samhälle jag bor, många kvinnor och flickor som bär slöja. Att de har rätt till detta utan att bli annorlunda behandlade på grund av slöjan är självklart för mig. Men att i en missriktad aktion stödja dem som av olika skäl påbjuder bärandet av slöja, oavsett om det anses frivilligt eller ej är helt främmande och borde vara det också för de kändisar som frotterat sig i uppmärksamheten såsom Gudrun Schyman, Veronica Palm eller Åsa Romson.

Vad driver dessa opportunister att vidta åtgärden att bära slöja, vem stödjer de? Vad protesterar de emot? Vet de själva detta? Javisst, de stöder godheten emot ondskan och det blir skönt för dem att motta beundrande blickar när de sitter med glorian höjd över hjässan i sitt eget kotteri! Kvinnan med slöjan blir därmed inget annat än verktyget för populism och röstfiske.

Är det bara slöjan som klädesplagg man försvarar eller är det hela den symboliken som bärandet av slöjan innebär? Menar dessa kvinnor i uppropet att de medan de har slöjan på sig också accepterar det förhållande som religionen påbjuder mellan en man och dennes hustrur och döttrar? Eller hur tänkte man? Inte alls vill jag påstå! Istället för en fullt acceptabel manifestation emot våld och rätten att ha religiösa symboler har man i stället legitimerat en religiös rätt att förtrycka kvinnor. Var det verkligen detta man hade i åtanke?

Vad man också tror sig åstadkomma är en rågång mot de invandrarfientliga sverigedemokraterna. Man kan tänka sig vilken åtgärd som helst för att försäkra sig om en sådan position. Jag vill nog tro att deras omsorg för personer med slöja och om vad som bärandet av slöja egentligen innebär är av underordnad betydelse i detta fall.

 

 

Jag hatar såna som du! – Fast inte dig, så du behöver inte ta åt dig!

Jag läser idag, 13 juli 2013, om det massiva hat som visas mellan olika grupper i samhället. Det visar sig att de båda grupperna befolkas av medborgare av olika sex och genus. Det ena hatet är oresonligt och bryter ut i irrelevanta uttryck och riktar sig enbart mot kvinnor. Det andra är relevant och försvarbart och riktar sig enbart mot män. Låter det konstigt? Följ med!

Damlandslaget i fotboll, av mig högst beundrat med sina världsstjärnor varav Pia Sundhage kanske är störst, gör en diskutabel insats mot Danmark i första EM matchen. Man missar de båda straffsparkar som man får sig tilldömda och detta är väl förmodligen i sammanhanget katastrofalt. De många kommentarerna har inte varit nådiga, både de på tidningarnas sportsidor såväl som de som återfinnes på de sociala medierna. Av de senare förevisas och retweetas en skärmdump som tagits just för ändamålet att visa vilket sexistiskt hat som finns. Skärmdumpen finns på @kwasbeb (Jack Werner) och kan ses här. Werner betitlar sidan ”svenska unga män med åsikter” vilket blir en någotsånär likadan som min rubrik ovan, fast något beskuren. Skärmdumpen består av ett ihopklippt urval av stolliga och ytterst sexistiska omdömen. Närmre räknat tio stycken av dem. Det finns säkert fler, miljoner av dem med samma sexistiska stil och mening, ett uttryck för hat mot kvinnor i allmänhet och damlandslaget i synnerhet. Man kan av förklarliga skäl inte ta med alla miljonerna av sexistiska tweets och FB-likes, men däremot kan man utan vidare anslå tonen att detta hat är utmärkande för ”svenska unga män” och kan därmed också förklara det relevanta och naturliga hatet mot alla män.

Anja Gatu, Sydsvenskans kunniga sportchef, gör något som fullständigt bryter mönstret för alla dessa uttalanden om de tio sexistiska hatbudskapen. Hon nämner att det är ”vissa” män som drivs av detta hat. Jag behöver inte känna mig skyldig för dessa tio tweets och det tackar jag för. Har månde Sydsvenskan antaget en ny policy vad gäller mäns kollektiva skuld eller var det ett olycksfall i arbetet kanske?

