snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Toklandet”

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Annonser

När argumenten tryter!

Jag brukar ta morgonen till att läsa Toklandets blogg. Framförallt för att den lockar till skratt men också för att den frambringar förfäran. Förfäran för de logiska vurpor som stollarna vars brallor Toklandet drar ned tillhandahåller. Oftast mycket dråpligt men alltför ofta visar de att logiska argument är inget värda. Ett resultat av dagens utbildningsflopp eller åtminstone en förklaring. Kunskaper betyder ju ingenting eftersom alla kreerar sin egen och Einsteins relativitetsteori blir bara är en åsikt bland flera!

En av de artiklar Toklandet refererar till finns här. Läs den och försök lista ut vad som är fel i argumentationen. Det som blir intressant är den uppsjö av kommentarer som artikeln genererat och som bör betraktas som komik om inte ämnet varit så allvarligt.

En återkommande kommentator med en outsinlig bank av obegripliga argument är nedanstående filur. Hans kommentarer kan ses på flera bloggar och artikelsidor och han kännetecknas av ett chevalereskt försvar av radikalfeminismen. (Får mig därmed att tänka på männen som Andrea Edwards* inte kan tänka sig ligga med!)

Läs hans kommentar och betänk att detta nog ligger vid den intellektuella uttömningens översta gräns.

axeledgrennyheter24

Jag har ju förfäktat åsikten att radikalfeministernas strategi är att så skräck i det uppväxande kvinnosläktet och därmed förskaffa sig trogna proselyter som inte kan känna trygghet på annat sätt än att ingå i de rätta radikalfeministiska fållorna. För att söka beskydd av exempelvis Gudrun Schyman et consortes. Makt över populasen, inget nytt under solen alltså. Skapa en skräckinjagande fiende och erbjud beskydd. Hur lätt som heslt. Fråga världens nuvarande och dåvarande diktatorer!

Det är moroten, piskan består i att om du ändå sällar dig till ifrågasättarnas skara, då skall du veta att du kommer att jagas och behandlas liksom de förhatliga fienderna som skapats! Fascistbokens första kapitel om totalitär makt. Repression.

Om än inte så utförligt men någonting ditåt, är innehållet i artikeln som utsätts för kommentatorsbombardemanget.

Tillbaka till Axel Edgrens argumentation.

Med raljansen hos en chimpans betecknar han egna påhittade argument som ”Snubbspråket”

Det Snubbspråket säger är alltså att om man inte pratar om att romer attackeras och avhumaniseras så slutar romer att vara offer…..(se ovan)

Han har ett exempel till, lika förvirrande.

Jämförelsen haltar, eftersom det som kritiseras i de olika fallen inte är likadana storheter. Romernas utsatthet ÄR verklig, den SKALL uppmärksammas och den SKALL bekämpas! Men, ett stort MEN, den förälder eller auktoritet inom romsamhället som uppfostrar barn och ungdomar med skrämselpropaganda om hur de inte har en chans, att de alltid kommer att vara förtryckta, gör den en insats till det positiva? Hur då i så fall?

Jo, denna skrämselprofet kommer att stärka sin ställning. Enbart! Ett för denne önskat status quo kan bibehållas. Leve makten!

Likadant gäller för oss som ifrågasätter skrämseltaktiken i radikalfeminismen. Övergrepp, våld och våldtäktsbeteende SKALL diskuteras, SKALL bekämpas! Men inte genom att skuldbelägga en hel grupp. Ett skuldbeläggande som inte vore möjligt för vilken annan grupp som helst men går bra för gruppen män. Och kampen skall INTE gå ut på att döttrar och systrar förmås att redan från början känna skräck och hat mot män. (Här förstår jag inte hur undantagen skall skapas, men med tanke på Göran Lindberg** har säkert Axel Edgren ett bra förslag.)

Trygghet skall skapas i samhället, men absolut inte genom tilltro till fanatiska ledare med profetstatus.

