Mobbarens otvetydiga rätt att känna sig provocerad.

Med snabbheten hos en snigel tänkte den här skribenten kommentera det som egentligen timat i flera veckor redan men som har peakat med de värsta mobbingfasoner som man någonsin skådat i landet sedan Olle Möller-skandalen! Alla rättrådiga, välvilliga och självutnämnt goda vill vara i vargflocken, den jagande, den säkra sidan. Offer finns ju ändå inte det kan man konstatera genom att fråga någon inom samma åsiktsgemenskap. Tryggt att veta att denna typ av mobbing är självförvållad och provocerad.

Jag försöker förstå hur det kan bli så här. Att drev mot enskilda personer kan växa helt okontrollerat när det väl en gång startats. Ofta på initiativ av en tidningsredaktion eller en större bloggare. Det var tidigare enbart kvinnohatare och jämställdister som tillskrevs detta beteende då kritik riktats mot den praktiserande feminismen. Men idag visar det sig att det är vänstern och dess feminister som ser ut att vara värst. I alla fall vad gäller tragiska öden att döma.

Därför vill jag med detta inlägg rikta mig personligen till Emmy Rasper eftersom hon, trots sin moderata och för mig tilltalande attityd, klart exemplifierar anomalin som leder till drev. Det gäller alla människors lika värde och därmed också konstaterandet att det finns, liksom i Sovjetunionen fram till 1955, före-detta-människor och icke-människor som inte kan omfattas av detta goda mänskliga värde.

Det första jag hörde av dig Emmy, var när du ersatte Anna-Lena Ringarp i Språket i P1. Att bisittaren Professor Lars Gunnar Andersson slutade samtidigt var oroande och skulle kunna innebära skifte av paradigm till en med feminism som huvudideologi. Så blev det också men inte så att programmet förstörts. Sedan har jag hört dig programleda RingP1 alldeles utmärkt i mitt tycke, men det är klart, att jämföras med Pascalidou och Fogelberg ger ju ingen konkurrens.  Emellertid, jämförelsen står sig även mot Kjell Albin Abrahamson som avgått av ideologiska skäl vad jag förstår.

Sedan kom ditt bidrag i GP, Släpp fram dem som trampar i kulisserna på fråga vad som skulle kunna förbättra stan. Göteborg alltså. I mina ögon inte särskilt kontroversiellt, även om jag inte håller med.

Men, några av läsarna dristade sig tydligen till att kritisera dig för bidraget och kritiken uppfattar du som orättfärdig. Men som jag fattar, eftersom det inte nämnts, inte hatisk eller hotande.

Då replikerar du så här. (Att få en plattform av GPs storlek är i detta fallet kanske knappast ett privilegium eftersom sparken ju riktas uppåt!)

”I den verklighet jag lever i är insikten om maktstrukturers existens inte kontroversiell. Det är ett faktum det pratas om på arbetsplatser och inom politiken både av den före detta statsministern och den nuvarande. Men jag vet att det kan vara provocerande att höra att man tillhör en grupp som kan ha fördelar. Det stämmer heller aldrig på individuell nivå. Därför har jag i veckan fått ta emot statistik och argument för att det inte finns maktstrukturer.”

Att den verklighet du lever i är en homogen grupp av feminister i radions P3, samtliga med ”Södermalmsk”* anknytning och med referens till valda politiker med samma verklighet. En verklighet som existerar på de större tidningars kulturredaktioner och ledarsidor för att inte tala om tätheten på verkligheter som finns i Sveriges Radio och SVT! Ingen förvånas över ditt Twitterkonstaterande.

Det går även att skåda lite av ditt försvar och din förvåning över att det verkligen finns så många som ifrågasätter det du säger i följande text ur GP.

”Det är fler män än kvinnor som sitter i fängelse och att det är vanligare att män än kvinnor tar livet av sig. Hur går det ihop med myten om mäns överläge? Just den statistiken ser jag som en konsekvens att vi lever i ett samhälle med strukturer, där även män är offer för snäva könsroller och ojämställdhet. Men det går inte att förklara för dem som vill bevisa att jag har fel. Vi står långt ifrån varandra, på varsin sida och skriker och gapet mellan oss är gigantiskt. På vägen fram till deras öron har mina ord transformerats till något annat. Kanske har jag blivit ett monster som vill döda alla män? Kanske vill jag skapa ett matriarkat genom en blodig revolution?”

