snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “utbildning”

När åsikter blev fakta – Postmodernism for dummies #5.

Åsikter är inte fakta. Fakta låter sig inte påverkas av åsikter!                                                                                                                                                                                                                                                                         Ricky Gervais

Sanning i form av fakta är något som de flesta av oss lärt oss vara försiktiga med. Det finns en objektiv sanning även om den inte framstår som självklar alltid. De händelser som hänt historiskt, har hänt även om eftervärldens tolkning varierar utifrån egoistiska eller möjligen altruistiska skäl. Det senare mera som förment ställningstagande i godhetens namn som ofta kan iakttas på den röda halvan av spelplanen.

Jag skall ge er ett exempel på vad jag menar:

2012 blev Mohammed Merah dödad i Toulouse av polis efter att själv ha dödat tre soldater, tre judiska skolflickor samt en rabbin. Göran Greider vid Dalademokraten uppmärksammade händelsen genom att skriva en hyllning  till förövaren och ge legitimitet åt dåden. Så här skulle den rätta vedergällningen se ut minsann om man deltog i kampen för godhet och rättvisa!

Eller hur?

Nä, så var det inte alls. Göran Greider skrev en dikt som handlade om morden och förövaren men i avsikt att lägga en förklarande om än inte ursäktande aspekt på dåden. Befängt, visserligen, och med en släng av rasism i form av antisemitism.

Men inte som jag beskrev ovan. Problemet är att jag i postmodern anda har skapat en sanning, ett fakta som är oantastligt och inte kan ifrågasättas. Anomalin från vad några stycken av oss anser vara anständighetskrav är uppenbar. Men tyvärr är metoden ett uppskattat verktyg av ledande företrädare för fakulteter vid våra lärosäten och andra till postmodern-filosofi-försvurna anhängare. Exemplen är många och finns bland radikalfeminister, genusvetare, journalister och debattörer.

Det finns enligt dessa humanistiska stollar inga vetenskapliga teorier som är värda att ta tillvara eftersom alla har sin egen sanning att förhålla sig till. Denna utomordentligt farligt obegåvade tanke ligger till grund för svenskt utbildningssystem och resultatet kan ju diskuteras.

Här delas, åtminstone terminologiskt, vetenskapen upp i humaniora och i naturvetenskap. Ordet teori har olika betydelser och anger i naturvetenskapen en eller flera prövade och upprepat testade bevis, vars sanning inte bestrids utan kan byggas ut via nya tester och försök. En teori ligger till grund för fortsatta vetenskapliga landvinningar. Exempelvis Newtons Principia, Darwin och evolutionsteorin, Einstein och relativitetsteorin.

I humaniora förstås teori som en idé som sedan läggs som grund för en ideologisk tanke. Idén om patriarkatet, våldtäktskulturen, maskulina strukturer etcetera kan illustrera exemplet. Dessa teorier kommer att förkastas och ersättas av andra teorier i framtiden. Till skillnad alltså från de naturvetenskapliga teorierna som inte ändras eller omdefinieras utan utvecklas och byggs på.

För att förstå bättre borde alla se dokumentären på SVT hur man för trettiosju år sedan utförde så kallade trajectories (banberäkningar), för de båda Voyagersonderna som med hjälp av Newtons lagar bokstavligen ämnades slungas ut i interstellära banor. Med hjälp av Newton beräknades planeternas läge ut, de planeter alltså som sonderna skulle dra nytta av vid katapulteringen. Detta var exakt newtonsk matematik och fungerade till 100 procent. Läget av planeterna skulle inträffa så att sonderna var tvungna att skickas iväg 1977. Sedan dröjer det nämligen 127 år till nästa gång en möjlighet inträffar. Fortfarande efter så många år ligger sonderna i bana som beräknat och sänder hem data till kontrollen på jorden ifrån sina platser i yttre solsystemet.

Jag har lagt märke till skribenter, professionella debattörer, som avfärdar alla med sitt postmoderna dravel. Exempelvis, har man inte läst och förstått Kant och Foucault så kan man inte vara seriös som debattör!

Det är väl inte konstigt att naturvetare och forskare blir trötta på en sådan pompöst uppblåst attityd. Det som förundrar mig mest är att en del humanister inte vill förstå att det är naturvetenskapen som håller dem varma, mätta och torra. Inte filosofin. Filosofin har andra mycket starka förtjänster, men en av dem är inte föraktet mot kunskap. Där detta florerar, skall jag tillägga eftersom den dryge filosofen och kulturdebattören inte får betraktas som den generelle humanisten. Men tyvärr är hen mycket påtaglig i debatten och i media. Tacksamt emottagna av de semi-intellektuella vars stöd de inte kan vara utan men som absolut inte är ömsesidigt.

Jag har en sambo som är medlem i Svenska Naturskyddsföreningen sedan många år. Jag hade själv varit medlem om de inte haft kärnkraftsmotstånd på programmet. Naturskyddsföreningen hade under många år en vana att ge ut faktabaserade mycket underhållande och intressanta årsböcker. 1992 gav de ut en årsbok med titeln Genvägar. Den är en beskrivning av det banbrytande verk som Richard Dawkins gjorde på 1970-talet med boken The Selfish Gene. Med egna exempel tar boken upp de för arterna specifika villkoren som gör att gener strävar mot kopiering av sig själv. Kunnigt och intressant.

Richard Dawkins evolutionsbiologiska faktaböcker är fyllda av förklaringar om hur arternas egenskaper förändras och hur nya arter uppstår. The Mystery of Mysteries som Charles Darwin uttrykte det. Med matematiska modeller tar Dawkins fram en förklaring och en teori som via vissa avvikelser ändå strikt följer Darwins The Origin of Species. Matematiska modeller körda i datorer avbildar egenskapers utveckling. Dawkins är naturvetare by definition.

Senaste numret av tidskriften Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens mycket intressanta medlemstidning, görs reklam för en bok av Göran Greider. Ja, Dalademokratens Göran Greider, han som sa att matematik är onödigt eftersom den inte går att använda. Ett djupt kunskapsförakt i postmodern anda med andra ord. Boken heter Den Solidariska Genen, en direkt travesti på titeln till Dawkins bok och enligt Greider en anspelning på översättningen av ordet selfish. Egoistisk skulle vi säga och semantiskt är väl inte solidarisk motsatsen utan det borde väl vara altruistisk. Och vet ni vad? Dawkins lägger ut ett långt resonemang varför han tror att altruism är en genetiskt framavlad egenskap som har gynnat primaten människan. Bevis går väl inte att lägga fram men hypotesen är mycket trolig eftersom människor ju bevisligen har samarbetat inbördes till framgång. Samarbete funkar inte utan altruism. Man måste ge något för att kunna få något.

Tillbaks till Greider, nu har han skrivit en bok med vetenskapligt stöd om den solidariska genen. Stödet har han fått av två psykologer/psykiatriker och en etnolog. Humanister alltså.