Nu är det dessutom så att kritiken mot damlandslagets insats har varit frän i de flesta sammanhang. Kritiken har framförts i tidningar och i etern. Har inte detta varit hatiskt eller är det bara de 10 tweetsen som skall uppmärksammas. Det konstiga är att det som uppvisas är 10 förfärligt sexistiska tweets som får representera åsikter hos en stor andel av befolkningen, det vill säga, alla män. Anja Gatu inskränker sig till vissa män, tack! Är dessa misogyna tweets värda den uppmärksamhet som egentligen svenska damlandslaget i fotboll borde ha? Säljer det lösnummer? Ja, vem vet? I vilket fall som helst är det en injektion för dem som antagit som sin uppgift att framföra det självklart relevanta och rättfärdigt goda hatet, misandrin!

Sedan läser jag en sida på genusdebatten.se, som vanligt med väl underbyggda kommentarer av hög kunskapsnivå. Kolla här och försök hitta något kvinnohat i kommentarerna. Ni kommer att i stor utsträckning i stället hitta välbelagda kommentarer med upplysningar som uppenbart har gått förlorade i den av ideologiskt propagande funktionsnedsatta omvärlden där sanning och fakta blivit underordnat tyckande och konsensuskrävande resonemang.

Nu är allt detta med berömmet till genusdebattens kommentatorer en sanning med brister varav en kan representeras av Axel Edgren som med rätta ger sig in i debatten. Han är naturligtvis välkommen, det är ju precis så en debatt skall se ut. Representanter från motsatta åsiktspoler skall delta. Det är detta som blir intressant för nu kommer det tunga artilleriet in med referenser och hänvisningar som borde kunna få vem som helst att ställa en fråga, i betydelsen ifrågasätta.

Nu gäller det hatet, det goda hatet och det onda hatet. Det onda hatet riktat mot kvinnor, misogynin, går inte att finna i kommentarsfältet. Det goda hatet låter sig representeras av Edgren som utan vidare låter förklara att han hatar antifeminister varvid en av kvinnorna i kommentarsfältet frågar honom vad hon gjort honom efter som han hatar henne? Edgren har inte fattat att han har hamnat i en öppen debatt där krav ställs på belägg och referenser och där man fritt ifrågasätter vilka påståenden som helst. Nä, han passar nog bättre i en konsensusdebatt där han kan få vara den som tycker mycket mer än någon annan fast ändå lika!

Glöm inte att följa @AxelEdgren på Twitter!

Gabriel Stille är också en man som sällar sig till det goda hatets upplysta män. Han kan förklara varför män är hatade, enkelt genom att bland annat hänvisa till SCUM-manifestet. Ja, se här i klippet:

Gabriel Stille

 

Av twittrandet förstår man att Gabriel Stille har lyckats lösa alla livets mysterier och kan utan redovisning av undersökningsmaterialet eller annat verifikat tycka hur klokt som helst. Han kan säkert bli mycket populär inom vissa kretsar, det kan till och med vara så att hans insikter måste framhållas i funktionen som utbildare. Lite opportunt kan tänkas, men, men!

Låt oss följa den understa tweeten med sin hänvisning till @niklasg lilla nattweet.

NiklasHellgren

 

Här ser man en sanningssägare till med rätt polaritet på sitt hat. Vad har hänt? Vad gör en man(?) så infernaliskt hatisk? Vad får en man att bli så hatisk mot män att han måste söka tröst genom att krypa ner till sin dotter? Jag känner mig verkligen vilse här, jag fattar inte vad det är för känslor han beskriver. Söka tröst hos sin dotter? Krypa ner till sin dotter? Hur är han funtad, eller är han full? Eller är det bara jag som stelnat till under och i det patriarkala förtrycket och anser att det är mer normalt att en dotter kryper ned till sin pappa för tröst än tvärtom. Om detta skulle behövas hur gör de då? Knäpper med fingrarna och swisch så är allt borta?

Och så tänker jag på Axel Edgren som varnar för att ”män kan råka begå våldtäkt”. Ett fullständigt bisarrt uttryck för misandri som jag tyckte då när jag först läste det. Men jag börjar förstå vad han menar.

Och kanske börjar jag också tycka att män är svin!

Hemma hos kommunister!

