snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “planekonomi”

Vem vill bli entreprenör – någon?

Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.

Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.

Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.

De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.

Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.

Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!

Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.

Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.

De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg  tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.

Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.

Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.

Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.

Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.

Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!

 

 

Annonser

Kan konkurrens vara bra?

Det verkar som om marknadsekonomins mest drivande tes, alltså den om tillgång och efterfrågan, också är den som är mest förvirrande. Åtminstone för planekonomins företrädare. Man har i denna grupp av konservativa[sic!] flummarxister inte heller någon som helst avsikt att studera historiska fakta utan ser bara mot en utopisk framtid och betecknar sig därmed som radikala. Reaktionära radikaler vore kanske rätt epitet. (Epitet är viktigt inom denna grupp eftersom de annars inte kan skilja på gott och ont!)

Jag skall försöka att inte vara mästrande men en gnutta förnumstighet måste ni stå ut med när jag berättar för de fåvitska.

Alltså, en producent som är ensam på marknaden kan styra sin förtjänst genom att justera tillgången i förhållande till efterfrågan. Detta även om producenten är ägd av det offentliga. (Staten, kollektivt, alltså vi själva.) Inkomsten kommer att maximeras och kvaliteten kommer att minimeras (se hela östblocket före 1990!). Eller är det någon som vill tro att staten (politikerna, vi) skulle undvika att maximera vinsterna? I en planekonomi alltså, á la det kommunistiska Östeuropa? Minimera skatterna med andra ord? Nej, så klart inte! Resultatet kan bli en produktion av varor med så låg kvalitet att ingen vill ha dem eller så högt pris att ingen har råd till dem. Detta hände med det polska jordbruket och exemplifieras med att det skapades en våg av polacker som tog sig till Tyskland för att köpa jordbruksprodukter strax efter murens fall.

Är det då så jättesvårt att förstå att om en ny aktör släpps in på marknaden så kommer denne nye aktör kunna utnyttja det faktum att det finns en avsevärd diskrepans mellan kvalitet och pris som går att utnyttja. Den andra producenten måste skärpa till sig om denna vill vara med på marknaden. Detta händer ständigt om man har en marknad som är i balans, det vill säga som fungerar utan subventioner och undantag. Företag slås ut, nya kommer till, processerna förbättras och förfinas. Människor med specialkunskap saknar arbetsuppgifter men nya arbetsuppgifter tillkommer. Om inte detta sker kommer samhället att uppleva stagnation. Det är med andra ord bra för samhällets utveckling men kan vara uselt för enskilda människor i en akut situation. Därför är det bättre för den enskilde att inget förändras men det vore en katastrof för samhället.

Ett exempel av kuriosa. Fram till 1930-talet grävdes alla gropar, kanaler och husgrunder för hand. Det började då bli tillgängligt för byggherrarna att använda sig av grävmaskiner. Resultatet blev att grovarbetarna, (en yrkesgrupp som faktiskt hette så fram till 1970-talet) gick ut i vild strejk eftersom man tog jobbet ifrån dem!

Nu kan inte marknadens konkurrensfenomen appliceras på produktion och tjänster som samhället, vi alla, förbinder sig att erbjuda. Som exempelvis rättsväsendet och försvaret. Det går inte särskilt bra heller i de branscher som sysslar med utbildning, omsorg eller hälsa.  Inte om man undviker att tillsätta oberoende kvalitetskontroller av verksamheten.

Resultaten av denna nyttiga konkurrens kan vi glädja oss åt genom att kunna köpa bra produkter till lågt pris. Samtidigt har massvis med människor blivit av med sina invanda arbetsplatser. Exempelvis i stort sett alla textilarbetare och varvsarbetare. Vem tänker på det idag?

Vi har även kunnat nyttja effekten av att vissa hellre arbetat än gått på bidrag. Är det någon som funderat över varför man kan få en falafel för femton kronor i Malmö? Eller varför vi kan gå ut och äta pizza för en dryg femtiolapp? Det har existerat en hel del svartjobb men det är framförallt den hårda konkurrensen som bidrar. Kan vi få bort de svarta pengarna överallt så kommer vi också att störa den organiserade brottsligheten kraftigt.

Det finns i stort sett bara en bransch som med alla medel stridit mot sådan konkurrens och det är byggbranschen. Eller åtminstone byggbranschens fackföreningar. Vi har därför också en mycket välbeställd och ohotad yrkeskår inom branschen. Vi har dessutom ett rasande högt kostnadsläge för byggnation. Subventioner som räntebidrag och vad det vara månde tjänar bara till att begränsa utbudet och att förhöja prisnivån. Producenten klarar sig väldigt bra på det som byggs, hela branschen lider inte någon brist. Allt medan bostadsbristen är gigantisk och fastighetspriserna stiger över inflationen och för egnahem långt över inflationen.

Med staten som garant kan man låna amorteringsfria lån på summor som man aldrig skulle kunna avbetala på en livstid och det värsta är att dessa lån inte försvinner på grund av den låga inflationen. Det finns de som hävdar att det är billigt att låna idag, men det är det inte. Situationen är svårbemästrad men bör åtgärdas. På sikt så måste protektionism-ambitionen dämpas och nyttig konkurrens släppas in samtidigt som eventuella regleringar, subventioner och räntebidrag avskaffas.   Något måste göras för att alla skall kunna få tillgång till bostäder som är anpassade för var och ens situation och önskemål.

Eller är det möjligen så att den tid då satsningen på egnahem var ett vinstprojekt för den enskilde till den milda grad att det gränsade till osanolikhet. Så länge räntesubventionerna fanns och inflationen låg på 8-10% så var succén klar. Det vill säga fram till 1990 ungefär. Det fanns en tid då man köpte att hus för 200.000 kronor och sålde det femton år senare för det tiodubbla. Detta innebar att man istället för bostadskostnad hade tjänat stora pengar på att bo, och så skyllde man kraschen på branschen och bankerna!

Men nu när inflationen är mycket låg och räntesubventionerna nästan borta så säljs ganska medelmåttiga egna hem för fantasisummor som tre miljoner kronor. Detta lån kommer sannolikt att ligga kvar när huset säljs om tio år. Vad kommer nästa ägare att få betala? Och nästa? Och nästa igen?

Ja du milde himmel, hur skall detta ordnas upp?

Det goda i det hela är att jag har skrivit detta inlägg utan något krav på att göra en genusanalys av problemet. Tänk er vad mycket vi kommer att tjäna på en sådan när det blir obligatoriskt. (För att ni nu inte skall tro att jag övergett den kampen!)

 

Post Navigation