snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Richard Dawkins”

Varför är vi så många? Vi män alltså?

Jag är en stor anhängare av evolutionsteorin och har på ett ytligt sätt studerat densamma genom att bland annat läsa Richard Dawkins fantastiska böcker i ämnet. Han är faktiskt professor i Biologi även om han uttrycker sig rent filosofiskt i sina böcker om religionskritik, böcker vilka jag naturligtvis också har läst. Men det är det biologiska jag fastnat för. Hur fantastisk utvecklingen varit från den, om än mycket komplicerade encelliga organismen till den mångfald av organismer som existerar idag. Hur gener har muterat och förändrats genom eonerna och hur olika grenar av utvecklingen kommit till beroende av miljöer och livsförhållanden.

Det är fascinerande att se hur många versioner av principiellt samma sak, exempelvis ögat, som utvecklats för att på optimalt sätt tjäna sin art.  Detta gör att de egenskaper som den samlade mänskligheten har erhållit är optimala för tidsperioden och miljön vari arten människan lever i alla sina varianter. Av alla hominider är det homo sapiens sapiens som står som enda överlevare. Kanske på grund av konkurrens om miljö, eller att andra arter varit oförmögna att ställa om sitt beteende till skiftande miljöer, så har homo sapiens sapiens varit ensamma hominider på jorden de senaste 10-20.000 åren. Homo floresiensis verkar vara den sista av övriga arter hominider.

Jag är säker på att vi har nedärvda egenskaper som tillägnats oss och bevarats hos oss som art eftersom det gynnat utvecklingen och artens bestånd. En sådan egenskap är att vi, som däggdjur normalt, föder levande ungar. Dessutom föder vi för djurvärlden extremt outvecklade ungar. Det tar lång tid att lära in det som behövs för att vara människa. Exempelvis blir arten inte könsmogen förrän vid 12-13 årsåldern och en födsel är mycket komplicerad eftersom homo sapiens redan vid födseln utrustats med stor hjärna för att kunna lagra all nödvändig information. Kvinnors bäcken är utformade alldeles speciellt för detta trots att kvinnor är väldigt små i förhållande till artens manliga individer. Att inte kvinnor är större för att kunna utföra mindre komplicerade födslar räknar jag som en evolutionsdetalj utformad för att bäst gynna arten och väl beprövad under lång tid.

För en tid sedan föll en del tokfeminister för en mokumentär som förklarade att kvinnor är mindre eftersom individer av hankön stjäl deras mat. Argumenten för resonemanget höll inte kan man säga.

Patriarkatet kan inte skyllas för allt elände som drabbat arten.

Genusvetenskapen förklarar ju mycket av tillståndet i relationer och förhållandet mot miljön som patriarkala strukturer, dessutom enkla att se bara man har rätt kunskap. Som hypotesen ovan att maten stjäls.

Svara då gärna på frågan vilken av de patriarkala strukturena som gör att det föds ungefär lika många hanar som honor av arten homo sapiens sapiens? Jag har inte uppfattningen att detta går att styra utan det bara blir så. Varför? Jo, enligt tesen ovan, därför att det gynnat arten!

Men, alla vet att det är kvinnor som föder barnen, att det räcker med några få män för att befrukta samtliga kvinnor och för att få arten att bestå. Varför föds det så många män? Vad är det i arten homo sapiens sapiens utveckling som har gynnats av att det föds ett lika stort antal män som kvinnor?

Det är inte så inom de flesta andra arter bland däggdjuren. Varför är det så bland människor? Kan det vara en patriarkal struktur? Knappast.

Vad säger genusvetenskapen?

Jag bara undrar.

Annonser

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Postmodernism for Dummies #4

Ni som läst här på bloggen kan inte ha undvikit att konstatera att jag är väldigt kritisk till de uttryck som vissa humanister tar till. Alltså några av dem som läst humaniora och har akademiska poäng i filosofi. De uttryck jag är mest emot är när dessa förnumstiga herrar, (ja herrar!) kritiserar all annan kunskap som inte innefattar den de själva är rustade med, som nonsens och utan värde. Deras uppfattning i sakfrågor stöder sig i argument som, ”läs på”. Precis som om alla skulle dra samma slutsatser om de bara läser samma sak.

Baloney!

