snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “sveland”

Den påstådda konflikten belyses!

Rubriken är väl både kryptisk och förvirrande. Det är nämligen inte sant, någon konflikt belyses inte eftersom det inte finns någon konflikt. Den förmenta konflikten skall finnas mellan genusvetenskap och naturvetenskap. Och de som underblåser konflikten är dessa som ibland kallas för antifeminister. Alltså de som är kritiska till vissa former av genusvetenskap. I alla fall om man får läsa Charlotte på Hit och Dit som påstår att det inte finns någon konflikt men att denna (icke)konflikt existerar bland oss kritiska bloggare.

Eftersom jag inte har tillräckligt med underlag kan jag inte avgöra vad som skulle vara den konflikt som inte finns. Sin vana trogen har däremot Aktivarum gjort ett gediget jobb och går i svaromål på det grundliga sätt som karaktäriserar honom.

Vad jag kan konstatera emellertid är att en del av genusvetenskapen gör sig medvetet otillgänglig för en normalbegåvad allmänhet. Man publicerar papper, utredningar, uppsatser, med mera som gjorts obegripliga på grund av sitt fikonspråk och mångordiga förklaringar av metoder och förutsättningar. Det verkar alltså inte vara en avancerad terminologi för nyupptäckta egenskaper eller skeenden utan bara en omdöpning av för de flesta människor fullt begripliga ting.

Det finns naturligtvis svårbegriplig terminologi inom naturvetenskaperna också men då är det för metoder och egenskaper som inte har någon annan benämning. Vad man däremot gör inom naturvetenskapen, men som vad jag vet saknas inom genusvetenskapen, är att när nya rön eller upptäckter görs så kommer det ut skrifter eller böcker med en populär redogörelse som är till för att en intresserad allmänhet skall kunna informera sig. På detta sätt kan man alltså informera sig om nya rön inom väldigt många olika discipliner utan att behöva ha omfattande akademisk skolning. Mig veterligt så existerar inget sådant populärframställande av den kritiserade genusvetenskapen. Det som existerar är puerila pedagogiska instrument som är skrivna för treåringar som det tycks och som ligger som pedagogiskt underlag i vissa skolor.

Det finns ett annat sätt att underkasta sig förståelse för det som produceras inom den kritiserade delen av genusforskningen. Metoden kallas i andra sammanhang för frälsning och går till så att man tilldelas ett axiom att obetingat, utan något som helst ifrågasättande, tro på. Gör man det behöver man inte ytterligare kunskap för att i pietetsfullt nit erkänna alla påståenden framforskade på dessa trossatser och som i sin tur i ett cirkelresonemang bevisar dessa! Att man dessutom på detta sätt skaffar sig högljudda proselyter som med lätthet kan ignorera allt ifrågasättande och med bristfällig argumentation försvara tron.

Jag själv ser inget som bör orsaka konflikter mellan naturvetenskap och humaniora. Det finns inget som forskas fram i dessa discipliner som skulle orsaka så fundamentala motsägelser att en konflikt skulle kunna uppstå. Konflikten, den förmenta, uppstår när de på den sociala genus troende feministkadern förnekar att det finns biologiska skillnader och genetiskt framkallade skillnader mellan män och kvinnor som kan förklara en del av vårt beteende!

Jag gör en ytterst ytlig betraktelse mellan biologisk och kulturell funktion mellan könen i ett tidigare inlägg.

Jag saknar alltså en mera populärt hållen redogörelse för de resultat man kommit fram till från genusforskningens sida, inte bara konstateranden som skall utgöra uppfostringsunderlag för svenska folket.

Charlotte i Hit och Dit påstår att hon håller på med en doktorsavhandling som skall beskriva de genusmässiga skillnaderna i Sverige under en period för sjuhundra år sedan. Alltså sen medeltid. Detta är mycket intressant och borde ju även kunna innehålla en populärt hållen redogörelse. Jag undrar om hon kommer att undersöka de artefakter som finns, de arkeologiska lämningar som finns och som skall bedömas, eller på antropologiska grunder som ju det redan förmodligen finns en uppsjö av. Eller kanske skall hon utgå ifrån den genusvetenskapliga tesen om patriarkala strukturer, socialt konstruerat kön och könsmaktsordningen. Om det sista är föresatsen så räcker det med hänvisningar till Focault och andra tidiga 1900-talsfilosofer, eller Nina Björk, Eva lundgren och Maria Sveland. Då förefaller resultatet redan klart och det gäller bara att mångordigt beskriva detta och saken är klar.

