snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “våldtäkt”

Hur nära ligger önskemålen den totalitära staten?

Jag är förfärligt trött på det klimat som förekommer i svensk debatt. Åsikter bryts inte mot åsikter utan det är absolut sanning som står mot absolut lögn. Omognaden hos debattörer, i alla fall vissa, är uppenbar. När argumenten tryter, om de överhuvudtaget någonsin existerat, övergår man till personangrepp och utstuderade härskartekniker.

Det är alltid en sida som skall demoniseras, förlöjligas, hatas och förkastas. Det är lite som om livet vore en fotbollsmatch. Huliganerna understryker sin kärlek till det egna laget och sitt hat mot det andra laget. Eller rättare, det andra lagets supportrar.

Vi ser agerandet genast vid det minsta ifrågasättande av de idéer som görs till sanningar lite väl lättvindigt. Det är bara känslor och tyckande som anses som dagens fakta.

Aktuella fall just nu är twitterstormarna mot Richard Herrey och liberale krönikören Ivar Arpi. Båda rakryggade i sin argumentation. Den förra råkade påstå att den teokratiskt styrda regimen i Iran var religiöst färgad och ”helt sjukt”. Se Toklandets sammanfattning här. Ivar Arpi skrev på twitter: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det renderade en storm av kritik med innebörd att Ivar Arpi är rasist. Detta beskrivs utmärkt av Gendertruce på hans blogg.

Voine, voine, stackars oss.

Ett annat exempel är synen på dem vi kallar för EU-migranter eller romska tiggare som det ofta är. Jag har skrivit om dem tidigare och det är en skam hur de behandlas av både sitt eget samhälle och av vissa i vårt samhälle. Men den som antyder att det ligger ett system bakom med entreprenörer och fixare som drar hem bra vinst på verksamheten, vit slavhandel, organiserat tiggeri eller vad som tänkas kan. Ja, frambäraren av en sådan antydan blir genast kallad för rasist. Varför? Jo för denne sätter en hypotes på plan, en gissning som förmodligen är fel, men ändå. Varför rycker den personifierade godheten ut och anklagar folk för rasism? För att det finns bevis för att antydan är osann? För att det finns bevis för att motsatsen föreligger? Nä, inte alls. Utan enbart för att de vill att det skall vara fel. Deras hypokratiskt ansatta självmedvetenhet vill att det skall vara så!

Dessa godhetens apostlar som kråmar sig i benevolensens strålglans när de sitter med sin latte och exponerar sin otroliga medmänsklighet till allmän beskådan.

Hycklare!

En annan företeelse man kan bli deprimerad av är när man ger barn vuxna argument att framföra i debatt som ligger utanför dagis. Jag mådde illa på 70-talet då barn i barnvagnar tilläts att protestera med plakat med krav som de vuxna ställer. ”Ropen skalla, daghem till alla!” exempelvis. Även när kraven är hur rättfärdiga som helst. Man utsätter inte sina barn för sådant som är vuxenproblematik, det bör vara förbjudet att använda barn som vapen, att skjuta fram dem i främsta stridslinjen.

Om det förra är vidrigt så skall jag berätta om något som är mycket vidrigare. När man tar barn i nedre tonåren eller yngre och får dessa att skriva debattartiklar och inlagor med klart vuxet innehåll. Ni får tro vad som helst om era barn men jag tror inte att man i den åldern varken är mogen nog att förstå hela problematiken eller att formulera sig för ett debattinlägg i svåra frågor. Barn gör som de tror de vuxna vill att de skall göra, det är ingen konst att förmå dessa ungdomar att engagera sig i det som en vårdnadshavare eller lärare önskar. (Ni kanske kommer ihåg vännen Sven Melanders fråga om vad barn egentligen vill?)

Anledningen till all denna min upprördhet kommer som vanligt, tada, från Toklandets blogg WTF som tar upp ämnet. Denna gång är det en 14-årig flicka som ger sig in i debatten. Det är ju helt okey. Men det hon debatterar är inte alla helt överens om. Hur gör man då. Jo, uppenbarligen har vårdnadshavaren haft i tanken att – om jag låter min dotter skriva vad jag tycker, så vågar ingen protestera eftersom det då bör betraktas som barnhat!-

Självklart skall barn tillåtas ha åsikter, men de skall inte behöva utsättas för risken att få vuxna motargument eftersom detta kräver ytterligare erfarenhet av att debattera. När debatten går från statisk till dynamisk så blir det inte realistiskt att tro, bortsett från de egna barnen så klart, att en 14-åring har den kunskap och erfarenhet som behövs.