I första hand har jag i min kritik mot de postmodernistiska strömningarna vänt mig mot den del som antagit en rent föraktfull hållning inför kunskap. Framförallt inför den kunskap som kan erhållas inom de naturvetenskapliga ämnesområdena. Jag har läst ledande skribenter förfäkta iden att matematik är ett ämne som ingen har någon nytta av eftersom dessa herrar, (återigen herrar!) inte själv kunnat finna någon tillämpning. Min reaktion på ett sådant synsätt har varit, men herredumilde, har ni aldrig flugit i flygplan? Eller kört över en bro? Skrivit något på en PC? Detta utan att förstå att dessa företeelser, flygplan, broar, PC med mera, är direkta resultat av tillämpad matematik. Hrm – Ingen nytta av matematik?

Nu skall alla veta att det är inte de lärda i humaniora som jag tänker kritisera, inte heller de som kallar sig postmodernister utan de som med sin pompösa inställning till sig själv och till sina kunskaper diskvalificerar andra genom att med råge överträffa kriterierna i förra stycket.

Jag har inte kunskapen att kritisera dessa akademiskt skolade filosofer utifrån filosofiska ståndpunkter, utan enbart på den effekt de lägger på debatten. Jag följde en debatt på twitter häromdagen som gällde Stephen R.C. Hicks kritik av postmodernismen. Debatten ”vanns” av den som kunde visa att Immanuel Kants filosofiska lära var helt påläst och förstådd. Att Hicks dessutom ”avslöjas” som Randian (Ayn Rand!) ingick i poängräkningen samtidigt som det dessutom avgjorde det som ointressant att läsa honom. Debattören utsåg sig själv som vinnare i ”debatten”. Alltså, en diskussion om postmodernismen och dess eventuellt skadliga avarter mynnade ut i en batalj om vem som kunde mest och bäst Immanuel Kant. Jag förstår den akademiska spänningen i detta och kan tänka mig en sådan verklighetsfrånvänd diskussion på en akademisk middag eller i en aula. Men förövrigt kan jag inte se hur det skulle kunna påverka utvecklingen av samhället. Och framförallt, i förhållande till kritiken av postmodernismen som enbart trams!

Själv läser jag helst intressanta redogörelser skrivna av naturvetare som Richard Dawkins (de biologiska skrifterna främst), Stephen Hawking, Christopher Hitchens (antiteism!) och nu läser jag Alan Sokal.  Beyond the Hoax, av den sistnämnde, beskriver den text som han fick publicerad i den postmodernistiska tidskriften ”Social Text”. Texten är avsiktlig mumbo jumbo och betyder absolut ingenting, Detta avslöjas väldigt enkelt med ledning av vissa textavsnitt och av den som är väldigt kunnig i fysik och matematik. Tidskriftens läsare, de postmodernistiska filosoferna hade däremot inga invändningar eftersom texten var snarlik de obegripligheter som de själva brukar producera. Boken Beyond the Hoax innehåller annotationer på vänstersidan och artikeln ”Transgressing the boundaries: Towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” på den högra. Utan dessa annotationer hade det inte varit meningsfullt för mig att försöka läsa artikeln och annotationerna gör det både begripligt och underhållande.

En stor del av Sokals kritik utgörs av den terminologa förvirringen som uppstår då postmodernisterna knycker uttryck från fysiken eller matematiken och ger dem helt annan betydelse men presenterar dem i diskussioner som om det vore samma sak. Detta lurar ju ingen i det naturvetenskapliga lägret men alldeles för många i humanioran. Och i politiken!

Det är nästan som om det finns en vilja att säga, inget behöver vi lära oss, kunskap är relativt, se bara hur lätt man avfärdar fysik och matematik. Ren lättja alltså, att vetenskaplig teori bygger på sociala konventioner. Eller som Alan Sokal själv säger:

”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”  

Eller varför inte citera en annan av mina favoriter lingvisten och professorn Noam Chomsky:

Vänsterintellektuella deltog aktivt i arbetarklassens inlevda och reella kultur. Någon försökte kompensera den klasskodning som funnits inom kulturens institutioner genom att skapa program för arbetarklassens utbildning eller att genom att skriva populärt säljande böcker om matematik, vetenskap och andra ämnen för att intressera allmänheten. Då är det anmärkningsvärt att deras motsvarande vänsteranhängare idag oftast försöker beröva arbetarklassen denna verktygsuppsättning för emancipation, med hänvisning till att ”the project of the Enlightment” är dött, och att vi måste överge illusionen om vetenskaplighet och rationalitet – ett meddelande som kommer att glädja hjärtat hos de mäktiga, överförtjusta över att kunna monopolisera dessa instrument för sitt eget bruk” (Min Översättning.)

