snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Rasism”

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Annonser

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Senap i stjärten som mål?

Nu är första etappen av supervalåret överstånden med resultat att två av de parlamentariska ytterpartierna snodde åt sig mandat i EU-parlamentet. Man röstade så minsann och då blev det så.

Det ena, det på den så kallade högerkanten, är ett resultat av ett folkligt missnöje som odlas med principer i ett vi och dom-tänk.

Det andra, som snappade åt sig ett av Sveriges 20 mandat, är ett parti som drivs av kärlek, empati, jämställdhet och antirasism. Säger de själva, epitet som man givit sig själv och som med förkärlek upprepas av vår public service, radio och TV. Men dikotomin vi och dom är uppenbar. Skiljelinjen är skarp.

Ingen tog sig mödan att ställa frågor till F!s representanter hur de tänkt genomföra sina förslag som luktar ”gratis godis till alla barn” och som de flesta förstår att i slutändan är inget gratis. Inte ens arbetskraft. Någon måste betala!

Tanken hos (F!) är att skapa ett samhälle som alla får plats i (godis till alla barnen) och som tilltalar många men som inte beskriver hur kalaset skall bekostas eller av vem? Ja, kanske ändå? Man skall omskola män så att dessa får lära sig nya och bättre konsumtionsvanor. Om inte annat, så har man visat en vilja att sätta åt män. Och detta tilltalar många!

I sitt totalitära anslag liknar man till förvillelse marxismen om man ersätter bourgoisin  med manligheten. Något skall ersättas av något annat och för de övriga mycket bättre. Tilltalande för vem? Ett ännu idag litet antal fanatiker och entusiaster som lyckligtvis möter modigt och klokt motstånd från både män och kvinnor utanför ”sfären”. Modigt därför att ”sfären” det politiska och sociala trycket som upprätthålls av våra medier och i synnerhet våra kulturredaktioner anger tonen och människor har hängts ut för sina åsikters skull. Rena SA-metoder alltså.

Vem stödjer detta radikalfeministiska initiativ och vem försöker sno deras röster genom att vara likadan eller värre?

Vi har en grupp som är de vanliga vänsterromantikerna som fick sig en näsbränna vid den kommunistiska genomklappningen när muren föll 1989, men som i glömskans och i ignoransen hos nya generationers namn vill påbörja byggnationen av den nya människan, vars omskrivning så träffande blivit den nye mannen. Dessa fantaster finns bland kultureliten och kulturelitens svans på tidningsredaktionerna. Ett antal wannabes med skarp ledning av elitister. De kallar sig ofta för postmodernister vilken ger dem rätten att förkasta all kunskap som inte stämmer med deras egen övertygelse. En egenskap som kvalificerar sällskapet som sekteristiskt.

En annan grupp är de som på annat sätt än kanske ren övertygelse ser engagemanget som en födkrok men som kanske kan byta färg om vinden vänder. Dessa befinner sig inom institutioner och organisationer som förser samhället med service i form av utredningar och skolmaterial. En sådan är ju Män för jämställdhet exempelvis. De förser skolan med material för att alla skall bli goda inordnade feminister och har gjort så i ett antal år. Man borde kunna se resultatet eller det är kanske det som visas i senaste PISA-undersökningen?

Ytterligare en grupp finns som identifierar sig med de indignerade feminister som berättar om angrepp och hat, vilket beklagligtvis existerar massvis men som för det första inte är specifikt för feminister och för det andra ofta förväxlas med ifrågasättande och kritik. Dessa är ovilliga i den sekteristiska andan att ens ta del av kritiken utan avfärdar den som uttryck för maktfullkomlighet och hat. Det händer att dessa blir antifeminister när de en gång väl lyft blicken och förstår att det inte är jämställdhet som är den egentliga frågan.