Jag har inte läst boken, men skall försöka lägga in den i läslistan som redan nu är alldeles för lång. Jag är övertygad att den behandlar detta intressanta ämnet på ett illuminerat sätt. Men, innan ni som läser den flummar iväg rejält, läs först Dawkins evolutionsbiologiska texter och gör er bedömning därefter.

Om någon redan läst Den Solidariska Genen av Göran Greider så vore jag tacksam för en liten recension. Faktum är att det mest känns som en postmodern åsiktsbok än ett vetenskapligt verk i populärversion. Men vi dömer efter läsning!

Ur Alan Sokals bok Beyond the Hoax tänker jag gör att lösryckt citat som påvisar den naturvetenskapliga egenskapen att alltid se till påvisbara fakta och inte hitta på stödteorier från tomma intet som osynliga strukturer för att få teorierna att gå ihop.

Min översättning, texten är Sokals fotnot 37.

Astronomer, exempelvis med början av Le Verrier 1859, observerade att Merkurius omlopp skiljer sig lite, lite från det omlopp som förutsägs av den Newtonska mekaniken. Avvikelsen motsvarar en precession (vingling)  vid den periheliska punkten, alltså den punkt då Merkurius är närmast solen, ungefär 43 bågsekunder per sekel. (Detta är en otroligt liten vinkel om vi kommer ihåg att en bågsekund är 1/3600-del av en grad som i sin tur är 1/360-del av en hel cirkel.) Olika försök utfördes för att förklara det  avvikande beteendet inom det sammanhang som den Newtonska mekaniken utgör. Till exempel försökte man förklara genom att lägga till en ännu oupptäckt planet intra-Merkurius. (Självklart eftersom detta varit givande i fallet med Neptunus.) Man misslyckades emellertid att hitta denna planet. Avvikelsen blev slutligen förklarad genom att man 1915 använde Einsteins generella relativitetsteori. Se Roseveare (1982) för en utförligare beskrivning.”

That´s all for the dime, people.

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

Annonser

Annars har väl inget hänt, tycker jag.

Att befinna sig i ett samhälle som som sakta men säkert rör sig från välbefinnande till misär och samtidigt inse att en andel av berörd befolkning inte kan skynda på utvecklingen fort nog, emedan andra har så extremt mycket i händerna att de inte uppfattar sin egen situation på the slippery slope, eller som vi säger det lutande planet. Det engelska uttrycket anger ett läge som inte är reciprokt allt medan det svenska är något hoppfullare inför en vändning. Vad tror ni?

Pisa-resultat

Ingen har väl missat redovisningen av PISA-undersökningen? Den visar att den svenska skolan lyckats med att försämra elevernas resultat ytterligare. Kunskapsmässigt halkar alltså svenska elever efter. Jaså? Big deal! Vadå kunskap, det vet väl alla att kunskap inte är bra för samhället. Framförallt inte ett samhälle som gör sitt bästa att omdefiniera vad som är värt att veta, att ha kunskap om helt enkelt. Det känns som om en andel av våra opinionsbildare, politiker och kulturelit, har en alldeles egen agenda för exploatering av kunskap. Åtminstone om man iakttar vem som promotas mest som tyckare i morgonsoffor och godkvällsmagasin. Att kunskap skulle vara så föraktat är inte lätt att förstå. Som om alla broar redan äro byggda och alla tumörer redan vore bortopererade.  Vad vet jag? Jag kan ju endast avgöra detta genom anekdotisk bevisföring. Till skillnad mot vad genusvetarna och postmodernismens förespråkare argumenterar med som ju är empiri. Därmed kan man avgöra den patriarkala penetration i det feminina flödet i allt som händer här på jorden Varför inte på fenomenet med en rysk ubåt penetrerande svenskt vatten. Lyckligtvis inget vi behöver invänta utan både besöket och den ur genussynvinkel så viktiga analysen är redan avklarade. Man kan undra vad kunskapen kallas som måste innehas för att lyckas med ett så för menigheten viktigt nummer. Pokerface! Pokerface, såklart! För att inte brista ut i en för hälsan olämplig skrattattack. 

Jag återkommer till vad som benämnes anekdotisk bevisföring. Man berättar om en sann upplevelse och en konsekvens, det blir en anekdot och förblir värdelös eftersom det endast beskriver en persons erfarenheter. Inte ens om du samlar in hundra sådana referenser så blir det mer än en anekdotisk bevisföring. Om du däremot ramar in din undersökning med vetenskapligt lullull som du lätt lär dig eller eventuellt kan kopiera från någon annan avhandling, ja då blir din undersökning empirisk och godkänd. Och det bästa är, dina slutsatser blir giltiga hur tokiga de än verkar i förhållande till den verklighet du undersökt. Nu kan du slå alla med ett käckt, läs på! Det behöver därmed inte stämma överens med någon annans erfarenheter alls, faktum är, det skall det helst inte.

Ironi och raljans i all ära men sarkasm smäller högre. Vem vill ha sina barn opererade av en sådan utbildad läkare, eller flygas av en sådan utbildad pilot. Vem vill gå på bron som konstruerades under sådana vetenskapliga premisser?

Utbildning vi behöver och utbildning vi inte behöver. Det finns ingen onödig utbildning. All utbildning är av godo, men ingen utbildning kan ges utan hänsyn till mottagarens nivå på förkunskaper. Skall du läsa historia så är det bra om du har läserfarenhet och kan klockan. Vill du studera kosmologi bör du ha hyfsade mattekunskaper och förståelse för Einsteins relativitetsteori. Att du inte kommer dit från intet är väl kanske inte så svårt att förstå. Ändå finns det människor som hävdar att ingången till dessa kunskaper inte behövs. Vad är det för några människor som tror att det finns genvägar in i vetenskapens värld? Vilka vetenskaper då kan man fråga? Här skulle sarkasmen sitta bra. Som en smäck!

Tillbaka till det dåliga resultatet hos våra elever. Finns det då inga bra och duktiga elever. Jo, det finns det! Finns det inga bra och resultatgivande lärare? Jo, det finns också! Men problemet är att systemet har ställt massvis med elever inför undermåliga lärare. Undermåliga, eftersom de varken har resurser eller verktyg att handha situationen. Det är i många stycken en ordningsfråga kanske mer än det är en kompetensfråga. Lärarna har inga möjligheter att få styrning på eleverna om de inte vill samarbeta, det existerar inga sanktionsmöjligheter och eleverna är medvetna om detta. Resultatet blir att alla tar den utförsbacke som finns ingen stretar emot, lättast möjliga lösning gäller. Mest allvarligt är förmodligen att detta görs med, i bästa fall, föräldrarnas goda minne. I sämsta fall med föräldrar som är fullständigt likgiltiga inför situationen.

