De skillnader som inte existerar mellan könen, varför finns de?

Jag skriver detta inlägg på förekommen anledning. Dels på verifierade observationer i min omgivning och dels för att jag på en fest härförleden dristade mig till ett påstående vars reaktion på åhörarnas mimspel genast fick mig till att dra tillbaka detsamma.

Jag påstod nämligen att det förefaller som om lokalsinnet hos män i genomsnitt är bättre än hos kvinnor.

”VARFÖR DÅ?”

Jag tänkte att någon dag skall jag våga ta upp skillnaden mellan mäns och kvinnors fysik. Att män har mer muskelmassa, större lyftkapacietet, springer fortare etc. än kvinnor. Alltså helt fysiologiska egenskaper.

Men en drar sig!

Fast ändå!

Varför är det då så här?

Är det för att kvinnor fått mindre att äta och därmed genetiskt stannat i växten? Eller kan man tänka sig andra skäl?

Kanske skall man rent av inse att de egenskaper vi förvärvat beror på den miljö vi lever i. Och tvärt om, de miljöer vi lever i påverkar de egenskaper vi förvärvat. Aha! Det är alltså miljön som styr, precis som de nya vetenskaperna envist har hävdat, könet är en social konstruktion! Ja, självklart bestämmer den miljö som vi växer upp i vem vi blir och vad vi utvecklas till. Basegenskaperna, emellertid, har vi med oss som en utveckling av miljöerna som våra förfäder levat i. Med genetiska förändringar som tagit tiotusentals generationer att märka förändringar på. Om det inte vore så skulle vi alla ha varit likadana encelliga organismer levande i den ursprungssörja som bestod av kolväten och aminosyror. Men så är inte fallet, vi har utvecklats därifrån alla på olika sätt beroende av den miljö som omgett oss.

Charles Darwin insåg vid sin studie av de galapagiska finkarna att miljön har avgörande betydelse för arternas utveckling. Finkarna isolerades på olika galapagosöar långt bak i tiden och har sedan utvecklats till olika arter beroende på den miljö de tvingats leva i. Andra exempel är fjärilar som på den engelska landsbygden sedan något åhundrade skilts åt av uppodlad mark och isolerats i dungar utspridda på fälten. De formade egna arter efter några generationer och kan därefter inte para sig och få gemensam avkomma. Ungefär samma sak har hänt med en ödleart i Kalifornien som delades upp genom att bosätta sig på var sin sida om en översvämmad dal. Livsbetingelserna blev annorlunda och två nya arter formades.

Så har alla arter utvecklats sedan den ursprungliga sörjan. Livsmiljöerna har avgjort den evolutionära utvecklingen. De tre exemplen är bara en illustration till utvecklingen som vi haft tillfälle att kunna observera.

Detta gäller generellt. Arter har utvecklat egenskaper som de har haft nytta av i sin miljö och tillbakabildat egenskaper som de inte kan dra nytta av. Om en art inte behöver flyga kan vingar tillbakabildas, om en art lever där ljus inte finns kan seendet tillbakabildas. Det går inte över en natt utan tar kanske tiotusentals generationer. I människans fall kanske en kvarts miljon år. Den moderna människan med stadsbildningar och jordbruk har inte existerat mer än i kanske tiotusen år och den människa som industrialiserats och urbaniserats såsom vi känner den är inte mer än några sekel gammal.

I det sammanhanget är det väldigt svårt att inbilla sig att de gamla jägar- och samlarsamhällenas krav på egenskaper inte skulle finnas kvar som minne av vem vi varit en gång.

För artens överlevnad har alltså kvinnor och män utvecklats olika men tillsammans i något som i vetenskapen kallas för ESS, Evolutionary Stable Strategi! Även om det finns stora skillnader på individnivå  inom könen så har utvecklingen strävat mot ESS. Arter som inte uppnår ESS kommer att dö ut och har dött ut. Att få avkomma, att kunna föda upp den, att ge avkomman vad den behöver i näringsväg och kunskaper för att kunna bli en medlem av arten och sedan återigen vidarebefordra egenskaperna till avkomman i följande generationer. Det är den genetiska poängen!