Den fjärde gruppen består av människor som ser radikalfeminismen som en väg att samla röster inför riksdagsvalet och försöker därmed övertrumfa radikalfeministernas utspel. Jag tänker då på sådana som Birgitta Olsson och Maria Arnholm i folkpartiet som därmed tog bort detta parti från den liberala sfären. Individuella och frivilliga livsval är inte längre tänkbara hos (FP).

Sedan har vi den grupp som jag föraktar mest av alla, egentligen den enda som förtjänar förakt. De feministiska män som med sina pekfingrar pekar på andra män och kräver att de skall ”ta ett steg tillbaka”, erkänna sin skuld i den ”våldtäktskultur” som anses finnas eller varför inte ”inse sina privilegier”. Dessa män, ofta med makt, som anser sig kunna tillrättavisa andra män och som inte har en tanke på att ”ta ett steg tillbaka” själv eller kanske sluta slå sina fruar. Avskyvärt! Men förståeligt, de gör intryck på de ställen som män oftast kämpar för att göra intryck på, nämligen hos kvinnor! Opportunism säger jag, som Kapos!

Nota Bene! De män, som kallar sig feminister av skäl som har med jämställdhet att göra finner jag ingen anledning att annat än respektera för sin inställning. Det är inte dessa som skall föraktas utan de som kliver på andra för att finna gunst hos kvinnor. Duktiga idioter eller kanonmat –  min fria tolkning av Valerie Solanas.

Den sista gruppen som jag uppmärksammat i radikalfeministiska sammanhang består av många, till synes mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som ser sin makt över det andra könet säkrat genom radikalfeministiska aktioner. Ett slags systerskap inom sekten som också är en form av avantgarde, en stormavdelning som kan skrämma till tystnad och konformitet. Ett slags SA inom sekten som liksom dessa verkar med ett överslätande och ett skrockande från de ledande feministerna. ”De är inte vi och man skall inte ta deras hat på allvar” skrock, skrock!

Jag undrar vad denna entusiasm i detta påtagliga systerskap kommer ifrån. Social konstruktion utförd av klåpare? Eller en gen som utvecklats och vars epigenetik utlöses vid viss masspåverkan. Att ta makten från någon vars innehav förment misstolkas?

För att åskådliggöra vill jag delge er en fundering som jag gått och burit på i många år. Jag råkade se ett barn/ungdomsprogram på SVT någon gång anno dazumal. Det innehöll en sketch där de två mycket unga kvinnliga programledare satt på en bänk och fantiserade på ett barnsligt snuskigt sexuellt sätt. Man kom fram till att lyckan skulle vara att få smeta in stjärten på ishockeyspelare med senap (det fanns inga kvinnliga ishockeyspelare på den tiden). Scenen fullbordades med att två i full mundering skrudade ishockeyspelare kom in på rullskridskor och åkte i rundor runt bänken där flickorna satt samt gjorde klart för alla hur det skulle kännas med senap i stjärten. En av flickorna var en mycket ung kvinna, Johanna Westman och det måste ha varit på slutet av 1980-talet men när jag söker på Johanna Westman ser jag att hennes SVT-record inte går längre tillbaka än till 1991.

Hänvisningen till Johanna Westman har för övrigt inget i övrigt med detta inlägg att göra.

Men frågan är? Vad symboliserade ”att stryka senap på stjärten”? Är det detta som de unga feministfanatikerna försöker göra?

Får jag någonsin ett svar?

Och så denna dags disclaimer; Alla som nu tänker att ni just läst det mest kvinnohatande, antifeministiska, manschauvinistiska övergreppsinlägget någonsin bör läsa mina tidigare inlägg eller prata med folk som har gjort det, för att inse: Hade det inte varit för den sekteristiska metoden och radikala förändringsivern, de rena stolligheterna hos radikalfeministerna och deras svans, så hade undertecknad varit glad för att kallas feminist.

Men inte som det är!

Ytterligare disclaimer: Om ni tycker det är barockt att jag jämför radikalfeminismen med nationalsocialismen skall ni veta att det gör jag inte alls. Däremot finns det till synes likartade metoder som tas till utan att jag för den skull vill jämföra ideologierna.

