snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “postmodernism”

De skillnader som inte existerar mellan könen, varför finns de?

Jag skriver detta inlägg på förekommen anledning. Dels på verifierade observationer i min omgivning och dels för att jag på en fest härförleden dristade mig till ett påstående vars reaktion på åhörarnas mimspel genast fick mig till att dra tillbaka detsamma.

Jag påstod nämligen att det förefaller som om lokalsinnet hos män i genomsnitt är bättre än hos kvinnor.

”VARFÖR DÅ?”

Jag tänkte att någon dag skall jag våga ta upp skillnaden mellan mäns och kvinnors fysik. Att män har mer muskelmassa, större lyftkapacietet, springer fortare etc. än kvinnor. Alltså helt fysiologiska egenskaper.

Men en drar sig!

Fast ändå!

Varför är det då så här?

Är det för att kvinnor fått mindre att äta och därmed genetiskt stannat i växten? Eller kan man tänka sig andra skäl?

Kanske skall man rent av inse att de egenskaper vi förvärvat beror på den miljö vi lever i. Och tvärt om, de miljöer vi lever i påverkar de egenskaper vi förvärvat. Aha! Det är alltså miljön som styr, precis som de nya vetenskaperna envist har hävdat, könet är en social konstruktion! Ja, självklart bestämmer den miljö som vi växer upp i vem vi blir och vad vi utvecklas till. Basegenskaperna, emellertid, har vi med oss som en utveckling av miljöerna som våra förfäder levat i. Med genetiska förändringar som tagit tiotusentals generationer att märka förändringar på. Om det inte vore så skulle vi alla ha varit likadana encelliga organismer levande i den ursprungssörja som bestod av kolväten och aminosyror. Men så är inte fallet, vi har utvecklats därifrån alla på olika sätt beroende av den miljö som omgett oss.

Charles Darwin insåg vid sin studie av de galapagiska finkarna att miljön har avgörande betydelse för arternas utveckling. Finkarna isolerades på olika galapagosöar långt bak i tiden och har sedan utvecklats till olika arter beroende på den miljö de tvingats leva i. Andra exempel är fjärilar som på den engelska landsbygden sedan något åhundrade skilts åt av uppodlad mark och isolerats i dungar utspridda på fälten. De formade egna arter efter några generationer och kan därefter inte para sig och få gemensam avkomma. Ungefär samma sak har hänt med en ödleart i Kalifornien som delades upp genom att bosätta sig på var sin sida om en översvämmad dal. Livsbetingelserna blev annorlunda och två nya arter formades.

Så har alla arter utvecklats sedan den ursprungliga sörjan. Livsmiljöerna har avgjort den evolutionära utvecklingen. De tre exemplen är bara en illustration till utvecklingen som vi haft tillfälle att kunna observera.

Detta gäller generellt. Arter har utvecklat egenskaper som de har haft nytta av i sin miljö och tillbakabildat egenskaper som de inte kan dra nytta av. Om en art inte behöver flyga kan vingar tillbakabildas, om en art lever där ljus inte finns kan seendet tillbakabildas. Det går inte över en natt utan tar kanske tiotusentals generationer. I människans fall kanske en kvarts miljon år. Den moderna människan med stadsbildningar och jordbruk har inte existerat mer än i kanske tiotusen år och den människa som industrialiserats och urbaniserats såsom vi känner den är inte mer än några sekel gammal.

I det sammanhanget är det väldigt svårt att inbilla sig att de gamla jägar- och samlarsamhällenas krav på egenskaper inte skulle finnas kvar som minne av vem vi varit en gång.

För artens överlevnad har alltså kvinnor och män utvecklats olika men tillsammans i något som i vetenskapen kallas för ESS, Evolutionary Stable Strategi! Även om det finns stora skillnader på individnivå  inom könen så har utvecklingen strävat mot ESS. Arter som inte uppnår ESS kommer att dö ut och har dött ut. Att få avkomma, att kunna föda upp den, att ge avkomman vad den behöver i näringsväg och kunskaper för att kunna bli en medlem av arten och sedan återigen vidarebefordra egenskaperna till avkomman i följande generationer. Det är den genetiska poängen!

Därför har kvinnor genom trial end error genetiskt formats med en kropp som klarar att ge näring till en avkomma under en förhållandevis lång grocess. Sedan är kvinnan dessutom fysiskt utformad så att ett fosters jättehuvud skall kunna pressa sig igenom ett specialkonstruerat bäckenparti. Ytterligare skall hon, förmodligen med hjälp av andra i flocken, under flera år med början i total hjälplöshet forma ett barn till att bli vuxen. Under denna tid kanske hon föder fram ytterligare ett par barn. Under en tjugoårig fertilitetsperiod kanske mer än tio barn i allt.