Därför har kvinnor genom trial end error genetiskt formats med en kropp som klarar att ge näring till en avkomma under en förhållandevis lång grocess. Sedan är kvinnan dessutom fysiskt utformad så att ett fosters jättehuvud skall kunna pressa sig igenom ett specialkonstruerat bäckenparti. Ytterligare skall hon, förmodligen med hjälp av andra i flocken, under flera år med början i total hjälplöshet forma ett barn till att bli vuxen. Under denna tid kanske hon föder fram ytterligare ett par barn. Under en tjugoårig fertilitetsperiod kanske mer än tio barn i allt.

Mannens roll i artens utveckling har varit försörjarens. Om rollen enbart varit att producera Y-kromosomer hade det räckt med ett fåtal män. Men nu gäller det att förse släktet med medel att försörja sig så antalet män blir väsentligt större. Detta ger dessutom ett bättre genetiskt urval och bidrar samtidigt förmodligen till att inte alla män tillåts para sig. (Sådan urskillnad finns, återigen förmodligen, inte på kvinnosidan alls.) Jakt bedrevs på stora vidder och under lång tid. Att följa villebråd i en jakt krävde styrka, snabbhet och, tada, lokalsinne. De som saknade den senare egenskapen kom förmodligen inte hem till gruppen igen och slapp därmed att förmedla den avsaknade egenskapens gen till eventuell avkomma.

Kvinnorna, å andra sidan, var förmodligen inte så beroende av att ha ett avancerat lokalsinne. Även om insamling av bär och rötter, kanske infångande av småvilt också krävde ett viss mått av rörelse så kan ändå inte kravet på bra lokalsinne varit lika stort som för män.

Ovan redogörelse är skriven ur minnet men med erfarenheter dragna ur evulotionsforskaren och professorn i biologi Richard Dawkins skrifter som inte bara hans egna rön och utan i särskilt hög grad redovisar rön från ett stort antal andra evulotionsbiologer.

Synd bara att postmodern vetenskap inte sysslar så väldigt mycket med observationer som med resonemang vars resultat redovisas för att tillmötesgå ideologiska krav. Om man vill något tillräckligt mycket kan man förvisso med högljudd argumentation och ”vetenskapliga” förtecken förfäkta slutsatser som exempelvis i en mockumentär som sändes i SVT Vetenskapens värld om kvinnans litenhet i jämförelse med mannen som resultat av patriarkal matstöld!

Jaja! Kunde helt enkelt inte hålla mig!

 

 

Demokrati kan bara upprätthållas i ett samhälle där alla tycker lika!

Det finns i dagens Sverige bara ett parti som på ett avgörande sätt förändrat politikens inriktning och de politiska argumenten.

Med 13 procent i senaste valet och sina 48 mandat i sveriges riksdag har de fullständigt gripit tag i debatten så som de aldrig någonsin kunnat drömma om. Fast nog inte på det för dem mest önskvärda sättet.

Partiet kallar sig Sverigedemokraterna. De har lyckats med konststycket att övriga riksdagspartier och deras representation i media inte har klarat av att ta ett enda beslut eller göra ett enda uttalande utan att först grundligt utvärdera huruvida Sverigedemokraterna skulle kunna gynnas av desamma! I sin ängslan har man i stället som ett litet barn på trots, nogsamt intagit en position med avsikt att fjärma sig varenda tillstymmelse till beröring med sagda parti. Ett synnerligen beklagansvärt exempel är den manifestation som anordnades på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 (länk). Redan månaden efter drogs den beklagliga slutsatsen att hela manifestationens tema skulle skrotas och gränsvakter utplaceras för att minska immigrantströmmen. Detta hade man så klart reda på redan i september så meningen med manifestationen var inte för ett öppet mottagande utan MOT en ståndpunkt som man försåg Sverigedemokraterna med. Och därmed låt alla andra skämmas.

Den andra påverkan som Sverigedemokraterna haft och har är att samtliga tjänstemän på hög nivå och samtliga politiker med operativa mandat blivit resistenta för att inte säga immuna mot all kritik eftersom kritiken utpekas som levererad av personer med anknytning till Sverigedemokratera. Detta gör att viktiga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen har sluppit välförtjänt kritik. Media har en stor skuld i detta. De har inte vågat ställa de frågor som situationen påkallat. Just för att inte riskera bli kallade för att gå bruna ärenden. Se bara på naziststämpeln som Ametist Erzodegan tilldelade Janne Josefsson. Det finns fler med diskretion än Janne Josefsson och det går att räkna upp kanske ett tjog journalister till som i vad som kallas main stream media tillför rapporter och artiklar för vilka de anklagas för att ”springa dunkla ärenden”.