Invandringens fördelar för Sverige.

Jag vill inte gärna ge mig in i diskussionen om invandring eller flyktingmottagning i Sverige eftersom om man inte använder absolut rätt terminologi, blandat med känslomässigt dravel, riskerar man att uteslutas ur den sociala gemenskapen och stämplas som fascist och rasist. Det är som att balansera på slak lina när man inte har rättighet att yttra sig alls egentligen, på grund av hudfärg och födelseort.

Men nu händer det. Jag måste reagera på ett av de klumpigaste argumentationsförsök jag någonsin sett i ämnet. Tillika som kommer från vanligtvis välinformerat håll.

Det första jag vill säga är att jag har ståndpunkten att Sverige skall vara öppet för invandring, eftersom den är bra för oss. Vi skall också vara generösa i förhållande till dem som kommer hit som flyktingar från krig och utsatta förhållande. Det sista gäller alltså även dem som är tvingade att fly på grund av sin politiska och/eller sexuella läggning. Detta så även från länder där det inte pågår regelrätta strider. Vi har råd och vi skall.

Men jag anser att det skall diskuteras. Inte om! Utan hur! Annars kommer grupper i Sverige att sakna allt engagemang i frågan och till och med bli fientligt inställda till den. Om vi inte diskuterar ökas risken för avståndstagande.

För att minska den risken ger sig namnkunniga personer ut och förklarar sin inställning som positiv till den invandring och flyktinghantering som pågår. A la bonne heur!

Men den här artikeln i DN idag! Den verkar skriven av en fjortonåring och avsedd att läsas för femåringar. Den puerila stilen är helt obegriplig. Uppfattar man målgruppen som idioter? Förstår man inte att ”vanligt folk” har en verklighet som de förhåller sig till? En verklighet som de själv kan dra slutsatser ur?

När man i sin ”Myth-Busting” nämner forskning och studier så säger detta ingenting för de tilltänkta läsarna. Antingen har de läst och avfärdat dessa eller så har de förstått och är inte längre emot. De som avfärdat dem kommer väl inte att ändra sig bara för att de hänvisas till i en naiv debattartikel?

Fastän och även om de har rätt och innehållet är sant så är det presenterat med puerila argument som liknar ”det stod i tidningen”. ”Enig forskning” eller ”vetenskapen” och för den delen ”undersökningar” är så flagrant förnedrande för den tilltänkte läsaren att man verkligen undrar hur de tänkt? Som om den minst begåvade i gänget fick bestämma takten. Kan undras vem det är?

Den punkt som störde mig mest är nr 7. Här borde de nämnt positiva exempel om det funnes sådana. Läsare som har avancerat över den indoktrinerande förskolans nivå undrar ju om de bortser från balkankonflikten, Darfur, Rwanda, uigurerna i Xiangnan, och den nyligen uppståndna krimkrisen. Är dessa bevis på etnisk samlevnad?

Eller tror de verkligen att folk är dumma? Fattar de inte att de som till äventyrs läser en debattartikel i tidningen med säkerhet har hört talas om oroshärdarna i världen. Att de vet att det finns situationer i världen som liknar inbördeskrig i bland annat Egypten. I Syrien är det fastställt. De vet dessutom att det är etniska falanger som vänt sig mot varandra, och de undrar förstås var den etniska blandningen är så paradisisk som debattörerna tycks vilja påskina.

Just detta var en vådaskjutning av den goda saken som skulle kunna ha undvikits. Det hade räckt att ange sin åsikt och välvilja och sedan slå hål på myterna på ett seriöst sätt.

Till sist. Jag håller med om att invandringen skall accepteras och uppmuntras men denna rappakalja driver bara folk i armarna på främlingsfientligheten!

Var drar vi gränsen för rätten att ha en åsikt?