Det är inte du som skall vara föremål för kritik men hur du agerar kan förklara lite av den mobbingkultur som landet bestås i dag. Du verkar alltså förvånad över kritiken fast det finns betydligt mer av denna avvikande uppfattning än vad som bubblar till ytan. Detta delvis beroende av att mobbingattityden skrämmer folk. Och kritiken går inte att avfärda som vare sig kvinnofientlig, främlingsfientlig eller rasistisk!

Nu kommer jag till det som egentligen upprört mig till att vilja skriva just till dig. Den verklighet som du ser så naturlig, där alla är övertygade feminister och kämpar mot patriarkat och könsmaktsstrukturer. I P3 exempelvis där en humoristisk Emma Knyckare raljerar över en lista med män som begått självmord. Mycket kul med kränkningar mot dessa män, eller hur? Det är P3 när kanalen är som bäst, kanske? (Se listan här där Toklandet lagt ut den.)

Att Emma Knyckare är mer än normalt okunnig som tror att Eyvind Johnsson var en kvinna må vara hänt men att hon tror att hon skall kränka döda män är oförsvarligt dumt.
Det är änkor, mödrar och faderlösa barn hon häcklar! Jag vet hur dessa blir otroligt ledsna över kränkningen och Knyckares klagan över att någon tagit åt sig kan ses som en fulländad mobbingattityd. Det är oerhört provocerande att vara dotter till en man som begått självmord, jag vet, jag har fått det berättat.

Bra gjort Emma Knyckare, att upprätthålla mobbarens självklara rätt att känna sig provocerad!

Om man befinner sig på en bred plattform med fullständig åsiktshegemoni som SRs P3 är och därifrån mobbar de efterlevande efter män som begått självmord, är det verkligen att sparka uppåt? Jaha!

Ursäkt? Förlåt? Sparken? Nä, inte i den verkligheten, den riktiga verkligheten. Den Södermalmska* verkligheten.

Nu är det så att Knyckare är inte den ende avancerade mobbaren. Det finns många fler! Flumskolan med Johannes Klenell är fulländad i ämnet. Kakan Hermansson är en annan. Jag klarar tyvärr inte att lyssna till P3 för att ta fram fler namn, men på dig Emmy, verkar kulturen där vara fostrande i negativ bemärkelse så det finns säkert fler.

Nu kommer vi till det mest tragiska i sammanhanget.

De mobbingtendenser som public service så massivt manifesterar, normaliserar beteendet. Mobbing, grov mobbing och kränkning anses som normalt. Eftersom människan hellre jagar än blir jagad så hänger många på! Av rädsla ibland men oftast av ett bisarrt  intresse av att var inkluderad i gänget inte exkluderad!

Återigen vill jag visa dig med Toklandets hjälp, av Erik Helmersson utnämnd som osympatisk, hur mobbing kan normaliseras och passera alla gränser för vidrigheter med public service goda minne! Eller? Här finns den artikeln.

Jag tackar för att du tagit del av mina synpunkter och jag uppmanar även till läsning av tre böcker som jag läste förra veckan på min utlandssemester och som handlar om mobbing och just den provocerade sorten.

Maciej Zaremba – Mobbarna och rättvisan.

Patrick Modiano – Bröllopsresa. (Även om denna i mobbinghänseende är mera subtil och endast implicit handlar om förintelsen.)

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.

William Golding – Flugornas Herre. Inte att förglömma. Ett mästerverk vad gäller beskrivning av drev, mobbing och mänsklig natur!

 

* Uttrycket är en metafor för sammanhang där man alltid träffar, har arbetsrelationer med och umgås med människor av samma åsikt. Detta med en självklar och självutnämnd air av intellektuellt elitistiskt kotteri.

 

 

 

Demokrati

Jag skrev häromdan på följande på Twitter.