Mannens roll i artens utveckling har varit försörjarens. Om rollen enbart varit att producera Y-kromosomer hade det räckt med ett fåtal män. Men nu gäller det att förse släktet med medel att försörja sig så antalet män blir väsentligt större. Detta ger dessutom ett bättre genetiskt urval och bidrar samtidigt förmodligen till att inte alla män tillåts para sig. (Sådan urskillnad finns, återigen förmodligen, inte på kvinnosidan alls.) Jakt bedrevs på stora vidder och under lång tid. Att följa villebråd i en jakt krävde styrka, snabbhet och, tada, lokalsinne. De som saknade den senare egenskapen kom förmodligen inte hem till gruppen igen och slapp därmed att förmedla den avsaknade egenskapens gen till eventuell avkomma.

Kvinnorna, å andra sidan, var förmodligen inte så beroende av att ha ett avancerat lokalsinne. Även om insamling av bär och rötter, kanske infångande av småvilt också krävde ett viss mått av rörelse så kan ändå inte kravet på bra lokalsinne varit lika stort som för män.

Ovan redogörelse är skriven ur minnet men med erfarenheter dragna ur evulotionsforskaren och professorn i biologi Richard Dawkins skrifter som inte bara hans egna rön och utan i särskilt hög grad redovisar rön från ett stort antal andra evulotionsbiologer.

Synd bara att postmodern vetenskap inte sysslar så väldigt mycket med observationer som med resonemang vars resultat redovisas för att tillmötesgå ideologiska krav. Om man vill något tillräckligt mycket kan man förvisso med högljudd argumentation och ”vetenskapliga” förtecken förfäkta slutsatser som exempelvis i en mockumentär som sändes i SVT Vetenskapens värld om kvinnans litenhet i jämförelse med mannen som resultat av patriarkal matstöld!

Jaja! Kunde helt enkelt inte hålla mig!

 

 

Annonser

Konsekvensen är inte alltid så uppenbar!

Sitter just nu och lyssnar på SR/P1kultur som leds idag av Mona Masri, ni vet hon som kan skriva debattartiklar och göra tv-inslag som delvis är helt fabulerade. Hennes trovärdighet vid rapportering närmar sig noll vilket gör henne till en ytterst lämpad programledare för ett kulturprogram. Enligt postmodern systematik bevisas teser medelst citat ur romaner och spelfilmer men som Marcus Priftis menar, på kultursidorna skapar vi vår egen sanning! Se inlägg om det här.

En annan skribent med fabulering som metod är Golnaz Hashemzadeh som skrev om rasismen på Bodens Räddningsstation. Det måste vara kämpigt för dessa journalister att behöva bli ifrågasätta, även om de inte verkar bry sig alls. Det sköljs väl av som vatten på en gås så fort de går in på Lattebaren på hörnet eller för den delen, vilket kaffebord med kompisar som helst.

Men det som Mona Masri får mig att tänka på är egentligen något helt annat. Hon och många andra kvinnor samt några män ser hur farlig gruppen män är, hur nedbrytande den är med allt sitt våld och alla våldtäkter, Män som grupp alltså, inte män individuellt. Jag ser hur man tar avstånd från män, framförallt män som har åsikter om just det. Som jag nu, till exempel. Kritik är inget annat än hat och hot.

Sedan ser jag på webben, Twitter och Face-book hur Emma Watson blivit hånad, hatad och hotad efter sitt tal i FN om jämställdhet. Jag har inte sett något själv av det men har bland jämställdister förstått ett visst medhåll för innehållet i talet. Jämställdister som betraktas som fiende nummer ett bland de riktiga feministerna. Jämställdister som räknas som motståndare till jämställdhetsarbetet, som exempelvis inom MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. En motståndare som skall bekämpas.

Nu ser jag att man som i Mona Masris exempel intervjuar och marknadsför personer från denna grupp. Gruppen män alltså. Gruppen som står för allt jävelskap som finns i världen. Vi vet att det finns män som tar avstånd från gruppen män och som själv då inte låtsas om att de själv ingår. Exempelvis som Män för Jämställdhet som på ett förslaget och opportunistiskt sätt marknadsför sig själva på så sätt. Vi har Marcus Priftis (kulturjournalistisk hittepåare), Anders Dahl (maskulinitetsutredare), Inti Chavéz Peréz (expert på män), Göran Lindberg (polismästarn som fick 6 år för sexuellt utnyttjande och våldtäkt) med flera.

Min fråga, just i exemplet Mona Masri, hur verifierar ni att männen i programmet inte är kritiska till feminism? Varför finns det ingen rädsla inför dessa representanter för manligheten? Dessa våldets och våldtäktskulturers beskyddare, manlighetens inneboende ondska. Känner ni alla personligen tidigare eller om inte, hur görs urvalet? Finns det någon enkät att fylla i? Kan vem som helst göra testet?

Ni fattar att det är viktiga saker i detta identitetspolitiska postmodernistiska kaleidoskop av motsättningar och inkonsekvens!

Frågor som kan tänkas behöva svar: Inser du att män är förtryckande svin? Inser du att män upprätthåller en våldtäktskultur? Inser du att maskulinitet är skadligt och borde utplånas under pedagogiskt tvång? Inser du att feminismen är det självklara initiativet att fullgöra detta?

