snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “SD”

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Grattis SD eller tänk själv då!

Ibland kan man förundras över hur olika och spretande åsikter kan vara. Till och med helt polariserade i punkter längst ut på var sin sida av ett i avstånd stort obeträdbart ingenmansland. Detta ingenmansland borde väl kanske vara det för balansen mest stabila i jämförelse med de gungflyn som presenteras i ytterkanterna. Tyvärr märks inte de som befolkar detta område. De är ointressanta om de inte av bevakarna på de olika ideologiska redaktionerna kan tolkas stå på någon av ytterkanterna.

Jag tänker bland annat på den obändiga viljan bland skribenter att totalt missförstå allt som inte perfekt stöder den egna åsikten. Väl beskriven av Sanna Rayman här på ett enkelt och lättfattligt sätt. Det finns också ett inlägg av Nima Dervish där han brutalt sågar stollerierna serverade av Ehsan Fadakar i Aftonbladet. Läs detta här. Anmärkningsvärt i det senare fallet är att dessa, Nima och Ehsan, båda är invandrade från Iran. Den stereotypa identitetspolitiken logik säger då att båda måste ha en och samma åsikt. Vad har hänt hur skall detta förklaras? Och den med iranskt ursprung svenske socialdemokraten numera SD-aren Nima Gholam Ali Pour har han en tredje ståndpunkt. Vad blev det av identitetspolitiken?

Om vi tar andra, varför har vi en svensk debattör med kurdiska rötter som anser sig liberal och en annan som är socialist. Detta är alltså Dilsa Demirbag Sten och Kurdu Baksi jag refererar till.

Identitetspolitik i ett nötskal.

Nu skriver ju Fadakar på de sidorna som innehåller tidningens ideologiska identitet, det vill säga Åsa Linderborgs domäner. Det gör ju att alla vapen är tillåtna och det som hålles mest skarpslipat är det vedertagna socialistiska uttrycket lögnen. Det gör inget, de skriver bara för sig själv och får en och annan kommentar från andra redaktioner, men om exempelvis Åsa Linderborg påstår att hennes redaktionella skräp når Aftonbladets hundratusentals läsare ljuger hon. Tyvärr! Hade folk läst skräpet så är det frågan om Aftonbladet hade haft några köpare överhuvudtaget.

Nu är det alltså inte de sex första sidorna i tidningen som får folk att köpa den. Intresset dras till de sidor om sex, bantning, vem är rikast, bonde söker fru skadas allvarligt av hönsfjäder och annat journalistiskt högststående material. I konkurrens med Hänt i Veckan och Se och Hör. Dessa journalister som kan fylla ett uppslag med helt egenfabricerade nyheter. Dessa journalister, dessa wannabes som kommer att flyttas över på samhällsredaktionen en dag.

Som de säger, efterforskning, källor och statistik i all ära men inget säljer så bra som en bra lögn. Läs Fadakar här så förstår ni vad jag menar.

Ett annat exempel och egentligen det som fick mig att börja undra kommer från radions Ring P1.

En kvinna ringer in och presenterar sig med ett som man säger typiskt ”svenskt” namn och säger dessutom var hon ringer ifrån. Hon verkar därmed ha identifierat sig för programledaren Lotte Nord tillräckligt för att kategoriseras och passas in i rätt identitetspolitiskt fack. Om ni läggger märke till det så har även programledaren ett som man säger typiskt ”svenskt” namn. Hon kommer strax att avslöja sitt identifikationsfack, och utifrån vilka grunder hon kan tänkas ha rätt att uttrycka sig. Allt detta är naturligtvis min tolkning men döm själv.

Transkription från Ring P1 med Lotte Nord 15 november 2013.  Lyssna här.

Inringare:

”Jag skulle vilja prata om att vi skulle folkomrösta om invandringen till Sverige för viktiga samhällsfrågor kan ju bli föremål för folkomröstning och jag tycker invandringen är en sån med långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser och vi skulle uppnå två saker med folkomröstning och det är att vi skulle få reda på vad svenska folket tycker, men det viktigaste är att det skulle bli tillåtet att diskutera frågan.”

