snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Uppdrag granskning”

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Annonser

Att få sin maskulinitet kapad.

Jag såg Uppdrag Granskning i går kväll. Det handlade i första hand om Linus som fått sin identitet på internet kapad. I andra hand handlar det om den ofrivilliga exponering som unga flickor blir utsatta för på nätet.

Nu var det så att den som kapade Linus identitet använde denna till att förleda unga flickor att skicka foto på sig själva till kaparen. Dessa användes sedan för utpressning av flickorna. Det var inte bara en flicka han utsatte för utpressning utan många. Allt med hjälp av en stulen identitet.

Linus utsattes i mer än två år för kapningen. Han polisanmälde till ingen effekt alls. På något sätt anser samhället att detta är varje individs eget problem. Det tog alltså som så många gånger förr att Uppdrag Granskning engagerade sig för att Linus kapare skulle åka fast.

Det finns ett antal slutledningar att dra ur denna historia.

För det första, samhället bryr sig inte om den typ av brott som Linus utsatts för. Det bedöms av polisen till och med att inte vara ett brott. Att någon begår brottslig verksamhet med hjälp av din identitet, mot din vilja, är alltså inget brott. Nämen se till att det blir det då!

För det andra, varför finns det sådan utbredd naivitet och godtrogenhet hos dessa exponerade flickor att de frivilligt försätter sig i den här situationen? Vad driver dem? Svaret kan vi ju ana. Det finns en högst dubiös forskningsverksamhet som kan dra vilka ideologiskt passande slutsatser som helt i full postmodernistisk anda. Det blir alltså patriarkala maskulinitetsnormer som anges som orsak. Jag tillstår att denna förhärdade åsikt kanske är felaktig då det gäller akademien, men inom den mångfaldiga radikalfeministiska bloggande svansen, utgör detta en självklar förklaring.

För mig framstår det som underligt att unga kvinnor och flickor inte skräms till avhållsamhet mot denna utpressning på nätet. Ungefär på samma sätt som feministerna försöker skrämma vettet ur unga kvinnor med våld- och våldtäktsanklagelser mot gruppen alla män! Eller resonerar man lika befängt med analogin att flickor och unga kvinnor minsann skall kunna lägga ut sexbilder på sig själv utan att bli utnyttjade.

Den tredje slutsatsen blir att det inte är män som grupp som utför de här trakasserierna och utpressning på nätet. Det visar sig tydligt att det finns ett flertal män och pojkar som är motståndare till detta brottsliga agerande. Att man till och med kan säga att det bara är ett fåtal som sysslar med dumheterna men som å andra sidan gör detta upprepade gånger.

Att den maskulinitet som man vill tillintetgöra och förändra egentligen är den attityd som pojkar uppfostrats till, att försvara och beskydda. Är det detta som är ”avarten” som skall förändras?

Är det denna idé som blivit en så stor inkomstkälla för vissa att den med inertian hos ett tågsätt fortsätter att med ökande fart ånga fram utan möjlighet att sakta in. Den som ifrågasätter kommer att straffas.

Borde inte någon på ett departement, på en myndighet eller i ett politiskt parti ha vaknat nu och insett stolligheterna? Ett parti som vi med våra sedan länge fastställda värdegrunder fortfarande kan lägga en röst på i kommande riksdagsval.

Det feministiska oket, att alltid göra rätt val.

Jag har alltid undrat hur de mest omfattande reportage blir till, hur journalister och reportrar samlar ihop fakta till sina ibland omfattande reportage. Man vill ju gärna tro att de varit på plats och undersökt, eller intervjuat någon som varit på plats, eller kanske själv deltagit i det relaterade skeendet.  Detta sker allt som oftast på ett mycket övertygande sätt. Grävande, undersökande och sanningsletande journalister finns. Får de sina alster publicerade? Nej! Varför? För att deras framvaskade rön inte stämmer med konkurrenternas och de skrivbordsbundna redaktörernas fastlagda övertygelser. I stället får vi redaktionella berättelser som uppdiktats av reportrar som inte går utanför redaktionen om det inte är fest med fri sprit. Journalister skriver om journalister, gör intervjuer med journalister och det är alltid en journalist som är områdesexpert.