Vad jag förstår går den någonstans inom Rumäniens territorium. Inte alla som har sitt ursprung i detta land kan tilldelas rätten att få yttra sig. Gränsen är så skarp, precis som jag antyder, så att på ena sidan har man den helt oinskränkta rätten att yttra sig och får dessutom ovillkorlig inskränkningsrätt av denna yttrandefrihet för dem som kommer från andra sidan gränsen.

Det måste vara en underbar känsla, vetskapen att ha så rätt i en åsikt, kunna tvåla till, avbryta och medvetet missförstå någon annan som inte har samma rätta åsikt. Dessutom i full försäkran att det står en hord av likasinnade beredda att applådera och dunka rygg i sin iver att bekräfta och inte hamna utanför. Allt i den sanna andan.

Till yttermera visso så sker denna demonstration i en avsaknad av både begåvning och kunskap vilket ju gör styrkan i den rätta åsikten så stark att man utan vidare kan tvåla till någon som innehar avsevärt större intellekt!

Och att gränsen för detta går någonstans i Rumänien, så märkligt ändå.

Vi som är vita män skall vara ytterst medvetna om våra privilegier. I fall av motsatsen kommer vi skarpt att påminnas av vita feministiska kvinnor som till skillnad från kvinnor födda söder om gränsen i Rumänien, ju enbart har oss vita män som överordning. Eller är det så att svagt ovita män som Kawa Zolfagari egentligen är överordnad också? Det tycker jag att vi lämnar till experterna på intersektionalism att bedöma. Kawa Zolfagary är väl av kurdiskt ursprung kan jag förstå, och då har man ju privilegiet att underordna sig alla utom de som är svarta. Se bara på Nima Gholam Ali Pour. Eller är de av iranskt ursprung? Perserna har ju inget historiskt förtryck eller kolonisering att skämmas för. Inte mycket tror jag. Så det är bara att braka på. Men tänk om de är av turkiskt ursprung. Då blir det andra bullar av eftersom ottomanska riket lade under sig och koloniserade stor del av den meditereana världen. Inklusive kolonisationen av Palestina fram till 1917.

Men, jag ger fullständigt tusan i var dessa herrar kommer ifrån, för mig är de svenskar och jag förväntar mig att de behandlar folk så som de själv vill bli behandlade!

Det är skönt att vara vit man, då finns det inga tvivel om över- eller underordning. Och att knipa käft är det nyttigaste man kan göra om man inte är suicidal eller bara lite masochistisk. Jag har ofta tänkt på mitt oerhörda privilegium som vit när jag som ensam representant satt i förhandlingar med 20 medborgare av staden Shanghai! Jag riktigt kände deras underordning och ville egentligen inget annat än kasta mig platt på marken med näsan nedåt skrikandes, jag gör som ni vill!

Kan undras vad de hade sagt då?

Om man inte har denna upplevelse av starkt vitt privilegium så kan man som jag ofta gör, tänka på de rasistiska och koloniala förbrytelser som mina vita förfäder gjort sig skyldiga till. Eller kanske inte gjort sig skyldiga till, de stackars enfaldiga människorna hade ju nog ingen uppfattning om vilka svin de varit. Som till exempel min farfar Sigfrid, född 1877 i kvarteret Äpplet i Malmö. Hans mor, Karolina Fredrika Dahlström, drabbades av fallandesjuka och blev så dålig när hennes man, Magnus Peter Andersson, var på försörjningsresa som vitgarvare 1892, att staden tog barnen ifrån henne. Sigfrid och hans bror tilldelades som drängar till en bonde som förmodligen bjöd lägst*. De båda systrarna hamnade hos en annan familj och fick det rätt bra. Jag tänker ofta över detta ohemula åtnjutande av vitt maktprivilegie och skäms omåttligt. Privilegiet består i att dessa barn förtrycktes av vita överhögheter av orsak att det inte fanns andra överhögheter tillstädes. En skam!

