snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “ynkryggar”

Remember, be careful out there!

Detta inlägg har blivit till efter att ha läst Jesper Sandströms artikel i Nyheter24 för några dagar sedan.

Ni kanske kommer ihåg meningen i rubriken. Den yttrades av vaktbefälet efter genomgång och tilldelning av dagens uppgifter. Det är ur den amerikanska polisserien Hill Street Blues och var en omtänksam uppmaning. Alla är inte snälla därute även om flertalet är det.

Vad är det som gör att poliser bör vara försiktiga out there? Jo för att dessa rör sig i miljöer som är stökiga och där de inte alltid är välkomna. Mer om detta senare.

Jag var i slutet på 1960-talet i den fantastiska staden New Orleans i Louisiana USA. En bekant till mig, en kollega, fick tillfälle att besöka Vieux Carré och Preservation Hall liksom jag gjort vid flera tillfällen både före och efter. När han begav sig in till nöjeskvarteren blev han varnad att inte ha så mycket synliga sedlar på sig. Men han tyckte det var coolt att kunna ta upp en rulle dollarsedlar ur fickan, dra ett par sedlar ur rullen och betala på klubbar och barer. Sådant skapar popularitet och imponerar säkert på några. Så var nog den naiva tanken.

Han blev av med allt och nästan livet med. Han fick tillbringa lång tid på sjukhusets intensivavdelning enbart för att under en kort stund få imponera med sitt ego.

Hur dum får man vara? Nåväl, det var vi som var dumma som inte skrämde honom ordentligt så hans attityd förändrades. Men inte någonsin ansågs det vara hans fel, det han blev utsatt för, men han kanske hade kunnat ”be more careful out there” lite mera.

Inte heller fanns det någon anledning att skylla någon annan än gärningsmännen för dådet. Ingen vet vem det var, men det är inte så svårt att förstå att inga andra än de som utförde gärningen har skuld, i vart fall inte offret.

Jag kände under 1980-talet en kollega som bodde i Rio de Janeiro. På denna tid var staden extremt laglös och kriminella hade ett hårt grepp om dess invånare. Hans sätt att undvika bli rånad var att tydligt visa att han inte hade något på sig. Ingen klocka ingen plånbok, bara byxor, tröja och tofflor.

Denna typ av exempel kan jag ge er hur många som helst. Det gäller människor som värderar riskerna med att interagera med människor man inte vet något om.

Blir risken eller hoten så stora så att de med skräck lamslår en aldrig så liten andel medborgares livsrum, då dröjer det inte länge innan någon politiker börja lova hårdare tag. För röstfiske. Fast alla vet att detta inte är den rätta metoden att skapa trygghet. Troligen ökar alienationen, utanförskapet och diskrimineringen. Men vad bryr sig en politiker som vunnit sitt mandat på dessa premisser?

Metoden kan skalas upp, så att hoten målas upp som svårt skadliga för vanliga människor. Det gäller att isolera hotet, ursprunget till alla stölder, rån och våldtäkter. Bedrägerier och till och med ritualmord av spädbarn kan tas till för att rikta avskyn mot en grupp människor.

När hotet har målats upp och blir verklighet för folk, ingen har bivit utsatt ingen känner någon som blivit utsatt men alla vet hur det är. Historierna blir otaliga och detaljerade. Då träder kadrerna fram, de som har ambitionen att skapa makt åt sig själv, de med drömmen att kunna leda massorna i hysterisk blindo, de som med kraftfullhet kan lova trygghet om bara folk ansluter sig till dem. Då skall fienden pacificeras och oskadliggöras. Tryggheten skall härska. Men till priset av övervakning, åsiktsregistrering och repression.

Detta hände i Ryssland, där fienden var burgoisien, kapitalister, kulaker och antirevolutionärer. I Tyskland där hoten kom från Untermenschen, kommunister och judar. I Spanien hotades monarkin och kyrkan av kommunister och republikaner.

I dagens Sverige finns det flera aktörer som profiterar på folks rädsla. Man konstruerar hot, kreerar rädsla och framställer sig själv som lösningen och frambärare av trygghet. Tryggheten ses som anihilering av problemet. Viss retorik går ordagrant ut på just detta. Det stora retoriska greppet är att skylla allt som kan gå galet eller har gått galet på just problemgruppen. Som på judarna i 1930-talets Tyskland ungefär.