Läs kommentarerna som Toklandet publicerar och se om ni hittar barnhatare bland dessa! Eller överhuvudtaget alls. Min kommentar är att den som fått flickan att skriva har betett sig vidrigt. Mot henne!

Sedan är det också upplysande att läsa hur man, med utstuderad härskarteknik, avsiktligt behandlar de som behagar visa avvikande åsikt. Man pratar om statistik, forskning och uppfattning hos gemene man. När Bashflak radar upp 8 (tror jag) exempel på vad en motdebattör efterfrågade så blir det kepsen på, neddragen över ögon och öron.

Något som också framstår är demoniseringen av dem som inte intar samma åsikt som vissa andra. Om vi frågar Anders(Vemihelvete) eller Axel Edgren (Misandry doesn’t exist) eller någon av alla de andra 25 white knights vad som skiljer Bashflak, The Chade, Toklandet och dem? Eller mig för den delen, från dem exempelvis?

Jag tar mig själv som exempel och bedömer att övriga nämnda och ytterligare alla dem som inte hyser radikalfeministiska åsikter har ungefär liknande attityder och åsikter.

Är jag då emot att kvinnor har samma villkor som män i arbetsliv och karriär. NEJ, jag är uppväxt med starka kvinnor, i det närmaste ett matriarkat. Jag har haft åtskilliga kvinnliga chefer som jag haft som förebilder och jag har, när möjlighet givits, promotat dugliga kvinnor till högre tjänster.

Accepterar jag våldtäkt? NEJ, aldrig! Inte av män mot kvinnor men faktiskt inte heller av kvinnor mot män! (Fråga mig en dag om det senare!) Jag vet att våldtäkter begås men jag vet också att i min bekantskapskrets är det inget man applåderar utan förövarna föraktas!

Mäns våld mot kvinnor. (Låt oss för ett ögonblick glömma kvinnors våld mot män!) NEJ, aldrig! Det ligger inte inte inom tänkbart räckhåll och måste bekämpas på alla sätt. Tyvärr så förekommer det ändå.

Skall vi dela på de obetalda arbetet med barn och hem, bil och trädgård? Vad fan som helst? JA, absolut! Men det vore ju jättebra om man kan komma överens om VAD som måste göras innan man bråkar om VEM som skall göra det.

Nu undrar jag vad som skiljer mig från de exempel som räknats upp ovan? Varför anser de sig så mycket bättre an vad jag är? Vad gör de som är så mycket värdefullare än det jag gör? Vad rättfärdigar dem att se ner på sådana som mig?

Jo en sak skiljer i grunden. De önskar ha ett totalitärt samhälle där människor med idéer som förfäktas av dem, styr över alla andra. Jag vill å andra sidan ha ett samhälle där i jämställdhetens namn varje individ kan göra sina egna val i en grundförutsättning att var och en är vuxen att ta sina egna beslut. Det kommer alltid att finnas individer som anser att deras makt är för liten, det gäller både kvinnor och män, och som av den anledningen vill ha rättelse ifrån politiker och regering. Men att hävda sin rätt får inte innebära att någon annans rätt begränsas.

Så ni, i Valerie Solanas värld, nyttiga idioter som på ett så patetiskt sätt lyfter ut er själv från sammanhanget och sätter er själv på åskådarplats. Ni som inte kan tänka er att saken också gäller er utan urskillningslöst pekar finger åt andra. Ni som så högt önskar en totalitär regim med makt att likrikta alla åsikter. Ni som inte kan invänta skapandet av den nya människan i form av den nya manligheten. Vad är det ni kämpar för eller åt? Det är uppenbart inte jämställdhet. Det är snarare en kamp för en position i det åsiktsbegränsade samhället. En del av er har redan skapat ett entreprenöriellt deltagande, ni lever på att förtrycka åsikter. I en förment kamp för jämställdhet deltar ni i kampen för ett totalitärt samhälle med en nyskapad människa som ni kan ha makt över. Denna kamp har förekommit förr och ni skall veta att alla dessa kamper har hittills förlorats. Men den siste dåren är inte född än, så kämpa på!

Men ni skall också veta att det är inte feminism ni slås för! Feminism är något annat som de flesta utan tvekan kan och vill ställa upp på och som syftar till ekonomisk och social jämställdhet. Dessa uttryck finns inte i er vokabulär annat än som slagord på plakat i demonstrationer för den dystopiska totalitära framtid ni så högt önskar.

Jag kommer alltid att delta i kampen emot er och stå upp för liberala världen om mänskliga rättigheter, individuella val, jämlikhet och sist men inte minst jämställdhet!