Och a propos, jag har full förståelse för Andrea Edwards* tvekan.

* Andrea Edwards, skådespelaren som satte upp Valerie Solanas SCUM-manifestet på TUR-teatern i Kärrtorp, Stockholm och som uttalade sig så här om de män som satt kvar för att diskutera feminism efter premiären. – De är gulliga men de är ju inte sådana man ligger med!-

**Göran Lindberg, polischefen som stred för feminismen, utnämndes till årets feminist och sedan dömdes till 6 års fängelse för sexuella övergrepp och sexuellt våld.

 

Av välvilja eller enbart i eget intresse?

Jag läser bloggaren Toklandet ofta eftersom han på ett humoristiskt sätt lyckas åskådliggöra stolligheterna som sker i den feministiska och i den genusvetenskapliga världen. Oftast är det citat ur konversationer eller på webben som påvisar galenskapen i samhället.

Just nu är det ett inlägg som i sin tur behandlar en artikel i Dagens Juridik. Min kommentar till artikeln är att om hon ämnar göra karriär som ombud för någon så bör hon nog ändra inställning helt innan dess. Vem vill ha en dedikerad loser till ombud?

Men egentligen var det en kommentar som intresserade mig mest. En länk till Länstyrelsen i Örebro och deras inbjudan till en konferensserie om Maskulinitet i Förändring – Maskulinitet och Makt, Om ni ser vem som deltar i panel och som moderator så är det uppfinnaren av den svenska patriarkala könsmaktsordningen Yvonne Hirdman och den opportunistiske entreprenören Thomas Wetterberg. Den senare är ordförande i Män för Jämställdhet som distribuerar kurser för jämställdhet och genuspedagogik, förment för att befria mannen från förtryckarrollen och få dem att ta ett steg tillbaka.

Ungefär lika altruistiskt som när Bert Karlsson öppnar flyktingförläggningar. Skillnaden är att Bert Karlsson låtsas inte vara någonting.

Denna ordning av feministiska entreprenörer har blivit en jätteindustri. Det är bra att man kan öka sysselsättningen men i detta fallet är de pengar som rusar runt i systemet enbart skattepengar. Tagna från allt annat som behöver finansiering. Har vi råd med det? Ja, tydligen.

Bedrövligt är att denna feministiska dogmatism påverkar unga kvinnor utan egen erfarenhet att bete sig som den juriststuderande i Toklandets beskrivning ovan eller att skräckslaget inte våga gå utanför dörren på grund av risken för våldtäkt.

Men det som bedrövar mig mest är de manliga feminister som i någon form av kanniballiknande agerande fördömer andra mäns maskulinitet, och påpekar att män bör ta ett steg tillbaka. Rättfärdiga och pretentiösa ställer de sig själva utanför och betraktar manligheten utifrån. Gör man inte så som de gör eller om man inte svansar med så tillhör man automatiskt det förtryckande patriarkatet i en könsmaktsordning som är den ideologiska grunden för allt stolleri. Detta gäller alltså även de män, alltså 98% av alla män som tar avstånd från våld och våldtäktsmän och som delar vardagen med dem de älskar.

Principen är alltså för den ideologiskt inbitne feministen att dessa 98% inte finns. Manligheten består menar de i två grupper. Den första är den grupp som ”ställer upp” på kvinnors villkor, alltså de uttryckligen feministiska dogmatikerna i motsats till den andra gruppen som motarbetar jämställdhet och allt vad kvinnligt är. Den misogyna gruppen! Ja, ni känner igen er.

Denna dogm är så viktig att man dessutom lyckats tillskansa sig skattemedel för att försvara den, eller rättare sagt för att bekämpa dem som kritiserar den eller rent av opponerar sig emot den.