Det slår mig just nu att den tekniska utvecklingen givit fantastiska verktyg åt dem som bedömer diskrimineringsfall och fall av mobbing. De behöver inte vara så ängsliga längre för att göra fel i sin bedömning. Nu kan man ta ett enkelt DNA-prov och analysera och med stöd av detta avfärda alla felaktiga fall av mobbing och låta vita priviligierade gossar och män ta livet av sig om de vill. Rätt skall vara rätt! Fråga bara kverulerande vita föräldrar, huu!

Jag gläder mig åt intersektionalismens knivskarpa analys som i alla lägen kommer fram till vem som bör hålla käften mest. De feminister som använder intersektionalismens verktyg kan verbalt avrätta vita priviligierade män hur lätt som helst och dessutom med all rätt. Oftast ivrigt stödda av i sekten dubbade och invalda white knights som lismande med orm i sinnet hjälper till så gott de kan. (Mot någon form av belöning då, kan tänka?)

Jag rekommenderar verkligen intersektionalismens analysverktyg. Det skärper verkligen det antirasistiska arbetet i sin meningsfulla jakt på priviligierade vita.

För säkerhets skull, ta hela paketet! Om du anammar det intersektionalistiska paketet så får du också tillgång till ytterskalet av postmodernism som även då innehåller ett fullt kit av postkolonialism. Ta allt på en gång.

Via din anslutning till postmodernismen kan du bortse på krav om kunskap eftersom du har dina egna sanningar som är lika mycket värda som alla andras sanningar. Kunskap bara förvirrar och är klart övervärderat som en patriarkal struktur. (Liksom logiken) Postmodernismen ger dig istället bra verktyg att framställa dig i en bra bild av goda åsikter och indignerade fördömanden. Det är bara att kopiera Zolfagary, Pascalidou, Ohly med flera. Du kommer du att vara helt rätt i känslor och åsikter.

Ta hela paketet och stå inte där som en rasist med din vita priviligierade hud när du i stället så enkelt kan bli antirasist.

* Auktionen gick ut på att barnen tilldelades den bonde som begärde lägst ersättning av stadens myndigheter.

 

 

Jag är Jason!

Jag läser i dagens Sydsvenskan en angelägen och viktig ledarartikel om att bygga land tillsammans. I artikeln citeras en bit text ur talet som Jason Diakité höll i riksdagen vid mottagandet av Fem i tolv-rörelsens pris för sitt arbete mot rasism. Det lyder:

”Jag tog med den (passet, min anm.) i dag för att säga att detta är mitt bevis, i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

Jag blev väldigt tagen och ledsen av hans gest vid talet som återgavs i TV-nyheterna. Jag tänkte, varför skall någon, någonsin känna sig så utsatt i ett land eller på ett ställe som man räknar som hemma? Det är ju där man skall känna sig trygg! Inte minst påminns man om otryggheten av nyheterna på ett antirasistiskt demonstrationståg i Kärrstorp utanför Stockholm som angreps av några som kallar sig SMR. Svensk Motståndrörelse, en som man påstår nynazistisk organisation. Detta är rasism och hat i sin svenska version. Den kan inte försvaras på något sätt och framförallt inte av orsak att det fanns representanter för RF, Röd Front, i demonstrationståget. RF är en på samma sätt våldsbenägen organisation som använder våld som argument.

Jag är mycket förtjust i artisten Timbuktu, vilket är Jason Diakités artistnamn. Jag gillar hans musik, hans texter och hans sätt att framföra dem. Jag kan tänka mig att jag skulle tycka om även privatpersonen Jason. Han är en individ, en person som man måste respektera långt förbi allt snack om etnicitet och hudfärg. Han är svensk, lika svensk som jag och det har så liten betydelse för bedömningen av honom som person eller artist! Han är Jason eller i hans egen mun, ”Jag är Jason!”.

