snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Robert Aschberg”

Alla får komma till tals – eller?

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på min FaceBooksida med anledning av en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade forskarstöd från Södertörns högskola, tror jag det var. En institution som i postmodernistiskt nit kan tillhandhålla sådant stöd för vilken godkänd åsikt som helst verkar det som. Länk till artikel och min FaceBookartikel finns nedan efter följande inledning.

När jag idag hör Tomas Tengby leda ingringarprogrammet RingP1 och hur han med harm i rösten meddelar en dam hans egen uppfattning om åsiktsfrihet och vad man får lov att säga. Tomas Tengby framstår för mig som en av de bästa programledarna för RingP1. Han låter åsikter komma till tals utan att rätta eller diskvalificera. Detta till skillnad från de båda självgoda programledarna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou. Den förre använder programmet för att tydliggöra sina egna åsikter och den senare nyttjar det för att visa sin avsky för åsikter hon anser fel!

Idag blev tydligen Tomas Tengby, då som representant för Sverige i allmänhet och journalistkåren i synnerhet, påhoppad av någon som har mage påstå att personer i bekantskapskretsen uttrycker vånda över att säga vad de tycker. På ett obehagligt sätt ville han tvinga inringaren att exemplifiera.

Tomas Tengby, vilken bubbla lever du i egentligen? Jag brukar använda metaforerna ”lattebaren” och ”Södermalmskt” för att åskådliggöra åsiktslikriktningen i svensk politik och huvudstadsmedia. SR är visserligen i det Sverige som kallas Stockholm, det vill säga, hela Sverige, men du Tomas Tengby är ju i Göteborg. Finns det en filial där månde? Är lattebaren inte bara en metafor utan gravallvarligt verkligt?

Jag har att stort antal bekanta som gör sin röst hörd i olika frågor på Twitter, i bloggar och på Facebook. De flesta av dessa ifrågasätter den radikalfeminism som odlas i svensk media och ingen av dem är sverigedemokrat!

Ett antal, majoriteten av dessa har önskemål om att vara anonyma eftersom de tycker de utsätter sina familjer, barn och släktingar för onödig risk om de agerar öppet. De vet också att det finns sammanslutningar som gärna meddelar arbetsgivare anonymt om hur deras verksamhet kan påverkas om de inte säger upp vederbörande! Och, det mest avskyvärda, det finns arbetsgivare som inte lojalt vågar ta upp och försvara påhoppade anställda. Vidrigt!

Vi har några kända exempel. Richard Herrey, Marcus Birro och Ivar Arpi har alla tillkännagivits som persona non grata. Och du som eventuellt tror att detta bara är enskilda tokstollar på Twitter som dammar på får tänka om. Det är skribenter på de stora drakarna som håller i yxan och leder drevet.

Andra som inte tänker i mittfåran och som får dåligt utrymme på grund av detta är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein och nationalekonomen Tino Sanandaji.

För att inte tala om mobbarnas favoritoffer Pär Ström och Pelle Billing.

Men du Tomas Tengby verkar förargas över att få din värld perforerad av sanningar.

Inlägget på FaceBook (aningen redigerat med länken till artikeln):

Quote

På något sätt känns det som artikeln i Sydsvenskan kommit direkt ur munnen på Bagdad Bob. Det finns en oro bland publicister och journalister att opinionsläge eller sanningar skulle emanera ur sociala medier på internet i stället så som det alltid varit ur dagstidningsjournalistiken och de anrika lärosätena. Man tar till vetenskapliga undersökningar som bevis för att åsikterna på Twitter och Facebook verkligen inte representerar ”alla”.
Nä det är klart, men vem är ”alla”? Vem anser vetenskapen är mest betrodda att representera ”alla”? Vad tror sydsvenskan? Är det den handfull av journalister vid redaktionens kaffebord som är de rätta representanterna, eller insändarsidornas redaktörer som har makten att göra urvalet ”alla”? Eller möjligen lattebarens besökare som sett stentavlornas* sanningar och kan beskriva dessa i en av vaga fakta understödd krönika i kvällspressen. Är det månde journalisten som tyckte det var underligt att inte F! kom in i riksdagen eftersom ”alla” hen kände röstade på dem?
Vem tycker ni på Sydsvenskans redaktion eller på Södertörns högskola representerar en opinion? Är det den som anges av ett flertal eller är det den som anges av de få som anser sig ha rätt uppfattning om den?