Men det kanske inte är så konstigt då journalistiken i huvudsak består av ett kotteri där de ingående individerna träffas någon gång om året för att ge varandra pris och under gemytliga former diskutera fram demokratifrämjande åtgärder och korrekt avståndstagande till högerkrafterna i samhället. Självklart vill ingen mobbas ut från detta bigotta sällskap.

Och i allt detta går medborgare och knyter nävarna. Risken är ju att de utger sig för att vara goda i den bigotta traditionen, men på valdagen rådgör med sitt förnuft och röstar så som de finner bäst. Att det kan bli så visar inte minst de opinionsudersökningar som gjordes inför valen 2014.

Nu förväntar jag mig bara att krav skall ställas på öppen röstning så att bigotterna kan vifta med sin V och Mp-valsedlar och de förfärliga högerröstarna får gå skamgång i samhället. Allt för att stärka den sköra demokratin!

 

Hur med ansvar då?

Jag påminns om en dokumentär om Peter ”Pirre Wallenberg” för några år sedan. I den medverkade den dåvarande direktören i Wallenbergsfären (VD i Investor) Claes Dahlbäck som berättade hur Marcus Wallenberg, alltså pappan till Peter, kunde sätta press på människor. I ett exempel visar Dahlbäck hur en utlandsbaserad divisionschef i en verksamhet med bekymmer fick följande uppdrag.

– Nu vill jag (Wallenberg) att du veckovis sänder mig en rapport som visar åtgärder du vidtagit och hur dessa åtgärder förändrat situationen under veckan!

När man nu läser rapporteringen om Källans förskola där eleverna trakasseras av droghandel och där föräldrar inte kan hämta sina barn utanför lokalen på grund av hot, ser jag ingen som tar på sig ansvaret utan i stället ser jag hur man generaliserar och skyller på samhället och allmänheten.

Bevakande journalister i tidningarna Sydsvenskan och Kvällsposten har inte förmåga att rikta den Wallenbergska frågan till någon enskild befattningshavare inom stadens förvaltning eller någon i polisdistriktet. Tidningens reportrar tycks tydligen tro att det är samhällets fel. Alltså ingens ansvar. Tala gärna om för läsarna hur ni inom media har funderat ut en godtagbar lösning. Eller är det bra som det är? Då kan ni komma dit och göra årliga reportage till medborgarnas ojandes och vånda, eller? Detta får vi naturligtvis inte misstänka! Media är ju en tung aktör i demokratins tjänst och media har en skyldighet att påverka och denna påverkan borde naturligtvis riktas i första hand mot det offentliga ledarskapet och inte mot någon annan. Det är makten som skall granskas!

I stället nöjer ni er med uttalande som det följande av polisen – ”Platsen är uppbyggd så att det ska vara gemytligt. Det är en god tanke. Men en tanke vi diskuterar med gatukontoret är att bygga om till ett mera rent flöde av trafik och människor, säger Erik Åberg.” – där alltså någon annan blir ansvarig. Där dessutom droghandlen förmodligen bara förflyttas till plats utanför någon annan förskola.

Eller denna tweet från komunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh –

”Om ingen tar ansvar personligen, blir det allas ansvar, alltså ingens!”

Ställ den Wallenbergska frågan, var inte så undfallande! Det är inte medias skyldighet att finna lösningar utan skyldigheten består i att konfrontera ansvarig individ och avtvinga denna förslag till åtgärder. Det är ändå mycket högt betalda och priviligierade tjänstemän och politiker det gäller. Att dessutom göra dem immuna för kritik kan inte vara demokratins mening!

 

Rättvis fördelning.