När Kajsa Ekis Ekman får rättmätigt beröm för sin bok om orsakerna till den ekonomiska krisen i Grekland så är det för att hon gjort researchen på plats. Så kan man naturligtvis ifrågasätta hennes slutsatser men hon redogör i alla fall vad hon grundar sig på. Även den icke särskilt mycket debatterade Pol Pots Leende av Peter Fredling Idling eller samma ämne av Jesper Huor är exempel på bra journalistik. Eller varför inte Carolin Salzingers reseskildringar från Ondskans Axelmakter. Det finns många fler att berömligt omnämna i denna kategori.

Som motsats kan nämnas de som kan kategoriseras som skrivbordsreportrar med lathet och förvissningen om andra människors okunnighet som signum. Några exempel redogjordes för i Uppdrag Granskning i den del som kallades den Goda Viljan. Av alla journalistiska övergrepp som rapporterades var det grövsta det som presterades av redaktionen på SR/P1 Konflikt med Randi Mossige-Norheim i spetsen mot Amun Abdullahi för hennes reportage från Rinkeby. Ni som sett reportaget minns förmodligen tydligt hur redaktionen för Konflikt med största möjliga arrogans hävdade sin rätt trots övertygande fakta om motsatsen. Är det någon som tror att detta kan ske om de inte kan få bekräftelse och en klapp på axeln för sin arrogans på annat ställe? Ett ställe som för dessa redaktörer är mycket viktigare än folk i Rinkeby eller Uppdrag Gransknings tittare. Var kan denna makt finnas?

Varför är det så, vad är det som gör rapporteringen så ängslig för att inte klara av att uppfylla det kriterium som oket föreskriver. Är det så att man inhämtar grönt ljus på Cajsa Warg eller Delin på Hörnet innan man sätter något på pränt? Eller av rädsla att inte få ett godkännande leende av andra i dessa eller i området befintliga liknande lokaler? Varför bärs till exempel en medioker skribent som Maria Sveland fram på allas händer med intervjusituationer där hon i massiv egocentrisk anda kan gudomliggöra sig själv? Hennes beskrivna upplevelser är vilseledande och ibland helt påhittade. De som varit med kan dessutom påstå att det är ren lögn. Men denna typ av journalism, den åsiktsstyrda och verklighetsfrånvända, med sin postmodernistiska anstrykning, hyllas av andra journalister. Varför? Jo oket! Man har en självklar rätt att göra egna val men gör man av konsensuseliten bedömda fel val, då kan man bli exkommuniserad! Därför ger en granskning av jounalistiken så fruktansvärt upprörda känslor. De granskade vet ju att de får rätt om de bara frågar de rätta personerna i det groteska kotteri som existerar i huvudstaden.

Lyckligtvis finns det av detta kotteri nästan helt oberoende journalister verkande i flera av våra landsortstidningar. Detta skall vi vara oerhört tacksamma för. (Undantaget utgörs av Göran Greider på Dalademokraten). Detta gör att allt vi läser tills vidare inte alltid är ett eko från Södermalm även om det mesta i de större tidningarna är det.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om oket. Jo, det är för att nu idag har jag precis läst ett blogginlägg av Sunshine Mary, (hon med den fantastiska hamstern,  ni vet,) som handlar om just oket som existerar för feminister av feminister.

Ni kanske undrar varför min tidigare text i inlägget har relevans i förhållande till Sunshine Marys text? Inte mer än att jag ville skriva den text jag skrev och att jag vill visa er en bra bloggtext som jag läste i morse. Sedan kan man göra en jämförelse av det sociala trycket i de båda fallen. Du uppmanas att göra egna val men gör du fel val så kommer du att straffas.

”In other words, choices for women are good unless too many women start choosing things that don’t square with the feminist agenda.  Then choices are bad and must be discouraged.

Det finns alltså en konvenans som utövas av en maktelit som inte är sprungen ur ett fiktivt patriarkat utan som med chimär uppmuntran och förtäckta hot utövas kollektivt mot enskilda.

”but feminism is a yoke that does not love you, will not care for you, and offers you nothing in return for submitting to it.”

Här gäller nämligen samma principer som så roligt beskrivs i kommentarerna till Sunshine Mary,

” …they’re still at heart just a bunch of Jr High girls who can’t go to the ladies room unless they all go together.”