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

Det blev några likes och några RT, men den var värd betydligt mer. Jag skulle kunna tillägga, för att demokratins utveckling skall säkras måste yttrandefriheten vara total och utan begränsning. Det minsta diskussionen påbörjas med att föreslå inskränkningar i yttrandefriheten så är det ytterst demokratin som attackeras.

Den intellektuelle eliten inom åsiktskorridoren strävar idag efter ett bevarande av ordningen. Grattis svenska folk vart ni än kommer ifrån! En elit som genom sina åsikts- och propagandakanaler i svensk media anser att det är dags att fördjupa diskussionen om högerextremism som reaktion på två terrorattentat i Paris med totalt 20 döda!

Att offren var vänsterradikala debattörer i ena fallet och judiska affärsinnehavare i det andra förbigås, åtminstone i det senare fallet, med total tystnad.

Nä, nu är det dags att diskutera högerextremism!

Jamen, förövarna var ju islamister, jihadister?

Det är högerextremismen som är farlig och som måste bekämpas! I detta sammanhang finns ej vänsterextremism på kartan ens. Trots att de står för merparten av det politiska våldet i Sverige.

Är det verkligen inte islamistisk extremism som borde diskuteras?

Jo, absolut! Bra att du tar upp det men först skall vi diskutera varför den finns. Det vill säga, imperialism, Al Ghuraib, drönare, USA, kolonialism, förtryck och förringning, förnedring och skändelse. För att inte tala om islamofobi! Den siste fick tyst på alla, nästan som att skära tungan av folk. Tyst, tyst, tyst.

Det är nämligen så att media i allmänhet och public service i synnerhet försvarar den ordning som vi har nu i riksdag och parlament. Allt annat ses som ett angrepp på demokratin. Osökt går tankarna till George Orwell och hans nyspråk i 1984!

Man bör undra skarpt över varför kritik som är mer än menlös och som riktar sig mot makten i departement och i riksdag måste komma ifrån bloggare och sociala medier. Varför inte från pappersmedia och public service?

Jo, helt enkelt för att det är en levande lögn som det är mycket behagligt att leva i. Journalister och makthavare är kompisar och ett bättre tillstånd kan vi väl knappast ha för demokratin. Att inte ifrågasätta något och att aktivt ikläda sig censur är ett demokratiskt toppagerande. Som stöd har man också utsett några ”experter” som kan uttala sig exakt så som makten vill. De anlitas av en helt korrupt journalistkår. (Inte alla journalister N.B. och jag tänker inte enbart på stollen Arnstad!)

Det är därför terrorattentatet i Paris behandlas som ett problem med högerextremism och att alla judar har skuld till övergrepp i Gaza. Att det bara finns en typ av muslimer och de representeras av Rashid Musa, Katimba Sabuni eller Omar Mustafa. För Ulf Bjereld och Anna Ardin i f.d. Broderskapsrörelsen är detta geschwind eftersom de då tror sig ha medlemmarnas lojala stöd. En helt igenom patriarkal tanke.

Angående judar som förföljs med politikers och medias goda minne läs Sofia Johansson utmärkta blogg.

Min bekantskap med muslimska vänner visar att det inte existerar en gemensam muslimsk idé. En artikel från 2005 kan sprida lite ljus över just det, läs Salam Karam i Expressen.

Eller varför inte Patrik Kronqvist i Expressen 12/1 2015!

Slutsatsen är.  Korrumperad media återfinns inte enbart under totalitära regimer. Även i Sverige upprätthålls ordningen av en journalistkår som skådar fiender i befolkningen och som med alla medel försöker behålla ordningen. Bland annat genom att aldrig ifrågasätta makten.

Därför tål det att upprepas:

”Observera att demokratin är inte till för att bevara ordningen utan för att ifrågasätta den för att skapa en bättre ordning.”

 

En fri röst, vad är det?

Vem har rätt att göra anspråk på yttrandefriheten i världen? Man får tänka efter som svensk eftersom det i Sverige inte har förekommit jakt på sanningssägare som stört etablissemanget. Eller hur? Man får också ta i betraktande att frågan egentligen är två. Den första är den för mig självklara. Vem kan som individ göra anspråk på att få säga precis det man tycker och tänker utan att bestraffas? Den andra borde inte få existera, men har synliggjorts av en tyckarelit. Nämligen, hur skall samhället göra anspråk på kontroll av yttrandefriheten så att bara allmänt vedertagna sanningar får yttras?