Jag läser i mitt FB-flöde att vi absolut inte behöver ställa olika gruppers behov emot varandra. Våra hemlösa/gamlingar mot flyktingar. Struntprat påstås det eftersom det bara är en fråga om politiska prioriteringar. Vi vill helt enkelt inte fast resurserna mycket väl räcker åt båda grupperna.
Om vi bortser ifrån Advokatssamfundets GS Anne Rambergs i egen sak uttryckta, äldre får ge avkall på välfärden, som befäster motsatsen så kan vi ändå ifrågasätta påståendet att resurserna räcker om vi bara vill.
Javisst, åtminstone en stund. En kort stund!
Hur då, kan vi bara gissa att skribenten har förslag på. I ett land där cirka 62% av alla resurser omsatta i arbete och produktion går direkt till den offentliga kassan är det kanske inte så lätt att höja skatten. Inte som samhället ser ut nu.
För att förenkla bilden ser vi på samhället som indelat i tre grupper. En grupp som är stort behov av att en fördelning av överskottet tillfaller dem, en andra grupp som sköter fördelningen av överskottet från de resursrika till de resursfattiga och en tredje grupp som genom arbete och produktion förser samhället med det överskott som skall fördelas.
Det behövs ingen större teoretiker för att förstå att samhället mår bäst om den tredje gruppen är avsevärt större än de båda andra. Det är alltså denna grupp som behöver arbeta mer och öka sina bidrag för att ”allt skall vara möjligt bara man vill”. Ju mer den beskattas och brandskattas desto mindre kommer den att bli och ju mer måste den beskattas.
Dessutom är det inte möjligt att anstifta en sådan politisk praktik med öppna gränser. Alltså, precis det som går på tvärs med förespråkarnas idé. Om inte gränserna stängs kommer flyttlassen att gå i en allt stridare ström, för de som kan, till en bättre politisk situation i ett annat samhälle. Och det blir inte de i den första gruppen som flyttar.

Flyttfenomenet kan enbart förhindras med stängda gränser.

Och för er som är nya eller har gått i den nya svenska skolan kan jag meddela att detta har prövats förr och finns i storskaletest att bevittna i länder som Kuba, Nordkorea och Venezuela, Ingen har kunnat visa upp ett godtagbart resultat. De facto har det i stället resulterat i fruktansvärda humanitära katastrofer.
Men på det igen för fan, nån gång skall det väl gå!

Fredsministeriet!

Jag läser om flera miljöpartisters förslag att vi i Sverige borde skapa ett nytt departement som skall syssla med fred. Jag antar att de menar fredsskapande verksamhet.

Alla som propsar på eller stöder detta förslag går ifrån godhet till godast möjliga godhet. Godhet på något sätt i högre potens. Följaktligen är de som inte stöttar förslaget krigshetsare och onda människor.

Snyggt.

Jag skulle emellertid gärna höra förslagsställarnas vision om vad man i detta departement skulle sysselsätta sig med? Alltså utöver det som inte redan nu hanteras inom utrikesdepartementet och i viss mån inom försvarsdepartementet. Ja vad?

Det är ett lätt insett faktum att det är mycket lättare att skapa fred än att gå ut i krig. Det senare kräver ett icke oansenligt mått av aktivt agerande.

Fred uppnås med en lätt böjning på ryggen från länden ungefär samt en djup böjning av nacken. Ju längre denna position kan hållas desto fredligare blir situationen.

En konfliktsituation kan inte uppstå om den ena parten hela tiden ger efter för den andra partens krav. I regel består kraven i att en part har något den andre vill ha. Är det månde detta som skall upphöjas till departementsmässig konst?

Vi har ett parti i riksdagen som under den Sovjetiska tiden ville skapa fred genom fullständig underkastelse. Partiet hyllade till och med nazisternas anfall så länge Molotov-Ribbentropppakten höll! Efter detta tog de enbart order från de Sovjetiska ledarna.

Historia om Sveriges Komunistiska Parti (SKP) – Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) – Vänsterpartiet (V) här.

De var isanning så fredsälskande att övriga partier i riksdagen inte tillät deras deltagande i det som då var försvarsutskott och utrikesutskott. Tillförliten för dessa kommunister, som de kallade sig fram till 1991, var noll! De skulle aldrig anförtros Sevriges säkerhet.Nu heter de enbart Vänsterpartiet men de är samma skrot och korn som då.

Så vad skall ett fredsdepartement syssla med? Vi kan se att fred är inte särskilt svårt att åstadkomma. Men vi bör ställa oss frågan är det verkligen en sådan fred vi vill ha?