Om man har en klart avskiljbar grupp som invandrare eller muslimer exempelvis, så kan man lägga all skuld för andras tillkortakommande på dessa. Varför fungerar inte äldreomsorgen? Jo, för att…. Och så vidare.

Man kan även hitta på egna svårt definierbara grupper som rasister, fascister eller kapitalister. Det går inte att särskilja dessa individer från andra individer genom etnicitet, kön eller religion, vilket är suveränt. Epiteten kan användas helt fritt mot någon man inte gillar. Konstigt nog passar alla epitet in på vita, europeiska män som alla dessutom anses vara kränkta, detta helt obefogat förstås.

Jimmie Åkesson står därför som garant för tryggheten åt dem som anser hotet kommer från muslimer och invandring. Jonas Sjöstedt är en annan trygghetsgarant.

Den mest övertygande trygghetsgaranten är den lysande politikern, demagogen och magikern Gudrun Schyman. Det hot som hon målar upp är helt outstanding och kan inte jämföras med någon av de andras rop på vargen. Hon lyckas att dela upp befolkningen i två halvor vars intressen är påhittat helt motstridiga. Retoriken går ut på att allt ont som händer har ursprung i strukturer i maskulinitet, manlighet eller patriarkat. Till och med kvinnor som utövar våld eller kriminalitet är resultat av sådana strukturer och utan egen skuld. Och detta får hon folk att tro!

Jag har i tidigare inlägg berört den hänsynslösa skrämseltaktiken som skall få den kvinnliga delen av populasen att vilja ha sin egen Führer som de blint ger sin lojalitet.

Vem är mest av allt. Ja, Schymans lilla svans består av åtminstone tre delar. (Fem beskrivs här.) En del består av en postmodernistisk elit delvis inom akademin och vars hela tillvaro är beroende av att hypotesen om de patriarkala strukturerna är sann. Detta kan märkas på de sanslösa utfall som vi kan se mot kritiker av den sanna tron från representanter för exempelvis Södertörns Högskola. Ylva Habel är en som vet exakt hur man diskuterar med folk som inte delar hennes åsikter, från Toklandet. En annan grupp är de mycket oerfarna och mycket unga kvinnor som brinner för denna kampen, att få underordna männen i någon form av hämndaktion för inbillade övergrepp.  Att det finns manliga övergrepp riktade mot kvinnor finns det ingen som förnekar men tolkningen om vad som är övergrepp blir ibland absurd.

En tredje grupp är den sanslöst ryggradslösa grupp män som helt ogenerat profiterar på skräcken och säljer media och undervisningsmaterial i kampen. De har dessutom den obehagliga och helt verklighetsfrånvända attityden att ta sig friheten att tillrättavisa och skuldbelägga alla andra män för något som dessa självklart tar avstånd ifrån utan att vara opportunistiska feminister.

Sedan finns det de som kallar sig feminister för att de anser att jämställdhet är viktigt och förväxlar feminism med jämställdhet. Men dessa idealister återfinns knappast i F! för där har man helt andra ambitioner!

Läs också här och här.

Jussi Lundell skriver skarpt i ämnet.

Läs även Ninnis välskrivna och underbara inlägg om feminism!

 

Om gymnasielärare och political stymie!

Jag har varit inaktiv i mitt bloggande senaste tiden. Mest beror det på att jag sitter i chock och förfäran vid åsyn av den politisk-ideologiska debatten som försiggår i landet Sverige. Världens mest jämställda, jämlika och framförallt toleranta land. Jag ser just idag hur motdemonstranter försöker blockera ett av Sverigedemokraterna utlyst torgmöte med Jimmie Åkesson som talare. Det är utmärkt att visa sin åsikt och kanske sin avsky men varför samlar man ihop människor för att förhindra andra att få ut sitt budskap? Vad är det som är så farligt i själva budskapet, så farligt att andra människor inte skall få höra det? Ett budskap som uppenbarligen uppfattas på så sätt att tolkningen och fördömandet inte kan överlämnas till allmänheten utan skall utföras by proxy. En egenbeviljad proxy som som ingen annan har vidimerat.