I den nedåtgående spiralens tecken, så blir situationen bara sämre. Ingen vill bli lärare längre i den kaotiska situation som råder i skolan. Intagningskraven till lärarutbildningen har reducerats till nästan noll. Katastrofalt och måste åtgärdas. Så klart finns det begåvade elever, men de går till de naturvetenskapliga disciplinerna, bland annat, där de vet att de kan finna givande karriärer. De vill inte bli lärare. Vad de kräver är, bättre verktyg och högre lön. Det får de inom industrin och i näringslivet.

Men säger någon, det är väl ändå samhällets ansvar att tillse utbildningens kvalitet. Samhället utanför skolvärlden antar jag då menas. Självklart är det så, men det är samhället, inte staten, inte kommunen, som skall ta ansvar. Det vill säga, vi alla i allmänhet och alla föräldrar i synnerhet. Här brister det stort. Inte konstigt alls. Jag har en liten insyn i föräldraskapets bördor nu på tvåtusentalet. Det krav som finns på föräldrar att skaffa sig bra karriärer samtidigt som de skall uppfostra barn blir för många en olöslig uppgift. Barnen kommer aldrig i andra hand men de får sin omsorg och sin kvalitetstid i hård konkurrens med allt annat som måste göras. När barnen släpps till skolan, inbillar jag mig att föräldrarna släpper omsorgstänket. Det finns så mycket annat att ta hänsyn till och som måste göras. Städa, handla, klippa gräset, måla förrådet, laga mat, tvätta bilen, träffa vänner, åka på semester, vara tillsammans utan barn, mm, mm. Förutom detta, att vårda karriären. Jag ser att stressen ökar och det som går att skjuta bort, skjuts bort. Tvingas. Återstår ruelse och ångest.

Jag gissar att ett genomsnittligt par i karriären har en sammanlagd bruttoinkomst på runt 60.000 kronor, att de jobbar vardera runt 40 timmar plus cirka restider och övertid, kanske intressetid (obetald arbetstid) på 15 till 20 timmar i veckan. När skall de överhuvudtaget få möjlighet att intressera sig för barnen i lägen när de inte ser dem. I skolan till exempel. Ja, när?

I många andra länder kan man få hjälp med hushållsbestyr och praktiska göromål. Detta underlättar för de flesta. I Sverige är det också möjligt, numera, genom RUT och ROT. Hade inte den möjligheten funnits så hade en av föräldrarna fått ta minst sagt lätt på sin karriär, (gissa vem) eftersom en bruttolön på 60.000 kronor inte räcker på långa vägar att köpa de göromål som behövs för att kunna ta mer intresse i barnen.

Ett räkneexempel utan RUT/ROT. En hantverkare vill ha 50 kronor efter skatt på ett jobb han gör som du beställt. Han måste debitera dig 130 kronor varav staten skall ha 80 kronor i moms, arbetsgivaravgifter och skatt. Du måste alltså betala 130 kronor av dina beskattade pengar så, brutto, behöver du ha runt 190 kronor av din arbetsgivare som han dessutom måste betala arbetsgivaravgifter på, totalt cirka  60 kronor vilket tillsammans ger 250 kronor.

Kontentan är, köper du som privatperson en tjänst av en hantverkare så går 200 kronor till staten och 50 kronor till hantverkaren. Var det någon som påstår att vi betalar för lite skatt?

Finns det någon här som någon gång, någonsin, köpt en tjänst svart?

Det är många saker som kan göras för att åtgärda de fasansfulla PISA-resultaten. Att höja skatten är inte en av dem!

 

Vad är planen, hör ni feminister?

Jag lade in följande kommentar på Toklandets blogg som ett inlägg i samhällets möjligheter att tillgodogöra sig allt genusvetande som existerar.

”Är det verkligen så att alla som studerar till genusvetare kan förvänta sig att anställas och få fasta jobb. Var då? Vad är det för arbetsgivare som skulle se det som positivt för sin verksamhet att anställa en genusvetare? Mitt svar är, – ingen!

Om arbetsgivare anställer genusvetare så är det inte frivilligt utan det sker genom påbud eller utpressning. Lagar kan stiftas som påbjuder att vissa företag skall ha kompetens inom genusområdet eller vissa offentliga upphandlingar kan kräva detta av sina anbudsgivare. Men inom privat sektor? 

Aldrig!

Om någon kan övertyga mig att privata arbetsgivare kan mäta i kronor och ören den förbättring av sin produkt en genusvetare kan bidra till så godtar jag att anställningar kommer att ske. Risken för det är emellertid minimal!

Jamen, säger då vän av ordning, allt värderas inte i kronor och ören. Jaha, har du som sagt detta någonsin försökt att övertala din lokale handlare om detta när du står i kassan och skall betala? Var inte så jäkla obegåvad, för en arbetsgivare är allt som inte kan omsättas i förbättrat kassaflöde ens tänkbart som objekt för investering.

Alltså, på vilket sätt kan en genusvetare förbättra för eller tillföra något åt en tänkt arbetsgivare?”

Genusvetenskapen synes vara djupt integrerad inom alla sektorer i samhället. Genom genusvetenskapliga teorier påvisas att det i samhället finns fel och brister av könskaraktär, könsmaktsordningen ,och vad som måste rättas till men inte hur. Detta uttalande kan tas med en nypa salt eftersom Valerie Solana med flera har mycket konkreta förslag till åtgärder.