Borde det inte vara lättare att tolka en opinion där den uttrycks av en mångfald av röster och tolkas av en mångfald av mottagare eller är det den som uttrycks av ett jämförelsevis litet antal personer i ett elitistiskt kotteri?


Journalisten(sic!) Robert Aschberg skriver inte på Twitter eftersom han anser det vara forum för amatörer. I själva verket skulle han möta argument som vederlägger hans egna storflabbade uttalanden. Det skulle denna man, vars största journalistiska bedrift varit arrangerandet av lavemangtävlingar på TV, inte klara av!


Acceptera sociala medier, acceptera att det finns åsikter som spretar åt alla håll och lär er förstå att ”alla” inte finns. Inte ens i er egen trångbodda världsbild!

Unquote
Gott Nytt År
Eller hur?
*Stentavlorna, begreppet kommer ur satiren Perukklubben skriven av Pär Ström.
Annonser

Att leva som en ko.

I den gångna veckan hedrade vi minnet av den sedan 25 år raserade muren mellan öst och väst. Muren som så tydligt utgjorde en sinnebild av det kalla kriget och kommunismens förtryck. Mest tydlig var bilden av detta i Berlin.

Med anledning av minnets firande skrev jag till Lars Ohly på Twitter att det var dagen då han skickade glädje-SMS till vänner.

”Nu ljuger du” svarade Ohly, och jag genmälde, ”Så är det kanske?” med en ytterligare Tweet att ”alla vet ju att du grät av sorg den dagen!”

Från Ohly kom svaret, ”Inte ens det. Jag var ledsen för att stater som byggts på människors drömmar om frihet förvandlats till motsatsen varvid jag skrev att det var ju bra!

Nu i efterhand vet jag naturligtvis vad jag skulle ha svarat!

Nämligen, bygga på människors drömmar? Drömmar som inte kan komma tillstånd utan att folk låses in bakom höga murar? Drömmar som människor försöker fly ifrån och till varje pris måste förhindras, till och med avlivas för sina kontradrömmar att fly? Drömmar som endast kan uppfyllas för en styrande elit eftersom en fördelning aldrig skulle räcka till alla och där eliten, kommunisterna styr över proletariatet genom att hålla detta i korta tyglar.

Drömmar som ger trygghet och försörjning genom en allsmäktig styrande grupps försorg. Som boskap på ett lantbruk. Boskap som hålls tillfredsställda av att den styrande makten förser dem med det de behöver och förment vill ha!

Som kor?

Är det drömmen?

Skall vi leka lantgård?

Ja, kul, men då vill jag vara bonde. Du får vara ko!

Fast det var ingen lek, hör rösterna som kommer ur dödens fält i Kambodja. Eller svältens offer i Ukraina, ståndrätternas offer med omedelbar exekution i Moskva eller alla de döda i Maos Kina som tvingades svälta ihjäl. Hade de möjligen själva valt att vara maktens boskap?

Är det detta du sörjer. Lars Ohly?

Samtidigt är du inte unik i Sverige. Det finns ett stort sammanhang ur vilket olika skribenter tar sina sanningar, en konsensus som gör att den elit som ser sig som utvalda att styra, skriver ungefär likvärda ömsesidigt invändningsbefriade artiklar och krönikor. Det är som att de alla, varje morgon, fick ett utskick om vad som är korrekt för dagen. Sammanhanget är fikabordet dit man kan gå för bekräftelse av sina åsikter och en liten uppmuntrande dunk i ryggen. Realt eller fiktivt, metaforen är ändå solklar och kan i dessa hipstertider omskrivas som lattebaren. Stället där inga åsikter bryts, där allt är solklart för den invigde. Stentavlorna är huggna och texten hänger som eviga sanningar för alla att se.

Att alla dessa konsensusdyrkare, kalkerpappersförsedda skribenter skulle bo på Södermalm är inte sant. Men förvisso överensstämmande med verkligheten i så måtto att uttrycket södermalmsk tjänar som utmärkt metafor för galenskapen.

Stor vetskap om stentavlorna på lattebaren  finns hos journalisterna Jonna Sima, Johan Croneman och Fredrik Virtanen. Alla har i krönikor och på Twitter med emfas bekräftat tillståndet i sin enfaldiga ansats att förneka det. (Om detta skriver jag här med hänvisningar och här.)