Fyra jakande svar ger direktinträde till morgonsoffor och mys i studio.

Men om du som man tar avstånd från dem som utövar våld eller begår våldtäkter eller dem som inte förstår värdet av att dela hemarbete eller barnpassning. Då tillhör du den andel män som överstiger 97% av manligheten men du räknas som subversiv och kvinnofientlig. Du har nämligen inte svarat rätt och du kan inte räkna på en plats i nån morgonsoffa. Möjligen kommer du före i kön till den kommande obligatoriska omskolningen.

Fly om du kan.

MGTOW!

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Postmodernism for Dummies #4

Ni som läst här på bloggen kan inte ha undvikit att konstatera att jag är väldigt kritisk till de uttryck som vissa humanister tar till. Alltså några av dem som läst humaniora och har akademiska poäng i filosofi. De uttryck jag är mest emot är när dessa förnumstiga herrar, (ja herrar!) kritiserar all annan kunskap som inte innefattar den de själva är rustade med, som nonsens och utan värde. Deras uppfattning i sakfrågor stöder sig i argument som, ”läs på”. Precis som om alla skulle dra samma slutsatser om de bara läser samma sak.

Baloney!

I första hand har jag i min kritik mot de postmodernistiska strömningarna vänt mig mot den del som antagit en rent föraktfull hållning inför kunskap. Framförallt inför den kunskap som kan erhållas inom de naturvetenskapliga ämnesområdena. Jag har läst ledande skribenter förfäkta iden att matematik är ett ämne som ingen har någon nytta av eftersom dessa herrar, (återigen herrar!) inte själv kunnat finna någon tillämpning. Min reaktion på ett sådant synsätt har varit, men herredumilde, har ni aldrig flugit i flygplan? Eller kört över en bro? Skrivit något på en PC? Detta utan att förstå att dessa företeelser, flygplan, broar, PC med mera, är direkta resultat av tillämpad matematik. Hrm – Ingen nytta av matematik?

Nu skall alla veta att det är inte de lärda i humaniora som jag tänker kritisera, inte heller de som kallar sig postmodernister utan de som med sin pompösa inställning till sig själv och till sina kunskaper diskvalificerar andra genom att med råge överträffa kriterierna i förra stycket.

Jag har inte kunskapen att kritisera dessa akademiskt skolade filosofer utifrån filosofiska ståndpunkter, utan enbart på den effekt de lägger på debatten. Jag följde en debatt på twitter häromdagen som gällde Stephen R.C. Hicks kritik av postmodernismen. Debatten ”vanns” av den som kunde visa att Immanuel Kants filosofiska lära var helt påläst och förstådd. Att Hicks dessutom ”avslöjas” som Randian (Ayn Rand!) ingick i poängräkningen samtidigt som det dessutom avgjorde det som ointressant att läsa honom. Debattören utsåg sig själv som vinnare i ”debatten”. Alltså, en diskussion om postmodernismen och dess eventuellt skadliga avarter mynnade ut i en batalj om vem som kunde mest och bäst Immanuel Kant. Jag förstår den akademiska spänningen i detta och kan tänka mig en sådan verklighetsfrånvänd diskussion på en akademisk middag eller i en aula. Men förövrigt kan jag inte se hur det skulle kunna påverka utvecklingen av samhället. Och framförallt, i förhållande till kritiken av postmodernismen som enbart trams!

Själv läser jag helst intressanta redogörelser skrivna av naturvetare som Richard Dawkins (de biologiska skrifterna främst), Stephen Hawking, Christopher Hitchens (antiteism!) och nu läser jag Alan Sokal.  Beyond the Hoax, av den sistnämnde, beskriver den text som han fick publicerad i den postmodernistiska tidskriften ”Social Text”. Texten är avsiktlig mumbo jumbo och betyder absolut ingenting, Detta avslöjas väldigt enkelt med ledning av vissa textavsnitt och av den som är väldigt kunnig i fysik och matematik. Tidskriftens läsare, de postmodernistiska filosoferna hade däremot inga invändningar eftersom texten var snarlik de obegripligheter som de själva brukar producera. Boken Beyond the Hoax innehåller annotationer på vänstersidan och artikeln ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” på den högra. Utan dessa annotationer hade det inte varit meningsfullt för mig att försöka läsa artikeln och annotationerna gör det både begripligt och underhållande.

En stor del av Sokals kritik utgörs av den terminologa förvirringen som uppstår då postmodernisterna knycker uttryck från fysiken eller matematiken och ger dem helt annan betydelse men presenterar dem i diskussioner som om det vore samma sak. Detta lurar ju ingen i det naturvetenskapliga lägret men alldeles för många i humanioran. Och i politiken!