   Vi skall beakta det bidrag som genusvetenskapen tillfört i vanliga människors vardag. Hur har de påverkats materiellt, har folk blivit mättare, varmare och torrare? Eller vilka abstrakta tillskott kan vi uppmärksamma? Har människor blivit tryggare, kunnigare eller mer öppna för intryck. Hur mäts detta i ett genusforskningsperspektiv?
   Min uppfattning är att majoriteten av medborgare i Sverige har inte märkt någonting, jag tror inte ens att de tagit till sig vetskapen om genusforskningens existens. Jag tror också att det kommer att förbli så, genusforskare och deras kompisar vill inte att detta skall bli allmängods eftersom den naturliga reaktionen skulle bli ”vad i h-e är detta?”.  Ingen känner nämligen igen sig i dessa stolliga funderingar eftersom de flesta rör sig både fysiskt och mentalt utanför kretsarna på Södermalm. (Södermalm får tjäna metaforiskt för den egenskap som gör alla i kultureliten till kompisar.)
   Jag inväntar den dag då vetenskapsjournalister tar upp något ämne från genusforskningen där ett genombrott gjorts i någon fråga. Ett vetenskapligt nyskapande. Jag tror att väntan blir lång, och under tiden får vi lita till UR och deras underhållande, på engelska skulle man säga ”hilarious”, redogörelse från GIH med genussyn på idrotten. Detta måste ses för att förstå vad det öses skattemedel över.
   Jag har uppfattningen att den beskrivning av de av könsmaktsordningen orsakade orättvisor som bekräftas dagligen genom statistiska påståenden är ett genuint masspsykotiskt uttryck och vi bör betrakta detta oemotsagt. Detta till trots att vi vet och kan påvisa felaktigheter i statistiken. Oavsett om det är mycket sant eller lite sant så finns det skäl att ge medhåll till förändring för vi vet att allt kan bli bättre. För alla! Utan att behöva göra pojkar till flickor!
   Därför är det viktigt att vi får vetskap om de åtgärder som man i feministisk anda vill vidta för att förändra världen i den riktning som feministerna anser vara nödvändig. Vi hör tydligt hur många anser att pojkar skall bli mer som flickor, till och med att pojkar skall uppfostras till att bli flickor. Det är inte säkert att alla medborgare håller med om detta och de bör då ha möjligheten att informeras om planerade åtgärder för att kunna ta ställning i ett val.
   Ett sådant förfarande orsakar stor oro bland de övertygade feministerna som anser att det enbart är genusforskningen  och genusvetenskapen som skall få styra samhällets sociala utveckling! Det är nog första gången i modern historia som denna form av ideologi trycks på en befolkning utan någon som helst demokratisk process. Det är inte alls konstigt att det är förment före detta marxister och kommunister som förfäktar denna ordning. Vi ser naturligtvis sådana som Gudrun Schyman, Kawa Zolfagary, med flera och även den av regeringen utsedde experten i mansfrågor, Inti Chavéz Peréz som starkt förordar detta. Som en stor överraskning ser vi även sådana som folkpartisten och jämställdhetsministern Maria Arnholm som uppenbarligen ser detta som ett slags liberalt tvångsmedel! Sug på den en stund. Liberalt tvångsmedel? Har inte Arnholm hamnat fel på något sätt?
   Nu tillbaka till åtgärderna! Det finns implementerad genuspedagogik i vissa förskolor och lågstadier. Jag har själv sett exempel i Malmö och undrar med detta som utgångspunkt, måste man vara imbecill för att tro på detta? Jag menar inte pedagogerna, dessa befinner sig kanske i en tvångssituation, utan dessa som producerar medel och metoder? Jag har inte sett allt, erkänner jag, och är övertygad om att det finns massvis med pedagogisk personal som vet hur man gör ändå. Det kan vara svårt när man som ifrågasättande pedagog får höra att man i så fall är motståndare till jämställdhet! Detta påvisar totalitära tendenser. Demokrati, farväl!
   Också den stora frågan. Det finns försök som görs med barn i förskolor som har en uttalad jämställdhetspolicy och som arbetar med genuspedagogiska metoder för att ”ta bort genus” i pedagogiken. Dessutom har man den olyckliga föreställningen att små pojkar måste få lära sig en ny mansroll. En mansroll som tar bort all form av konkurrens och som ämnar innehavaren att bli mer lik flickor i sin attityd. Det är en förborgad hemlighet hur man tänker hantera ett kommande undertryckt testosteronutbrott, problemet finns inte helt enkelt. Det är bara en social konstruktion. Dessutom har man för sig att små pojkar skall kunna få sin förebild till sin mansroll utav kvinnliga pedagoger. Detta tycker jag redan har visat sin orimlighet då många pojkar sedan åtminstone tidigt nittiotal inte ser en manlig förebild förrän i högstadiet! Om man nu inte har valt ut kontrollgrupper inom den genusvetenskapliga förskolan, och redovisat dessa, och som man kan utföra återkommande mätningar och kontroller på för att visa metodens kvalitet. Då skall man inte på något sätt åberopa vetenskaplig metodik utan hela paketet luktar bara dåligt inslagen marxistisk ideologi. Och detta ställer sig folkpartiet bakom, de liberala!
   Men, om utvecklingen ter sig skrämmande och orwellsk så är det inget mot vad som kommer att hända när det visar sig att de som valt att utbilda sig till genusvetare inte har några andra arbetsplatser att vända sig till än den akademiska eller strikt offentliga. Den enda utveckling som skulle kunna tjäna som incitament för privata arbetsgivare är att det blir obligatoriskt, det vill säga som negativt incitament. Det kommer aldrig någonsin hända att en privat arbetsgivare kommer att värdera som lönsamt att tillsätta en tjänst för en genusvetare. Aldrig! Däremot är det mycket troligt att politiker kommer att propsa på att samtliga arbetsgivare måste anställa minst en genusvetare i sitt företag. Denna profetia är inte särskilt vågad, det krävs inte särskilt stor begåvning att inse att det första kravet på genuskompetens i privata företag kommer ganska så snart, inom ett år. Bättre än socialbidrag? Nä, faktiskt inte.
   Vad skall man annars ha kompisar till.

Vad får du lov att tycka, käre feminist?

Tycker du något? Är det någon som bryr sig?

Låt oss försöka bena ut vad ett tyckande är.

Tyckande kan vara i betydelsen åsikt, det vill säga, åsikt är en smalare del av och ingår i fenomenet tyckande.

Om vi börjar med åsikt så är det något vi var och en bär med oss och hänger oss åt, som har sitt ursprung i vad vi har upplevt, vilken erfarenhet vi har införskaffat samt till en del vad vi har lärt oss från media eller ifrån studier. Påverkan från personer som vi gjort oss beroende av ekonomiskt, socialt eller känslomässigt kan utgöra en särskilt tung del av vår åsiktsbildning. Vad som förefaller vara en mindre, ibland helt frånvarande, del av åsiktsbildandet är logik och verklighetsanknytning. Det är oftast viktigare att ha samma åsikt som alla andra i gruppen än att ägna sig åt någon form av analys och ifrågasättande ställningstagande.

Tyckande är ett vidare begrepp och kan ibland förmodas innehålla utsagor som kastas ut som en test. Som ett bete på en krok som kan halas in med något på eller så gör man ett försök till, med ett annat bete. Man provar ett nytt reviderat tyck.

Varför är det från skolat håll så viktigt att framhålla att tyckande är ett oskolat sätt att uttrycka sig och som man inom skolningen kan ha överseende med och därmed ignorera? Jag har ett exempel som kan förklara vad man har skolning till, i vilket sammanhang som man kan utkräva akademiska referenser.

Jag har erfarenhet av följande. I en affärsrelation hamnade vi i en som vi tyckte ofördelaktig och förfördelad position. Saken fördes till domstol och var ivrigt påhejad av en advokatbyrå (amerikansk) som såg sin ersättning tryggad. I sin iver tyckte byråns representant att detta var en enkel process och att den borde vinnas. Istället tvålades vi till så att det blev både gråt och tandagnisslan. Vi skulle naturligtvis ha sagt till advokaten att vi ämnade inte betala tusen dollar i timmen för att han skulle komma och tycka! Det hade vi själv kunnat göra. I stället skulle han med sina inre och yttre akademiska resurser tagit fram underlag för att målet var möjligt eller omöjligt att vinna. Exempel från liknande mål vore bra. I stället stannade han vid ett tyckande som var helt förödande. Ett fullständigt onödigt engagemang! Under alla omständigheter är det exempel på förfärligt och malplacerat tyckande. Inom andra områden finns det ett otvivelaktigt krav på professionellt kunnande, som till exempel hjärtoperationer eller kamaxelremsbyte på en Hyundai. Det finns emellertid så många andra tillfällen där man i demokratisk anda måste uppmana människor att tycka mera självständigt. Att ifrågasätta!