På SF-biografer går viss publik till attack mot personal eftersom Sverigedemokraterna har köpt in reklamtid för sitt valbudskap. SF väljer att då avstå från att visa reklamen i omsorg för sina anställda. Bra av SF, men är det rätt sätt att åtgärda problemet?

På liknande sätt har SL i Stockholm sålt reklamplats till Sverigedemokraterna vilket resenärer har påtalat SL att upphöra med via telefonsamtal. Förmodligen genom att hota. Om inte annat med hotet att aldrig mer nyttja SL.

Man kan undra varför detta går bra, att utfärda political stymies mot åsikter som inte gillas. Man förhindrar en aktör att utföra det som vore det naturliga för ögonblicket genom att omöjliggöra möjligheten.

Ja, varför gör man så här?

Därför att det går! Det finns inte lagliga resurser att skydda allas rätt att uttrycka sig, det saknas också en allmän rättrådighet som säger att denna typ av blockering eller stymie är otillåten. Alldeles särskilt hyllas de blockerande åtgärderna i den av trångsynthet anfäktade kulturjournalistiken.

Man skall inte fördöma ungdomar som råkar begå övergrepp, stöld och mord när de utför en handling av ren övertygelse sa Hitler och menade de brott som begåtts av SA under Kristallnatten 9 november 1938. Han blev tyvärr inte den siste med en sådan apologetisk inställning. Vi har alldeles för mycket av den i Sverige.

Nu är inte det svenska samhället homogent inom tyckeriet även om det ser ut så på kultursidorna och på vissa ledarsidor. Vi har ett gäng debattörer, en av dem är Jonas Thente andra är Sakine Madon, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Marika Formgren och några till som lyckats bryta sig ur och utmanar till viss del hegemonin av trygghetstörstande journalister. Tryggheten att vara av samma åsikt som alla andra.

Jag kan inte låta bli att citera Anna Hedenmo, SVTs nyhetsankare, när hon intervjuades av Paulina Neuding i Magasinet Neo om rektionen på inslaget i Agenda med titeln ”Hur Mycket Invandring tål Sverige?”.  Ingen påringning av arga tittare alls utan bara reaktioner från andra journalister på andra redaktioner. Något som säger lite om hur åsikterna konstrueras i detta landet.

Nu till det som borde göra de flesta liberaler och rättighetskämpar sömnlösa om nätterna. Något som fått mig till att undra vad vi håller på med, hur har det kunna bli så här. Samtidigt som vissa feminister samlas i grupp och jagar oliktänkande för att avskräcka människor från att yttra sig kritiskt eller visa att de har en annan åsikt, så har andra feminister mage att säga – nä, så är inte feminismen. Trots hatisk retorik och med avsikten att genom mobbing och förföljelse förlöjliga och krossa sina motståndare, så har denna feministiska svans, eller månde de skall kallas för förtrupp, all plats hos media. De uppvisas som offer för näthat och de får plats att framföra sin agenda i radio och TV. Då kallas deras retorik för konst och för ironi, och det accepteras av sådana som Aschberg i TV3. Medborgaren i Toklandet har beskrivet detta med saklighet och humor på sin blogg. De beskrivna betraktar sig som offer för hat och deras världsbild bekräftas ömsesidigt av dem själva. Allt för att kväsa den minsta lilla kritik och det minsta lilla ifrågasättande.

Ingen, tar sig tid att se efter vem som blir utsatt eller varför. Det verkliga skälet till mobbingen. Det verkar inte som om Aschberg eller ledningen för F! eller andra radikalfeministiska grupperingar bryr sig vad som händer. De tycker förmodligen det är skönt med pöbeln som rensar bland oliktänkande och framfusiga ifrågasättare. Det är bekvämt för dessa feminister att slippa bli ifrågasatta, det tar den oorganiserade pöbeln hand om. Schyman och kompani kan lugnt säga – Det var inte vi, vi skall väl inte stå till svars.