Det skall bli mycket intressant hur resultatet presenteras och förhoppningsvis med stor distans till min raljanta frågeställning just här ovan.

För någon gång måste väl ändå genusvetenskapen utvecklas ikapp med andra igenkännbara vetenskaper och krypa ur mystiken, hemlighetsmakeriet och den sekteristiska förklädnaden.

PS.

För att visa på könsmässigt beteende som inte kan vara socialt konstruerat har jag försökt att hitta det video-clip som visar hur en svanhane som förlorat sin partner överfaller en annan hane och övertar dennes hona. För att bekräfta och befästa sitt övertag avslutas det hela med att den övertagande hanen utför att symboliskt samlag med den förlorande hanen. Var fanns detta beteende? Jag påstår i någon gen och inte i någon mystisk uppfostran!

Vet någon var detta pedagogiska stycke inspelat förnedringsdramatik kan hittas?

 

 

 

Annonser

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Hur får vi stopp på näthatet?

Jag är så trött på att behöva läsa om och få berättat för mig hur mycket fruktansvärt hat som förekommer på nätet. Åtminstone det som koncentreras på de sociala medierna. De som blir utsatta behöver mycket styrka i sig själv och mycket stöd från omgivningen för att orka fortsätta och inte bara tystas. Det sista vore en kolossal förlust för det öppna och demokratiska samhälle som vi lever i.

Vi vet hyfsat bra vem som blir utsatta. Det är i de rapporterade fallen flest kvinnor som blir hatade och hotade, det är i stort sett ett övervägande antal kvinnor. Jag hoppas verkligen att dessa på grund av mobbing, hat eller hot, inte känner sig tvingade till att dra sig ur debatten. Att det finns stöd för dem och att ogärningarna lyfts fram och belyses.

Man måste undra vem som utför dessa angrepp. Skulden har på något sätt automatiskt lagts på en grupp individer som karakteriseras som kvinnohatare, antifeminister, rasister, obegåvade ensamma män med händerna knutna framför datorn och nu senast hörde jag om volvo-gänget. Det senare en förfärlig och mycket föraktfull hänvisning till män som ägnar sig åt manligt kodade sysselsättningar som fordon och motor.  Att det finns kvinnor bland sådana aficionados såväl som högutbildade humanister är inte intressant kännedom. Att det finns vänsterpolitiker (män) och kvinnor inom denna grupp som sprider hat och hot är lika ointressant för de som besväras. Gruppen som hatar på nätet är kvinnohatande män, punkt. Något annat passar inte in i det formulerade problemet.

Nåväl, dessa kvinnohatande män då, dessa små kryp med sin anonyma tillvaro, varför bär de sig åt på detta hat- och hotfulla sätt. Man kan förstå om de är dåligt fungerande språkmässigt, att de formuleringsmässigt har svårt att få till en bra och förståelig mening. De har väl ändå rätten att uttrycka ett missnöje kanske de tänker. Eller så har de helt enkelt inget fungerande argument i diskussionen. Alltså ett förståeligt argument som avslutar debatten. Då kan i ett enkelt tillstånd invektiv och svordomar vara en snabb lösning. Framförallt när de framförs anonymt. I vilket fall som helst framförs de av människor som anser sig på något sätt översedda med, människor som inte räknas, människor som anser att deras synpunkter helt ignoreras. Alltså precis på samma sätt som med de bilbrännande unga män som härjat i Husby med omnejd. Skillnaden är att deras engagemang räknas som acceptabelt och som orsakat av samhället självt. Knepig uppdelning av aktionernas värde kan man tycka. Men ändå, så funkar våra medier!

Det måste till resurser för polis och åklagarmyndigheten att snabbt kunna utreda denna typ av brott. Det måste finnas en risk i att vara en hatare på nätet. Man måste se till så att i första hand den egna bloggen, mailen eller hemsidan kan skyddas och om den avsändande adressen är serverbaserad i utlandet så skall begäran om utlämning ske. Det måste skapas något som gör att det finns en risk för en nätförövare. Annars är demokratin i svajning.