Jag är en dålig skribent med ynkligt liten produktion. Detta fast uppslagen regnar tätt som ett ösregn. Jag far hit och dit och till slut har aktualiteten försvunnit. Därför blir mina inlägg oftast generellt hållna och i högsta grad inaktuella. Detta trots Femenaktioner, Almedalshysterier, Snowdenavslöjanden, Egyptiska upproret, etc, etc!

Jag siktar in mig på de två ämnen jag anser mest bör ifrågasättas, det vill säga Feminism/Genusvetenskap och Kommunism. Egentligen är det stora bekymret det hopplöst atrofiska utbildningssystem som vi har i Sverige. Ett system som spottar ut sämre och sämre förberedda studenter vars kunskapsnivå sjunker för varje år som går och för varje tillskyndad hysterisk åtgärd som förblindade politiker låter sig övertalas att vidta. Det är belagt att det är pojkar som det går sämst för, men de får skylla sig själv och måste ändra sig och bli mer som flickor. Flickor är också förlorare och visar vid en internationell jämförelse kraftigt försämrade resultat. För flickor har man dock tänkt sig att sätta in stöd och hjälp eftersom de är utsatta för illvilliga strukturer. Detta förklarar våra världsmästare till pedagoger för de sju- åttaåriga elever som storögt gör allt för att förstå!

Läs Tanja Bergkvists högst intelligenta och roliga blogg som handlar om just detta! Förutom Tanja så läs även Mats Olsson på Tysta tankar som också har en del att säga om utbildningssystemet. Mats är emellertid själv en del av det och verkar mera subtil och modererad i sin kritik.

Det är alltså det svenska utbildningssystemet som oroar mest eftersom detta är tänkt att producera de fantasimänniskor som man föreställer sig skall befolka världens första helt homogent rena feministiska stat. Att detta har en tydlig likhet med den fantiserade och inte ens i teorin fungerande kommunistiska staten är lätt att se. Det är nämligen människor med en kommunistisk ideologi som är mest rabiata feminister. Många av de män som med frenesi på ett frustande sätt stöder feminismen är kommunistiska i sin politiska hållning. Att många ser vinning och avancemang i sin opportunism framstår både som solklart och obestridligt.

För mig är det helt obegripligt att den sittande regeringen inte har bättre förståelse för vad som sker. Att dessa liberaler, som de gärna vill kalla sig, inte ser den tydligt totalitära ideologin som visar sig. Feminismen tillåter inte kritik eller ifrågasättande och kallar sina meningsmotståndare för hatare. Man vill inget hellre än skapa lagar som förbjuder ifrågasättande och vill registrera meningsmotståndare. Låter det som gamla tiders Sovjetunionen eller inte för så länge sedan i DDR? Jamen såklart, det är ditåt man siktar. Och detta förstår inte regeringen. Vad är de rädda för? Att Feministisk initiativ skall ta röster från dem? Glöm det, Fi tar röster från V. Däremot får regeringens enögda politik väljare att skynda till SD. Det sistnämnda är emellertid inte ett alternativ i min värld!

Jag har ställt en fråga till Piratpartiets utbildningspolitiske talesman Erik Einarsson huruvida partiet stöder ”SOU 2009:64″ eller ” Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (Tack återigen Tanja Bergkvist!) Om jag får svar tänker jag delge er detta i ett inlägg. Jag uppmanar alla som har intresse att ställa frågan till det eller de parti som man intresserar sig för.

Tillbaka till ämnet. Detta skulle bli ett kort inlägg hade jag tänkt men det sprack redan där.

För att kunna ifrågasätta de som stöder kommunismen lade jag in en kommentar på Fanny Åströms blogg  som jag tycker ni bör ta del av. Se särskilt på kommentar 2 av John Park så förstår ni nog varför kommunism inte ens kan fungera i teorin! Jag upptäckte att Isak Gerson (@laxsill) mycket passande gjorde ett inlägg på sin blogg där han ifrågasatte liberalismen. Detta kommenterade jag också och bege er dit för att kolla. Med Gerson uppstod en liten dialog som avslutades med en kommentar från mig. Från Fanny kom inte ett knyst. Jag kan bara dra slutsatsen att för kommunismens ideologer liksom för feminismens skarpaste genier (Fanny Åström) finns inte tillräckligt med fasta argument för att klara av en diskussion. Kolla TV-sända debatter, man överröstar, pratar i munnen och använder härskartekniker långt innan man ger ett argument. I skrift nämner man helt enkelt något annat av ingen relevans alls och lämnar debatten när man märker att argumenten tryter. En baddare på denna teknik är Inti Chavéz Peréz som inte klarar av att argumentera alls om han känner sig det minsta ifrågasatt. Han kan avgöra en debatt med ”läs på!” eller ”jag tänker inte lägga tid på din utbildning!”. Härskartekniker? Tja!