Av outgrundlig anledning är det ofta samma personer som anser sig vara rätt individ i första frågan som samtidigt gör anspråk att företräda samhället, oss alla, i den andra.

Det är förbjudet i lag att uttala hot mot någon individuellt. Det är helt okey att hota mörda alla män till exempel. Men personliga och individuella hot skall man lagföras för. Självklart skall det också vara så! Detta är egentligen en distinkt avgränsning i yttrandefriheten och den är lätt att förstå.

Ytterligare inskränkning i yttrandefriheten är lagtexten om hets mot folkgrupp. Inte särskilt kontroversiell och tillkomsten har att göra med den jakt på bland annat judar och romer som förekommit i historien. Också mycket lätt att förstå.

Nu har man omtolkat och utvidgat begreppet folkgrupp så att det kan innefatta vad som helst förutom den vite europeiske så kallade cis-mannen. Det var ju tänkt som ett skydd emot minoriteter och judar har exempelvis varit i minoritet överallt de förekommit förutom i Israel efter den statens bildande. Likaledes har romer alltid varit en minoritet varhelst de befunnit sig.

Muslimer, däremot, är det svårt att säga är en minoritet på samma sätt som romer eller judar. Inte ens i Sverige. Men de som utsätts för hot eller angrepp för sin tillhörighets skull skall betraktas som skyddsvärda och samhället skall för detta tillhandahålla det skydd som krävs för alla medborgare. Men det gör man inte, synagogor lämnas utan skydd trots den utsatthet som den judiska minoriteten befinner sig i. Församlingarna får stå för sitt eget skydd.

Dessutom, det finns alltså en minoritet som är politiskt värdefull att vurma för. Att spela spel för, klä ut sig för. Och då menar jag inte kippavandringar i Malmö och Stockholm.

När den socialdemokratiska riksdagsmannen Veronica Palm anmäler talmannen Björn Söder för hets mot folkgrupp har detta vurmande gått lite väl långt. I en tid då ett av de värsta terrordåden med 20 personer döda utspelat sig väljer alltså en svensk demokrat(sic!) att anmäla för uttalandet: ”Då har fredens religion visat sitt rätta ansikte.”

Att Björn Söder och hans parti företräder idéer som går stick i stäv med mina egna gör inte att det blir självklart att han skall tystas.

Inte heller när en annan förment demokrat, kommunisten Rossana Dinamarca, mycket provocerande, uttryckte ”du är inte min talman” kände jag någon sympati för Söder. Jag tycker emellertid att han kunde nämnt för den okunniga Dinamarca att han är riksdagens talman inte någon enskild ledamots!

Det finns alltså tokstollar i Sverige som anser att yttrandefriheten därutöver skall regleras ytterligare. Vem som helst som yttrar sig utanför regelverket skall veta att de har sig själv att skylla om något skulle hända. Täppas Fogelberg ligger bra till därvidlag som årets tokstolle. I hård konkurrens förstås. Jag har helt missat om han rakryggat har försvarat sin inställning i frågan. Nu kan han ju tryggt sälla sig till skaran av likasinnade som vägrar att diskutera islamistisk terror utan att först ha dragit hela sagan om hur imperialismen och högerextremismen egentligen är skuld till det hela. Göran Greider och Åsa Linderborg är utmärkta exempel på detta.

De som vill veta inverkan av imperialismen på dagens politiska karta kan ju studera historia och läsa lite om Osmanska riket som stoppades vid Wien 1683 i sin strävan att islamisera Europa eller om morerna som föstes ut ur Iberiska halvön 1492 efter nästan 800 år av islamisering. Men kunskap är inte debattens stollar stora styrka. Man kan kanske begära att stollarna funderar över hur Europa kunde islamiseras i så lång tidsperiod så att det enbart återstod landet mellan Wien och Madrid (som inte fanns då!) och landet där norr om.