 

 

 

 

 

Får man ha en åsikt om man är fascist?

Svaret på frågan är nej!

Men om man är kvinnohatare då?

Svar nej!

Rasist?

Nej!

Svaren är helt logiska och speglar den värdegrund som vi skall ha, vi alla, i det svenska samhället. Man förutsätter att åsikter lämnade av personer uppfyllande kriterierna för fascism, rasism och kvinnohat strider mot vår gemensamma värdegrund!

Man kan också vända på resonemanget. Detta har åtskilliga debattörer och krönikörer gjort de senare åren. Deras åtgärd har varit mycket lyckad. Genom att vända på resonemanget har man kunnat bevisa att de människor som har åsikter som inte helt delas av etablissemanget är:

TADA, fascister!

Och livet blir enkelt!

Haha, där är en som inte har samma åsikt som oss andra! FASCIST! Ring hens arbetsgivare och anmäl. Vi vill inte ha människor med den värdegrunden i vårt samhälle!

Inga rasister på våra gator!

Mantrat för att överösta dem som anses ha ”fel” åsikt!

Det finns många belägg för att detta är vad som sker i samhället. Tydligt är när public service bjuder in en representant för Expo som inte har annan uppgift än att högljutt och med svaga argument påvisa att en debattör är rasist eller fascist! Alltså, han skall inte debattera det som den rasistanklagade har framfört som åsikter utan enbart påvisa rasism! Ivrigt påhejade av den för organisationen tidigare ordföranden Mona Sahlin och vågar jag påstå av programledaren Belinda Olsson.

Länk till detta!

En mycket bisarr situation uppstår. Tänk dig själv att du går till affären med en liter mjölk som är sur. Du: mjölken är sur! Butiksbiträdet: Jag tror att du är rasist! Och sedan blir du involverad i en försvarssituation där mjölkens surhet helt glöms bort.

För alla som ser anklagelsen om rasism som relevant skulle enkelt kunna ta reda på sanningen men det hade förstås krävt en läsförståelse långt över svensk PISA-nivå plus olägenheten att behöva diskutera sakfrågan.

Det finns ett otal andra belägg för detta odemokratiska beteende, alltså att man med starkt bistånd av public service hellre debatterar vem än vad. Helt i linje med den identitetspolitiska syn man har inom mediamakten med public service i täten. Man vänder emellertid lite lättvindigt på doktrinen. Att individer identifieras genom tillhörighet till en grupp och därmed alltid kan representeras av gruppen och gruppens åsikter har blivit förvridet till att man tillskriver individer åsikter genom att tilldela dem gemenskap med en viss grupp!

Voila, hur enkelt som helst!

För oss med en liberal världssyn, är tolkningen av identitetspolitikens doktrin otillständig och den reciproka delen helt vidrig!

”– man tillskriver individer åsikter genom att tilldela dem gemenskap med en viss grupp!”

Ytterligare bekräftelse på sakernas tillstånd ges av Rakel Chukri i söndagens Sydsvenskan där hon måste friskriva sig från ofrivillig sammankoppling med de bruna när hon utdelar kritik mot bakomliggande orsaker vid det famösa uteblivna handslaget!

Och så menar vissa att det inte finns någon åsiktskorridor?

Eftersom min internetuppkoppling varit död större delen av dagen hinner jag med en omedelbar post scriptum!:

I P1 sändes idag ett program med en raljant redogörelse för fenomenet kognitiv dissonans. Fenomenet är stort och programledaren redogjorde för några uppmärksammade internationella fall. Sedan drogs det en serie exempel om den svenska aktuella kognitiva dissonansen. För mig var det en uppräkning av stollerier som åtminstone jag ej sett spridda bland den allmänhet som anses vara kritisk mot makt och media! Men själva uttrycket kognitiv dissonans tjänar ett annat syfte i programmet tror jag. Folk varnas för att ta åt sig av dåligt underbyggda teorier. Så långt håller jag med. Vad man bortser ifrån är att de flesta åsikter och argument dyker upp orsakade av egna observationer och analyser. Är då meningen att dessa också skall skrämmas eller avfärdas med ett epitet mer passande som halmgubbe?

