Vem vill bli entreprenör – någon?

Jag läser en intressant artikel i dagens Sydsvenska. Den behandlar entreprenörskap och refererar en debatt mellan ett antal framgångsrika entreprenörer och några av tidningens ekonomijournalister. Mycket bra och intressant.

Jag skall nu i all ödmjuk förnumstighet utveckla mina tankar om entreprenörskap.

Det som förbryllar i debatten är att frågan ”Varför blir man entreprenör” ställs. Det är som om det finns kurser att gå eller statliga bidrag att söka för just det, att bli entreprenör. Som om någon på hög politisk nivå sade, nu behöver vi skapa entreprenörer som kan utveckla vårt samhälle. En parallell finns i tron att man kan skapa innovatörer genom politiska beslut. Båda mycket naiva tankar.

De som drivs till att utvecklas som entreprenörer har det förmodligen synligt i sig redan i barnaåren. Det är viljan att göra något för att omsätta en tjänst till ett värde för någon som vill betala. Att bli rik är inte det drivande målet, då skulle de ha sysslat med poker istället. Nä, just att omsätta en tjänst till ett värde. Tjänsten kan vara att förmedla och sälja en produkt men kan också vara helt immateriell.

Detta driv, lär man sig inte. Finns det inte från början så kan man inte lära in det.

Lite hårdraget kan man säga att entreprenörskurserna, utbildning i entreprenörskap, har lika många entreprenörer vid avslutningen som det fanns vid starten. Förmodligen bara en. Den som höll kursen!

Jag har lyssnat till entreprenörer berätta hur de startade sitt företag, hur många misslyckande de tagit sig igenom och hur det slutligen sett ut som om de glidit på den så kallade räkmackan. Jag har jobbat nära entreprenörer, haft nära vänner som varit entreprenörer samt själv gjort försök till entreprenöriella ansatser.

Det jag vet krävs är: En insats som aldrig tar paus, ingenting får skjutas upp, ingenting får komma före, utan bara jobb, jobb, jobb! Motgångar och medgångar behandlas lika, arbetsinsatsen tilltar.

De jag kommer på nu vars berättelser finns i minnet, båda som sommarpratare, är Anders Wall och Ingvar Kamprad. Båda sprungna från enkla förhållanden. Alla blir inte lika lyckade som de, men att lyckas behöver inte betyda att man är med på Forbes lista över rika eller att man umgås med majestäter. Det räcker att man kan ge sig själv och sina nära en trygg  tillvaro. Men det innebär också att de som utgör nära familj får vara utan en när jobbet kallar. Uppoffringar och jobb, jobb, jobb. Inte alltid en självklarhet att omgivningen gillar läget lika mycket som entreprenören.

Så, konklusionen: Nej, staten och politikerna kan inte skapa entreprenörer, de finns redan. De kan däremot, med krånglig byråkrati och med besvärliga låneregler strypa de entreprenörskap som är i vardande. Avskräckande är de exempel som vi sett i den socialistiska och totalitära världen! Sovjetunionens planhushållning blev en spik i kistan för ekonomin. I Kina har man sett vad som krävs och släppt entreprenörerna lösa med resultat att ekonomin blomstrar och alla har fått det bättre.

Att vissa fått det så enormt mycket bättre än andra är en nagel i ögat på de troende socialisterna. Detta utan att reflektera en sekund på att ALLA fått det bättre. De rika skall också ha mat, kläder och bostad.

Detta utgör problemet med statens inblandning, höga skatter, brist på investingsvilligt kapital, och byråkrati i kombination med ett rättvisetänk där ingen får ha det bättre än andra. Här kan vi se den verkliga hämskon.

Därför manar jag, låt entreprenörerna tjäna pengar, låt folk bli rika, se till så att pizzabagaren eller fönsterputsaren kan expandera i verksamheten och kanske förädla och utveckla mot annat. Släpp entreprenörerna lösa! Låt dessa genier försöka med sina idéer, acceptera misslyckanden och omstarter.

Och när jag nu är inne på det, låt de som kommer hit som invandrare genast få en chans att utveckla en verksamhet utan krångel!