Nu kommer frågan. Kan man bara ha ett godkänt tyckande om man har en akademisk poängstinn utbildning. Kan man tycka i frågor som rör kärnfysik om man har sin utbildning inom humaniora? Javisst kan man det! Men kan man samtidigt säga att den som inte har sin utbildning inom humaniora kan ha en åsikt om kärnfysik utan att vara kärnfysiker? Ja här synes gå en gräns. En professor inom vad som helst har rättighet att uttala sig om vadsomhelst till skillnad från andra som då bara tycker.  Är det inte på något sätt mer sannolikt att en specialist på ett ämne har ganska grunda insikter i alla andra ämnen. Kanske grundare än den medelmåttligt kunniga svenske debattören?

Nåväl, jag har själv blivit avspisad vid ifrågasättande argumentation med ”nu tycker du bara” eller ”läs på” vilket indikerar att mina referenser inte duger för att ha en åsikt i vissa samhällsfrågor. Kom ihåg att detta gällde inte kärnfysik, organtransplantationsteknik, eller kvantmekanik utan frågor som rör exempelvis utbildning, jämställdhet och tryckfrihet. Vad man implicit menar är att om jag läst samma skrifter som de gjort så borde jag också ha samma åsikt som de har.  Man har alltså inte förmåga, ork eller intresse att tillåta någon ifrågasättande argumentation eftersom detta stör den konsensus man eftersträvar.

Till yttermera visso så existerar det formliga imbeciller som gör jämförelser mellan humaniora och naturvetenskapliga discipliner. Framförallt en jämförelse mellan genusvetenskap och fysik där man hävdar att osäkerheten i fysiken är större än i genusvetenskapen. Att ifrågasättandet är större, att diskussionerna är större och bittrare. Javisst, men alla fysikaliska teorier är belagda med matematiska modeller som kan verifiera det förutsagda. Belägget för de genusvetenskapliga teorierna ligger i att allt ifrågasättande angrips med en sådan frenesi att det liknar inkvisitorisk hädelseanklagelse. Många gånger åtföljd av oresonligt hat som främst kommer från de indoktrinerade fottrupperna.

Nu skulle man som normalskeptiker kunna fråga sig var underlaget, referenserna finns till dessa grava anklagelser om den splendid isolation som genusveteriet tycks befinna sig i. Massvis! Det finns hur mycket som helst. Försök gå ut och ifrågasätt könsmaktsordningen eller patriarkatet och se vad som händer. Det kommer inte mycket från institutionerna men fotfolket, bloggarna kommer att önska att du skall DÖÖÖÖÖÖ! Eller skämta om det och du skall hör ”FUCK YOU, FUCK YOU, FUCK YOU” från en professor som kränkt lämnar tillställningen!

Ta samtidigt och leta i vetenskapliga tidskrifter och i radio/tv efter intressanta vetenskapliga rön som nyligen presenteras inom genusvetenskapen. Har ni verkligen missat alla dessa?

Däremot kan ni mycket väl efter lite letande hitta de direktiv som förskolelärare och lågstadielärare fått i sin yrkesutövning och som vilar på tvivelaktig vetenskap. Utan någon som helst diskussion har dessa anpassats för att ”ingen vill väl vara emot jämställdhet”. Eller hur?

Lite mer länkar och referenser har jag samlat i tidigare inlägg här och här.

För att ytterligare visa på den avgrundsdjupa skillnaden mellan de omnämnda disciplinerna, så är det ingen som tvingar någon att aktivt tro på den senaste kosmologiska modellen eller de senaste rönen inom kvantmekaniken. Genusvetenskapens rön pushas däremot ut i samhället med största kraft och med början på barn i förskolan. De som inte anammar vad som anses som genusvetenskapligt riktigt betecknas med de grövsta invektiv.

Vad som nu händer går utmärkt att studera på diverse bloggsidor där man diskuterar vad som är rätt tyckande för att vara riktig feminist. Det finns så många män som inte nog kan uttrycka sitt medhåll men som får se sig ignorerade eftersom de inte har de rätta förutsättningarna.

Vad tycker du själv?

Jag hatar såna som du! – Fast inte dig, så du behöver inte ta åt dig!

Jag läser idag, 13 juli 2013, om det massiva hat som visas mellan olika grupper i samhället. Det visar sig att de båda grupperna befolkas av medborgare av olika sex och genus. Det ena hatet är oresonligt och bryter ut i irrelevanta uttryck och riktar sig enbart mot kvinnor. Det andra är relevant och försvarbart och riktar sig enbart mot män. Låter det konstigt? Följ med!

Damlandslaget i fotboll, av mig högst beundrat med sina världsstjärnor varav Pia Sundhage kanske är störst, gör en diskutabel insats mot Danmark i första EM matchen. Man missar de båda straffsparkar som man får sig tilldömda och detta är väl förmodligen i sammanhanget katastrofalt. De många kommentarerna har inte varit nådiga, både de på tidningarnas sportsidor såväl som de som återfinnes på de sociala medierna. Av de senare förevisas och retweetas en skärmdump som tagits just för ändamålet att visa vilket sexistiskt hat som finns. Skärmdumpen finns på @kwasbeb (Jack Werner) och kan ses här. Werner betitlar sidan ”svenska unga män med åsikter” vilket blir en någotsånär likadan som min rubrik ovan, fast något beskuren. Skärmdumpen består av ett ihopklippt urval av stolliga och ytterst sexistiska omdömen. Närmre räknat tio stycken av dem. Det finns säkert fler, miljoner av dem med samma sexistiska stil och mening, ett uttryck för hat mot kvinnor i allmänhet och damlandslaget i synnerhet. Man kan av förklarliga skäl inte ta med alla miljonerna av sexistiska tweets och FB-likes, men däremot kan man utan vidare anslå tonen att detta hat är utmärkande för ”svenska unga män” och kan därmed också förklara det relevanta och naturliga hatet mot alla män.

Anja Gatu, Sydsvenskans kunniga sportchef, gör något som fullständigt bryter mönstret för alla dessa uttalanden om de tio sexistiska hatbudskapen. Hon nämner att det är ”vissa” män som drivs av detta hat. Jag behöver inte känna mig skyldig för dessa tio tweets och det tackar jag för. Har månde Sydsvenskan antaget en ny policy vad gäller mäns kollektiva skuld eller var det ett olycksfall i arbetet kanske?