Frånsett att människor känner sig hotade, kränkta och förnedrade vilket är ett starkt skäl till att få slut på näthatet, så finns det ett till som är lika enerverande. De som kan ange sig som måltavlor för specifikt hat från personer på nätet eller annorstädes har i realiteten av det stöd som givits dem blivit helt immuna mot all kritik. Jag tänker på Maria Svelands uppenbarelser i diverse morgonprogram och intervjusoffor. Att Sveland berättar sanningen och inget annat än sanningen är taget för givet till den milda grad att det aldrig förekommer någon fråga med tillstymmelse av ifrågasättande av utsagorna. Hon är en vorden ikon, en divinitet  som slipper all form av kritik. Det är bra jobbat för en medioker författare och journalist. Men vad skall man annars ha kompisar till?

En annan som  på samma sätt undandrar sig all kritik och ger föredrag på Slagthuset i dagarna är Anita Sarkeesian som har samlat massvis av poäng för att klassificeras som onåbar. Exemplen kan säkert mångfaldigas.

Detta visar starkt att för att kunna få en vettig diskussion till stånd så måste vi ställa upp för att få slut på de direkta hoten som förekommer mot vissa debattörer. Detta är oerhört viktigt och skall inte förväxlas med det register av meningsmotståndare som Mattias Gardell och samme Sveland föreslagit för Nordiska Rådet och som måste anses vara århundradets sanslöst mest odemokratiska förslag. Ännu ett bevis för att Sveland slipper kritiska frågor.

Tilläggas kan att det faktiskt finns bevis på att människor tvingats lämna debatten på grund av hat och hot, mobbing och trakasserier. Åtminstone två som jag känner till. Nämligen Pär Ström och Pelle Billing. Det råder inget tvivel om att detta är en annan sak, kolla med den medelmåttige skådespelerskan Lo Kauppi som åskådliggör en ondskefullt tecknad karikatyr av den förre av de utmobbade. Hon är enligt utsago mycket god vän med Maria Sveland men har inte lyckats komma upp i den status av oberörbarhet som så hårt eftersträvas.

Det finns alltså starka skäl för en skärpning av insatserna och en ökning av utredningsresurser vad gäller hatbrott på nätet.

Annars dör demokratin!

Vaddådå? Har man rent mjöl i påsen…!

Nu med avslöjandet av den helt och totalt avlyssnade internettrafiken hörs en och annan röst som upprepar mantrat ”har man rent mjöl i påsen…. Jag har inget att dölja…. ” och så vidare. Mycket tänkvärt och begåvat. Säkerligen mycket omtyckt av myndigheterna både i Sverige och på andra ställen i världen. I USA har vi NSA som många menar är förkortning för No Such Agency men som enligt andra betyder National Security Agency. En hemlig organisation som lyder direkt under Vita Huset. Hur hemligt och hur antidemokratiskt som helst kan man tänka. Men de har väl rent mjöl i påsen, så vi kan vara lugna. Eller hur?

Dessa svenskar som på ett märkligt och synnerligen naivt sätt påstår att övervakningen är enbart av godo eftersom den ju bara riktar sig mot sådana som ”gjort” något. FRA, Säpo och många många andra gnuggar händerna och tänker, hurra, vi klarar oss ju inte utan dessa nyttiga idioter!

Dessutom bortser man ifrån att myndigheterna har ett sjukligt intresse att åtala och döma den förste som misstänks för ett brott. Detta intresse kan skönjas i mål som det eventuella mordet och styckningen av Catrine da Costa, Quick rättegångarna, Ulf-fallet med flera. Vi kan bara minnas insatserna från exempelvis Hanna Olsson, Christian Diesen, Christer van der Kwasth, Jovan Rajs, Claes Borgström med flera som inte har djupare intresse av rättvisan. Åtminstone inte i jämförelse med sina egna aspirationer. Vi kan också ta Mattias Gardell och Maria Svelands önskan att registrera folk med åsikter som går dem emot. Det repressiva samhället är uppenbarligen en dröm för dessa båda.

I detta sammanhang finns det alltså en pueril inställning att man kan stå utanför bara för att man är oskyldig. Att man har ”rent mjöl i påsen” och så vidare. Precis som att innan misstanke utdelas så frågar utredande myndighet objektet ifråga: Är du oskyldig? Har du rent mjöl i påsen? Och svarar man då ja, då får man gå.

Till dig som tror detta kan jag säga. Innan du överhuvudtaget märker någonting så har den utredande myndigheten redan skapat en katalog med dig som huvudperson. I denna har allt samlats som, implicit och indiciemässigt, talar emot dig. Du tror väl för bövelen inte att dom frågar vad du tycker först?