LN:

”Det finns olika partier i riksdagen och flera partier som vill in i riksdagen också och en hel del sådana partier har ju en invandrarkritisk inställning. Räcker inte det?”

Inringare:

”Ja, fast jag tycker inte det är det viktigaste skälet för det här, utan att det skall bli tillåtet att diskutera konsekvenserna av invandringen utan att bli skylld för att vara rasist eller främlingsfientlig. För det är inte så att man absolut måste minska invandringen för att man har en folkomröstning utan det viktigaste är att diskutera tycker jag.”

LN:

”Diskuteras det inte i samhället idag? Vem som är svensk till exempel diskuteras alltså, jag är inte född i Sverige.”

Inringare:

”Nä, det behöver man inte va och jag tycker att det som är viktigt är ju den demokratiska processen att man skall kunna säga att om man tillexempel….jaa….har en nyanserad debatt och som vi pratade tidigare om syrier att man kanske skulle uppnå någon slags invandring till Sverige som var laglig, att man skulle kunna ta bort möjligheten för människosmugglare och kunna diskutera fram någonting som alla skulle vinna på.”

LN:

”Men att ställa olika grupper mot varandra i en folkomröstning, det känns otroligt obehagligt tycker jag.”

Inringare:

”Tycker du det? Jamen man ställer ju inte, man ställer ju….. vad skall man säga då? Som kärnkraften tre alternativ. Fri invandring, restriktiv invandring…….”

 LN:

”Vad tycker du som lyssnar?”

Slut.

Här har vi alltså viljan att missförstå och begreppet identitetspolitik väl representerat. Missförståndet är tydligt när inringaren pratar om invandring och programledaren pratar om invandrare. Det senare omnämnandet kan bara ges till dem som passerat det första och befinner sig i landet, är därmed invandrade invandrare. Denna grupp är inte särskilt stor och är inte målet för inringarens förslag vilket framgår tydligt tycker jag. 

För att förstärka missförståndet pratar programledaren om grupper som ställs mot varandra. Vilka grupper då? Varför är det så svårt att höra inringarens förslag som ju rör sig om en demokratisk önskan. Vilka grupper är det som ställs mot varandra? Programledaren framhåller att hon inte är född i Sverige. Vad är relevansen i detta? Att hon identifierar sin identitet med i runda tal sex miljarder likar som inte heller är födda i Sverige. Alla med rätten att bosätta sig i Sverige om de skulle vilja.

Eller identifierar hon sig med alla som bor i Sverige men som inte är födda här? Jag hänvisar till texten i början på detta inlägg för att påvisa avsaknaden av homogenitet i denna grupp. Jag har själv vänner i denna grupp som med lätthet bidrar till denna insikt.

Nå, vad är det som får programledaren att göra allt för att missförstå inringarens förslag, att misstänkliggöra avsikterna i förslaget och misskreditera det. Är det för att hon önskar att de som vill bosätta sig i Sverige av det lilla urvalet på sex miljarder människor som inte redan bor här, skall få göra det? Bosätta sig i Sverige alltså. Det är nog inte möjligt. För även om man tror att man har tillgång till alla andras pengar så kommer det ändå inte att fungera.

Skälet är helt annat. Det gäller att undvika någon som helst beröring med Sverigedemokraterna. Det finns kretsar vari detta beteende hyllas och det finns andra kretsar där det hyllas än mer. Det är de som inser att beteendet jagar folk rakt i armarna på Sverigedemokraterna.

Tankeförbud kan bara leda till extremism.

Grattis SD!

 

Våra offer är striden värd!

Man kan undra när en strid, en batalj eller ett krig utkämpas hur härförarna tänker när det gäller att värdera vad som är acceptabla offer för att flytta fram sina positioner? I de tidigare krigen där skjutvapen användes för första gången var inte omtanken om individen särskilt stor. Åtminstone inte av de slutsatser att döma som kan dras av historiska berättelser. Vad vi lugnt kan konstatera är att under första världskriget var det inte generalernas första tanke att skydda frontsoldaterna. De stöttes fram i obegripliga anfall som bara resulterade i massdöd av unga män. Allt medan generalerna satt vid sina stabskartor och planerade nästa kostbara framryckning.