Finns det verkligen någon som gillar Jason Diakité för att han inte är vit? Om nu någon ogillar honom, varför måste det då bero på att han inte är vit. Varför skulle det vara rasism att ogilla honom och inte rasism att gilla honom under dessa förutsättningar? Är det i stället antirasism att gilla honom? Blir vi goda om vi gör detta?

Nåväl, rasism finns i Sverige. Det finns rasism som vill underordna människor i andra folkgrupper och sätta vita européer överst och detta med förringande och hatiska medel. Det finns också rasism som kan visa sig på så sätt att man nedsättande lägger till epitet av rasistisk karaktär vid dispyter. Ingen av dessa är av strukturell natur men inte desto mindre rasism och oerhört kränkande.

Men då uppstår kanske frågan, får man inte tycka illa om icke-vita personer på grund av att de är elaka, dumma, kriminella, alltså egenskaper som inte kan förknippas med någon särskild etnicitet? Den frågan blir svår att besvara eftersom vi i Sverige har anammat ett informellt antaget system som kallas för identitetspolitik. Detta innebär att man mycket noga väger in en persons etnicitet i en icke tillkännagiven rangordning som avgör hur ett uttalande eller argument skall värderas. Det enda helt klara är att en vit europeisk man står underst på denna värderingslista. Man gör alltså allt för att lyfta fram etniciteten i politiskt syfte och har därigenom skapat en modern version av 1920-talets rasbiologiska tänkande.

Tillbaka till Jason Diakités upplevda rasism, som jag inte för en sekund betvivlar, antar jag med det ovan framförda att de flesta som av någon underlig anledning inte älskar hans artisteri och person, inte gör det av illasinnad rasism utan för att de helt enkelt inte är så jätteförtjusta. Men jag förstår honom djupt när han tycker sig stå som mål för kritik som utgår ifrån hans etnicitet, som han ju inte på något sätt kan åtgärda. Jag förstår hans frustration över något så orättvist.

Jag kan förstå det när jag får utstå samma sak eftersom mitt kön tillåter i stort sett vilka anklagelser som helst. Jag får inte försvara mig eftersom jag är längst ner på hackordningen. Men detta är något annat och får inte jämföras med rasism! Det är sexism och utföres i ett gott syfte. Ett hat som av vissa känns rättfärdigt och klokt när de hänger sig åt det. Att jag inte på något sätt tänker klä skott för detta hjälper inte. När jag ser förskolebarn, pojkar, utsättas för denna sexism i något vansinnesexperiment som kallas för genuspedagogik blir jag lika ledsen som när jag ser Jason Diakité uppleva rasism. Att det kanske inte är genuspedagogikens syfte hjälper inte när det tolkas av extremistiska misandriker i förskolorna. Det finns exempel på vuxna kvinnor som skriver om sitt hat mot åttaåriga pojkar. När man uppmärksammar sådant förstår man klart vart hatet är riktat och vart det slår.

Alltså, Jason, vi är många som älskar dig för vem du är, vad du gör och vad du säger. Vad du är eller var du kommer ifrån ser vi bortom och ger det ingen betydelse överhuvudtaget!

Med detta sagt skall jag be att få gilla eller ogilla vem som helst utan någon som helst annan orsak än utifrån hur de beter sig.

Våra offer är striden värd!

Man kan undra när en strid, en batalj eller ett krig utkämpas hur härförarna tänker när det gäller att värdera vad som är acceptabla offer för att flytta fram sina positioner? I de tidigare krigen där skjutvapen användes för första gången var inte omtanken om individen särskilt stor. Åtminstone inte av de slutsatser att döma som kan dras av historiska berättelser. Vad vi lugnt kan konstatera är att under första världskriget var det inte generalernas första tanke att skydda frontsoldaterna. De stöttes fram i obegripliga anfall som bara resulterade i massdöd av unga män. Allt medan generalerna satt vid sina stabskartor och planerade nästa kostbara framryckning.