Det är då som det visar sig hur betydelsefulla journalister kan vara för vårt rättsmedvetande. Hade det inte varit för sådana som Per Lindeberg, Hannes Råstam, Janne Josefsson och några till så hade vi gått omkring och trott att det räckte med att vara oskyldig för att klara sig.

På varje av dessa journalisters namn finns det många som helt ryggradslöst anser sig må bäst av att stödja etablissemanget och det som för tillfället verkar mest comme il faut. Att utmana makten som den avtecknar sig nu gör man bara inte för då kanske de som betyder något inte tycker om en längre! Då är det bättre och känns mer beundransvärt att mobba privatpersoner som dristar sig att delta i debatten. Det känns säkrare!

Ja jösses, att gå rakryggad i denna värld befolkad av opportunister är en gåva som inte är given alla!

Vem är det som engagerar sig, m.m.? En uppföljning Nörmark vs. Björk.

Vem, tror ni, är det som engagerar sig i den debatt som pågår på medias kultursidor och på webben? Debatten som handlar om feminism, för och emot. Vem hittar denna debatt på ledarsidorna (en liten del finns där men huvudparten finns på kultursidorna) eller på familjesidorna eller på nöjen? Var kan man läsa om debatten i de många populära vetenskapliga tidskrifterna? Vad tror ni?

Och vem tusan läser kultursidorna för att inta åsikter från psykiskt labila tyckare?

Svar:

Endast skribenterna på konkurrenternas kulturredaktioner är min gissning. De skapar en debatt genom att ha samma åsikt, samma mening, fast lite ännu mera för att med emfas höja sig över populasen och de egna kollegerna. Fråga i umgänget, eller på stan hur folk tar del av denna debatt som handlar om saker som direkt påverkar exempelvis utbildningsväsendet. Man vet inte mer än att jämställdhet är bra, och att Uppdrag Granskning visat reportage hur ett politiskt manipulerat urval av debattörer utsatts för hot och hat. Och hur dessa får företräda ett helt fenomen som kallas för näthat. De som sett Uppdrag Granskning reagerar naturligtvis med avsky! Men de vet inte, de får inte reda på att det finns många av annan åsikt som hotas och hatas. Man visar inte exemplet med de två debattörer som ansåg sig tvungna att lämna debatten på grund av trakasserier, mobbing, hot och hat. Lämna debatten alltså, under upplevt tvång! Ur den förra kategorin är samtliga kvar, och bland dessa finns människor som uttryckte stor tillfredsställelse för de senares utmobbning.

Folk i gemen vet inte detta, inte på grund av totalt ointresse utan på grund av utelämnad information! Fråga runt. Jag tar med intresse del av resultatet av en sådan ställd rundfråga.

Och så skall man dessutom ställa sig frågan hur en journalist kan koka ihop följande smörja? Jo, Jens Liljestrand i Expressen Kultur. Liljestrand påstår att det finns en konsensus(censur) i svenska dagstidningar som hindrar publicering av visst material och skriver apropå detta:

”Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som ………….”

Liljestrand förefaller inte ha begåvning nog att ironisera. Då undrar man naturligtvis, är detta en miss i publiceringen? Skulle det verkligen komma till läsarnas kännedom att de inte är vuxna nog att få all information? Kan tänka att han vet, som jag konstaterade tidigare, att detta dravel bara läses av det kotteri som han själv strävar att vara en del av, och som besätter poster på övriga kulturredaktioner runt om i Sverige.

För att se detta i ett sammanhang så bör man också ta del av debatten i Danmark. I Danmark diskuteras det med kan ni tro! Men naturligtvis inte så fint och bra som i Sverige. De har tillåtet olika åsikter och släpper också fram dessa i media. Kan ni tänka er så tokigt det blir?

Genom bloggen Tysta Tankar, @tystatankar, har jag uppmärksammats på denna radiodebatt i Dansk radio som efter 10:44 påbörjar en intressant debatt mellan Nörmark och Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri. Lyssna till den men framförallt ta er tid och lyssna till den efterföljande debatten om Nordiska Rådets, genom en expertgrupp, förslag om registrering av personer som uttrycker antifeministiska åsikter. ( I expertgruppen ingår Mattias Gardell och Maria Sveland!) Lyssna noga till den danske feministens Elisabeth Möller Jenssens(?) raka försvar för förslaget och rys. Man tror inte det är verklighet utan en dramatisering och nyuppsättning av Orwells 1984!