Man kan inte vara liberal och förespråka totalitarism samtidigt. Det krockar så att säga. Feminismen är totalitär eftersom den förutsätter likriktning av åsikter och förbjuder oliktänkande! Det gör inte liberalismen.

Gör ett besök på dessa bloggar och visa er åsikt om deras idéer. Jag är säker på att våra argument mot de totalitära idéerna som finns både inom feminismen och inom kommunismen är både relevanta och förståeliga!

 

 

Vem är det som engagerar sig, m.m.? En uppföljning Nörmark vs. Björk.

Vem, tror ni, är det som engagerar sig i den debatt som pågår på medias kultursidor och på webben? Debatten som handlar om feminism, för och emot. Vem hittar denna debatt på ledarsidorna (en liten del finns där men huvudparten finns på kultursidorna) eller på familjesidorna eller på nöjen? Var kan man läsa om debatten i de många populära vetenskapliga tidskrifterna? Vad tror ni?

Och vem tusan läser kultursidorna för att inta åsikter från psykiskt labila tyckare?

Svar:

Endast skribenterna på konkurrenternas kulturredaktioner är min gissning. De skapar en debatt genom att ha samma åsikt, samma mening, fast lite ännu mera för att med emfas höja sig över populasen och de egna kollegerna. Fråga i umgänget, eller på stan hur folk tar del av denna debatt som handlar om saker som direkt påverkar exempelvis utbildningsväsendet. Man vet inte mer än att jämställdhet är bra, och att Uppdrag Granskning visat reportage hur ett politiskt manipulerat urval av debattörer utsatts för hot och hat. Och hur dessa får företräda ett helt fenomen som kallas för näthat. De som sett Uppdrag Granskning reagerar naturligtvis med avsky! Men de vet inte, de får inte reda på att det finns många av annan åsikt som hotas och hatas. Man visar inte exemplet med de två debattörer som ansåg sig tvungna att lämna debatten på grund av trakasserier, mobbing, hot och hat. Lämna debatten alltså, under upplevt tvång! Ur den förra kategorin är samtliga kvar, och bland dessa finns människor som uttryckte stor tillfredsställelse för de senares utmobbning.

Folk i gemen vet inte detta, inte på grund av totalt ointresse utan på grund av utelämnad information! Fråga runt. Jag tar med intresse del av resultatet av en sådan ställd rundfråga.

Och så skall man dessutom ställa sig frågan hur en journalist kan koka ihop följande smörja? Jo, Jens Liljestrand i Expressen Kultur. Liljestrand påstår att det finns en konsensus(censur) i svenska dagstidningar som hindrar publicering av visst material och skriver apropå detta:

”Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som ………….”

Liljestrand förefaller inte ha begåvning nog att ironisera. Då undrar man naturligtvis, är detta en miss i publiceringen? Skulle det verkligen komma till läsarnas kännedom att de inte är vuxna nog att få all information? Kan tänka att han vet, som jag konstaterade tidigare, att detta dravel bara läses av det kotteri som han själv strävar att vara en del av, och som besätter poster på övriga kulturredaktioner runt om i Sverige.

För att se detta i ett sammanhang så bör man också ta del av debatten i Danmark. I Danmark diskuteras det med kan ni tro! Men naturligtvis inte så fint och bra som i Sverige. De har tillåtet olika åsikter och släpper också fram dessa i media. Kan ni tänka er så tokigt det blir?

Genom bloggen Tysta Tankar, @tystatankar, har jag uppmärksammats på denna radiodebatt i Dansk radio som efter 10:44 påbörjar en intressant debatt mellan Nörmark och Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri. Lyssna till den men framförallt ta er tid och lyssna till den efterföljande debatten om Nordiska Rådets, genom en expertgrupp, förslag om registrering av personer som uttrycker antifeministiska åsikter. ( I expertgruppen ingår Mattias Gardell och Maria Sveland!) Lyssna noga till den danske feministens Elisabeth Möller Jenssens(?) raka försvar för förslaget och rys. Man tror inte det är verklighet utan en dramatisering och nyuppsättning av Orwells 1984!