Under andra världskriget, åtminstone bland de allierades styrkor, utvecklades ett skyddstänkande som skulle gynna den enskilde soldaten och därmed hela styrkan. Att alltför många ändå strök med är inte motsägande alls även om det är tragiskt. Modernare krigföring, nu in på 2000-talet har ett mycket starkare skyddstänkande och ser inte den enskilde soldaten som en spelpjäs som kan offras. Personskyddet är väl utvecklat. Man behöver inte vara militärexpert för att konstatera detta.

Men det finns andra krig. Det finns krig vars härförare anser att varje slag är så viktigt att inget offer är för stort. Dessa offer finns naturligtvis inte i härförarnas krets. Nej, här har man på ett utstuderat sätt lärt sig att bortförklara alla bataljförluster med ett föraktfullt skuldbeläggande på offren själva!

En sådan strid är den gränslösa striden mot politiska motståndare. Gränslös eftersom alla medel är tillåtna och inga offer för stora. Andras offer det vill säga.

I Sverige har vi ett litet, på främlingsfientlig grund bildat politiskt parti med värderingar som inte i något avseende får delas av de andra partiernas edsvurna opportunistiska fanbärare. Jag är med på att bekämpa detta partis idéer och samhällsanalys. Men hur skall detta göras? Jag anser att en saklig debatt borde till men våra härförare visar uppfattningen att svenska folket är för dåligt insatta för att kunna ta del i en sådan diskussion. Läs: För dumma helt enkelt.

I stället förs kampen genom en maktapparat som de flesta partimakthavare håller på att bajsa ner sig för att inte hamna i klammeri med. Det är de samhällsrapporterande media med kvällspressens kultursidor i ledningen. Alla har i stort sett samma politiska åskådning med sällsynt få till höger om miljöpartiet.

Nåväl, strategin går ut på att vad fienden än säger så skall trupperna påvisa att det är fel. Vad som helst! Då är sanningen det första offret, som alltid! Det är väl inte så farligt? I en tid då sanningen enligt alla humanistiska filosofiska teorier är relativ. Ett resultat av Einsteins relativitetsteori som ingen av dessa genier lär kunna förstå! Då kan man räkna bort första offret och ta fram vinnarna. Nu blir det jobbigt!

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska pojkar värvas till Al-Shabab via en fritidsledare i Rinkeby?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska flickor hindras av Islamister att delta i den ungdomliga gemenskapen?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att andelen av litterata ankomna somaliska flyktingar är långt under 85%?

Endast tre frågor som belyser dilemmat men hundratals andra frågor av samma karaktär skall vi nog kunna få ihop. Frågan är vem vinner på denna journalistik. Att få ett svar från i första hand Aftonbladets kulturredaktion vore utmärkt. Men det finns fler som bör kunna svara på frågorna.

I försvar för detta kommer genast några talespersoner från de av statliga medel försörjda antirasistorganisationerna och de islamiska förbund som tagit sig rätten att uttala sig för alla muslimer. (Utan att ifrågasättas av någon!) Dessa personer har sin egen position att försvara och kan tydligen tänka sig vilket offer som helst. Fast inte från dem själva.

När någon, ur den grupp som är själva ammunitionen i kriget, tar sig ur densamma och rapporterar ur sin egen erfarenhet då går man lös på denne som inte har förstått sin plats i striden. Kan du inte bekräfta kultursidans rapportering rakt upp och ner så blir du genast angripen. Som ammunition skall du djävlar anamma förstå din plats.

Ja detta lilla inlägg var bara en reaktion på det program som SVT sände 15/5 ur serien Uppdrag Granskning. Se det!

En liten kuggfråga bara till er som tycker om sådant. Vad tror ni gör Janne Josefsson till Sveriges mest betrodde journalist, den som har störst förtroende? Bland allmänheten alltså. Jaså, allmänheten är idioter hörde jag från en öppen dörr på Aftonbladets kulturredaktion.

Tack alla!

 

Post Navigation