Tag sedan dessutom in vår manlighetsexpert Inti Chavéz Peréz som anser att feminism och genusforskning är så svårt att det absolut inte bör diskuteras av okunniga vanliga människor. Denna senare tanke är så hundraprocentigt sekteristisk att det krävs en stor portion begåvningsbrist för att missa detta! Det är så självklart att trons heliga böcker inte får uttolkas av andra än dess högvurna prästerskap. (Jag vet att högvurna syftar till börd, men håll med om att det finns en viss ny adel i landet!)

Ett annat exempel som faktiskt berör både censurförespråkarna och prästerskapet obestridliga tolkningsföreträde gäller en debatt som hölls på Umeå Högskola, med inbjudan av Elisabeth (Lisa) Jansson. Rubriken innehöll ”diskussion om yttrandefrihetens gränser”. Jag kunde inte låta bli att kommentera att en begränsad yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet. Man får uttrycka sin åsikt hur man vill anser jag, men kan bli åtalad eller stämd om det innehåller hets mot folkgrupp eller andra direkta hot.  Allting får alltså sägas men avgörande är hur och var för att man skall kunna utfärda sanktioner. Jag påpekade detta och när det framgick att jag inte var ”skriftlärd” fick jag höra att jag bara framförde ”tyckande”. Är det inte så det går till i en demokrati? Folk skall få tycka och tänka och uttrycka sig hur som helst? Att våra parlamentariker väljs på dessa grunder och inte av en elit som ”vet” är väl grundbulten.

Det finns ingen på nätet tillgänglig inspelning eller referat av tillställningen (vad jag kunnat hitta) men rubriceringen av debatten ändrades så att ordet begränsning eller gräns försvann. Men min reflektion går ut på den Macchiavelliska insikten att folket blir bara bångstyrigt om de vet för mycket. (Ni som hittar detta hos Macchiavelli kan väl meddela!)

Ytterligare en detalj i detta de fåvitskas interna diskussion på nätet och framförallt på Twitter har kommenterats av Robert Aschberg. Ni vet han journalisten som lyckades göra prutt- och bajsjournalistiken till vetenskap. Denne narcissist har beskrivit Twitter som ett forum för amatörer. Hade det varit så att de kolleger till honom som skriver på Twitter inte hade gjort det, hade säkert epitetet blivit idioter istället. Såna som jag alltså! Aschberg hatar Twitter så klart. Han har ju inte makt att redigera vad folk skriver och vilka åsikter de framför. Denna maktlöshet att folk får framföra budskap utan att bli överröstade av en gapande journalist blir nog för mycket för personer som Aschberg. Han är inte ensam, tyvärr!

Jag har kollat i min bekantskapskrets som till större delen består av professionella med stort kunnande socialt och allmänt. Jag är övertygad om att de har större insikter i kvantmekanikens mysterier än i de gensusvetenskapliga stollerierna som propsar på att få implementeras för påverkan av folks vardagsliv.  Detta är inte diskuterbart utan tillhandahålls över huvudet på folk med mediernas goda minne.

Vi kan konstatera att förespråkarna för den totalitära staten har återigen blivit högröstade och propagandan framförs av dagens opportunister, de fullständigt ryggradslösa kulturredaktionerna. Det finns undantag, klara sådana och dessa skall högaktas och behandlas väl. Men det konstiga är när de beröms för sin kritik så har de en konstig förmåga att ändå söka sig till opportunismens trygga famn.

Fascister!

Någon har för inte så länge sedan nämnt feminism och fascism i samma mening. Man har då gjort en grov jämförelse som andra indignerat har avfärdat som ren illvilja. Feminismen är mångfasetterad och därför i stort sett omöjlig att definiera. Att någon feminist skulle ha fascistiska idéer kan vara möjligt men det är absolut inte samma sak som likhetstecken mellan ideologierna. Någon annan får beskriva feminismen så tänker jag beskriva min syn på fascismen. Eventuell påkallad jämförelse får anstå till senare.

Dessutom tänker jag i resonemanget slå samman fascismen med några andra ideologier som tilltalas av totalitära idéer. De är ganska lika i sin praktik även om teorierna bakom är väsensskilda.

En av grundstenarna i fascismen är ”Staten är allt – allt är Staten”.