Även detta ur Toklandets rika arkiv av intressant feminism:

Strategi mot motstånd

Detta är alltså skattefinansierad propagandaliknande totalitär fascistoid åsiktsbekämpning och gäller det omändringsarbete som skall utföras i Sveriges räddningstjänster så att fullständig jämlikhet kommer att gå före begrepp såsom värna liv och lem. Det skrämmande är att just detta som vi trodde hörde Räddningstjänsten till, det som vår trygghet vilar på, skyddet av våra hem och våra liv, helt strukits ur policyn!

Bra Sverige, kämpa!

När argumenten tryter.

I bland och på gott humör, vill jag intala mig själv att de goda krafter som tilsammans ifrågasätter radikalfeminismens värsta idéer, att deras skara utökas. Jag råkar känna en del av dem och gruppen består av män och kvinnor, akademiker och hantverkare, bland de förra finns en del med stort antal poäng i genusvetenskap. Det finns före detta feminister som har fått nog. Det finns en övervägande del som ansluter sig till vänsteridéer, många är liberaler och inte någon gång har jag sett folk som förfäktar sverigedemokratiska idéer.

Det ingår inte i den radikalfeministiska agendan att lyssna på, än mindre ta åt sig, kritik och ifrågasättande från denna grupp. I stället agerar man med aggression eller arrogans och vill gärna ha det till att de som ifrågasätter skall betraktas som okunniga och ges epitet som rasist eller kvinnohatare. På så sätt kan man avfärda allt som inte stämmer med den egna övertygelsen.

För en tid sedan sändes i radions P1 ett program, Debatt, som handlade om jämställdhet och leddes av den, i mångas ögon, öppet ställningstagande, Alexandra Pascalidou. I debatten ingick som enda representant för någon form av feminismkritik, den mycket påläste och kunnige Erik Wedin. I sammanhanget hade regeringens utredare Svend Dahl publicerat Jämställdhetsutredningen. I debatten, på en direkt i tonläget nedsättande fråga från Ebba Witt Brattström, om han hade läst utredningen svarar Erik ja. Jag undrar vad svaret blivit om Witt Brattström fått samma fråga?

Arrogansen kan man inte ta miste på, den yttersta radikalfeminismen får inte ifrågasättas. Den inställningen är tyvärr företrädd av dem som borde ha en granskande uppgift i samhället. Hyllningskörerna är ändlösa på kultursidorna och man kan ta till vilken lögn som helst för att leda i bevis denna feminism och dess för mänskligheten benefika påverkan. Den kritik som yttras är oftast på ledarsidorna men i stort sett ALDRIG från en storstadsbaserad redaktion. I synnerhet inte från en redaktion vars medlemmar  har boställe runt Södermalm, denna av hegemoni överfylllda kulturö i Stockholm.

Ni som så patetiskt bestrider riktigheten i påståendet kan väl vara snälla och ge exempel på åtminstone en antydan om den diversifierade miljö på Södermalm och vars uttryck kan ses i media. Stadsdelens namn kan för övrigt metaforiskt användas för åsikter som existerar i något slags kollegial rundgång.

Radikalfeminismens idéer upprätthålls av en elit på genusfakulteterna vars forskning kan menas bygga på postmoderna teorier, av många också benämnd som rappakalja. Det krävs en sekteristisk inställning vars totalitärt demagogiska lära inte på något sätt får varken debatteras eller ifrågasättas. Förutom dessa, de högsta lärde, vars existens bygger på att rappakaljan inte ifrågasätts, finns det ett avantgarde som ställer upp med bloggar och Twitterkonton. När dessa förtrupper använder sig av mobbing, förakt, lögn eller bara ren misandri så försvaras de av de högste lärde med näbbar och klor. Detta försvar gäller även  när man skruvar upp skrämseltaktiken och argumenterar för vem eller vad som måste omformas i samhället. Detta passar in i den totaltära tanken som existerar i vissa fakulteter på våra lärosäten. Begåvningen och seriösiteten i den avantgardistiska miljön kan bedömmas utifrån de argument som oftast gäller vid ifrågasättandet av feminismen. Förutom att blockera bort det obehagliga på nätet så har man ”läs på”, ”skaffa dig en analys” och ”googla patriarkatet” som argument. Är det någon mer än jag som då anar att det egentligen inte finns något argument? Åtminstone inget som de här avantgardisterna kan komma på. Argumentet borde ju vara – så är det för att det vet vi, det har de högste lärde berättat för oss! Helt igenom en dogmatisk, sekteristisk trosuppfattning.