Man missionerade islam i Nordafrika och Europa på samma sätt som conquistan katolicerade Sydamerika, med svärd!

Nu var det ju den svenska yttrandefriheten som jag pratade om. Och det finns starka krafter som vill begränsa den så att obehagliga frågeställningar inte uppstår.

En forskare på Södertörns högskola, det finns flera där med personlig politisk bias, ansåg att sociala media och allas rätt att uttala sig där hotar demokratin. Just så, folks rätt att yttra sig fritt hotar demokratin. Läs Lars Wilderängs (Cornucopia) blogg och bilda er en uppfattning själv.  (Länken går till avsnittet där forskaren replikerar.)

Vi har ett journalistiskt skrå i Sverige vars uppgift verkar vara att resa murar mot åsikter och redaktionella uttryck som inte godkänns av hela kåren. Med något litet undantag för de utmärkta borgerligt liberala skribenter vi har som tillfälligtvis tillåts att roama på gränsen. Åsiktskorridoren är emellertid smal och hårdbevakad och de som aldrig tar sig in inom dess gränser kommer aldrig att accepteras i skrået.

Detta är alltså i demokratins Sverige. Vi har alltså en journalistkår som kontrollerar varandra som hökar och bara låter rätt åsikter yttras. Vi har statligt utbildade journalister som hellre ifrågasätter folket än den makt de så förtjust delar med politikerna.

Hur man särskiljer rätt från fel framgår starkt av följande artikel ur Magasinet Neo som beskriver modus operandi av de som anser sig ha monopol på åsikter.

En annan attityd av segregerad åsikts- och yttranderättighet är mobbingen av Jan Sjunnesson som inte lär bli medlem av författarförbundet trots uppfyllande av de kriterier som utgör grund för medlemskap. Man kan fråga sig, även om författarförbundet har rätt att göra som de själv finner lämpligt, borde de ju fundera över om de verkligen förfäktar idén om allas lika värde och allas rätt att uttrycka vilken åsikt som helst.

Hur i hela friden skall man kunna upprätthålla ett demokratiskt samhälle om de som debatterar garanterat är av samma eller liknande åsikt?

Ja, säg det!

Muslimer, alla muslimer och män

Mordet på det fria ordet, attacken på Charlie Hebdo i Paris utfördes tydligen av islamister. Det verkar bekräftat, islamister som besvarar kritik mot profeten, , som de uppfattar det, med hämnd och mord.

Jag har i bekantskapskretsen och bland nära vänner haft de som bekänt sig till islam. Jag har varit med på begravningsceremoni i moskén. Med detta vill jag säga att ingen av dessa förknippar jag på minsta sätt med morden i Paris eller den islamism som drev fram den. Ingen!

Och ingen annan av muslimsk tro heller. Att det skulle vara händelser och metoder som kan klistras på alla muslimer är för mig och de flesta andra rent befängt. Det är inte så att vi hör uttalandet ”muslimer gör” med tillägget ”ja, inte ALLA muslimer”. De flesta av oss kan separera religionen islam ifrån terrorismens islamister.

Men, idag har jag hört muslimer slå ifrån sig såsom det vore självklart att alla står på de anklagades lista. Jag förstår dem, det är fruktansvärt att vara anklagad för något som man inte ens är i närheten av att utföra. Att bara för att man tillhör en grupp med gemensam tro, anses som skyldig till vad en klick i denna gemenskap utför.

Det svenska civilsamhället är mycket känsligt för sådant och skruvar och vrider sig för att inte de högerextrema skall dra fördel. För att inte göda islamofobin tar man på sig hijab och visar glödande hat mot andra grupper i stället.

När skall man dra slutsatsen att saken måste diskuteras? Det finns grogrund för islamism i Sverige, den gror hos någon imam i någon moské. Den gror i sammanslutningar som inte är islamskt religiösa utan islamskt politiska. Det är inte den personliga pietismen som styr utan den våldsamt missionära. Den politiska islamismen! När skall vi våga påpeka detta och när skall intresset riktas ditåt! Och det är ändå en i min uppfattning mycket liten grupp!