Och inte en enda fråga från journalisterna som dessutom inte kan låta bli att tävla i hur mycket de håller med! Undantagen som nämns ovan ifrågasätter men utsätter sig inte för att ställa sig i den direkta skottlinjen. Än! Det får tillsvidare bara privatpersoner göra, personer med mod och integritet som vågar ifrågasätta öppet i eget namn. Det är dessa personer som står i bräschen och som naivt tror att de kan resonera och argumentera med radikalfeministerna. Den senaste och vi får hoppas inte den siste är gymnasieläraren Annelie Sjöberg.

Jag uppmanar er att läsa vad som skrivits på diverse bloggar om denna mobbing och direkta integritetskränkning som mynnar i en önskan att hennes arbetsgivare skall avskeda henne efter påtryckning från gruppen. Här av Erik Wedin på Genusdebatten, av Annelie Sjöberg själv här varvid där även blir möjligt att bedöma var hatet kommer ifrån. WTF Toklandet igen här, hos Jussi H. Lundell här och här eller hos 7ster här.

Här har vi alltså en situation då en debattör hotas av ett SA-liknande gäng feminister som önskar hålla rent framför sina ledare så att dessa inte behöver besvära sig eller ens kännas vid det. Hotet utgörs av ett angiveriförfarande och att meddela arbetsgivaren att hon bör avskedas för sina åsikters skull. Helt i still med den repressiva metod som utövades i Nazityskland och gamla Sovjetunionen. Det är bara det att repressionen utförs inte här av staten eller av myndigheter utan av privata politiska grupperingar utan intervention av den förment demokratiska representationen. Ibland kan man uppfatta ett stöd för fasonerna hos vissa politiker i regeringen. Men definitivt från media vars outgrundliga stöd för mobbingen är signifikant!

Är det verkligen någon som undrar varför vissa föredrar att vara anonyma i sin kritik, i sin argumentation och i sina åsikter? Någon? När vi har fascistoida skribenter på kultursidorna som med största nit bidragit till att tysta starka åsikter och sedan har applåderat när de väl dragit sig ur. Allt för att stärka demokratin. Är det någon som hör hur tokigt det låter?

Ja, jag tänker på Pär Ström och Pelle Billing.

Jag har för en tid sedan avslutat läsningen av en bok som handlar om de utrensningar som skedde i Stalins namn i dåvarande Sovjetunionen under perioden 1936-1939, Terror och Dröm av Karl Schlögel. Jag har också tidigare läst Gulag av Anne Appelbaum och Gulag och Glömskan av Bent Jensen. Dessutom har jag läst ytterligare litteratur om repressiva system i olika länder. Gemensamt för dessa är att repressionen utövas av staten eller med statens överinseende. Jag vet inte hur det kunnat bli privat bussiness i Sverige men det är uppenbarligen så att en viss repressiv ådra finns hos media och ynkryggar inom det offentliga vågar inte stå emot.

En annan yttring är den helt okrossbara viljan att inte vara annorlunda än gruppen. Att inte singlas ut och hamna i en mobbingsituation. Därför är det viktigt att vara värst, vara den som alltid tycker mest och verkligen tävla i retorisk excess. För att inte bli den som det pratas om.

Ytterligare en yttring är den fantastiska viljan för angiveri. Att kunna visa inför gruppen att man är lojal och att kunna hänga ut någon meningsmotståndare. Helst som den sanne demokraten Kawa Zolfagary anbefaller, angiveri till vederbörandes arbetsgivare. Detta har tydligen blivit en populär metod i avsikten att få tyst på meningsmotståndare.

Än en gång, är det konstigt att så många önskar behålla anonymiteten vid debatter? Jag känner många som inte ens vågar sig in i debatten på grund av risken för mobbing.

Därför skall alla dessa människor hyllas som öppet och övertygande vågar debattera sina åsikter. Som exempel Annelie Sjöberg, men även Susanna Pettersson, Susanna Varis , Ann-Mari Maukonen, med flera öppna identiteter plus en mängd andra kvinnor som vill behålla sin anonymitet.

Och vi skall visa vår avsky mot dessa ryggradslösa kryp i politiska partier, på kulturredaktionerna och i privata sammanhang som väljer att se bort och undvika lägga märke till vad som händer, två sina händer och påstå att det är någon annan och i full bekvämlighet åse hur yttrandefriheten inskränks för vissa utan att själv vare sig motverka eller delta.

Post Navigation