Staten ingår avtal med sina undersåtar, staten lovar beskydda och föda undersåtarna som i gengäld lovar staten fullkomlig lojalitet. Eftersom alla måste leva lyckliga under doktrinen så måste allt som uppfattas som hot mot densamma skäras bort ur samhällskroppen. Detta är inget unikt för fascismen utan delas av nazismen och kommunismen. Alla former av totalitärt styre har ungefär samma riskbedömning och en mycket omfattande apparat att övervaka utsedda riskobjekt. För att den personalintensiva övervakningen inte skall bli ekonomiskt katastrofal så rekryterar man tjänstvilligt folk från medborgarna. Dessa får några obetydliga favörer för sitt idoga arbete men får framförallt lite immunitet från undersökningar mot sig själv. Man lever i vissheten att det är bättre att ange än att anges.

“I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.” – Lena Andersson/DN

För att sammansvetsa samhället och uppnå den ömsesidiga lojalitet som parterna önskar så kan inte staten misslyckas. En fascistisk stat kan alltså inte misslyckas, i alla fall inte utan utifrån kommande påverkan. Sabotörer och motkrafter måste identifieras och tillintetgöras. (Är det någon som undrat varför diktatorer inte tillkännager att det finns uppror i deras land? Vad de hävdar, i stort sett alltid, är att det är terrorister utsända av främmande makt som står för upproret. Varför då tror ni?) För nazisterna var det ganska enkelt, man utnämnde judarna till huvudfiende och kunde därmed bli ganska effektiva i sin kamp. Många människor kunde därmed känna sig ganska trygga i sin tillvaro så att säga. Terrorn var alltså inte riktad mot alla, bara nästan.

”Det vill jag bara säga, för oss är judarna lika mycket tyska medborgare som de som inte har judisk tro. – Deras liv och egendom respekteras i lika hög grad. De fall där judar hålls i skyddsförvar bör förstås i denna anda.’ ” Heinrich Himmler

Lenin och Stalin hade det jobbigare om det inte var alla Kulakerna (självägande bönder) som skulle utrotas eller Kosacker. Dessa var ganska enkla att identifiera. Men, antirevolutionärer, före detta människor och ickemänniskor var svårare. Men stärkta i tron tog de sig an uppgiften och löste problemen med tillsättande av kommissarier i angivarposition och med allmän terror. Märkligt att det skall vara så enkelt att vara ett geni i ondska.

I den totalitära staten drivs en mentalitet att man befinner sig under ständig attack. Den egna sanningen förvrängs av utrikes korrespondenter och man känner sig i ständigt behov att försvara sig. Man visar på alla sätt att man slår ur ett underläge orsakat av externa konspirationer. Det finns skäl i detta läge att utöka repressionen så att media och skribenter inte kan sprida förmenta lögner.

”Från min balkong kunde jag se hur de sträckte sig mot varandra. Sedan kom Milosevic och nationalister, tävling i vem som är mest missgynnad, betonade av kollektiva rättigheter. De andra nappade. Det var allt som krävdes för att ett mångkulturellt land skulle spricka. Idag, i Sarajevo, försöker de överrösta varandra. Sorgligt.” – Jasenko Selimovic

Ifrågasättande opinion räknas som hot och måste bekämpas. Man lagstiftar om straff mot dem som inte håller med om de åsikter som tagits fram av ledningen. Åsikter som regelmässigt är baserade på kraftigt reviderad historieskrivning och dubiösa resultat inom nya forskningsområden, exempelvis rasbiologi. Det blir så småningom även straffbart att ifrågasätta dessa underlag.

De friheter som förutsätts finnas i en demokrati kommer att ifrågasättas och åsidosättas en efter en. Åsikts och yttrandefrihet är det första som ryker. Sedan kommer självbestämmandet och äganderätten att ifrågasättas.

Den i demokratier existerande självklarheten att föräldrar har rätt att inom sin familj och inom de lagar som finns uppfostra sina barn kommer att tummas på rejält. Social ingenjörskonst kommer att från myndighetshåll föreskriva tillsyn och övervakning så att inget går fel. Enbart av makten tillåten kunskap får tillgängliggöras för barn och ungdomar. Vi kommer att få se hur man genom angiveri och försåtlighet kommer att ta sig in över trösklarna till vanliga familjer. Den som läst Orwells 1984 vet hur det kan bli!