Jag vill påstå att det är inte lätt för en muslim att ge sig på och kritisera islam öppet. Det kan innebära fara, det bör man vara medveten om. Inte alls som kristna som kritiserar sin egen religion. Se bara varför så många installationer, pjäser och vernissager som fått begränsas eller stoppas av säkerhetsskäl. Varför är det så?

Sekulära och troende muslimer som inte ansluter sig till islamism eller politisk islam utgör huvudparten av den muslimska gemenskapen. De skulle gärna ställa sig upp och protestera mot sina ”företrädare”. Jag vet!

Men hur skall de kunna känna trygghet i protesten när de ser företrädare för det svenska politiska samhället med hijab på huvudet gå i armkrok med dessa ”företrädare”.

Vi får se.

Angående rubriken går det bra att gissa vad jag syftar på.

 

Charlie Epdo – mordet på det fria ordet.

Det är fruktansvärt, det som hände idag på satirtidningen Charlie Epdots redaktion. Vid en i det närmaste militär aktion mördades 11 eller tolv människor på tidningens redaktion eller i dess närhet. (Poliser är också bland offren.)

Genast börjar spekulationerna om vem som legat bakom. Varför har denna attack utförts? Tidningen publicerade sina reportage i form av tecknade satiriska bilder med religiösa motiv. Mestadels islamiska, judiska och kristna. Många kan känna sig stötta, en del kränkta och ytterliga vissa känner upprättelsebehov.

Utan att veta något om motiven, är det många som yttrat sig redan om att satiren gått för långt, att tidningen helt enkelt får skylla sig själv. Beklämmande slutsatser.

Margot Wallström yttrar sig så småningom och nämner liknelse med hoten i Sverige. Som exempel nämner hon mordet på Niklas Horner vilket hon gör rätt i. Men det finns en avgörande skillnad. Nils Horner befann sig vid dådet i en konfliktzon och inte bakom skrivbordet på SVT i Stockholm. Avskyvärt vilket som men inget som behöver öka skyddsinsatsen i Sverige.

Vad mer i Sverige? Jo det kom en stolle in på GTs kontor i Göteborg och lyckliggjorde Frida Boisen med underlag till ett löp.

Sedan är det väl inte mycket svenska tidningar behöver vara oroliga för. Någon satir mot någon annan än SD klarar man väl inte av. Religiös satir, eller kanske inte ens försvaret av religiös satir, kan man åstadkomma vad gäller Profeten eller islam. Så varför är man oroliga?

Hade svenska redaktioner haft någon stake så hade de prompt publicerat alla senare teckningar från Charlie Epdot med kristen, judisk och muslimsk satir. Alla, för att visa solidaritet med dem som vågar stå för det fria ordet.

Men uppriktigt sagt, jag tror inte det. Jag tror att man är väldigt nöjd med att angripa ofarliga SD-politiker och slippa övriga.

Tacksamt är detta också för SÄPO som då inte behöver hålla särskild koll på vare sig den ena grupperingen eller den andra.

För att dra just detta, SÄPOS av bedömningsskäl låga aktivitet till sin spets, så blir ju Sverige ett utmärkt land att organisera sig ifrån. Klart som fan att man inte hotar tidningarna i ett land där man kan få fristad.

Fråga JyllandsPosten eller Lars Vilks.

Rebecca Weidmo Uvell har gjort exakt vad jag menar, publicerat satirteckningarna på sin blogg. När gör ni det Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Göteborgsposten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Visa er support eller låt oss veta vilka ynkryggar ni är!

Mångfald enligt Public Service.

Först måste jag hänvisa till Jussi H. Lundells blogg där han i ett inlägg visar interndiskussioner angående hur strategin och taktiken bör utvecklas för att effektivt utestänga människor av annan åsikt.

Samtidigt tänkte jag på ett inslag i Nordegren & Epstein där SR/ekots chef intervjuades om aktuella frågor. Bland annat om policyn om mångfald vid nyanställningar. Jag hörde också tidigare ett program av Cecilia Uddén där hon tog upp just policyn om mångfald i korrespondentleden. Nu kunde Uddén på ett mycket pedagogiskt och trovärdigt sätt förklara varför det inte borde gälla hennes unika position på radion utan enbart för andra. Mångfaldspolicyn alltså.