Men så har jag heller aldrig något att säga när jag kommer in på lattebaren. Och uteblivna ryggdunkningar kan jag leva med!

Annonser

Pojkar skall inte bli flickor, pojkar skall bli män!

Vad skapar våldtäktsmän? Är det en manlighetsnorm som finns inom maskuliniteten som gör alla män till potentiella våldtäktsmän. Med mig (alltså den som läser här) som enda undantag eller den enda som bibringats medvetenhet om det hela?

Eller är det vissa predestinerade olycksfåglar som bara råkar begå våldtäkter när de kommer åt utan för den skull representera gruppen alla män?

Eller möjligen, kan det vara personer som på ett eller annat sätt befinner sig i ett utanförskap utan möjlighet att avläsa de koder som det sociala livet innefattar? Människor som saknar den kunskap, erfarenhet och, för all del, empati som vi förväntar oss av dem.

Om det sista alternativet är det som vi bedömer som troligast, vari består bristerna, hur har de åstadkommits? Varifrån borde denna sociala kunskap, som det så tydligt brister i, ha kommit ifrån? Kan man påstå att den borde ha kommit från omgivningen i form av vuxna, föräldrar först och främst men även vuxenomgivningen i allmänhet och i skolan i synnerhet? Men eftersom det finns många som inte vill vara vuxna i skolan, lärare som hellre vill vara kompisar med sina elever än vuxna förebilder så missar skolan kapitalt i sin värdegrundande process. I stället utgör kompisar, äldre kamrater och ett tvivelaktig internetsamfund det enda egentliga värdegrundsunderlaget. Helt utan att ifrågasättas!

Är detta i så fall ett manlighetsproblem? Ja i allra högsta grad, eftersom de unga pojkarna vill ha starka förebilder att ta efter och efterlikna. Eftersom skolan så grovt misslyckats i sin uppgift att lära in socialt beteende och att föräldrar är så villiga att lämna över allt ansvar till någon annan, så ser det ut som det gör. Gudskelov gäller detta inte alla skolor och inte alla föräldrar men tillräckligt många för att det skall skapa problem. Men lösningen är inte att göra pojkar till flickor eftersom pojkar skall bli män. Med rätt förebilder och med en värdegrund som är stabil och inhämtad från en vuxen omvärld så är det fullt möjligt.

Intressant om detta kan ni läsa i AVFM här.

Samtyckeslag? Javisst! Självklart!

Man kan självfallet undra vilket värde en lag om samtycke i sexuella relationer skulle innebära. Det är en lösning som många förespråkar och som verkar dela in mänskligheten i onda och goda. ”Either you are with me or you are against me”! (George W. Bush.)  Vi kan med lätthet se ondskan i dem som inte helhjärtat och storvulet med falsett i rösten stöder kravet på en samtyckeslag. Det skulle bringa ordning i domstolarna och våldtäktsmän skulle ansamlas i häkten och på anstalter! Vi har en lösning!

Men, med handen på hjärtat, vilket är problemet som vi har lösningen på? Det borde vi kanske hitta på först? En kvinna, oftast ung , anmäler en våldtäkt med utpekad gärningsman eller gärningsmän. Brottet har skett i en lokal, en lägenhet, med enbart privat åtkomst. I vart fall oftast inte i offentlig miljö. I något fall har det varit i ett stängt rum med belysningen frånslagen. Vi kommer att få två riktningar på berättelserna. Den ena att våldtäkt har skett och den andra, att våldtäkt ej har skett. Ord kommer att stå mot ord. Vad kommer en samtyckeslag kunna göra för skillnad därvidlag? Blir det enklare för nämndemän och ordförande att fatta ett riktigt beslut? På vilket sätt då?

Att utöka floran av lagar enbart för att markera är inte tillrådligt om de inte också har ett praktiskt syfte. Våldtäkt, eller att ha sexuellt umgänge med någon som inte vill det, eller inte samtycker är vad jag vet inte lagligt. Det är kriminellt och skall straffas. Men brottet skall liksom i alla andra fall först och främst påvisas vara begånget och sedan utom allt rimligt tvivel vara begånget av den som anklagas. Inget av detta kommer att ändras av en nystiftad samtyckeslag säger min amatörjuridiska kompetens.

Men om man inte menar att det är problemet utan att problemet är att förmodade offer inte ges trovärdighet i sina uttalanden då måste man gå en annan väg. Då måste man låta bestämma att vid en påstådd våldtäkt så skall alltid kärandens uttalande räknas som sant och den anklagade alltid dömas till ansvar. Om detta är avsikten, så säg det. Då behöver vi ju aldrig mera anlita domstolar i dessa mål, de kan avgöras direkt på gatan.