Med okunnighet (hos andra!) kan man komma långt. Men enligt postmodernistisk teori, (där okunnighet skulle var frihet från alla tankar, det vill säga ett vegetativt tillstånd) helt försvarbart.

Jag kommer snart till anledningen av detta inläggs tillkomst. Men först lite mer av lösa tankar. Jag ser det som upppenbart att feminismen försöker inordna människor i två olika kategorier, en så kallad dikotomi. De accepterade och de oacceptabla. Alla totalitära ideologier har haft detta som klar målsättning. Genom att skrämma skitarna ur aningslösa medborgare, påhitt och lögner, skall alla vilja vara i den accepterade gruppen. Skrämsel förklädd till upplysning är metoden. Aningslösa ungdomar och opportunister inom kultureliten är medlet. Och makt över alla är målet! Därför denna förfärande skräck inför varje form av hot på den ideologiska vägen. Man tänker inte vinna med övertygande argumentation utan med uteslutning ur gemenskapen.

På Umeå universitet och på Södertörns högskola finns det forskare och vetenskapsfolk vars reaktion på kritik visar att kritiken är befogad. Ur vetenskaplig synpunkt är detta förhoppningsvis en brist som uppdagas och rättas till någon gång när opportunismen inte längre belönas. Med kränktheten likt den som nyss blivit påkommen med att skita i grannens brevlåda går man till angrepp på kritikerna. I vetenskapens namn alltså med en inställning som gränsar till dårskap. Vi kan för vi vet och vi behöver inte tala om för någon hur vi vet! Men det gäller strukturer. Strukturer som inte alla kan se men som jämförelse kan man säga att Jesus är Herrens enfödde son och tror man obetingat på detta så faller allt annat på plats också. Liknelsen kan utsträckas till att båda trosinriktningarna har gett mycket god ekonomisk avkastning till en del utövare genom tiderna.

Och nu äntligen till anledningen av inlägget.

Igår läste jag en artikel av bloggaren Toklandet som gjorde mig riktigt upprörd!

Toklandet skriver med humor och använder ofta citat från Twitter eller facebook. Alltså uttalande som är genuina och gjorda av olika debattörer. Ibland lägger han in citat av sig själv. De som inte på något sätt är offentliga personer brukar han maska, det vill säga, anonymisera.

Nu har representanter för Umeå universitet citerats och en av dessa låter sin arrogans och ignorans bli övertydlig med att uttala sig om de rasistiska och antifeministiska bloggarna som skall avfärdas. Rasistiska? Hur får hon ihop detta med andra epitet, som jämställdistiska? Jo genom att göra en helt igenom oärlig och lögnaktig utsaga för att demonisera dem som ses som motståndare. Varje vettig person borde just här ställa sig frågan – hur bedriver hon forskning egentligen?

Men för människor som aldrig hör talas om Orwell, eller känner till Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, eller för den delen vet hur fascismen och nazismen spreds via avhumanisering och skräckpropaganda. Ja för dessa är ju detta allright, bara man är på rätta sidan.

Och fåren de bräker.

Och opportunisterna spelar med.

Och jag säger, Toklandet och alla ni som kallar er jämställdistbloggare, kvinnor och män, fortsätt, sprid ert budskap! Det finns mycket kunskap och empati i detta gäng och där existerar ingen egoistisk opportunism!

Jag har läst det mesta från många av er och kan säga framfrallt:

Här existerar INGEN rasism!!!!

Till Toklandets eminenta blogg kommer man via http://toklandet.wordpress.com

 

Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys.