Det är nästan som om det finns en vilja att säga, inget behöver vi lära oss, kunskap är relativt, se bara hur lätt man avfärdar fysik och matematik. Ren lättja alltså, att vetenskaplig teori bygger på sociala konventioner. Eller som Alan Sokal själv säger:

”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”  

Eller varför inte citera en annan av mina favoriter lingvisten och professorn Noam Chomsky:

Vänsterintellektuella deltog aktivt i arbetarklassens inlevda och reella kultur. Någon försökte kompensera den klasskodning som funnits inom kulturens institutioner genom att skapa program för arbetarklassens utbildning eller att genom att skriva populärt säljande böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen för att intressera allmänheten. Då är det anmärkningsvärt att deras motsvarande vänsteranhängare idag oftast försöker beröva arbetarklassen denna verktygsuppsättning för emancipation, med hänvisning till att ”the project of the Enlightment” är dött, och att vi måste överge illusionen om vetenskaplighet och rationalitet – ett meddelande som kommer att glädja hjärtat hos de mäktiga, överförtjusta över att kunna monopolisera dessa instrument för sitt eget bruk” (Min Översättning.)

Detta citat av Noam Chomsky är mycket tänkvärt. Det är för övrigt det mesta han sagt! Man kan undra vad som får den kulturella eliten att villja sprida denna misinformation och rent ut sagt grova lögner!

Mer av Noam Chomsky här.

Människor med maktaspirationer har som en intuitiv funktion som säger att folk är lättast att ha makt över om man inger dem skräck! Det allra enklaste och kanske mest beprövade är att bygga upp ett repressivt samhälle. Att genom förtäckta hot få människor att anta de beslut som makten genomför för dem. Ifrågasättande och/eller sjösättande av annan åsikt vet den maktpåverkade undersåten kan vara skadligt och till och med dödligt. undersåten gillar därför läget i ljuset men bildar celler i mörkret. Celler som makten gör allt för att krossa.

En annan skräckmetod är att det finns ett yttre hot, ett yttre hot som är så farligt så att undersåtar helt enkelt av fri vilja tyder sig till makten för skydd. De som inte uppfattar hoten som reella utan som propagandaspöken behandlas med smutskastnings-, utfrysnings- och mobbningsmetoder. Ungefär som vid den repressiva metoden.

Metoden kan inte fungera om man har välinformerade och kunniga undersåtar. De skulle omedelbart och i stor omfattning genomskåda bluffen. Och det är nu som en del postmodernistiska uttryck kommer in. Med argument som innehåller fraser såsom, ”en enig forskarkår”, ”samstämmig forskning” och ”Läs På” tystas redan från början den begåvade fast svagt beläste tvivlaren. Manegen är krattad för introduktion av fullständigt disparata läror.  Läs igen Noam Chomsky ovan, så förstår ni vad jag menar.

Problemet utgörs alltså inte av vad postmodernismen står för utan vad den för med sig i släptåg. Det är de förtäckta men ack så tydliga maktambitionerna som är problemet. Genom att spela på befolkningens okunnighet och dess vilja att ta åt sig skrämmande hot kan man genom den alltigenom postmoderna genusvetenskapen påvisa sanningar som inte har någon relevans utifrån en testad teori utan snarare ur en ideologisk proklamation.

Södertörns högskola gör följande presentation av sin genusvetenskap nu 2014;

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

Läs gärna den beskrivning som finns på Wikipedia, hur genusvetenskapen tillkommit med grunden i feministisk teori, om de nu inte är samma sak. Studera också den banbrytande och underliggande litteratur som utgör grund för genusvetenskapliga studier. Gör er egen bedömning. Skall denna vetenskap få implementeras på förskolan eller på utbildningar i stort? Skall denna vetenskap ligga till grund för familjepolitiken? Skall den få impregnera alla samhällsfunktioner. Skall vi skrota framkomlig cancerforskning och i stället kasta pengar på genusperspektiv vad gäller snöskottning och familjeangelägenheter. Man skulle kunna tro att det finns valmöjligheter men det finns inte om man inte menar SD. Och det är inget alternativ för mig.

Det är inte fråga om jämlikhet eller maktfördelning som många av oss kämpar för, det är ett oförblommat sätt att tillskansa sig makt, all makt. Applåderna haglar från dem som får vara med och det utan någon annan synlig begåvning än förmågan att hålla med. De kan lyftas till obeskrivliga höjder genom otroligt pladdrande och oresonligt hat. Ett hat som ofta beskrivs som ironi eller skämt. Mannen som säljer Aluma/Faktum hånas för att han inte förstår skämtet och han liksom alla andra får skylla sig själv i sin privilegierade maktposition. Fjortisarna skrattar så de gråter samtidigt som de gråter för att ingen vill ha dem som programledare i stället för Filip och Fredrik. Som ju egentligen enligt den rätta tron bör ”ta ett steg tillbaka”.

Har ni märkt att de ytterst ömkansvärda opportunisterna har slutat kväda om ”ta ett steg tillbaka”. De hade tyvärr inte begåvningen att inse att detta krav skulle först och främst gälla dem själva!

Att tjäna på tingens ordning kallas normalt för medlöperi eller opportunism. Att mobba andra, kalla dem för saker ingår i opportunistens jobb och det är många som helt ofattbart ställer upp på detta.

En del av dessa kallar sig dessutom för liberaler vilket gör ordets mening obegriplig.

