snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “skolan”

Skolpolitik – ämnet för proffs!

Nu skall jag göra något ovanligt. Jag skall exponera min okunnighet, något som jag försöker undvika, om möjligt. Mest utav anledning att jag anser mig väldigt kunnig och det kan ju förvisso spegla en svag verklighetsuppfattning eller en snedvriden självuppfattning.

Jag har under mitt arbetsliv varit ansvarig för andra experters arbete. Experter vars kunskap inom sitt område inte jag kan nå upp till alls. Vi har haft diskussioner om metoder men, vill jag påstå, aldrig om resultatet. Vi har haft klart för oss i ömsesidighet vad som det förväntade resultatet skall vara. Om resultatet inte blivit det förväntade har det kanske funnits kritik att lämna mot metoden.

Nu försöker jag som chef i Sverige tillsammans med andra chefer, det vill säga alla vi huvudmän till alla riksdagsbeslut, stiftade lagar och därav utformade ämbetsmannabeslut som riket omfattas av, värdera resultaten i de olika gemensamma verksamheterna som till exempel vården, omsorgen och skolan. Vi utför vårt huvudmannaskap genom vår rätt att rösta på företrädare i de beslutande organen. Observera att dessa beslutande organ är riksdag, kommunfullmäktige samt region- och landstingsfullmäktige. Inte regering, kommunalstyrelse eller region- eller länsstyrelse, även om det kan tyckas så ibland.

En av dessa resultatenheter som vi bedömer är skolan och utbildningsverksamheter, framförallt den kommunala skolan. Många har väl anat att det inte står rätt till överallt i alla skolor. Alla har någon form av erfarenhet eller upplevelse som stärker det ena eller andra synsättet. Jag har till exempel besökt skolor vid full verksamhet och det har slagit mig hur folk överhuvudtaget kan vistas i sådan miljö.  Detta blir alltså till anekdotiska slutsatser gjorda av människor utan rätt kunskap. Inget att fästa sig vid med andra ord.

Men så kom chocken, vi fick se den senaste PISA-rapporten som visar undervisningsresultaten som en jämförelse mellan 15-åringar i ämnena matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Svenska femtonåringar hade sjunkit i prestation drastiskt till en position under genomsnittet. Detta måste ju kommenteras. Det kan ju inte vara så att den svenska skolan är så mycket sämre än de andra, som Finlands till exempel.  Med mycket harm i rösten försvarades svensk skola av många företrädare som menar att PISA-undersökningen är undermålig, att den lider av marknadsmässiga ideologiska ståndpunkter och att det är därför som svenska elever misslyckas när de egentligen har så mycket annan [icke mätbar] kunskap! Hur vet man det om det inte går att mäta?
Nu var jag på en kvartsföreläsning på Malmö Stadsbibliotek i går (26/3). Föreläsare var Margareta  Serder doktorand i utbildningsvetenskap på Malmö högskola.
Hennes mycket intressanta föreläsning var till min förvåning mer ägnad att kritisera PISA-utredningen än att finna fel i den svenska utbildningen. Jag kan ha missförstått detta med anledning av att föreläsningen blev väldigt nedkortad och tät. Det kan också varit av anledning att de åhörarfrågor som ställdes vid den efterföljande frågestunden mer åsyftade försvar av den rådande svenska utbildningen och kritik mot PISA-utredningen. Jag ställde aldrig min fråga eftersom den formulerades färdigt under promenaden ut ur biblioteket. En ursäkt till Margareta Serder är på sin plats för detta.
Margareta Serder visade på ett exempel, en naturvetenskaplig fråga som hon undersökt svenska elevers reaktion på i efterhand. Frågan det gällde var att undersöka ljusgenomsläppet av en substans i fyra olika utföranden i förhållande till referensmaterialen Zinkoxid och mineralolja. Den förra helt ogenomsläpplig och den andra helt genomsläpplig. Testet skall göras på ett ljuskänsligt papper som belyses med de sex proven applicerade på ytan. Testet är utfört och för eleven visas sex olika resultat varav ett är det rätta. Med tanke på förutsättningarna skall eleven kunna resonera sig fram till rätt testresultat. Låter detta svårt? Ni skall veta att jag skriver detta helt ur minnet så här ett dygn efter det förevisades på biblioteket. Kan det då vara så jäkla svårt? Det gäller alltså 15-åringar, inte förskoleelever.
Nä, det är helt omöjligt visar det sig. Det verkar som att de studerade eleverna inte förstod att det var ett problem med en lösning. De hakade upp sig på för dem konstiga ord. De hängde upp sig på varför man gjorde en sådan test. Det senare är som jag ser det ett utmärkt bevis på hur svenska ungdomar lär sig att ifrågasätta utan någon som helst bakomliggande kunskap. De klarade alltså inte testet. Men de visade att de hade andra färdigheter. Det måste nog till extrema experter, tror jag, för att förstå vilka dessa färdigheter är.
Den mest självklara frågan, den jag kom på när jag gick därifrån, är förstås: Varför fanns det uppenbarligen elever från andra undervisningskulturer som förstod problemet och som kunde komma på en lösning utan att hamna i mental blockering av fullständigt aparta orsaker?
Ja, just det varför?
Annonser