Under andra världskriget, åtminstone bland de allierades styrkor, utvecklades ett skyddstänkande som skulle gynna den enskilde soldaten och därmed hela styrkan. Att alltför många ändå strök med är inte motsägande alls även om det är tragiskt. Modernare krigföring, nu in på 2000-talet har ett mycket starkare skyddstänkande och ser inte den enskilde soldaten som en spelpjäs som kan offras. Personskyddet är väl utvecklat. Man behöver inte vara militärexpert för att konstatera detta.

Men det finns andra krig. Det finns krig vars härförare anser att varje slag är så viktigt att inget offer är för stort. Dessa offer finns naturligtvis inte i härförarnas krets. Nej, här har man på ett utstuderat sätt lärt sig att bortförklara alla bataljförluster med ett föraktfullt skuldbeläggande på offren själva!

En sådan strid är den gränslösa striden mot politiska motståndare. Gränslös eftersom alla medel är tillåtna och inga offer för stora. Andras offer det vill säga.

I Sverige har vi ett litet, på främlingsfientlig grund bildat politiskt parti med värderingar som inte i något avseende får delas av de andra partiernas edsvurna opportunistiska fanbärare. Jag är med på att bekämpa detta partis idéer och samhällsanalys. Men hur skall detta göras? Jag anser att en saklig debatt borde till men våra härförare visar uppfattningen att svenska folket är för dåligt insatta för att kunna ta del i en sådan diskussion. Läs: För dumma helt enkelt.

I stället förs kampen genom en maktapparat som de flesta partimakthavare håller på att bajsa ner sig för att inte hamna i klammeri med. Det är de samhällsrapporterande media med kvällspressens kultursidor i ledningen. Alla har i stort sett samma politiska åskådning med sällsynt få till höger om miljöpartiet.

Nåväl, strategin går ut på att vad fienden än säger så skall trupperna påvisa att det är fel. Vad som helst! Då är sanningen det första offret, som alltid! Det är väl inte så farligt? I en tid då sanningen enligt alla humanistiska filosofiska teorier är relativ. Ett resultat av Einsteins relativitetsteori som ingen av dessa genier lär kunna förstå! Då kan man räkna bort första offret och ta fram vinnarna. Nu blir det jobbigt!

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska pojkar värvas till Al-Shabab via en fritidsledare i Rinkeby?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska flickor hindras av Islamister att delta i den ungdomliga gemenskapen?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att andelen av litterata ankomna somaliska flyktingar är långt under 85%?

Endast tre frågor som belyser dilemmat men hundratals andra frågor av samma karaktär skall vi nog kunna få ihop. Frågan är vem vinner på denna journalistik. Att få ett svar från i första hand Aftonbladets kulturredaktion vore utmärkt. Men det finns fler som bör kunna svara på frågorna.

I försvar för detta kommer genast några talespersoner från de av statliga medel försörjda antirasistorganisationerna och de islamiska förbund som tagit sig rätten att uttala sig för alla muslimer. (Utan att ifrågasättas av någon!) Dessa personer har sin egen position att försvara och kan tydligen tänka sig vilket offer som helst. Fast inte från dem själva.

När någon, ur den grupp som är själva ammunitionen i kriget, tar sig ur densamma och rapporterar ur sin egen erfarenhet då går man lös på denne som inte har förstått sin plats i striden. Kan du inte bekräfta kultursidans rapportering rakt upp och ner så blir du genast angripen. Som ammunition skall du djävlar anamma förstå din plats.

Ja detta lilla inlägg var bara en reaktion på det program som SVT sände 15/5 ur serien Uppdrag Granskning. Se det!

En liten kuggfråga bara till er som tycker om sådant. Vad tror ni gör Janne Josefsson till Sveriges mest betrodde journalist, den som har störst förtroende? Bland allmänheten alltså. Jaså, allmänheten är idioter hörde jag från en öppen dörr på Aftonbladets kulturredaktion.

Tack alla!

 

Post Navigation