Att man genom upplysning och utbildning kan åstadkomma fullständig likriktning av åsikter inom en fascistisk, nazistisk eller kommunistisk diktatur vilar på en tanke som är sanslöst obegåvad. Inte ens om vi alla var klonade på identisk genuppsättning skulle detta vara möjligt. Det kommer alltid att finnas skiljaktigheter, beroende på biologiska och sociala miljöförutsättningar och vad skall man göra med dem som inte fogligt anammar vad de tycker vara myndighetsförtryck?

Dessa saker har testats noga och åtgärder är de facto redan på plats. Inom det ”semidemokratiska” system som vi lever i Sverige finns hot om strypta karriärvägar, social utestängning och ren mobbing som åtgärder mot sådant folk som inte förstår vad de skall tycka. Vi har än så länge inte uppfostringsanstalter eller möjligheter att frånta medborgarskap från oliktänkande men är det verkligen någon som tror att det inte är möjligt att införa i Sverige. På rent ”vetenskapliga” grunder?

Är det nu faktiskt någon som i sin vildaste fantasi kan fås att tro att ett samhälle med en (1) godkänd åsikt kan åstadkommas med utbildning, lock och pock? Vem tänker stoppa huvudet i sanden och inte förstå att ett sådant samhälle kräver starka repressiva åtgärder och att det kommer att skörda offer? Är det ingen som har studerat de försök som tidigare har gjorts i sådana sammanhang?

Under tiden 1975 – 1979 mördades 2 miljoner människor i Kampuchea (nuvarande Kambodja) för att de inte passade in i statens åsiktsfålla. Nån miljon till hade svultit ihjäl i en hungerkatastrof åstadkommen av statliga myndigheters stollerier om inte en intervention gjorts av den vietnamesiska armén som återställde en viss ordning av vansinnet. Det finns i Sverige, av kommunister hyllade personer, som inte klarar av att ta avstånd från det principiella mördandet!

De historiska exemplen på denna typ av repression är tyvärr många, många fler.

Att en sådan ordning skulle kunna ersätta den demokrati vi har i Sverige är väl inte tänkbar ändå? Nej, jag är säker på att så länge svenska folket har möjlighet att avstyra tokigheterna i öppna fria val så är det inte möjligt. Men visst gör det en förundrad när man ser de flesta journalister rusa runt som en homogen flock med ögat noggsamt riktat på grannen så att flocken verkligen styr åt samma håll! De finns ett fåtal klara undantag. Journalister som flyger som solitärer och som anses vara förrädare eller svikare och försök göres för att mobba bort dem.

Visst är det också märkligt att de som anges som de största hatarna och hotarna inom åsiktsmotståndarna är också de som fått sluta på grund av hot och trakasserier! Vem är det då som är utsatt, var är faran för demokratin?

Men, framförallt, visst är det konstigt att det finns starka krafter som helt oblygt och med skattemedel i ryggen propagerar för en repressiv åsiktskontroll som kan vara ett steg rakt in i totalitarismen. Tyvärr är det inte första steget. Det första steget är uppenbarligen taget för länge sedan eftersom det finns människor som helt ogenerat och utan reaktion i våra ”demokratiska” media kan föreslå något så fruktansvärt människoföraktande som åsiktskontroll och registrering i ett dokument, se här!

Det finns en utmärkt redogörelse på Genusdebatten såväl som hos Aktivarum.

För att inte tappa hoppet fullständigt så läs följande från en demokratiskt tänkande kommentator:

”Gardells harang är betecknande för rapporten som helhet. Den bygger på ideologi och påståenden snarare än på empiri och fakta.” – Ann Heberlein

och

”Sveland bidrar för övrigt också till rapporten, genom att ännu en gång berätta sin personliga historia och därmed ytterligare förstärka bilden av sig själv som martyr och förkämpe för det fria ordet.” – Ann Heberlein

Det finns flera , lyckligtvis. Så håll tummarna!

 

Rättning i ledet, sitt fint!

Jag har i tidigare inlägg beskrivit min spaning angående svenska folkets trohet mot ideologier och politiska partier. Resultatet av spaningen ger att oavsett vad media, främst kulturredaktionerna, anser vara ”topic of the day” så berörs den vanlige medborgaren mycket lite och lägger sina sympatier på invanda mönster. Detta blir tydliggjort vid de allmänna valen till riksdag och kommunfullmäktige.