Vilket det verkar finnas en hel del förespråkare för redan!

Våldtäkt, en svårförklarlig handling.

För någon dag sedan satt jag med i en diskussionsgrupp och diskuterade jämställdhet och demokrati. Diskussionen gick från våld i relationer till våldtäkt och vad som idag anses som våldtäkt.

Det framkom uppfattningar som exempelvis att våldtäkt är för de flesta män en av de mest avskyvärda uttryck för dominans som man kan tänka sig. Att normala män, åtminstone i den världen vi känner till, med kraft avvisar alla tendenser till våldtäkt och att normala män inte har svårt att rycka ut till eventuellt utsatta kvinnors försvar. Härvid finns det många exempel och det gäller även då en kvinna råkar befinna sig i andra våldssituationer. (Att sådana som Johan Ehrenberg inte klarar av en sådan situation förklarar kanske hur normal han är.)

Det framkom även åsikter om att våldtäktsdefinitionen urvattnas till någonting som appliceras på allt sexuellt umgänge där inte konsensusrekvisitet varit klart närvarande. Till och med att det skulle krävas formella registrerbara medgivande att sexuellt umgänge varit ömsesidigt accepterat. Jag tolkar här fritt ur diskussionssammanhanget, men ungefär så.

Eftersom jag har en förmåga i dylika situationer att agera disparat, vädrade jag en åsikt som tyvärr, kanske kan ha missförståtts. Jag tänkte trycka på mäns förmåga och vilja att ovillkorligen rycka ut till försvar av utsatta kvinnor och nämnde att det för inte så länge sedan var en segrares, en erövrares vana att demonstrera sin dominans över det erövrade samhället genom att våldta dess kvinnor och i många fall även männen. Det är alltså den ultimata handlingen av demonstrerad dominans man kan tänka sig. Att så sin säd i det erövrade samhället.

Vänd på det och du får det motsatta. Det är egentligen detta som är min poäng men som jag fruktar inte gick fram ordentligt. Det värsta som kan hända ett samhälle är att någon erövrar det och våldtar kvinnorna. Det ligger alltså i männens uppgift att till varje pris försvara det gemensamma samhällets kvinnor. Det ligger i männens uppgift att offras för att detta skydd skall bli så effektivt som möjligt. Man kan inte ens med den bästa vilja i världen påstå att mäns och kvinnors status i detta avseende skulle vara lika. Kvinnorna är var och en oändligt mycket mera värda än alla männen sammantaget i vad det gäller det specifika samhällets fortlevnad!

Män tar som sin uppgift att skydda ”sina” kvinnor, detta finns det många som kan berätta med anekdoter som innehåller detta klara meddelande. Män tar som sin uppgift att skydda ”sina” kvinnor! Basta! Sedan kan man försöka reflektera över vad som avses med  ”sina” kvinnor. Hur stor är den gemenskap, alltså det fysiska omfånget av gemenskapen, inom de sociala gränserna i ett samhälle som kan förklara vilka som är de skyddsvärda kvinnorna? Vilka ryms inom epitetet ”sina” som jag uttryckte det tidigare?

När det gäller mig själv, som är en bra utgångspunkt, gäller detta epitet – skyddsvärd – för alla jordens kvinnor! Så är det nog för de flesta sekulära, västerländska män med en humanistisk liberal inställning! Men inom gruppen finns instabila, psykopatiska eller på annat sätt störda män med annan uppfattning. Det finns förmodligen andra undantag, men i princip är det så att män inte våldtar dem som de anser vara kvinnor tillhörande sitt eget samhälle. Allt annat är en störning,

Med undantag för Johan Ehrenberg och andra störda män som anser att våldtäkt är något män kan råka företa sig när som helst så är nog den förhärskande inställningen att kvinnorna skall skyddas. Inte minst ur ett evolutionärt avseende är kvinnan mångfaldigt mer skyddsvärd än män. Detta är de manliga generna i högsta grad fullt medvetna om!

Att påstå att det finns strukturer som upprätthålls av den av-individualiserade massan ”män” och som går ut på en våldtäktskultur är inget annat än ideologiskt färgade floskler och marxist-feministisk rappakalja!

 

Manliga feminister.