Tag sedan dessutom in vår manlighetsexpert Inti Chavéz Peréz som anser att feminism och genusforskning är så svårt att det absolut inte bör diskuteras av okunniga vanliga människor. Denna senare tanke är så hundraprocentigt sekteristisk att det krävs en stor portion begåvningsbrist för att missa detta! Det är så självklart att trons heliga böcker inte får uttolkas av andra än dess högvurna prästerskap. (Jag vet att högvurna syftar till börd, men håll med om att det finns en viss ny adel i landet!)

Ett annat exempel som faktiskt berör både censurförespråkarna och prästerskapet obestridliga tolkningsföreträde gäller en debatt som hölls på Umeå Högskola, med inbjudan av Elisabeth (Lisa) Jansson. Rubriken innehöll ”diskussion om yttrandefrihetens gränser”. Jag kunde inte låta bli att kommentera att en begränsad yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet. Man får uttrycka sin åsikt hur man vill anser jag, men kan bli åtalad eller stämd om det innehåller hets mot folkgrupp eller andra direkta hot.  Allting får alltså sägas men avgörande är hur och var för att man skall kunna utfärda sanktioner. Jag påpekade detta och när det framgick att jag inte var ”skriftlärd” fick jag höra att jag bara framförde ”tyckande”. Är det inte så det går till i en demokrati? Folk skall få tycka och tänka och uttrycka sig hur som helst? Att våra parlamentariker väljs på dessa grunder och inte av en elit som ”vet” är väl grundbulten.

Det finns ingen på nätet tillgänglig inspelning eller referat av tillställningen (vad jag kunnat hitta) men rubriceringen av debatten ändrades så att ordet begränsning eller gräns försvann. Men min reflektion går ut på den Macchiavelliska insikten att folket blir bara bångstyrigt om de vet för mycket. (Ni som hittar detta hos Macchiavelli kan väl meddela!)

Ytterligare en detalj i detta de fåvitskas interna diskussion på nätet och framförallt på Twitter har kommenterats av Robert Aschberg. Ni vet han journalisten som lyckades göra prutt- och bajsjournalistiken till vetenskap. Denne narcissist har beskrivit Twitter som ett forum för amatörer. Hade det varit så att de kolleger till honom som skriver på Twitter inte hade gjort det, hade säkert epitetet blivit idioter istället. Såna som jag alltså! Aschberg hatar Twitter så klart. Han har ju inte makt att redigera vad folk skriver och vilka åsikter de framför. Denna maktlöshet att folk får framföra budskap utan att bli överröstade av en gapande journalist blir nog för mycket för personer som Aschberg. Han är inte ensam, tyvärr!

Jag har kollat i min bekantskapskrets som till större delen består av professionella med stort kunnande socialt och allmänt. Jag är övertygad om att de har större insikter i kvantmekanikens mysterier än i de gensusvetenskapliga stollerierna som propsar på att få implementeras för påverkan av folks vardagsliv.  Detta är inte diskuterbart utan tillhandahålls över huvudet på folk med mediernas goda minne.

Vi kan konstatera att förespråkarna för den totalitära staten har återigen blivit högröstade och propagandan framförs av dagens opportunister, de fullständigt ryggradslösa kulturredaktionerna. Det finns undantag, klara sådana och dessa skall högaktas och behandlas väl. Men det konstiga är när de beröms för sin kritik så har de en konstig förmåga att ändå söka sig till opportunismens trygga famn.

Manliga feminister.

Detta inlägget har jag gått och funderat på länge. Jag vill så gärna förstå vad som driver manliga feminister att så tydligt ta avstånd från andra män som inte ansluter sig till samma kotteri av manligt förakt. Alltså föraktet för de män som stannar kvar i slemmet och som är fullt medvetna om detta. Män som är vanliga makar, fäder, bröder och söner och som inte ser sig som förmer och som framförallt inte pekar finger åt andra män! Varför är dessa föraktade män utanför den fantastiska upplysta gemenskapen? Denna spaning gäller alltså inte  för män som kallar sig feminister eller agerar feministiskt utan bara dem som har tagit på sig att sprida förakt för män av annan åsikt än de själva.