Detta citat av Noam Chomsky är mycket tänkvärt. Det är för övrigt det mesta han sagt! Man kan undra vad som får den kulturella eliten att villja sprida denna misinformation och rent ut sagt grova lögner!

Mer av Noam Chomsky här.

Människor med maktaspirationer har som en intuitiv funktion som säger att folk är lättast att ha makt över om man inger dem skräck! Det allra enklaste och kanske mest beprövade är att bygga upp ett repressivt samhälle. Att genom förtäckta hot få människor att anta de beslut som makten genomför för dem. Ifrågasättande och/eller sjösättande av annan åsikt vet den maktpåverkade undersåten kan vara skadligt och till och med dödligt. undersåten gillar därför läget i ljuset men bildar celler i mörkret. Celler som makten gör allt för att krossa.

En annan skräckmetod är att det finns ett yttre hot, ett yttre hot som är så farligt så att undersåtar helt enkelt av fri vilja tyder sig till makten för skydd. De som inte uppfattar hoten som reella utan som propagandaspöken behandlas med smutskastnings-, utfrysnings- och mobbningsmetoder. Ungefär som vid den repressiva metoden.

Metoden kan inte fungera om man har välinformerade och kunniga undersåtar. De skulle omedelbart och i stor omfattning genomskåda bluffen. Och det är nu som en del postmodernistiska uttryck kommer in. Med argument som innehåller fraser såsom, ”en enig forskarkår”, ”samstämmig forskning” och ”Läs På” tystas redan från början den begåvade fast svagt beläste tvivlaren. Manegen är krattad för introduktion av fullständigt disparata läror.  Läs igen Noam Chomsky ovan, så förstår ni vad jag menar.

Problemet utgörs alltså inte av vad postmodernismen står för utan vad den för med sig i släptåg. Det är de förtäckta men ack så tydliga maktambitionerna som är problemet. Genom att spela på befolkningens okunnighet och dess vilja att ta åt sig skrämmande hot kan man genom den alltigenom postmoderna genusvetenskapen påvisa sanningar som inte har någon relevans utifrån en testad teori utan snarare ur en ideologisk proklamation.

Södertörns högskola gör följande presentation av sin genusvetenskap nu 2014;

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

Läs gärna den beskrivning som finns på Wikipedia, hur genusvetenskapen tillkommit med grunden i feministisk teori, om de nu inte är samma sak. Studera också den banbrytande och underliggande litteratur som utgör grund för genusvetenskapliga studier. Gör er egen bedömning. Skall denna vetenskap få implementeras på förskolan eller på utbildningar i stort? Skall denna vetenskap ligga till grund för familjepolitiken? Skall den få impregnera alla samhällsfunktioner. Skall vi skrota framkomlig cancerforskning och i stället kasta pengar på genusperspektiv vad gäller snöskottning och familjeangelägenheter. Man skulle kunna tro att det finns valmöjligheter men det finns inte om man inte menar SD. Och det är inget alternativ för mig.

Det är inte fråga om jämlikhet eller maktfördelning som många av oss kämpar för, det är ett oförblommat sätt att tillskansa sig makt, all makt. Applåderna haglar från dem som får vara med och det utan någon annan synlig begåvning än förmågan att hålla med. De kan lyftas till obeskrivliga höjder genom otroligt pladdrande och oresonligt hat. Ett hat som ofta beskrivs som ironi eller skämt. Mannen som säljer Aluma/Faktum hånas för att han inte förstår skämtet och han liksom alla andra får skylla sig själv i sin privilegierade maktposition. Fjortisarna skrattar så de gråter samtidigt som de gråter för att ingen vill ha dem som programledare i stället för Filip och Fredrik. Som ju egentligen enligt den rätta tron bör ”ta ett steg tillbaka”.

Har ni märkt att de ytterst ömkansvärda opportunisterna har slutat kväda om ”ta ett steg tillbaka”. De hade tyvärr inte begåvningen att inse att detta krav skulle först och främst gälla dem själva!

Att tjäna på tingens ordning kallas normalt för medlöperi eller opportunism. Att mobba andra, kalla dem för saker ingår i opportunistens jobb och det är många som helt ofattbart ställer upp på detta.

En del av dessa kallar sig dessutom för liberaler vilket gör ordets mening obegriplig.

Ledsamt och beklagligt.

Post Navigation