Detta inlägget har jag gått och funderat på länge. Jag vill så gärna förstå vad som driver manliga feminister att så tydligt ta avstånd från andra män som inte ansluter sig till samma kotteri av manligt förakt. Alltså föraktet för de män som stannar kvar i slemmet och som är fullt medvetna om detta. Män som är vanliga makar, fäder, bröder och söner och som inte ser sig som förmer och som framförallt inte pekar finger åt andra män! Varför är dessa föraktade män utanför den fantastiska upplysta gemenskapen? Denna spaning gäller alltså inte  för män som kallar sig feminister eller agerar feministiskt utan bara dem som har tagit på sig att sprida förakt för män av annan åsikt än de själva.

De föraktade männen känner jag väl, jag är en av dem, och kan berätta vilken typ av män det är. Män som har döttrar och som spenderar mycket tid med dessa. Busar med dem, köper alla möjliga sorters leksaker till dem, går på tekniska museet med dem, men ändå inte förfasar sig över att tvååringen kommer hem från dagis och skall ha allt i Kitty-style och rosa! Har förskolan misslyckats? Skall denna förskola anmälas? Ja, det tycker ni förstås!

Dessa män som aldrig någonsin har deltagit i en våldtäkt eller ens känner andra män som varit det! Män som aldrig har brukat våld mot någon, allra minst mot kvinnor. Män som inte känner någon som har misshandlat kvinnor. Män som gladeligen skulle lagt sig i och försökt förhindra våldet om de sett det.

Män som vuxit upp i en tidsålder då gruppvåldtäkt inte ens fanns som begrepp. Män som alltid tagit som sin uppgift att skydda familjen och lärt sig detta genom att växa upp med män som gjort samma sak. Män som inser att deras döttrar skall läsa och bli ingenjörer eller läkare. Män som föraktas för att de inte tror att en marxistisk ideologiskt påverkad pseudovetenskap är en lösning på de problem som finns. Utan kanske till och med kommer att förvärra problemen och ge ytterligare problem som vi inte vet något om idag.

Jag tillhör dessa föraktade män. Av kommunisten Kawa Zolfagary omdöpta till Vita Kränkta Män. Man bör först och främst fråga Zolfagary vad som får honom att utse sig till en så mycket bättre man än de som han kritiserar. Vad gör eller inte gör han som skiljer sig så radikalt från oss andra att han kan hysa förakt för oss? Alltså gör! Inte säger eller påstår utan gör! Är han mallig för att han slutat våldta eller misshandla? Jamen, vi andra har ju inte ens börjat. Vad är det som brister?

En enkel sanning är att han tjänar på det. In Natura. Eller så blir han rik på att ställa in sig för de nya säkerställda makthavarna. Huvva, nu sa jag det. Det är en fråga om makt, eller hur? En fråga om ett maktskifte, en förskjutning av makten. Javisst, så är det. Men den som tror att det är den patriarkala påhittade strukturen som får ge vika får nog tänka om. Om det är så kommer väl självmorden bland män att öka, att hemlösheten hos män att öka eller den genomsnittliga livslängden för män att minska. Eller kommer det att vara tvärtom? Förklara då varför!

Jag såg precis ett avsnitt av Magnus Betnérs show där han också mycket tydligt tar ställning. Han tar ställning för kvinnors lika lön för lika arbete, för kvinnors och flickors rätt överhuvudtaget. Han har inte bara rätt att göra det utan han har även rätt i sak. Så kommer det viktiga, det som blir roligt i föreställningen. Han kallar män som han uppfattar som motståndare för slem och gubbar. Sätter man samman dessa ord blir det gubbslem (för er som har svårt att läsa) och hela publiken garvar. Män som kvinnor. Fast mest kvinnor! Den mest hållbara hypotes jag kan få fram med min vetenskapliga metod, som också är välkänd inom genusvetenskapen och går ut på att man påstår något och så blir det så, är att pojkvännen, mannen, maken, får inte gå på fotbollen eller se önskefilmen om inte han också går med och ser Betnér. Som ni förstår så har jag god insikt i hur maktförhållandena är i mänskliga relationer. (Jag har varit gift!) I ett sådant läge är det vettigt att skratta med. Men herregud människa, han menar ju dig! Fattar du inte vad alla kvinnor har så roligt åt? Dig, du vite kränkte man! Ha ha!

Betnérs motiv för visat förakt är lättare att förstå. Han har noga pejlat in vad som kommer att gå hem hos hans publik så att han kan få mer engagemang. Tjäna pengar alltså! Frispråkig och radikal? Du milde, maken till opportunism får man leta efter.

Kan ni ana så härligt rätt det känns när man sätter taggarna Zolfagary och Betnér tillsammans med taggen opportunism!

 

 

Post Navigation