Vem vill bli entreprenör – någon?
Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.
Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.
Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.
De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.
Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.
Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!
Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.
Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.
De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.
Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.
Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.
Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.
Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.
Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!
snurrigtdotcom 
Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
Intressanta tankar om entreprenörskap.
GillaGilla
Bra att du lyfter entreprenörerna!
Men medianen av entreprenörer har trots allt lägre inkomst än medianen av lönearbetare. Jag tror inte att det största hindret mot entreprenörskap är att vissa entreprenörer hindras från att bli stenrika. Ingvar Kamprad, spelutvecklarna, deckarförfattarna, med flera, är exempel på motsatsen. Jag tror att det största hindret istället är att många inte har råd att våga, därför att kostnaden för att misslyckas är för stor. Ge entreprenörerna samma sociala skyddsnät som alla andra (samma antal karensdagar, samma förutsättningar för föräldraledighet, etc), och om pengarna inte räcker, höj skatten för dem som har mest råd till det.
Håller däremot med dig om att entreprenörskap inte kan utbildas fram. Tyvärr finns entreprenöriellt lärande inskrivet i läroplanen för förskolan, grundskolan och gymnasiet, helt utan nytta.
GillaGilla
Min tes är inte att entreprenörer hindras att bli stenrika men attityden är att alla tycks tro de blir det och att det måste skattas bort. Sanningen är att de flesta entreprenörer jobbar för ytterst liten ersättning och helt i avsaknad av trygghet som sjuklön eller arbetskassa. Men de som syns och som blir stenrika, för dem har skattesatserna i det skedet inte någon nämnvärd betydelse eftersom de kan söka beskattning där den är som lägst och att staten alltid genom de socialdemokratiska regeringarna varit undantagsbenägna emot stora ägare i stora bolag. Ryggraden i svensk ekonomi har varit jättebolag som ASEA, Volvo, Stora, Varven, LME, PLM LKAB med flera. De är inte så stora längre och framförallt är de inte svenska längre.
Det har inte varit populärt att stödja egenföretagande i liten skala förrän datanördarna slog igenom med sin IT-teknik. Då blev det okey med att ha företag som omsatte miljarder, med ägare som blev stenrika och det gjorde inget att sysselsättningen knappt påverkades. Våra fackförbund har i alla tider hellre sett stora arbetsplatser där fackklubbar får härja fritt samtidigt som de är väldigt njugga mot småföretagare. (Hårdraget men sant!)
Det är snarare attityden som yttras ibland i ”ingen skall tjäna pengar på andras arbete” som jag vänder mig mot. Eller att låneinstitut kräver säkerheter långt in på bara skinnet eller att tröskeln för att anställa personal är orimligt hög.
Det är inte de som redan blivit halvväga Kamprads eller Perssons eller vad, utan de som just nu startar som pizzabagare, hemtjänstleverantörer, de med formsprutor i källaren eller verktygslådan i bilen som det skall förenklas för. Så att de får möjligheten att anställa och expandera utan att riskera konkurs!
GillaGilla