Ledsamt och beklagligt.

Postmodernism för dummies #2

På mitt nattduksbord har en tid legat en supertegelsten med titeln ”Blod och Jord” skriven av professorn i historia Ben Kiernan. I de nästan 800 sidorna ingår massvis med sidor fyllda av referenser och noter. Men det blir ändå en ansenlig mängd att läsa sig igenom. Jag kan också tycka att boken inte är särskilt spännande eftersom temat återkommer i princip likadant överallt. Ett folk, i alla fall dess härskare, behöver mer utrymme och  rikedom. Ett annat folk står i vägen och låter sig inte eller tillåts inte integreras eller underkastas. Man genomför då ett folkmord och löser problemet såtillvida. Man kan kanske gradera dessa folkmord men resultatet är detsamma överallt.

Att den vite västeuropeiske mannen skall ha stor skuld i genociderna, slaveriet och koloniseringen råder det inget tvivel om alls. Men att det bara är den vite mannen som är i skuld är emellertid en kraftigt överdriven politisk villfarelse. Genocidal verksamhet har nämligen utövats i alla tider och på alla bebodda kontinenter. Att peka finger är ett postmodernt ignorant sätt att skapa verksamhet för okunnigheten. Detta visas i just denna nämnda bok och jag undrar vem som har dumheten att bestrida sanningen i den utan att kompromettera postmodernismen ytterligare?

En annan orsak till att jag lämnar boken är följande intervju med Anna Hedenmo i Magasinet Neo. Det är Paulina Neuding som ställer frågorna och Anna Hedenmo visar med tydlighet med sin egen person att det finns seriösa journalister som hämtar intryck och åsikter utanför den egna vän- och kollegiekretsen. Dessutom utan den uppenbara ängslighet som gör ensidigheten, för att inte säga enfalden, inom journalistiken till ett demokratiproblem.

Anna Hedenmo nämner för Paulina Neuding i Magasinet Neo Nr 2 2014. ”Vad då folkstorm? Du ska veta en sak: Jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter den sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm”. Detta med tanke på rubriken i Agenda, Hur mycket invandring tål Sverige? Reaktionen förstår vi kom från journalister och media.

Jag undrar, vems röst företräder de?  Journalisterna alltså, de som ondgjorde sig så över Agendas rubriksättning?

Sedan hände ytterligare en sak som fick mig att sätta kaffet i halsen! Susanna Birgersson, ytterligare en journalist som inte behöver se vindflöjeln på Södermalm för att yttra sig, skriver en anmälan i DN av en nyutgiven bok skriven av Stephen R C Hicks Ph. D. vid Rockford University. Boken har titeln ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault”

Så gör man nog inte i ett feministiskt klimat. Inte om man är kvinna i alla fall. Det verkar som om att de enda kvinnor som duger är de som lugnt säger samma saker som och engagerar sig i maskulinitetskritiken eller de som snällt sitter i ett hörn och låter sig förtryckas av patriarkatet. Att ha en egen mening i frågor som alla vet svaret på går inte för sig eller att ge kritik åt någonting som används för att gömma undan fördumningen. En hel del stoffiler gick i taket.

N.B. vi pratar inte om postmodernismen som kulturell och filosofisk rörelse. Om man applicerar postmodernismen på konst, arkitektur och kultur i stort så finns mycket lite att kritisera. Det är när man går utanför denna ram och applicerar sitt tankegods på politiken och vetenskapen, alltså den vetenskapen som förser oss med vårt dagliga och världsliga behov, naturvetenskapen som det går illa. Men vi är i vardagslag inlindade i stollerierna, dels i kulturelitens dödskramande av skräckslagna politiska ledare och så förvisso den besynnerliga genusvetenskapen som lägger sig som ett paralyserande täcke på andra discipliner.

Självklart kan de självutnämnda moraliska väktarna på sina upphöjda plattformar på kulturredaktionerna inte tillåta det! Bland annat Mattias Irving, skribent på Seglora Smedja, avfärdade Birgerssons anmälan som strunt. (Jag kommer inte ihåg exakt uttryck men ett avfärdande.) Det framgår sedan ur twitterdiskussionen att Irving inte vet vem Stephen Hicks är. Och utan att ha läst boken avfärdas han också med det faktum att Hicks är involverad i Ayn Rand och The Atlas Society. Objectivism och individualism är ledorden i denna liberala filosofi alltså fullständigt apart från den kollektivism som förespråkas av de postmodernister som besätter i stort sett alla kulturella stolar i Sverige.

För att tillräckligt ta avstånd så tar Irving i med riktig rappakalja genom att hänvisa till Immanuel Kant och till (sin) position som professionell filosof. Han får stöd från andra mindre begåvade gaphalsar som Kawa Zolfagary men det behöver man bara notera utan att bry sig om.

Vi skall inte jaga eller peka ut postmodernister mer än de som på ett pompöst sätt sätter sig på höga hästar och pekar med hela handen på människor för att visa hur man skall leva sitt liv.