Vad får du lov att tycka, käre feminist?

Tycker du något? Är det någon som bryr sig?

Låt oss försöka bena ut vad ett tyckande är.

Tyckande kan vara i betydelsen åsikt, det vill säga, åsikt är en smalare del av och ingår i fenomenet tyckande.

Om vi börjar med åsikt så är det något vi var och en bär med oss och hänger oss åt, som har sitt ursprung i vad vi har upplevt, vilken erfarenhet vi har införskaffat samt till en del vad vi har lärt oss från media eller ifrån studier. Påverkan från personer som vi gjort oss beroende av ekonomiskt, socialt eller känslomässigt kan utgöra en särskilt tung del av vår åsiktsbildning. Vad som förefaller vara en mindre, ibland helt frånvarande, del av åsiktsbildandet är logik och verklighetsanknytning. Det är oftast viktigare att ha samma åsikt som alla andra i gruppen än att ägna sig åt någon form av analys och ifrågasättande ställningstagande.

Tyckande är ett vidare begrepp och kan ibland förmodas innehålla utsagor som kastas ut som en test. Som ett bete på en krok som kan halas in med något på eller så gör man ett försök till, med ett annat bete. Man provar ett nytt reviderat tyck.

Varför är det från skolat håll så viktigt att framhålla att tyckande är ett oskolat sätt att uttrycka sig och som man inom skolningen kan ha överseende med och därmed ignorera? Jag har ett exempel som kan förklara vad man har skolning till, i vilket sammanhang som man kan utkräva akademiska referenser.

Jag har erfarenhet av följande. I en affärsrelation hamnade vi i en som vi tyckte ofördelaktig och förfördelad position. Saken fördes till domstol och var ivrigt påhejad av en advokatbyrå (amerikansk) som såg sin ersättning tryggad. I sin iver tyckte byråns representant att detta var en enkel process och att den borde vinnas. Istället tvålades vi till så att det blev både gråt och tandagnisslan. Vi skulle naturligtvis ha sagt till advokaten att vi ämnade inte betala tusen dollar i timmen för att han skulle komma och tycka! Det hade vi själv kunnat göra. I stället skulle han med sina inre och yttre akademiska resurser tagit fram underlag för att målet var möjligt eller omöjligt att vinna. Exempel från liknande mål vore bra. I stället stannade han vid ett tyckande som var helt förödande. Ett fullständigt onödigt engagemang! Under alla omständigheter är det exempel på förfärligt och malplacerat tyckande. Inom andra områden finns det ett otvivelaktigt krav på professionellt kunnande, som till exempel hjärtoperationer eller kamaxelremsbyte på en Hyundai. Det finns emellertid så många andra tillfällen där man i demokratisk anda måste uppmana människor att tycka mera självständigt. Att ifrågasätta!

