Konsten att utföra hjältedåd.

Mina mer och mer sporadiska inlägg med ambition att innehålla både kvalitet och kvantitet får jag nog avstå ifrån framdeles. Skälet är främst tidsbrist och en överväldigande känsla av att idiotin inte går att stoppa. Ett deprimerande tillstånd som egentligen inbjuder till emigration. Då skulle man enkelt kunna strunta i angelägenheterna i det nya landet samtidigt som man kan rycka på axlarna åt vad som sker i Sverige.

Dessutom, ett ytterligare skäl är att det dykt upp så många duktiga debattörer o skribenter som väcker intresse och som tydligt demonstrerar emot idiotin som blivit statsideologi. Tyvärr, har vad jag vet, ingen av dem nått till grytorna på public service eller till de större mediehusens redaktioner. Bland de senare finns det några viktiga undantag och låt dessa bli fler.

Jag tänker emellertid försöka skriva korta inlägg med reaktioner på aktuella akuta eller pågående tokerier som jag upptäcker i media.

So folks, stay tuned!

Jag börjar med att jag läste om feminismens avståndstagande från Ayyan Hirsi Ali. Ni vet hon, kvinnan som konverterade från islam och flydde för sitt liv från hot om död och värre. Uppväxt i muslimsk kontext, könsstympad och inställd i ledet vet hon vad hon kritiserar. Hon försöker förändra inställningen till och ta avstånd från det patriarkala förtryck som hon anser finns inom stora delar av islam.

Hon använder väl inte alltid korrekta metoder, vad vet jag, men hon beskylls för det i alla fall. Men! Hon tar en betydande personlig risk i sin kamp. I stället för att hyllas av feminister för sin kamp mot patriarkala strukturer motarbetas hon av dessa av grumliga orsaker som till mesta del utgöres av identitetspolitiska kriterier.

För mig representerar Ayyan Hirsi Ali mod!

Modiga kvinnor skall hyllas, och det förstår vi i det politiska Sverige. Vi har en utrikesminister, Margot Wallström, som berömmes för sitt mod. Hon har modigt sagt sin mening om och till en kunglighet och dennes medeltida straffmetoder. Mycket modigt hör jag i debatten.

För att uppfylla kriteriet för benämning mod bör väl åtminstone vederbörande riskera något av personlig karaktär. Som livet eller förmögenheten eller möjligen folks respekt vilket i detta fall inte verkar troligt. Risken har i stället det svenska samhället, det svenska folket, Sverige fått bära. Det är väl inte mod att kunna satsa av andras tillgångar? Eller har det blivit det nu?

För att verkligen utmåla hela situationen som en dagisrevolt så har ETC, tidningen alltså, uppmanat folk att skriva på en lista för stöd åt utrikesminister Margot Wallström. Så rebelliskt! Så ini helvete rebelliskt! Typiskt Johan Ehrenberg om man säger så. Tänka sig, rebellerna står på maktens sida. Brukar det inte vara tvärtom? Det vill säga, rebellerna upprättar petitioner och listor MOT MAKTEN?

Nä! Inte i Sverige!

Men jag uppmanar, ni alla som oroar er för er plats på lattebaren om ni inte skriver på, gör det så att ni i lugn och ro tillsammans med likasinnade kan sitta där och hymla om er godhet. För tusan tag inte risken att ej skriva på! Den är för stor!

Till alla andra – kan ni så lämna landet!

Och till sist undrar jag, om alla dessa resurskrävande krumbukter är ämnade enkom för att kunna få en plats i FNs säkerhetsråd 2017-2018, hur stort är detta för det svenska samhället? Vad utgör fördelen för den normale svensken. Vad tjänar vi på detta som samhälle?  Vem tjänar på att vi har representation i ett av diplomatins och politikens mest ineffektiva inrättningar? Ja, vem? Är det värt det svårartade ödmjukandet och krypandet? Är det värt det, att behöva dämpa uttalanden på det mest förödmjukande sätt för en plats i FNs säkerhetsråd?

Knappast! Berätta annars för mig eljest vad som ligger i godispåsen för andra än Wallström/Löfven?

En del sätter likhetstecken mellan mod och dumdristighet eller varför inte ren dumhet?  Detta är nog rätt tillfälle för det, skulle jag tro.

Antalsneutral äktenskapslagstiftning.

När MUF, Centerpartiet och Grön Ungdom kräver antalsneutral äktenskapslagstiftning kan jag inte annat än skratta. Vad får dem att tänka på antalsneutrala äktenskap? Hur är deras konsekvensanalys sammanfattad. Vem är det som skall gynnas?

Ett lagstadgat ingånget äktenskap är inte så mycket ett kontrakt mellan två personer som ett kontrakt mellan dessa och staten. Man ger staten rätt att utöva lagstiftning på det gifta paret vad gäller fördelning av gemensam egendom och gemensamma barn vid bodelning på grund av separation eller dödsfall. Det är alltså familjeförhållanden som regleras mellan två vuxna sinsemellan och gentemot deras avkomma.

Om man vill leva tillsammans med mer än en person så går det bra redan nu. Men man kan inte få de lagliga fördelar och stöd från staten som ett äktenskap mellan två personer kan erhålla. Barnen i ett sådant blandförhållande kan framförallt räkna med otrygga förhållanden. Vem är till exempel målsman?

Om tanken är att en man skall kunna ha fyra fruar där alla fyra har samma äktenskapliga status så säg det. Det går att ordna praktiskt och juridiskt.

Men jag tror inte att detta är meningen. Jag tror att även tanken på att en kvinna skall kunna gifta sig med ett antal män ligger i förslaget. Då gäller det att lösa problem som exempelvis, vem som skall anses vara far till de eventuella barnen. Eller om någon i gänget vill skilja sig från övriga, hur, gör man en bodelning i sådant fall.

Eller om en annan kvinna gifter sig med en sådan gift kvinna men inte vill gifta sig med männen? Eller om en man i äktenskapet vill gifta sig med en annan man som redan är gift med en kvinna som i sin ur är gift med någon i Amerika?

Allt detta går att ordna naturligtvis, men har det i äktenskapsbalken att göra?

Svaret är nej!