Jag har lyssnat timmavis på lingvisten Noam Chomsky. Han är inte någon förebild annat än att han använder språket som indikator på makt eller om man så vill på förfall. Jag rekommenderar hans synpunkter och för att illustrera vad jag menar lägger jag här in ett citat av honom översatt av mig själv. Chomsky delar med sig av sin syn på traditionell vänster jämfört med modern vänster.

Vänsterintellektuella tog aktiv del av arbetarklassens kultur. En del försökte kompensera för klassynen som de kulturella institutionerna uppvisade genom att genomföra kunskapsprogram för arbetarklassen eller genom att skriva populära böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen just för allmänhetens bildning. Men besynnerligt nog, motsvarighetens vänster av idag försöker ofta beröva arbetarklassen denna typ eller dessa verktyg för emancipation eftersom ”upplysningsprojektet” [The project of Enlightement] är dött och att vi måste överge ”illusionen” om vetenskap och rationalitet” — ett meddelande som kommer att glädja makten som blir överförtjust för att kunna monopolisera verktygen för sitt eget behov!

De som inte förstod vad Chomsky menar, —– Ja, du milde!

Jag återkommer strax med en uppföljning av postmodernismen.

Läs gärna under tiden:

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

 

 

 

Postmodernism for Dummies.

Jag tänkte göra ett seriöst försök att presentera postmodernismen och dess avarter på ett så koncist sätt som möjligt. Med insikten att postmodernismen egentligen utgår från ett stort antal obegripliga resonemang innehållande medvetet svårbegriplig terminologi så kanske uppgiften verkar något förmäten.

Som namnet antyder utvecklas postmodernismen som en motreaktion mot modernismen som varit en drivande kraft kulturellt och politiskt sedan slutet av 1800-talet. Som vanligt när det gäller kulturella och ideologiska strömningar så bygger de inte vidare på äldre uppfattningar utan kastar dessa helt och hållet överbord och börjar om på ny kula. Modernismen tänkte sig att samhället skulle omformas och förbättras genom vetenskaplig kunskap och tekniska framsteg. Det traditionella tänket skulle överges och normen var förnyelse.

Med postmodernismen kommer nya anspråk på utveckling in i debatten. Det finns de som hävdar att postmodernismen är en vidareutveckling av modernismen, jag hävdar dock motsatsen. Modernismen speglar en tro på kunskap och tekniska landvinningar som postmodernismen fullständigt verkar förkasta. Kanske inte bara det utan man borde kanske säga förakta.

Ur Wikipedia kan vi läsa:

Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid. Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.”

Det är uppenbart att den som påstår sig veta vad postmodernism är, har inte fattat ett dugg. Detta gäller även för mig så klart och påvisar dessutom det faktum att personer som ansluter sig till postmodernismen kan välja vilken tolkning de vill.

Tyvärr verkar en tolkning vara förhärskande, den som anger postmodernism med texten som ges i de två sista meningarna i Wikipediautdraget. Som konsekvens kan dessa personer visa sitt förakt för kunskap, alldeles särskilt naturvetenskaplig kunskap, men för den delen också humaniora som exempelvis historia. Däremot hyllas kunskaper som är anekdotiska och ovetenskapliga. Rena fantasier som romaner och åsiktskrönikor hyllas som sanning och används som underlag i  ”vetenskaplig” forskning. Forskning som utgår från en tes eller en teori och som visar resultat som bygger på dessa teorier i  stället för som naturvetenskaparna menar pröva teser och teorier och se om de kan verifieras eller avfärdas. Detta slipper postmodernisterna, de utgår från icke falsifierbara teser och teorier och påvisar resultat som är helt och hållet baserade på dessa.

Att de drivande postmodernisterna som exempelvis Jean Baudrillard och Michel Foucault var franska filosofer och sociologer är ingen slump. Den senare kanske mer en företrädare för konstruktivismen. Mer om detta senare. Frankrike var nämligen i en situation av megalomania vilken bestod i en tilltro till den egna inhemska vetenskapen och avfärdande av allt icke franskt, i synnerhet anglocistisk vetenskap som i princip ansågs icke existerande. Detta gällde till exempel för Darwin som inte gavs erkännande förrän en bit inpå 1900-talet. Franska filosofer har en tradition av självtillräcklighet.

Att bejaka postmodernismen och den av Foucault omhuldade konstruktivismen blev därigenom en genväg till kunskap för folk med avsaknad av kunskapens grunder. Alla påståenden och all vetskap blev därmed lika sann och omöjlig att ifrågasätta. En lättjans väg för dem som vill hitta på egna vetenskaper utan att behöva kunskaper i redan vedertagna ämnen.

När Noam Chomsky raljant beskriver den postmodernistiska humanioran går det inte att hålla sig för skratt. Han menar att om man använder svår terminologi inom naturvetenskaplig teori så beror det på ämnets komplexitet medan man inom humaniora använder liknande svåra terminologi enbart för att göra ämnet obegripligt.