”Om inte alla går tillsammans!” Är inte detta just kotteriets essens, eller gäller det bara för feminister eller kanske bara för kvinnor? Det kan man grunna på, fast jag, med tanke på att inte alla feminister är kvinnor, är nog benägen att tro på det förra. Det gäller för den goda sakens skull, ett konfliktfritt samhälle, att vi verkligen är överens. Att konsensus arbetas fram, till priset av friheten att göra egna personliga val.

Gissa vem och var det bestäms vad som är konsensus?

Vi träffs på Delin på Hörnet eller hos Cajsa Warg!

Morsning!

Vaddådå? Har man rent mjöl i påsen…!

Nu med avslöjandet av den helt och totalt avlyssnade internettrafiken hörs en och annan röst som upprepar mantrat ”har man rent mjöl i påsen…. Jag har inget att dölja…. ” och så vidare. Mycket tänkvärt och begåvat. Säkerligen mycket omtyckt av myndigheterna både i Sverige och på andra ställen i världen. I USA har vi NSA som många menar är förkortning för No Such Agency men som enligt andra betyder National Security Agency. En hemlig organisation som lyder direkt under Vita Huset. Hur hemligt och hur antidemokratiskt som helst kan man tänka. Men de har väl rent mjöl i påsen, så vi kan vara lugna. Eller hur?

Dessa svenskar som på ett märkligt och synnerligen naivt sätt påstår att övervakningen är enbart av godo eftersom den ju bara riktar sig mot sådana som ”gjort” något. FRA, Säpo och många många andra gnuggar händerna och tänker, hurra, vi klarar oss ju inte utan dessa nyttiga idioter!

Dessutom bortser man ifrån att myndigheterna har ett sjukligt intresse att åtala och döma den förste som misstänks för ett brott. Detta intresse kan skönjas i mål som det eventuella mordet och styckningen av Catrine da Costa, Quick rättegångarna, Ulf-fallet med flera. Vi kan bara minnas insatserna från exempelvis Hanna Olsson, Christian Diesen, Christer van der Kwasth, Jovan Rajs, Claes Borgström med flera som inte har djupare intresse av rättvisan. Åtminstone inte i jämförelse med sina egna aspirationer. Vi kan också ta Mattias Gardell och Maria Svelands önskan att registrera folk med åsikter som går dem emot. Det repressiva samhället är uppenbarligen en dröm för dessa båda.

I detta sammanhang finns det alltså en pueril inställning att man kan stå utanför bara för att man är oskyldig. Att man har ”rent mjöl i påsen” och så vidare. Precis som att innan misstanke utdelas så frågar utredande myndighet objektet ifråga: Är du oskyldig? Har du rent mjöl i påsen? Och svarar man då ja, då får man gå.

Till dig som tror detta kan jag säga. Innan du överhuvudtaget märker någonting så har den utredande myndigheten redan skapat en katalog med dig som huvudperson. I denna har allt samlats som, implicit och indiciemässigt, talar emot dig. Du tror väl för bövelen inte att dom frågar vad du tycker först?

Det är då som det visar sig hur betydelsefulla journalister kan vara för vårt rättsmedvetande. Hade det inte varit för sådana som Per Lindeberg, Hannes Råstam, Janne Josefsson och några till så hade vi gått omkring och trott att det räckte med att vara oskyldig för att klara sig.

På varje av dessa journalisters namn finns det många som helt ryggradslöst anser sig må bäst av att stödja etablissemanget och det som för tillfället verkar mest comme il faut. Att utmana makten som den avtecknar sig nu gör man bara inte för då kanske de som betyder något inte tycker om en längre! Då är det bättre och känns mer beundransvärt att mobba privatpersoner som dristar sig att delta i debatten. Det känns säkrare!

Ja jösses, att gå rakryggad i denna värld befolkad av opportunister är en gåva som inte är given alla!

Våra offer är striden värd!

Man kan undra när en strid, en batalj eller ett krig utkämpas hur härförarna tänker när det gäller att värdera vad som är acceptabla offer för att flytta fram sina positioner? I de tidigare krigen där skjutvapen användes för första gången var inte omtanken om individen särskilt stor. Åtminstone inte av de slutsatser att döma som kan dras av historiska berättelser. Vad vi lugnt kan konstatera är att under första världskriget var det inte generalernas första tanke att skydda frontsoldaterna. De stöttes fram i obegripliga anfall som bara resulterade i massdöd av unga män. Allt medan generalerna satt vid sina stabskartor och planerade nästa kostbara framryckning.