Nu är det dessutom så att kritiken mot damlandslagets insats har varit frän i de flesta sammanhang. Kritiken har framförts i tidningar och i etern. Har inte detta varit hatiskt eller är det bara de 10 tweetsen som skall uppmärksammas. Det konstiga är att det som uppvisas är 10 förfärligt sexistiska tweets som får representera åsikter hos en stor andel av befolkningen, det vill säga, alla män. Anja Gatu inskränker sig till vissa män, tack! Är dessa misogyna tweets värda den uppmärksamhet som egentligen svenska damlandslaget i fotboll borde ha? Säljer det lösnummer? Ja, vem vet? I vilket fall som helst är det en injektion för dem som antagit som sin uppgift att framföra det självklart relevanta och rättfärdigt goda hatet, misandrin!

Sedan läser jag en sida på genusdebatten.se, som vanligt med väl underbyggda kommentarer av hög kunskapsnivå. Kolla här och försök hitta något kvinnohat i kommentarerna. Ni kommer att i stor utsträckning i stället hitta välbelagda kommentarer med upplysningar som uppenbart har gått förlorade i den av ideologiskt propagande funktionsnedsatta omvärlden där sanning och fakta blivit underordnat tyckande och konsensuskrävande resonemang.

Nu är allt detta med berömmet till genusdebattens kommentatorer en sanning med brister varav en kan representeras av Axel Edgren som med rätta ger sig in i debatten. Han är naturligtvis välkommen, det är ju precis så en debatt skall se ut. Representanter från motsatta åsiktspoler skall delta. Det är detta som blir intressant för nu kommer det tunga artilleriet in med referenser och hänvisningar som borde kunna få vem som helst att ställa en fråga, i betydelsen ifrågasätta.

Nu gäller det hatet, det goda hatet och det onda hatet. Det onda hatet riktat mot kvinnor, misogynin, går inte att finna i kommentarsfältet. Det goda hatet låter sig representeras av Edgren som utan vidare låter förklara att han hatar antifeminister varvid en av kvinnorna i kommentarsfältet frågar honom vad hon gjort honom efter som han hatar henne? Edgren har inte fattat att han har hamnat i en öppen debatt där krav ställs på belägg och referenser och där man fritt ifrågasätter vilka påståenden som helst. Nä, han passar nog bättre i en konsensusdebatt där han kan få vara den som tycker mycket mer än någon annan fast ändå lika!

Glöm inte att följa @AxelEdgren på Twitter!

Gabriel Stille är också en man som sällar sig till det goda hatets upplysta män. Han kan förklara varför män är hatade, enkelt genom att bland annat hänvisa till SCUM-manifestet. Ja, se här i klippet:

Gabriel Stille

 

Av twittrandet förstår man att Gabriel Stille har lyckats lösa alla livets mysterier och kan utan redovisning av undersökningsmaterialet eller annat verifikat tycka hur klokt som helst. Han kan säkert bli mycket populär inom vissa kretsar, det kan till och med vara så att hans insikter måste framhållas i funktionen som utbildare. Lite opportunt kan tänkas, men, men!

Låt oss följa den understa tweeten med sin hänvisning till @niklasg lilla nattweet.

NiklasHellgren

 

Här ser man en sanningssägare till med rätt polaritet på sitt hat. Vad har hänt? Vad gör en man(?) så infernaliskt hatisk? Vad får en man att bli så hatisk mot män att han måste söka tröst genom att krypa ner till sin dotter? Jag känner mig verkligen vilse här, jag fattar inte vad det är för känslor han beskriver. Söka tröst hos sin dotter? Krypa ner till sin dotter? Hur är han funtad, eller är han full? Eller är det bara jag som stelnat till under och i det patriarkala förtrycket och anser att det är mer normalt att en dotter kryper ned till sin pappa för tröst än tvärtom. Om detta skulle behövas hur gör de då? Knäpper med fingrarna och swisch så är allt borta?

Och så tänker jag på Axel Edgren som varnar för att ”män kan råka begå våldtäkt”. Ett fullständigt bisarrt uttryck för misandri som jag tyckte då när jag först läste det. Men jag börjar förstå vad han menar.

Och kanske börjar jag också tycka att män är svin!

Hemma hos kommunister!

Jag är en dålig skribent med ynkligt liten produktion. Detta fast uppslagen regnar tätt som ett ösregn. Jag far hit och dit och till slut har aktualiteten försvunnit. Därför blir mina inlägg oftast generellt hållna och i högsta grad inaktuella. Detta trots Femenaktioner, Almedalshysterier, Snowdenavslöjanden, Egyptiska upproret, etc, etc!

Jag siktar in mig på de två ämnen jag anser mest bör ifrågasättas, det vill säga Feminism/Genusvetenskap och Kommunism. Egentligen är det stora bekymret det hopplöst atrofiska utbildningssystem som vi har i Sverige. Ett system som spottar ut sämre och sämre förberedda studenter vars kunskapsnivå sjunker för varje år som går och för varje tillskyndad hysterisk åtgärd som förblindade politiker låter sig övertalas att vidta. Det är belagt att det är pojkar som det går sämst för, men de får skylla sig själv och måste ändra sig och bli mer som flickor. Flickor är också förlorare och visar vid en internationell jämförelse kraftigt försämrade resultat. För flickor har man dock tänkt sig att sätta in stöd och hjälp eftersom de är utsatta för illvilliga strukturer. Detta förklarar våra världsmästare till pedagoger för de sju- åttaåriga elever som storögt gör allt för att förstå!

Läs Tanja Bergkvists högst intelligenta och roliga blogg som handlar om just detta! Förutom Tanja så läs även Mats Olsson på Tysta tankar som också har en del att säga om utbildningssystemet. Mats är emellertid själv en del av det och verkar mera subtil och modererad i sin kritik.

Det är alltså det svenska utbildningssystemet som oroar mest eftersom detta är tänkt att producera de fantasimänniskor som man föreställer sig skall befolka världens första helt homogent rena feministiska stat. Att detta har en tydlig likhet med den fantiserade och inte ens i teorin fungerande kommunistiska staten är lätt att se. Det är nämligen människor med en kommunistisk ideologi som är mest rabiata feminister. Många av de män som med frenesi på ett frustande sätt stöder feminismen är kommunistiska i sin politiska hållning. Att många ser vinning och avancemang i sin opportunism framstår både som solklart och obestridligt.

För mig är det helt obegripligt att den sittande regeringen inte har bättre förståelse för vad som sker. Att dessa liberaler, som de gärna vill kalla sig, inte ser den tydligt totalitära ideologin som visar sig. Feminismen tillåter inte kritik eller ifrågasättande och kallar sina meningsmotståndare för hatare. Man vill inget hellre än skapa lagar som förbjuder ifrågasättande och vill registrera meningsmotståndare. Låter det som gamla tiders Sovjetunionen eller inte för så länge sedan i DDR? Jamen såklart, det är ditåt man siktar. Och detta förstår inte regeringen. Vad är de rädda för? Att Feministisk initiativ skall ta röster från dem? Glöm det, Fi tar röster från V. Däremot får regeringens enögda politik väljare att skynda till SD. Det sistnämnda är emellertid inte ett alternativ i min värld!