En reflektion som kan göras är att mänskligheten genom att fullständigt ansluta sig till postmodernismens och konstruktivismens kunskapsförakt kommer att svälta ihjäl.

Wikipedias definition av konstruktivism:

Konstruktivism avser inom filosofin en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och är således ingen avbild av verkligheten. Det finns olika riktningar inom konstruktivism. Den mest konsekventa riktningen är den radikala konstruktivism med Ernst von Glaserfeldt som företrädare. Utgångshypotes är att allt som iakttas av ”verkligheten” står i relation till människan som iakttar. Det får som konsekvens att varje människa konstruerar sin verklighet, subjektivt orienterad och på eget ansvar. Följaktligen finns det lika många verklighetsbilder som det finns människor”

Och ändå finns det inte plats för ifrågasättande kritik!

En omfattande genomgång av postmodernismen med många inlägg finns hos Flying Martin på hans blogg ”Mer än 140 tecken”. Läs dem!

På  genusdebatten finns ett omfattande bibliotek som kan refereras till. Ninni har gjort ett jättejobb med att recensera och utvärdera vetenskapliga skrifter och resultat inom den postmoderna sfären. Till exempel denna om maskuliniteter.

Om ni undrar varför min avsky för postmodernismens avarter är så stark så betänk att den vetenskap som vissa vill skall genomsyra alla aspekter av samhället, själv är helt marinerad i detta stoff med allt vad det innebär av obegriplig terminologi och ogrundad vetenskap. Nämligen stora delar av genusvetenskapen om inte hela.

 

 

Nazister och kålsupare.

Jag tänker inte kalla mig jämställdist inte heller antirasist eller feminist. Jag är liberal och vill kämpa för alla individers frihet och lika värde. Jag har läst tillräckligt med historia och har lång egen erfarenhet av världen så jag har svårt att haka på den postmodernistiska, postkoloniala, intersektionella identitetspolitiken som i sitt förakt för kunskap tycks kunna påstå vadsomhelst.

Jag har därför så svårt att förstå hur man under AFAs och syndikalisternas*) fanor kan gå i tåg för demokratins upprätthållande. Att tycka det är försvarbart att välja våld som metod för sin övertygelse. Att med hänsynslöshet nyttja dem som bara vill protestera mot antidemokrater och att piska upp stämningar mot grupper.

Att samma metod av postmodernism och kunskapsförakt även präglar dem som skall bekämpas, det vill säga nazisterna, vill man inte förstå. Att det i båda fallen är ett hat mot grupper som är det viktigaste och när man då använder våld så är det inte individer man ger sig på utan representanter för en grupp motståndare.

Detta grupptänk är lika begåvat som när vissa radikalfeminister säger sig hata män men inte dig. Att de vill döda dig är alltså då inte du som individ utan den grupp du företräder som är målet. Postmodernistiskt och självklart! Att offren i Dachau inte tänkte så, då hade ju allt varit så annorlunda!

Nä, jag kan inte demonstrera under AFAs och syndikalisternas fanor. Det är helt omöjligt eftersom det var representanter för dessa grupper som stod på andra sidan när jag manifesterade för judarnas existens i Malmö 2009 och de efterföljande kippa-vandringarna. Då var solidaritet inget honnörsord för denna vänster.

Så när vissa debattörer väljer retorik med syftning på att om man inte går under AFAs och syndikalisternas fanor bör man förknippas med nazisterna, då är det oärligt och väldigt enfaldigt. Men inte förvånande!

Läs även denna utomordentliga sammanfattning: http://jhlundell.wordpress.com/2014/03/10/en-win-win-for-radikalfeminismen-och-den-extrema-vanstern/

*) Hör Syndikalisternas Generalsekreterare Liv Marend yttra sig i denna debatt om just ”attacken” i Malmö 8/3 och hur svårt hon har för att ta avstånd från våldet som metod. I själva verket helt tvärt om! Kolla då hon rättar programledaren som säger att AFA och Syndikalisterna är vänsterextrema yttringar.

Var drar vi gränsen för rätten att ha en åsikt?

Vad jag förstår går den någonstans inom Rumäniens territorium. Inte alla som har sitt ursprung i detta land kan tilldelas rätten att få yttra sig. Gränsen är så skarp, precis som jag antyder, så att på ena sidan har man den helt oinskränkta rätten att yttra sig och får dessutom ovillkorlig inskränkningsrätt av denna yttrandefrihet för dem som kommer från andra sidan gränsen.

Det måste vara en underbar känsla, vetskapen att ha så rätt i en åsikt, kunna tvåla till, avbryta och medvetet missförstå någon annan som inte har samma rätta åsikt. Dessutom i full försäkran att det står en hord av likasinnade beredda att applådera och dunka rygg i sin iver att bekräfta och inte hamna utanför. Allt i den sanna andan.

Till yttermera visso så sker denna demonstration i en avsaknad av både begåvning och kunskap vilket ju gör styrkan i den rätta åsikten så stark att man utan vidare kan tvåla till någon som innehar avsevärt större intellekt!