De föraktade männen känner jag väl, jag är en av dem, och kan berätta vilken typ av män det är. Män som har döttrar och som spenderar mycket tid med dessa. Busar med dem, köper alla möjliga sorters leksaker till dem, går på tekniska museet med dem, men ändå inte förfasar sig över att tvååringen kommer hem från dagis och skall ha allt i Kitty-style och rosa! Har förskolan misslyckats? Skall denna förskola anmälas? Ja, det tycker ni förstås!

Dessa män som aldrig någonsin har deltagit i en våldtäkt eller ens känner andra män som varit det! Män som aldrig har brukat våld mot någon, allra minst mot kvinnor. Män som inte känner någon som har misshandlat kvinnor. Män som gladeligen skulle lagt sig i och försökt förhindra våldet om de sett det.

Män som vuxit upp i en tidsålder då gruppvåldtäkt inte ens fanns som begrepp. Män som alltid tagit som sin uppgift att skydda familjen och lärt sig detta genom att växa upp med män som gjort samma sak. Män som inser att deras döttrar skall läsa och bli ingenjörer eller läkare. Män som föraktas för att de inte tror att en marxistisk ideologiskt påverkad pseudovetenskap är en lösning på de problem som finns. Utan kanske till och med kommer att förvärra problemen och ge ytterligare problem som vi inte vet något om idag.

Jag tillhör dessa föraktade män. Av kommunisten Kawa Zolfagary omdöpta till Vita Kränkta Män. Man bör först och främst fråga Zolfagary vad som får honom att utse sig till en så mycket bättre man än de som han kritiserar. Vad gör eller inte gör han som skiljer sig så radikalt från oss andra att han kan hysa förakt för oss? Alltså gör! Inte säger eller påstår utan gör! Är han mallig för att han slutat våldta eller misshandla? Jamen, vi andra har ju inte ens börjat. Vad är det som brister?

En enkel sanning är att han tjänar på det. In Natura. Eller så blir han rik på att ställa in sig för de nya säkerställda makthavarna. Huvva, nu sa jag det. Det är en fråga om makt, eller hur? En fråga om ett maktskifte, en förskjutning av makten. Javisst, så är det. Men den som tror att det är den patriarkala påhittade strukturen som får ge vika får nog tänka om. Om det är så kommer väl självmorden bland män att öka, att hemlösheten hos män att öka eller den genomsnittliga livslängden för män att minska. Eller kommer det att vara tvärtom? Förklara då varför!

Jag såg precis ett avsnitt av Magnus Betnérs show där han också mycket tydligt tar ställning. Han tar ställning för kvinnors lika lön för lika arbete, för kvinnors och flickors rätt överhuvudtaget. Han har inte bara rätt att göra det utan han har även rätt i sak. Så kommer det viktiga, det som blir roligt i föreställningen. Han kallar män som han uppfattar som motståndare för slem och gubbar. Sätter man samman dessa ord blir det gubbslem (för er som har svårt att läsa) och hela publiken garvar. Män som kvinnor. Fast mest kvinnor! Den mest hållbara hypotes jag kan få fram med min vetenskapliga metod, som också är välkänd inom genusvetenskapen och går ut på att man påstår något och så blir det så, är att pojkvännen, mannen, maken, får inte gå på fotbollen eller se önskefilmen om inte han också går med och ser Betnér. Som ni förstår så har jag god insikt i hur maktförhållandena är i mänskliga relationer. (Jag har varit gift!) I ett sådant läge är det vettigt att skratta med. Men herregud människa, han menar ju dig! Fattar du inte vad alla kvinnor har så roligt åt? Dig, du vite kränkte man! Ha ha!

Betnérs motiv för visat förakt är lättare att förstå. Han har noga pejlat in vad som kommer att gå hem hos hans publik så att han kan få mer engagemang. Tjäna pengar alltså! Frispråkig och radikal? Du milde, maken till opportunism får man leta efter.

Kan ni ana så härligt rätt det känns när man sätter taggarna Zolfagary och Betnér tillsammans med taggen opportunism!