Jag har ställt en fråga till Piratpartiets utbildningspolitiske talesman Erik Einarsson huruvida partiet stöder ”SOU 2009:64″ eller ” Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (Tack återigen Tanja Bergkvist!) Om jag får svar tänker jag delge er detta i ett inlägg. Jag uppmanar alla som har intresse att ställa frågan till det eller de parti som man intresserar sig för.

Tillbaka till ämnet. Detta skulle bli ett kort inlägg hade jag tänkt men det sprack redan där.

För att kunna ifrågasätta de som stöder kommunismen lade jag in en kommentar på Fanny Åströms blogg  som jag tycker ni bör ta del av. Se särskilt på kommentar 2 av John Park så förstår ni nog varför kommunism inte ens kan fungera i teorin! Jag upptäckte att Isak Gerson (@laxsill) mycket passande gjorde ett inlägg på sin blogg där han ifrågasatte liberalismen. Detta kommenterade jag också och bege er dit för att kolla. Med Gerson uppstod en liten dialog som avslutades med en kommentar från mig. Från Fanny kom inte ett knyst. Jag kan bara dra slutsatsen att för kommunismens ideologer liksom för feminismens skarpaste genier (Fanny Åström) finns inte tillräckligt med fasta argument för att klara av en diskussion. Kolla TV-sända debatter, man överröstar, pratar i munnen och använder härskartekniker långt innan man ger ett argument. I skrift nämner man helt enkelt något annat av ingen relevans alls och lämnar debatten när man märker att argumenten tryter. En baddare på denna teknik är Inti Chavéz Peréz som inte klarar av att argumentera alls om han känner sig det minsta ifrågasatt. Han kan avgöra en debatt med ”läs på!” eller ”jag tänker inte lägga tid på din utbildning!”. Härskartekniker? Tja!

Man kan inte vara liberal och förespråka totalitarism samtidigt. Det krockar så att säga. Feminismen är totalitär eftersom den förutsätter likriktning av åsikter och förbjuder oliktänkande! Det gör inte liberalismen.

Gör ett besök på dessa bloggar och visa er åsikt om deras idéer. Jag är säker på att våra argument mot de totalitära idéerna som finns både inom feminismen och inom kommunismen är både relevanta och förståeliga!

 

 

Liberaler och kommunister.

Igår den 11 juni 2013 lyssnade jag på Obs! i P1 och inslaget Dagens Bikt. Det handlar om en person som får avlägga ”bekännelse” om något som orsakat en helomvändning av en åsikt. Dagens program handlade om Johan Lundberg, före det liberal chefredaktör på Axess men av Obs given epitetet konservativ. Jag har gjort en transkription av hans ”bekännelse” och den serveras här med mina kommentarer under varje stycke.

Bodde man i Umeå så var ju alla vänster, alla som var äldre. Självklart att man halkade in på den banan och när jag var 15-16-17-18 var det Trotskismen som ju var mycket i ropet på den tiden. I Umeå alltså, jag kommer ihåg sådana som Stieg Larsson med Millenieböckerna – vi satt på Röda Rummet, bokhandeln och diskuterade hur revulotionen skulle klaras, världsherraväldet, politisk aktivism och så där. Ockuperade hus och skogsdungar. En stor ockupation på ….hem, man skulle bygga en skola eller något, vi ockuperade en skogsdunge och polisen kom och tog oss, man blev slagen med och vi kom i nyheterna. Det som var lockande med vänstern var ju att man hade en ideologi som hade slutgiltiga svar på en massa frågor som fick andra människor att framstå som oreflekterande och ickeintellektuella. Så hade man föreställningen att borgerliga människor var egoister och att dom bara tänkte på sig själv. De tyckte det var OK med ett klassamhälle, OK med en uppdelning mellan olika mer eller mindre värdefulla människor, att det var OK att den tredje världen plundrades och så vidare.”

Inställningen, önskan att bli en i gruppen, är inte särskilt märkvärdig. Alla, med några få undantag, vill ju vara med i det dominerande gänget. Att detta råkade vara en trotskistisk grupp där Johan växte upp var bara en tillfällighet. Det kunde vara skinheads, rockers eller vad som helst. Nu blev det trotskister. Det var viktigt att tillhöra och kunna säga ”det tycker jag med”, åtminstone till en början. Det är väl så man skall förstå berättelsen, Johan hängde på andra som var drivande.

”Att vara vänster var liksom förutsättningen för att ha en kultur, skulle vilja gå så långt som att vara en intellektuell och tänkande människa. Så illa var det. Så kan man tänka att det var en naiv tankegång men det är många som tycker så fortfarande uppenbarligen.”

Det är mycket enkelt att som ung identifiera sig med den som förment har kunskap och som på grund av sina bristande kunskaper och sin lika bristande erfarenhet anser sig själv mer intelligent och begåvad än den vanlige Svensson.

”Den där självklara vänsterbilden fanns till du var 20 åtminstone.  När började ett tvivel att komma in i bilden? (Inflikat av intervjuaren)”

Johan Lundberg: ” Alltså, jag tyckte att man upplevde mer och mer av dogmatik och puritanism också i vänstern, det var en himla massa diskussioner om att man fick inte göra si, inte göra så. Det var en känsla av ofrihet som fick en att fundera. Är det verkligen likvärdiga samhällen i kommunistländerna och i Östeuropa. Då började också tankarna att komma. Vad finns i den här ideologin som göt att allting går åt pipan hela tiden? En känslomässig aspekt som fick en att fundera på konsekvenserna av kommunismen.”

Sedan avslutas intervjun med en sammanfattning och en undran varför så många håller fast vid ideologin. Orsaken kan vara att man inte vill riskera det kulturella kapitalet, vilket gör det omöjligt att ändra sig.

Det tvivel som anslår Johan i slutet på sin trotskistiska bana drabbar i stort sett alla som har haft en övertygelse om någonting. Detta är en rationell följ av den personliga kunskapsinhämtningen och erfarenhetsbildningen. Man hamnar i nya miljöer, till exempel i arbetslivet och man ser att det man tidigare trott inte stämmer. Detta tvivel drabbar dock inte alla. Det finns de som avrundningen antyder, har investerat alldeles för mycket kulturkapital i sin åsikt och som inte kan vika utan skaffar sig nya unga påverkbara proselyter att manipulera.

Detta förklarar också den politiska uppdelningen av valmanskåren som varit i stort sett 50% av vänster och 50% av högersympatisörer sedan början på 1960-talet. Detta trots att de politiska kommentatorerna, idag huserande på kulturredaktionerna, till större delen är mycket mera vänsterorienterade än 50 års röstande till riksdagen anger.

För att vara än mer påstridig om vänsterorienteringen tror jag faktiskt inte att alla socialdemokratiska väljare ser sig som socialister eller ens vänster. Då återstår kulturredaktionernas journalister och vänsterpartistiska drömmare som ser en helt ny generation utvecklas som har dålig utbildningsgrad och inte känner till något om Komintern, den internationella kommunismens härjningar i forna Sovjet, centralasien, Östeuropa, Sydostasien, Kina m.fl.