Och att gränsen för detta går någonstans i Rumänien, så märkligt ändå.

Vi som är vita män skall vara ytterst medvetna om våra privilegier. I fall av motsatsen kommer vi skarpt att påminnas av vita feministiska kvinnor som till skillnad från kvinnor födda söder om gränsen i Rumänien, ju enbart har oss vita män som överordning. Eller är det så att svagt ovita män som Kawa Zolfagari egentligen är överordnad också? Det tycker jag att vi lämnar till experterna på intersektionalism att bedöma. Kawa Zolfagary är väl av kurdiskt ursprung kan jag förstå, och då har man ju privilegiet att underordna sig alla utom de som är svarta. Se bara på Nima Gholam Ali Pour. Eller är de av iranskt ursprung? Perserna har ju inget historiskt förtryck eller kolonisering att skämmas för. Inte mycket tror jag. Så det är bara att braka på. Men tänk om de är av turkiskt ursprung. Då blir det andra bullar av eftersom ottomanska riket lade under sig och koloniserade stor del av den meditereana världen. Inklusive kolonisationen av Palestina fram till 1917.

Men, jag ger fullständigt tusan i var dessa herrar kommer ifrån, för mig är de svenskar och jag förväntar mig att de behandlar folk så som de själv vill bli behandlade!

Det är skönt att vara vit man, då finns det inga tvivel om över- eller underordning. Och att knipa käft är det nyttigaste man kan göra om man inte är suicidal eller bara lite masochistisk. Jag har ofta tänkt på mitt oerhörda privilegium som vit när jag som ensam representant satt i förhandlingar med 20 medborgare av staden Shanghai! Jag riktigt kände deras underordning och ville egentligen inget annat än kasta mig platt på marken med näsan nedåt skrikandes, jag gör som ni vill!

Kan undras vad de hade sagt då?

Om man inte har denna upplevelse av starkt vitt privilegium så kan man som jag ofta gör, tänka på de rasistiska och koloniala förbrytelser som mina vita förfäder gjort sig skyldiga till. Eller kanske inte gjort sig skyldiga till, de stackars enfaldiga människorna hade ju nog ingen uppfattning om vilka svin de varit. Som till exempel min farfar Sigfrid, född 1877 i kvarteret Äpplet i Malmö. Hans mor, Karolina Fredrika Dahlström, drabbades av fallandesjuka och blev så dålig när hennes man, Magnus Peter Andersson, var på försörjningsresa som vitgarvare 1892, att staden tog barnen ifrån henne. Sigfrid och hans bror tilldelades som drängar till en bonde som förmodligen bjöd lägst*. De båda systrarna hamnade hos en annan familj och fick det rätt bra. Jag tänker ofta över detta ohemula åtnjutande av vitt maktprivilegie och skäms omåttligt. Privilegiet består i att dessa barn förtrycktes av vita överhögheter av orsak att det inte fanns andra överhögheter tillstädes. En skam!

Det slår mig just nu att den tekniska utvecklingen givit fantastiska verktyg åt dem som bedömer diskrimineringsfall och fall av mobbing. De behöver inte vara så ängsliga längre för att göra fel i sin bedömning. Nu kan man ta ett enkelt DNA-prov och analysera och med stöd av detta avfärda alla felaktiga fall av mobbing och låta vita priviligierade gossar och män ta livet av sig om de vill. Rätt skall vara rätt! Fråga bara kverulerande vita föräldrar, huu!

Jag gläder mig åt intersektionalismens knivskarpa analys som i alla lägen kommer fram till vem som bör hålla käften mest. De feminister som använder intersektionalismens verktyg kan verbalt avrätta vita priviligierade män hur lätt som helst och dessutom med all rätt. Oftast ivrigt stödda av i sekten dubbade och invalda white knights som lismande med orm i sinnet hjälper till så gott de kan. (Mot någon form av belöning då, kan tänka?)

Jag rekommenderar verkligen intersektionalismens analysverktyg. Det skärper verkligen det antirasistiska arbetet i sin meningsfulla jakt på priviligierade vita.

För säkerhets skull, ta hela paketet! Om du anammar det intersektionalistiska paketet så får du också tillgång till ytterskalet av postmodernism som även då innehåller ett fullt kit av postkolonialism. Ta allt på en gång.

Via din anslutning till postmodernismen kan du bortse på krav om kunskap eftersom du har dina egna sanningar som är lika mycket värda som alla andras sanningar. Kunskap bara förvirrar och är klart övervärderat som en patriarkal struktur. (Liksom logiken) Postmodernismen ger dig istället bra verktyg att framställa dig i en bra bild av goda åsikter och indignerade fördömanden. Det är bara att kopiera Zolfagary, Pascalidou, Ohly med flera. Du kommer du att vara helt rätt i känslor och åsikter.

Ta hela paketet och stå inte där som en rasist med din vita priviligierade hud när du i stället så enkelt kan bli antirasist.

* Auktionen gick ut på att barnen tilldelades den bonde som begärde lägst ersättning av stadens myndigheter.

 

 

Post Navigation