 

 

På detta måste ni tro!

Så mycket har hänt i samhället under den här av mig frivilligt utförda bloggtorkan. Det är så mycket som visar hur vi gladeligen polariserar åsikterna när saker och ting sker. Som till exempel Husbykravallerna och dess spridning till andra förortsområden. Det går inte att anta en vettig vinkel. Ingen utgår ifrån att det är något fel i Husby eller andra oroliga områden utan alla anser sig veta att orsaken ligger hos den för tillfället utsedde politiske motståndaren. Vänster mot höger, liberaler mot sverigedemokrater. Ett exempel, den av mig högt uppskattade artisten Jason  Diakité, som många känner som Timbuktu har tagit ställning och man hyllar hans engagemang. Men detta rör inte folk i Husby eller andra områden utan hans engagemang gäller ställningstagande för Socialdemokraterna. Jaha, där försvann den integriteten.

Det är andra ting som hänt och gemensamt för dem alla är hur polariserat omdömena utvecklar sig. Nåväl det som bekymrar mig är vad jag läser på Twitter, hur det för vissa blir sant det som andra ser som fullständigt otroligt. Twitter som den arrogante Robert Aschberg (jag tänkte säga kommunisten men är inte säker på om han avsagt sig villfarelsen)  betecknar som amatörernas forum. Han kompenserar sig hyggligt genom att  vara utstuderat opportunistisk. De som inte tror detta kan rannsaka sig själv genom att dra sig till minnes den prutt- och bajsjournalistik som Aschberg varit upphovsman till. Klart att han tycker att Twitter är amatörernas forum, det ingår inte i hans föreställningsvärld att vanligt folk skall kunna yttra en åsikt, åtminstone inte om han (Aschberg) ej skulle vara tillstädes och överrösta med sin patetiska smörja!

Vi som är hyfsat liberala i våra ställningstagande kan med hjälp av andra få en visserligen biased men ändå öppen uppfattning om tingens ordning. Vi som har läst Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” vet hur enkelt det är att lägga skulden på en man om man bara vill det tillräckligt mycket. Det är lätt att förstå tankegången, att om en människa i en position som kan anses som underlägsen mördas, så är det ganska lätt att fastslå att det måste vara män från en överstående klass som är förövare.  Självklart! Bevis behövs ju knappast för att förstå detta. Eller hur?

Om man sedan dessutom läser Per Lindebergs bok ”Döden Är En Man” uppstår ett tvivel. Var det verkligen så enkelt? I stället som Hanna Olsson förespråkar så är det inte frågan om filosofisk vilja utan hard core  naturvetenskap och, ve och fasa, ett sökande efter sanning.

Förutom Hanna Olsson figurerar andra personer som lägger sina fantastiska fantasier i dagen. En av dessa är Christian Diesen, kommunist (about this I am damned sure!) och vittnespsykolog och professor i processrätt. Det var han som konstaterade en då 2-årig flicka kunde komma ihåg vad som hände när hon var 12 månader (eller nåt sånt) och därmed framstod som åklagarsidans främsta vittne. Hej o hå, så galet det kan gå! Detta var alltså bevisen! Att man för alltid ödelade två unga mäns liv var inget man tänkte på då.

Tänk er själv, det finns de, bland annat Christian Diesen och Hanna Olsson som anser att barn aldrig ljuger om vad de varit med om. Har dessa opportunister någonsin studerat häxprocesserna under 1600- och 1700-talen som i stort sett byggde på barns berättelser om hur de enleverats till Blåkulla av namngivna häxor?

Jajamen, tillbaka i 2013 och den helt ofattbara debatt som i dag förekommer om vad som helst. Sanningen är ur ett postmodernt perspektiv relativ. Kolla Twitter och bli upplyst.

Jag ber er alla att följa det helt sanslösa Twitterkontot @Feministfestivalen och få tillgång till den mest meningslösa rappakalja som kan tänkas. Eftersom man på kontot även ifrågasätter de upprivna domarna mot Thomas Quick (Sture Bergwall) så kan jag inte annat än fundera över om inte innehavaren av kontot är förälskad i advokaten Claes Borgström vilket i så fall måste vara han själv.

Så kan det gå!

Post Navigation