Så skall exklusivitet utnyttjas, särskilt sådan exklusivitet som man tilldelar sig själv!

Nåväl, SR har, åtminstone för korrespondenter policyn att en av tre skall ha mångfaldsbakgrund. Mångfaldsbakgrund, kan någon en bra dag förklara vad det innebär! Vad innebär mångfald? Är det konstiga namn? Som Andersson eller Nilsson,  kanske Bandjouil eller Ezerdogan? Kanske är det ens föräldrar det beror på? Att de kommer från ett annat land, helst Mellanöstern och Nordafrika?

Yes, det är mångfald det!

Men mångfalden är garanterat enfaldig eftersom kravet också är att inte ha åsikter som går emot sanningarna på de synliga stentavlorna. Det enda med garanti som kan yttras om mångfalden på Public Service är att ”mångfalden” har samma åsikt om allt väsentligt. Om manligt våld, om feminism, om Hamas demokratiska giltighet, om Israels uselhet, om Fridolins storhet, om Lars Ohlys icke-kommunism, om Jimmie Åkessons nazism. Ja de är verkligen eniga därvidlag och de vet att skulle de yttra minsta tvivel på Public Service-doktrinen så är det ut med huvudet före.

Rent struntprat alltså och tjänar endast som försvar för att utöva ett gemensamt hat mot någon man ogillar. Oftast någon, inte så ofta något!

Ett exempel som åskådliggör eländet är den Tweet som Emmy Rasker skrev när hon lämnade P3 för P1. ”Jag kunde inte fatta att inte alla var feminister”.

Ett annat exempel på mångfaldstanken är när man utser ny chef för Radioteatern i november 2014. Ny chef blir förre konstnärlige chefen på Ung Scen/Öst. En chef som skyllde på publiken när en pjäs inte var engagerande nog. Inte bara det utan även beskyllde publiken för rasism. Inte en sekund kunde hon drömma om att pjäsens handling och meddelande inte stämde med vanliga medborgares, i detta fall gymnasieelevers uppfattning. Då sände teatern en teaterpedagog till skolan, för tanken var att eleverna så klart tänkte fel, att de inte förstod. Och tänka sig,  förstod gjorde de inte efter hennes puerila förklaringar heller.

Chefen heter Malin Axelsson och utgör ett bra exempel på mångfaldsrekrytering.

Men den som lutar sig tillbaka och tänker, jamen de har ju gäster också. Både i nyheterna och i nöjesprogramen.

Är det en slump, en tombola, som väljer ut medverkande som Gudrun Schyman, Kakan Hermansson, Özz Nujen med flera?

Saknas någon?

Det kan ni ju fundera på och skänk då den gummibandsartade mångfaldspolicyn en tanke. Ni kommer aldrig att få höra Chang Frick, Tino Sanandaji, Nasrin Sjögren, Bahareh Andersson eller någon annan som med råge uppfyller mångfaldskriteriet.

Men inte åsiktskriteriet.

Och det är väl så, att ingår man i ett åsiktskotteri där gemenskapen styrs av rädsla, är det nog svårt att tro att det existerar något annat.

Det är dessutom så att eftersom detta kotteri även har ödesdiger makt över allt som produceras av media får man även stor andel politiker att tro det är en allmän uppfattning.

Såsom i alla mobbingsammanhang gäller det att kunna peka ut den som inte i detta sammanhang anses ”normal”. Det är få som vill ta risken att utsättas för oresonligt hat, bli baktalad och mobbad. Så det är säkrats att falla in i den mångfald som föreskrivs.

Det är den stora risken, att de som är på gång i karriären mycket väl vet vad som gäller för att inte bli stoppad. Och det lider Sverige av idag!

Man vet att de man själv är lojal mot och beroende av, arbetsgivare och andra uppdragsgivare, visar sin ryggradslösa attityd när det börjar blåsa. Så kraftig är likriktningen att det skrämmer skitarna av stora starka karlar. Ja faktiskt, det är karlar oftast, som ynkligt faller in i mobbingen.

Fråga Marcus Birro, fråga Marika Formgren.

Det blir nog ett bra 2015!