Nordkorea som fortfarande existerar i all sin fasansfulla ideologi låtsas man inte existerar eller anser det missförstått och misstolkat  liksom Kuba.

Det finns de som anser att kommunismens kollaps berodde på imperialistisk ekonomisk terror mot dessa stater och som anser att att hundratals miljoner mördade människor i regimer som Sovjet, Kina och Kampuchea som de allra värsta skall jämföras med alla de döda som den västliga imperialismen orsakat. Ja, jisses!

Då behöver man inte undra varför Rossana Dinamarca i Vänsterpartiet kräver att skolan skall sluta undervisa eleverna i kommunismens brott. Ja, jisses en gång till!

Jag kommer med ett inlägg till där jag beskriver varför, enligt min uppfattning, kommunism inte kan fungera i praktiken.

 

 

Feminist? Jag? Not any more!

Jag har som många andra uppmärksammat debatten mellan Dennis Nörmark och Nina Björk om svensk feminism. Människor har rusat till försvar för båda. Nörmark med sin högst säregna åsikt om manligt och kvinnligt beteende, han är förvisso antropolog, samt kommunisten Nina Björk. Båda polariserar åsiktsstrecket.

Tillskyndare åt Björk har bland andra varit både Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan och dess kulturchef Rakel Chukri. Alltså två personer i hög chefsställning som ojar sig över orättvisorna mot kvinnor i samhället. Avellans artikel finns här och inslag av Chukri finns på DR här samt på Sydsvenskans Podradio här.

Jag konstaterar att dessa, Nina Björks och feminismens tillskyndare, använder någotsånär samma strategi. Män är rädda för att en dominans av kvinnliga makthavare skall bli verklighet. Av dem utsedda extremantifeminister som Pär Ström dras fram och tillskrivs åsikter de nog aldrig haft.

En kort kommentar till deras relation till Pär Ström. Jag kan inte tänka mig att någon av dem läst någonting av Pär Ström utan har helt enkelt kommit överens om att slugga med det namnet nu när Anders Behring Breivik som epitet är fördummande för givaren. Det skall bli intressant att se hur detta följs upp av konsensusjournalistikens fanbärare.

Det andra är ett förlöjligande av män som är skrämda av att deras maktpositioner skall rubbas och övertas av kvinnor. Detta är direkt imbecillt. Det finns ingen annan orsak att använda detta argument i debatten än om man vill orsaka förnedring av motståndaren och som distraktion från ämnet.

Låt mig förklara:

Jag har i ett långt arbetsliv innehaft höga chefspositioner där jag jobbat med både kvinnor och män. Jag har haft flera kvinnliga chefer och jag har haft många kvinnliga kolleger. Jag har varit med och utnämnt kvinnor till toppositioner i arbetslivet och jag har haft kvinnliga motståndare i tuffa förhandlingar. När jag arbetade med entreprenader träffade jag på mycket skickliga och högt kompetenta kvinnor som projektledare och entreprenadingenjörer. Ingen av dessa har blivit tilldelade sina höga tjänster för att de är kvinnor! Ingen!

Jag tror faktiskt att både Chukri och Avellan har sina tjänster för sina meriters skull, men de hade kanske trivts bättre om det varit för att de är kvinnor!

Därför är jag så jävla trött på det här tjafset att vi exempelvis inte har någon kvinnlig statsminister i Sverige. Än! Skall vi ha en statsminister som är kvinna? Vem representerar hon då? Alla svenska kvinnor? Skulle det vara så mycket bättre om vi hade en kvinnlig statsminister, bara för att det vore en kvinna? Hur dum får man bli?

Anledningen att vi inte har haft någon kvinnlig statsminister är för att ingen har varit bra nog! Inte ens Mona Sahlin som till slut ratades av sitt eget parti!

Jag skulle vilja se Margot Wahlström som svensk statsminister, inte för att hon är kvinna utan för att jag har förtroende för henne. Men hon ville inte ens ta chansen. Det finns andra kandidater som är tänkbara men kommer någon fram som kandidat enkom för att hon har det avgörande attributet kvinnligt kön, då kommer jag att protestera.

Kommer ni ihåg de tre personerna som fick dela Nobels fredspris för något år sedan?  Tawakul Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leyman Gbowee. De tilldelades fredspriset enligt svensk media för att de var kvinnor. Tre kvinnor tilldelas fredspriset ropades det ut. Det var alltså viktigare att de var kvinnor än vad de hade åstadkommit som människor! Kommer ni ihåg vad de åstadkommit, var för sig? Nä, men ni minns att de var kvinnor! Då har ni gjort helt rätt enligt svensk media.

Det som Chukri och Avellan tycks propagera för är att kvinnor skall lyftas fram för att ta plats. Eftersom kvinnor inte är duktiga nog, argumenterar inte bra nog, har en fysik som bara är en tredjedel av det som bedöms som minimikrav, ja då sänker vi kraven. För att detta skall fungera så måste vi göra det jobbigt för pojkarna. Vi sätter fälleben för dem i skolan, vi sänker kraven för flickorna och vi kvoterar fram jämställdheten.

Att inte alla flickor kan få toppositionerna i samhället, liksom att inte alla pojkar har tillgång till dessa tänker man inte på. Dessutom förbiser man helt och hållet att flickor kan själv. Att flickor har förmågan själva, de skall ges tillfälle, uppmuntran och stöd så klarar de detta utan att man för den skull måste slå undan benen för pojkarna.

Rädsla att förlora makt gäller alltså inte för mig, inte heller skräck att ta hand om hemmet själv, städa, stryka, tvätta. Detta klarar jag utan vidare. Vad jag inte klarar och vad jag vänder mig emot är alltså inte att kvinnor kommer att ta mer och mer plats i höga positioner utan att det görs med den klara föresatsen att pojkar skall hämmas. Allt utifrån en forskning och vetenskap som utgår ifrån föresatser som inte kan påvisas. En forskning som är exkluderande och elitistisk. En forskning som passar en del med idéer rotade i kommunismens mörka vrår.

Det som jag är mest emot är den sekteristiska dimensionen med tolkare och följare. Allt ifrågasättande skall bekämpas, alla som uttrycker tvivel skall stämplas och registreras.  Det är inget härvidlag som skiljer denna sekt från andra. Se på Dianetiken, eller Maranata, Moon-rörelsen eller andra sekteristiska läror, det har blivit för mycket sådant i den svenska debatten.

Det räcker inte att ta itu med de utbildningsproblem som finns, det våld som finns eller den diskriminering som finns. Nä, sekten har hittat både orsaken och lösningen på alla dessa problem.

Det är så finurligt att om man bekämpar män så blir allt bra.

Feminist? Jag? Not any more!

 

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Post Navigation