Undantagen är naturligtvis många men i huvudsak verkande och boende utanför det verkliga Södermalm.  I landsorten. Som Malmö (Mats Skogkär, Heidi Avellan) och Göteborg (Janne Josefsson).

Enom till straff och androm till varnagel finns det sedelärande historier om. Det är vad som händer den som har det minsta lilla missförstått vad som står på stentavlorna eller varför de är så viktiga. Marcus Birro, Ivar Arpi, Richard Herrey, tre fria skribenter har alla blivit utsatta för de drev som kickats igång på initiativ av lattebaren eller i dess goda minne. Fredrik Virtanen har varit drivande i hatet mot i alla fall Marcus Birro. (Läs Toklandet för detaljer!) En annan är Helle Klein som på ett okristligt sätt lärt sig hata. Något mer hycklande än Klein och hennes kamrat Mattias Irving är svårt att tänka. Båda är eller har varit knutna till Stockholms stifts tankesmedja Seglora. Representanter för de i världshistorien belagda i särklass mest förtryckande dogmatiska enheterna, kyrkan (religionen) och socialismen!

En av de skribenter som ställt sig utanför det södermalmska förtrycket är Marika Formgren. En klarsynt ledarskribent som tillsammans med David Lindén på Borås Tidningar, och Sakine Madon på Norran och ett ytterligare antal orädda skribenter och debattörer klarar sig utan ryggdunkningarna på lattebaren. Men få undantag på SVT eller SR vilket är besynnerligt! Eller så tillåts de inte vara tongivande på något sätt. SR/P1 avslutade samarbetet i Språket med Anna-Lena Ringarp och tog som ny programledare Emmy Rasper. Nu vrider vi Språket i feministisk riktning, tänkte jag. Och så blev det, men inte värre än att det fortfarande är ett intressant program. Men när jag hörde Emmy Rasper i Ring P1, insåg jag att här fanns en talang som inte varit stamgäst på lattebaren. Till skillnad mot den inskränkta, tunnelseende och trångsynta Alexandra Pascalidou hade hon inte ambitionen att förnumstigt pådyvla inringarna sin egen åsikt. Heder åt Rasper!

Vad gäller Marika Formgren har hon skrivit ett aktuellt inlägg på sin blogg där hon mycket elegant beskriver läget i landet. Läs det i Khatarsis här! Där finns mycket intressanta frågor om hur utvecklingen skall vändas. Hur skall skolan förbättras så att dagens ingenjörer kan ställa upp en division, (räknesättet,) INNAN de börjar studera? Hur skall vi kunna utveckla polisarbetet så att de kan stryka de 55 områdena som de inte vågar beträda? Genom normkritik och genuspedagogik? Genustjosanhejsan som @pippiglassbil, Sofia Johansson benämner det på sin mycket läsvärda blogg.

Ja, när kampen för fortlevnad går ut på att införa normkritiska system, då mäns våld mot kvinnor anses som det största hotet mot mänskligheten, då kommunikationer skall minimeras och rörligheten begränsas. När man tror att framtiden skall formas så att ingen skall ha längre än 15 minuter till allt. Ja då har man antingen tagit för givet att skolan har utfört sitt uppdrag som den skall, det vill säga producerat okunniga manipulerbara medborgare som inte har tillstymmelse till kritiskt tänkande. (Inte 100%-igt uppnått än men vi är på väg dit. Lyckligtvis finns det lärare som Sofia Johansson ovan med flera som sätter käppar i hjulet för eliten och som förstår att kunniga och självständiga individer är vad skolan skall leverera.)

Eller, vilket jag tror kan kombineras med det förra, så tänker man att allt ju redan finns. Allt som vi kan tänkas vilja konsumera, av nödvändighet eller av lust, finns redan. Det behövs ingen som producerar varor längre, de finns. Livsmedel finns redan i stor mängd. Titta bara i kylskåpen. Skulle de ta slut är det bara att gå till ICA och få nya!

Yupp, så är det. Allt finns! Dessutom finns allting i sådant överflöd att det bildas ett överskott. Och som tur är finns det människor, en självutnämnd elit som dagligen funderar på hur detta överskott skall fördelas. Exempelvis kultureliten med Johan Ehrenberg ETC i spetsen för Linderborg, Irving, Guillou, Myrdal, med flera som vet exakt hur det skall fördelas.