Det förekommer just nu en diskussion i landet om huruvida vetenskapliga observationer skall betraktas de facto eller om de skall redovisas efter filtrering genom ideologiska filter. Man diskuterar också om det verkligen är rätt att låta massmedias redaktioner få lov att tolka och presentera dessa observationer innan de blivit ideologiskt prövade.

Många bloggare har på ett förtjänstfullt sätt ifrågasatt diskussionen. Bland många finns Ann-Marie Maukonen, Flying Martin, Susanna Varis, Toklandet, Bashflak, med flera som berör det och i genusdebatten.se har det diskuterats av både Erik och Ninni!

Försvar har publicerats av bland andra Charlotta Vainio som försvarar forskaren helt korrekt men som glömmer att kritiken, som jag ser det, egentligen riktar sig mot dem som anser att forskning och särdeles forskningens resultat måste spegla en överordnad ideologi eller förkastas! Detta borde vara diskursens ansats. Läs i Charlottas kommentarsfält mycket intressant av Chade, Bashflak och bloggerskan själv.

Och som vanligt är jag sist av alla med ett aktuellt ämne som alla andra redan traskat vidare från.

Frågan som man bör ställa är, skall ideologierna påverka vetenskapen eller skall vetenskapen påverka ideologierna? Hur det förhåller sig visar den diskussion som förevarit i detta ämne, men borde det inte vara tvärtom? Självklart borde det vara så! Tvärtom alltså! Vi har levt med en utveckling som har gjort att vi idag lever som vi gör, att vi kan producera ett överskott som används att finansiera det som inte själv bidrar till överskottets produktion. Så skall det vara och det är ingen som kan ifrågasätta detta system som vi alla i mer eller mindre full konsensus stöttar. Vi har kommit fram till denna situation genom vetenskaplig forskning som bestått av en blandning av naturvetenskap och filosofi. På något sätt har vi en obruten utvecklingslinje i vetenskaplig forskning från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein  och som fortsätter från Einstein och framåt, oftast betecknat som naturvetenskap men med starkt innehåll av både sekulär och religiös filosofi. Vi vet att det tidigare funnits ideologiskt betingad forskning som var ämnad att förse ledarna med politiskt initiativ och som alltid förkastats efterhand. Ett exempel är den genealogiska forskning som utfördes vid tiden för Renässansen och som var ämnad att stärka monarkernas historiska rätt att vara just monarker.

Listan på ideologiska vetenskaper eller vetenskaper som låter sig kapas för att verifiera och bekräfta en ideologis rätt att exklusivt få styra över massorna, är lång. Som exempel kan nämnas marxistisk forskning, rasbiologisk forskning, frenologisk forskning, nationalsocialistisk forskning och inte att förglömma den forskning som utföres av religiöst troende fundamentalister för att stärka sin makt över sina proselyter.

Gemensamt för denna forskning är att den är svår att kategorisera som naturvetenskaplig eftersom den inte bygger vidare på den röda tråd som spänner från antiken till nu. Därför kategoriseras den vanligen som en del av den humanistiska vetenskapens forskning vilket bland några få gör hela det humanistiska fältet suspekt. Tråkigt nog.

Emellertid finns det en annan fördömande åsikt, denna gång från humanistiskt håll och som riktas mot de naturvetenskapliga disciplinerna. Den utgår ifrån de postmodernistiska idéerna som dekonstruerar, problematiserar och dömer ut naturvetenskaplig forskning som patriarkal och förtryckande. Kulturrelativism och identitetspolitik ligger på den postmodernistiska åskådningen som pålägg på en macka. Den postmodernistiska inställningen infinner sig inom viss del av ideologin som försöker styra genusvetenskapen och den feminism som oftast citeras av okunniga och okritiska skribenter. En elitistisk föreställning som tror att Nietzsche och Focault har mer att tackas för bidrag till vårt välstånd än Newton och Einstein.