Och därmed bidrog jag med eget exempel till fortsatt forskning i ämnet kognitiv dissonans!

Varför så ängslig Rakel Chukri?

Jag läste igår en artikel i Sydsvenskan skriven av Rakel Chukri. Egentligen publicerades den på 1 maj men jag missade den tydligen då.

Artikeln är välskriven och medhåll kan nog antas erhållas från de flesta håll. Så även av mig!

I stort går det ut på kritik av vissa mörkermän och ett starkt klargörande, åtminstone som jag uppfattat det, att frågan om Kahns olyckliga ickehandslag handlar om helt andra saker än den fysiska kontakten. Det handlar om bakomliggande tankegångar och jämställdhetssyn. Chukri vet med säkerhet vad det handlar om. Att hon tillika talar om, ja avfärdar, Masoud Kamalis expertis är mycket talande och pekar på en verklighetsuppfattning som man kan förmoda delas av många!

Men ängsligheten lyser igenom när man läser inledningen: ”Vi diskuterade det svåra i att som feminist kritisera religiösa, konservativa män utan att hamna i sällskap med sunkiga islamofober och rasister.”

Det är alltså detta som har hänt! När Amineh Kakabave, Nalin Pekgul och några till riktar kritik mot delar av den islamistiska sfären, alltså en väldigt liten del av Sveriges muslimer, så skall de tystas för att det kan finnas andra som kan dra nytta av kritiken?

Tänk om man hade haft integritet nog att kritisera det som skall kritiseras. Försöka lösa problemen där problemen finns! Och detta även på kulturredaktionerna där postmodernistiska attityder låter redaktörerna analysera verkligheten ur spelfilmer och fiktiva romaner! Tänk om man skulle ge fulla fan i att det finns andra som kanske tycker liknande och som man ej skall beblanda sig med. Kontamineras av och för den skull bli stämplade av andra kulturredaktörer i landet. Tänk att riskera intellektuell utmobbning från det goda kotteriet? Det finns folk att fråga hur det känns.

Så ett tack till Rakel Chukri att hon sväljer ängslan och kritiserar de okränkbara och tack framförallt i att hon ger oss insyn i vilka avväganden som görs innan så sker. Jag tänker emellertid inte tacka för att vi, tack vare dessa ynkliga överväganden, nu har ett opinionsmässigt starkt parti som hade kunnat hållas under fyra procent om verkligehten valts före hyckleriet!

Kulturell appropriation?

Är det kulturell appropriation då en rik svart kändis (Sammy Davies) sjunger om Mr Bojangles?

Nä naturligtvis inte! Uttrycket kommer inte till förrän den identitetspolitiska poskoloniala kulturblicken tar över politiken!

Från Wikipedia:

”Walker has said he was inspired to write the song after an encounter with a street performer in a New Orleans jail. While in jail for public intoxication in 1965, he met a homeless white man who called himself ”Mr. Bojangles” (who, in turn, presumably took his pseudonym from performer Bill Robinson, who was likewise nicknamed ”Bojangles”) to conceal his true identity from the police. He had been arrested as part of a police sweep of indigent people that was carried out following a high-profile murder. The two men and others in the cell chatted about all manner of things, but when Mr. Bojangles told a story about his dog, the mood in the room turned heavy. Someone else in the cell asked for something to lighten the mood, and Mr. Bojangles obliged with a tap dance.”

Och problemet är? Putin blir kränkt!

Tänker, med anledning av ryske utrikesministern Lavrovs meddelande till svenska regeringen i veckan, på hur meddelandet skall tolkas. Det finns uppenbarligen de som tycker att NATO-frågan, alltså hudruvida Sverige skall diskutera en anslutning eller ej, är kränkande för Ryssland.och Putin.
Really?
Om man tillhör den postkoloniala, postmodernistiska identitetspolitiska kultursfären där kränkthet är något fundamentalt i livsnerven, ja då fattar jag inställningen.
Men, om man som Stephen Fry säger ”So you are offended? So fucking what?” borde man försöka sträcka analysen något längre.
Att bortse från den lätthet med vilken Krim annekterats, Absjtjasien och Sydossetien 2008 eller den ryska ambitionen att återupprätta Sovjetunionens landgränser blir annars nödvändigt. Övrigt inser man lätt att ett svenskt NATO-medlemskap skulle kraftigt försvåra Rysslands eventuella ambition att annektera Baltikum. En förutsättning för detta är nämligen att besätta Gotland med trupp. Är svenskt NATO-medlemskap då vid handen kommer den förväntade omedelbara militära reaktionen verka avskräckande. Utan svenskt NATO-medlemskap vore Gotland förlorat till dess Ryssland behagar återlämna ön.
Har ni lust att ifrågasätta resonemanget så är ni välkomna om ni kan hålla er till saken och undviker karaktärsomdöme om mig som person.