Men de har ingen aning om att överskottet måste produceras, varje dag, av människor vars samlade insats betyder oändligt mycket mer än vilken navelskådande kulturelit som helst. Och framförallt, kultureliten har ingen som helst avsikt att delta i produktionen, där avtar solidariteten tvärt!

Jamen, alla kulturmänniskor? Nä, långt ifrån! Bara de som med sitt tjocka finger hytter åt oss när vi ifrågasätter deras självpåtagna rätt att fördela!

Vi behöver producenter, förädlare, transportörer och detaljister. Vi behöver innovatörer och entreprenörer. Varje dag måste vi dra nytta av dessas kunskaper för att överleva till nästa dag!

För att kunna förse hela världens befolkning med vad de behöver måste produktionsmetoderna och transportmetoderna utvecklas. Inte avvecklas! Man måste energimaximera både produktion och transport. Det kan man inte genom politiska beslut eller politiska inskränkningar. Det är bara miljöpartister som tror det. Varor måste produceras och levereras i en kedja som kräver långt gående energieffektiv kommunikation. Produkter skall levereras till konsumenten effektivt samtidigt som konsumenten befinner sig någonstans i produktionskedjan. Nu kommer frågan. Hur skall detta kunna kombineras med en 15-minutersregel?

Vetenskapen måste tillåtas komma med lösningar. Lösningar som bygger på tillgänglig teknik och teknik som hela tiden tillåts att utvecklas och att exploateras av entreprenörer.

Med vetenskap menar jag naturvetenskap. En vetenskap som bygger sina teorier på upprepbara experiment som i sin tur bygger på den kunskap som förmedlas genom historien, från Pythagoras och Archimedes till dagens Nobelpristagare med Albert Einstein i spetsen.

Jamen filosofin då? Filosofin har sin plats, självklart. Men det var inte filosofin som skapade vägar och sen gjorde det lönsamt att uppfinna hjulet. Det går inte att med filosofins hjälp åka till månen. I alla fall inte utan kraftig hallucinär berusning. Inte heller att bygga broar, flygplan och hus.

Det krävs ingenjörer och entreprenörer som inte begränsas av politisk klåfingrighet. Och, skall erkännas, det finns entreprenörer som inte är naturvetare, det kanske till och med är så att att de flesta är filosofiskt lagda. Men det krävs naturvetare för att förse dem med attraktiva lösningar.

Entreprenören kännetecknas av att kunna ta en idé och förvandla den till ett lönsamt projekt. Genom mycket hårt arbete. Som Kamprad, eller Rausing. Eller varför inte Robert Aschberg som är kommunist för att kompisarna är det. Typisk övergödd och kapitalistisk kommunist som kan styra som han vill över proletariatet. Han kallar sig journalist men i sanningens namn, är det någon som lagt på minnet någon av hans skrifter. För min del kommer han alltid att vara den som exploaterade idén till lavemangtävlingar i TV. En idé som han torde vara ensam om i världen.

Och i allt detta kämpar man för att göra skolan genusmedveten och normkritisk. Det går ju bra om allt finns och det gör det ju! Vi behöver ingenjörer och innovatörer, entreprenörer och utvecklare. Och vad är det tänkt vi skall få? Genusmedvetna och normkritiska… vad då?

I Sverige måste vi satsa på invandring. Vi måste ha in arbetskraft till de kvalificerade jobb som utvecklingen kräver. Vi behöver ingenjörer och tekniker som vi inte har utbildning nog att producera själv. Genusvetare har vi gott om och frågan är vad de skall göra i framtiden? Okvalificerad arbetskraft har vi hur mycket som helst och producerar hela tiden i massor. Vill vi ha kvalificerad arbetskraft i en mening som förstås globalt, får vi hoppas att vi kan locka hit utbildade ingenjörer från Indien och Kina. Och kanske låg och mellanstadielärare för att vända den destruktiva trenden!

Vi började tankeexperimentet med en fråga. Vill du vara ko eller bonde? Man kan då fråga sig, vem har makten över vem av de båda och vem borde ha det? Vi skall kanske ge ett alternativ? Vill du hellre vara get?