Ett exempel är den radikaliseringsvåg som sköljde över samhället under 1970-talet med stark vänstervriden påverkan på utbildning och medier.  Detta decennium fick man för sig att radikaliseringen var så monumental att det var dags att smygvägen införa socialism. Löntagarfonder skulle så småningom ta över ägandet av näringslivet. Detta misstolkades till den milda grad att svenska folket två val i rad röstade fram en borgerlig regering . De facto har vi sedan början på 1960-talet haft en fördelning mellan blocken så att egen majoritet varit sällsynt. Regeringar har antingen varit i koalitioner eller haft stöd av partier inom blocket. Detta gäller alltså samtliga val sedan 1964!

Man kan då fråga sig vad det är som får tidningsredaktioner att publicera debattartiklar som i stort sett ignoreras av medborgarna?.

Jag tror vi upplever något liknande nu. Fast denna gång är det inte den vanliga marxismen som ligger i pipe-line utan den marxism som endast påverkar halva befolkningen och som numera stulet namnet feminism. Medias kulturredaktioner, framförallt, publicerar debattinlägg på debattinlägg med inriktningen att feminismen inte kan kritiseras. Man hyllar skribenter som Gardell, Sveland, Björk med flera. De politiska partierna hakar på och kan från vänster till höger inte förklara sig anhängare nog till de mer eller mindre stolliga idéerna. Man har inte ens reagerat på det yttersta stolleriet, ett dokument bekostat av skattemedel, som åberopar förbud mot och registrering av felaktiga åsikter! Det är ett antal mörkerpersoner som vill driva Norden in i en repressiv totalitarism och som inte uppmärksammas av vare sig media eller politiker. Härvid har jag dålig koll på SD, skall erkännas.

Nu kommer spaningen åter. När jag pratar med vänner, varav en del är chefspersoner inom områden som kräver en hög omvärldskoll, så undrar de vem den där Sveland är som jag nämner. De har ingen koll på sista årets kulturdebatt, ingen som helst! Då kan man undra, vem tror man att man skriver för, kulturredaktionerna alltså? Jo de skriver för varandra så att de kan peta i varandras argument, hylla varandras skrifter och lyfta fram varandras stolligheter som sedan görs till sanningar inom dessa kotterier! (Ja det finns undantag! Några få men viktiga.) De flesta medborgare bryr sig inte. De röstar på dem som de brukar rösta på och blir dessa för obegripliga i invandringsfrågan så testar man SD. Surprise?

Vi har alltså kotterier som på ett absolut minimalt mandat sitter och skriver och har åsikter om hur de resurser skall fördelas som nogsamt produceras av alla dessa människor som inte intresserar sig för Kielos, Swedin, Linderborg, Lindberg, Janouch, Skugge, Sveland, Gardell och många, många flera. Och, skall tilläggas, inte betyder något somhelst för Kielos, Swedin, Linderborg, Lindberg, Janouch, Skugge, Sveland, Gardell och många, många flera. Inte ens så mycket att man skulle lägga energi på att lyssna till dem.

Som tur är så nyttjar de flesta av dessa ändå rätten att föra sin talan vart fjärde år på valdagen.

(Tänkte inte Sveland och Gardell på detta?)

 

Hur underordnad kan man bli, Maria Sveland? En stilla undran.

En människa som är underordnad, alltså en individ som tillhör en underordnad grupp, hur definieras den? Är det en individ som särskild hänsyn skall tas till så att dennes mening kan uppmärksammas? Om inte detta görs kommer individen ur gruppen att marginaliseras. Skall denna individ skyddas till den milda grad att inget som säges av denne får ifrågasättas? Ja, kanske det. I varje fall är det vad som sker runt ikring den hyllade debattören och författaren Maria Sveland. (Förlåt ironin!) Det är ingen hejd på vilka mått man kan vidtaga för att skydda henne från någotsomhelst ifrågasättande. Sveland har beskrivit verkligheten som den ser ut och alla som inte delar hennes uppfattning borde ha yttrandeförbud. I alla fall enligt hennes påhejare.

Nu kan man undra hur underordnad en individ ingående i en underordnad grupp kan bli då denne individ utnämns som ”expert” för att ingå i en församling som skall ge förslag på registrering av meningsmotståndare. Se rapporten här. Hur blir man underordnad och marginaliserad om man utses att för skattepengar ingå i en grupp som taktiskt skall föreslå yttrandebegränsning för avvikande åsikter ? Hon kanske underordnar sig männen i gruppen? Dessa är ju per definition överordnade eftersom de ingår i den överordnade gruppen män! Som Mattias Gardell?

Ja som ni ser, bara en stilla undran.

 

Post Navigation