Nu kommer frågan. Kan man bara ha ett godkänt tyckande om man har en akademisk poängstinn utbildning. Kan man tycka i frågor som rör kärnfysik om man har sin utbildning inom humaniora? Javisst kan man det! Men kan man samtidigt säga att den som inte har sin utbildning inom humaniora kan ha en åsikt om kärnfysik utan att vara kärnfysiker? Ja här synes gå en gräns. En professor inom vad som helst har rättighet att uttala sig om vadsomhelst till skillnad från andra som då bara tycker.  Är det inte på något sätt mer sannolikt att en specialist på ett ämne har ganska grunda insikter i alla andra ämnen. Kanske grundare än den medelmåttligt kunniga svenske debattören?

Nåväl, jag har själv blivit avspisad vid ifrågasättande argumentation med ”nu tycker du bara” eller ”läs på” vilket indikerar att mina referenser inte duger för att ha en åsikt i vissa samhällsfrågor. Kom ihåg att detta gällde inte kärnfysik, organtransplantationsteknik, eller kvantmekanik utan frågor som rör exempelvis utbildning, jämställdhet och tryckfrihet. Vad man implicit menar är att om jag läst samma skrifter som de gjort så borde jag också ha samma åsikt som de har.  Man har alltså inte förmåga, ork eller intresse att tillåta någon ifrågasättande argumentation eftersom detta stör den konsensus man eftersträvar.

Till yttermera visso så existerar det formliga imbeciller som gör jämförelser mellan humaniora och naturvetenskapliga discipliner. Framförallt en jämförelse mellan genusvetenskap och fysik där man hävdar att osäkerheten i fysiken är större än i genusvetenskapen. Att ifrågasättandet är större, att diskussionerna är större och bittrare. Javisst, men alla fysikaliska teorier är belagda med matematiska modeller som kan verifiera det förutsagda. Belägget för de genusvetenskapliga teorierna ligger i att allt ifrågasättande angrips med en sådan frenesi att det liknar inkvisitorisk hädelseanklagelse. Många gånger åtföljd av oresonligt hat som främst kommer från de indoktrinerade fottrupperna.

Nu skulle man som normalskeptiker kunna fråga sig var underlaget, referenserna finns till dessa grava anklagelser om den splendid isolation som genusveteriet tycks befinna sig i. Massvis! Det finns hur mycket som helst. Försök gå ut och ifrågasätt könsmaktsordningen eller patriarkatet och se vad som händer. Det kommer inte mycket från institutionerna men fotfolket, bloggarna kommer att önska att du skall DÖÖÖÖÖÖ! Eller skämta om det och du skall hör ”FUCK YOU, FUCK YOU, FUCK YOU” från en professor som kränkt lämnar tillställningen!

Ta samtidigt och leta i vetenskapliga tidskrifter och i radio/tv efter intressanta vetenskapliga rön som nyligen presenteras inom genusvetenskapen. Har ni verkligen missat alla dessa?

Däremot kan ni mycket väl efter lite letande hitta de direktiv som förskolelärare och lågstadielärare fått i sin yrkesutövning och som vilar på tvivelaktig vetenskap. Utan någon som helst diskussion har dessa anpassats för att ”ingen vill väl vara emot jämställdhet”. Eller hur?

Lite mer länkar och referenser har jag samlat i tidigare inlägg här och här.

För att ytterligare visa på den avgrundsdjupa skillnaden mellan de omnämnda disciplinerna, så är det ingen som tvingar någon att aktivt tro på den senaste kosmologiska modellen eller de senaste rönen inom kvantmekaniken. Genusvetenskapens rön pushas däremot ut i samhället med största kraft och med början på barn i förskolan. De som inte anammar vad som anses som genusvetenskapligt riktigt betecknas med de grövsta invektiv.

Vad som nu händer går utmärkt att studera på diverse bloggsidor där man diskuterar vad som är rätt tyckande för att vara riktig feminist. Det finns så många män som inte nog kan uttrycka sitt medhåll men som får se sig ignorerade eftersom de inte har de rätta förutsättningarna.

Vad tycker du själv?

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Post Navigation