Det är egentligen här som mitt inlägg startar för nu kommer det roliga.

Noam Chomsky, den amerikanska vetenskapsmannen och stridbare debattören ni vet, uttrycker sig så här om postmodernistisk filosofi:

(Min översättning efter egen transkription av vad han säger i detta videoklipp.)

Mina kommentarer finns inom [square brackets].

”Vi har de där personerna (guys) på fysik- och matematikfakulteterna och de har alla sorters komplicerade teorier som vi naturligtvis inte kan förstå. Men de tycks förstå dem. Och de har principer och de drar komplicerade slutsatser ut ur dessa principer och de experimenterar och de kan se om det fungerar eller inte. Verkligen imponerande grejer. Så vill jag också vara! Så jag vill med ha en teori, i litteratur… i humaniora, du vet, litteraturkritik, antropologi och så. Det finns alltså ett fält som kallas teori där vi liksom fysikerna kan prata oförståeligt. De använder stora ord, vi skall använda stora ord. De drar långtgående slutsatser, vi skall dra långtgående slutsatser. Vi uttrycker oss bara så som de uttrycker sig och om de säger att, hallå, vi [fysiker och naturvetare] sysslar med riktig vetenskaplig forskning. Det gör inte ni! Det där är bara vit manlig, sexistisk, borgeoisin, vadsomhelst som är svar på det, hur är vi annorlunda än de? OK!

Den tanken är väldigt tilldragande!”

(översättning copyright)

En annan av mina favoriter som jag har läst mycket av är professorn i biologi och genetisk evolutionsteori, den rabiate ateisten Richard Dawkins vars oerhört underhållande uttalanden exemplifieras här nedan. Han ger sig på postmodernism och feminism i detta videoklipp som jag transkriberat och översatt:

”Och så finns det ju postmodernismen. Jag skall bara citera ett exempel. Jag tror det är en bokrecension av en fantastisk bok av Sokal och Bricmont. Sokal är den utmärkte fysiker som skrev den parodiska artikeln som lurade och förödmjukade alla postmodernister. Den feministiske filosofen Luce Irigaray är en av dem som får ett helt kapitel av Sokel och Bricmont  i en ´passage reminisce’ av en ökänd feminists beskrivning av Newtons Principia som en ´våldtäktsmanual’. Newtons Principia är en ‘våldtäktsmanual’ ! Irigaray påstår att E=MC^2 är en sexistisk ekvation. Varför? För att det privilegierar ljusets hastighet. Privilegierar är deras mest favoriserade ord vågar jag påstå att ni noterat. Det privilegierar ljusets hastighet framför andra hastigheter som är livsviktiga. Typisk liksom ´the school of thoughts examination’ är Irigarays tes om `fluid mechanics’ [flödesmekanik, jag är inte helt säker på om det ingår i ämnet hydrodynamik?]. Flöden, förstår ni, har blivit orättvist förbisedda av maskulin fysik, privilegier, fasta solida saker, Hennes [Irigaray] amerikanska talesperson,Cathryn Hales, gjorde misstaget och återgav Irigarays tankar i lättförståelig klartext. Äntligen har vi fått en någorlunda oskymd föreställning av kejsaren, och ja, han är naken.
Citat:
Privilegierandet av ‘solid overfluid mechanics’ och särskilt vetenskapens inkapabla sätt att handha turbulent flöde överhuvudtaget ger hon [Irigaray] orsak av att den associeras med feminitet. Därsom män har könsorgan som genomtränger och som blir styva har kvinnor öppningar som läcker menstruationsblod och vaginala vätskor. Utifrån detta perspektiv är det inte konstigt att vetenskapen inte lyckats åstadkomma en fungerande modell för turbolens. Problemet med turbulent flöde kan inte lösas eftersom föreställningen om flöden och kvinnor formulerats på så sätt att det nödvändigtvis utelämnar onämnda rester.
Slut på citat.
Man behöver inte vara fysiker för att lukta sig till den idiotiska absurditeten i denna typ av åsikter, tonen i den har tyvärr blivit alltför igenkännbar men det hjälper att ha Sokal och Bricmont till hands för att få oss att förstå varför turbulent flöde är ett så stort problem, nämligen att Navier-Stoke ekvationerna är mycket svårlösta! ”                                                                                                                                          
(översättning copyright)
Dessa uttalande av Chomsky och Dawkins innehåller en del kritik mot både postmodernism och feminism. Framföraltt den kombination dessa ibland uttrycker sig som. En av huvudpersonerna i kritiken är Alan Sokal som skrev artikeln med namnet ”Transgressing the Bounderies: Towards a Transformative Hermaneutics of Quantum Gravity” som publicerades i Social Text och som enligt Dawkins ovan ”left them with egg on their face”. Se not1 nedan.
Tänkvärda citat av Alan Sokal (översatta av mig).
”Varför gjorde jag det? Jag erkänner att jag är en oförvitlig gammal vänsterman som aldrig riktigt fattat hur dekonstruktion varit tänkt att hjälpa arbetarklassen. Dessutom är jag en konservativ gammal vetenskapsman som naivt tror att det existerar en extern värld vari det det existerar objektiva sanningar om världen och att det är mitt jobb att upptäcka några av dessa.”
och
”Var och en som tror att fysikens lagar inte är mycket mer än sociala konventioner, inbjudes härmed att försöka överskrida dessa konventioner från fönstret på min bostad där jag bor på tjugoandra våningen!”                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    
not1 utdrag från Wikipedia om Alan David Sokal:

Sokal is best known to the general public for the Sokal Affair of 1996. Curious to see whether the then-non-peer-reviewed postmodern cultural studies journal Social Text (published by Duke University Press) would publish a submission which ”flattered the editors’ ideological preconceptions,” Sokal submitted a grand-sounding but completely nonsensical paper entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity.”[3][4]

The journal did in fact publish it, and soon thereafter Sokal then revealed that the article was a hoax in the journal Lingua Franca,[5] arguing that the left and social science would be better served by intellectual underpinnings based on reason. He replied to leftist and postmodernist criticism of the deception by saying that his motivation had been to ”defend the Left from a trendy segment of itself.”

The affair, together with Paul R. Gross and Norman Levitt‘s book Higher Superstition, can be considered to be a part of the so-called Science wars.

Sokal followed up by co-authoring the book Impostures Intellectuelles with Jean Bricmont in 1997 (published in English, a year later, as Fashionable Nonsense). The book accuses other academics of using scientific and mathematical terms incorrectly and criticizes proponents of the strong program for denying the value of truth. The book had mixed reviews, with some lauding the effort[6], some more reserved,[7][8] and others pointing out alleged inconsistencies and criticizing the authors for ignorance of the fields under attack and taking passages out of context.[9]

In 2008, Sokal revisited the Sokal affair and its implications in Beyond the Hoax.                                                                                                                                                                                                                                                                                                 not2 utdrag ur Wikipedia 

Luce Irigaray (born 3 May 1930) is a Belgian-born French feministphilosopherlinguistpsychoanalystsociologist and cultural theorist. She is best known for her works Speculum of the Other Woman (1974) and This Sex Which Is Not One (1977).

 

Alan Sokal and Jean Bricmont, in their book critiquing postmodern thought (Fashionable Nonsense, 1997), criticize Luce Irigaray on several grounds. In their view, she wrongly regards E=mc2 as a ”sexed equation” because she argues that ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”.[citation needed] They also take issue with the assertion that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics. In a review of Sokal and Bricmont’s book, Richard Dawkins[5] wrote that, ”You don’t have to be a physicist to smell out the daffy absurdity of this kind of argument (…), but it helps to have Sokal and Bricmont on hand to tell us the real reason why: turbulent flow is a hard problem (the Navier–Stokes equations are difficult to solve).”

 

Post Navigation