Hur som helst så är det på lattebaren som stentavlorna finns.

Och det är vargarna som skrivit dem!

 

 

 

På detta måste ni tro!

Så mycket har hänt i samhället under den här av mig frivilligt utförda bloggtorkan. Det är så mycket som visar hur vi gladeligen polariserar åsikterna när saker och ting sker. Som till exempel Husbykravallerna och dess spridning till andra förortsområden. Det går inte att anta en vettig vinkel. Ingen utgår ifrån att det är något fel i Husby eller andra oroliga områden utan alla anser sig veta att orsaken ligger hos den för tillfället utsedde politiske motståndaren. Vänster mot höger, liberaler mot sverigedemokrater. Ett exempel, den av mig högt uppskattade artisten Jason  Diakité, som många känner som Timbuktu har tagit ställning och man hyllar hans engagemang. Men detta rör inte folk i Husby eller andra områden utan hans engagemang gäller ställningstagande för Socialdemokraterna. Jaha, där försvann den integriteten.

Det är andra ting som hänt och gemensamt för dem alla är hur polariserat omdömena utvecklar sig. Nåväl det som bekymrar mig är vad jag läser på Twitter, hur det för vissa blir sant det som andra ser som fullständigt otroligt. Twitter som den arrogante Robert Aschberg (jag tänkte säga kommunisten men är inte säker på om han avsagt sig villfarelsen)  betecknar som amatörernas forum. Han kompenserar sig hyggligt genom att  vara utstuderat opportunistisk. De som inte tror detta kan rannsaka sig själv genom att dra sig till minnes den prutt- och bajsjournalistik som Aschberg varit upphovsman till. Klart att han tycker att Twitter är amatörernas forum, det ingår inte i hans föreställningsvärld att vanligt folk skall kunna yttra en åsikt, åtminstone inte om han (Aschberg) ej skulle vara tillstädes och överrösta med sin patetiska smörja!

Vi som är hyfsat liberala i våra ställningstagande kan med hjälp av andra få en visserligen biased men ändå öppen uppfattning om tingens ordning. Vi som har läst Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” vet hur enkelt det är att lägga skulden på en man om man bara vill det tillräckligt mycket. Det är lätt att förstå tankegången, att om en människa i en position som kan anses som underlägsen mördas, så är det ganska lätt att fastslå att det måste vara män från en överstående klass som är förövare.  Självklart! Bevis behövs ju knappast för att förstå detta. Eller hur?

Om man sedan dessutom läser Per Lindebergs bok ”Döden Är En Man” uppstår ett tvivel. Var det verkligen så enkelt? I stället som Hanna Olsson förespråkar så är det inte frågan om filosofisk vilja utan hard core  naturvetenskap och, ve och fasa, ett sökande efter sanning.

Förutom Hanna Olsson figurerar andra personer som lägger sina fantastiska fantasier i dagen. En av dessa är Christian Diesen, kommunist (about this I am damned sure!) och vittnespsykolog och professor i processrätt. Det var han som konstaterade en då 2-årig flicka kunde komma ihåg vad som hände när hon var 12 månader (eller nåt sånt) och därmed framstod som åklagarsidans främsta vittne. Hej o hå, så galet det kan gå! Detta var alltså bevisen! Att man för alltid ödelade två unga mäns liv var inget man tänkte på då.

Tänk er själv, det finns de, bland annat Christian Diesen och Hanna Olsson som anser att barn aldrig ljuger om vad de varit med om. Har dessa opportunister någonsin studerat häxprocesserna under 1600- och 1700-talen som i stort sett byggde på barns berättelser om hur de enleverats till Blåkulla av namngivna häxor?

Jajamen, tillbaka i 2013 och den helt ofattbara debatt som i dag förekommer om vad som helst. Sanningen är ur ett postmodernt perspektiv relativ. Kolla Twitter och bli upplyst.

Jag ber er alla att följa det helt sanslösa Twitterkontot @Feministfestivalen och få tillgång till den mest meningslösa rappakalja som kan tänkas. Eftersom man på kontot även ifrågasätter de upprivna domarna mot Thomas Quick (Sture Bergwall) så kan jag inte annat än fundera över om inte innehavaren av kontot är förälskad i advokaten Claes Borgström vilket i så fall måste vara han själv.

Så kan det gå!

Post Navigation