Flyktingkrisens orsaker.

Jag kan inte hålla mig ifrån debatten, så här kommer ett litet inlägg till.

Man skall erkänna att det faktiskt finns många människor i Sverige som förstår och vill lösa flyktingkrisen i Europa med handling. Människor som dessutom visar med egna insatser hur. Idealister som avstår egen bekvämlighet och eget kapital för att göra skillnad om än så liten men ändå aldrig obetydlig!

Samtidigt ser man posörerna, de mikrofon- och TV-kåta opportunisterna, de som verkligen har att tjäna på att inte falla utanför gänget, stå och beundra sin egen godhet. En godhet som består i att påvisa andras ondska.

Vad man tycks glömma är orsaken, alltså den omedelbara orsaken, till varför människor är på flykt! Det är konflikter, regelrätta krig och inbördeskrig med all den omänskliga brutalitet som detta medför. Vi har rapporter om övergrepp, bestialiska avrättningar av motståndare, män, kvinnor och barn. Slavhandel och våldtäktsnormalisering. Vi vet dessutom vem eller vilka som utför dåden men står ändå som handfallna.

Vi känner också till den omfattande exploatering av de nödställda som pågår med flyktingsmuggling och slavhandel.

Många av oss vet också hur omöjligt det är att underhålla ett pågående krig eller som i flera av dessa fall, kontinuerliga terrorhandlingar utan omfattande logistik. Det behövs förbindelselinjer med tillförsel av vapen, ammunition, drivmedel, mat och dryck och inte minst färska utvilade soldater! Den minst begåvade strategen kan räkna ut att om man tillfogar en armés förbindelselinjer skada så kan den inte fortsätta sin offensiv!

Detta är elementärt och det var till exempel det som stoppade general Friedrich Paulus och den sjätte armén utanför Stalingrad 1943.

Detta vet alla, skär av förbindelsen! Ändå blundar man i de svenska myndigheterna med hjälp av politikerna för detta. Man ser med en axelryckning på hur IS-terrorister rekryteras i Sverige. Ser på hur dessa kommer hem och plåstras om och sedan skickas tillbaka till terrordåden utvilade och friska. I detta vägrar man se problem!

Hur tänker man?

I en panisk gest att uttrycka handlingskraft så tar man fajten. Man hittar en fullständigt irrellevant fiende att bekämpa. En som överhuvudtaget inte har med konflikten att göra. De förhatliga främlingsfientliga nationalisterna. Strategiskt kallas en sådan manöver för vilseledande och har inget med den egentliga krisen att göra.

Det är nämligen inte Sverigedemokraterna som är skuld till något av det vi ser i flyktingkatastrofen på Medelhavet eller i Europa!

Det är inte heller Israels eller USAs skuld. Orsaken till kriget ligger inte i dessa staters agerande historiskt även om de flesta marxister och leninister tror det. Det är i alla fall under inga omständigheter något som gynnar situationen genom att agera med demonstrationer utanför dessa staters ambassader.

Ibland tror jag i eftertanke, att i den politiska situation som idag föreligger i Sverige, om den förelegat 1944 hade vi haft upplopp på gatorna med en massa kändisar som talat för att söka stoppa invasionen på D-Dagen.

Sätt in krutet där det gör nytta. Stoppa möjligheterna för terroristerna, hindra folk att ansluta sig, gör det kriminellt!

Förenkla för dem som vill ta sig över Medelhavet och för dem som väljer att stanna. Och ta emot dem som tar sig till Europa på ett värdigt och välkomnande sätt. Se till så att mottagningen fungerar!

Och för guds skull stoppa dem som riktar sitt hat och sin avsky på helt fel håll!