Under andra världskriget, åtminstone bland de allierades styrkor, utvecklades ett skyddstänkande som skulle gynna den enskilde soldaten och därmed hela styrkan. Att alltför många ändå strök med är inte motsägande alls även om det är tragiskt. Modernare krigföring, nu in på 2000-talet har ett mycket starkare skyddstänkande och ser inte den enskilde soldaten som en spelpjäs som kan offras. Personskyddet är väl utvecklat. Man behöver inte vara militärexpert för att konstatera detta.

Men det finns andra krig. Det finns krig vars härförare anser att varje slag är så viktigt att inget offer är för stort. Dessa offer finns naturligtvis inte i härförarnas krets. Nej, här har man på ett utstuderat sätt lärt sig att bortförklara alla bataljförluster med ett föraktfullt skuldbeläggande på offren själva!

En sådan strid är den gränslösa striden mot politiska motståndare. Gränslös eftersom alla medel är tillåtna och inga offer för stora. Andras offer det vill säga.

I Sverige har vi ett litet, på främlingsfientlig grund bildat politiskt parti med värderingar som inte i något avseende får delas av de andra partiernas edsvurna opportunistiska fanbärare. Jag är med på att bekämpa detta partis idéer och samhällsanalys. Men hur skall detta göras? Jag anser att en saklig debatt borde till men våra härförare visar uppfattningen att svenska folket är för dåligt insatta för att kunna ta del i en sådan diskussion. Läs: För dumma helt enkelt.

I stället förs kampen genom en maktapparat som de flesta partimakthavare håller på att bajsa ner sig för att inte hamna i klammeri med. Det är de samhällsrapporterande media med kvällspressens kultursidor i ledningen. Alla har i stort sett samma politiska åskådning med sällsynt få till höger om miljöpartiet.

Nåväl, strategin går ut på att vad fienden än säger så skall trupperna påvisa att det är fel. Vad som helst! Då är sanningen det första offret, som alltid! Det är väl inte så farligt? I en tid då sanningen enligt alla humanistiska filosofiska teorier är relativ. Ett resultat av Einsteins relativitetsteori som ingen av dessa genier lär kunna förstå! Då kan man räkna bort första offret och ta fram vinnarna. Nu blir det jobbigt!

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska pojkar värvas till Al-Shabab via en fritidsledare i Rinkeby?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska flickor hindras av Islamister att delta i den ungdomliga gemenskapen?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att andelen av litterata ankomna somaliska flyktingar är långt under 85%?

Endast tre frågor som belyser dilemmat men hundratals andra frågor av samma karaktär skall vi nog kunna få ihop. Frågan är vem vinner på denna journalistik. Att få ett svar från i första hand Aftonbladets kulturredaktion vore utmärkt. Men det finns fler som bör kunna svara på frågorna.

I försvar för detta kommer genast några talespersoner från de av statliga medel försörjda antirasistorganisationerna och de islamiska förbund som tagit sig rätten att uttala sig för alla muslimer. (Utan att ifrågasättas av någon!) Dessa personer har sin egen position att försvara och kan tydligen tänka sig vilket offer som helst. Fast inte från dem själva.

När någon, ur den grupp som är själva ammunitionen i kriget, tar sig ur densamma och rapporterar ur sin egen erfarenhet då går man lös på denne som inte har förstått sin plats i striden. Kan du inte bekräfta kultursidans rapportering rakt upp och ner så blir du genast angripen. Som ammunition skall du djävlar anamma förstå din plats.

Ja detta lilla inlägg var bara en reaktion på det program som SVT sände 15/5 ur serien Uppdrag Granskning. Se det!

En liten kuggfråga bara till er som tycker om sådant. Vad tror ni gör Janne Josefsson till Sveriges mest betrodde journalist, den som har störst förtroende? Bland allmänheten alltså. Jaså, allmänheten är idioter hörde jag från en öppen dörr på Aftonbladets kulturredaktion.

Tack alla!

 

Post Navigation