Våra offer är striden värd!

Man kan undra när en strid, en batalj eller ett krig utkämpas hur härförarna tänker när det gäller att värdera vad som är acceptabla offer för att flytta fram sina positioner? I de tidigare krigen där skjutvapen användes för första gången var inte omtanken om individen särskilt stor. Åtminstone inte av de slutsatser att döma som kan dras av historiska berättelser. Vad vi lugnt kan konstatera är att under första världskriget var det inte generalernas första tanke att skydda frontsoldaterna. De stöttes fram i obegripliga anfall som bara resulterade i massdöd av unga män. Allt medan generalerna satt vid sina stabskartor och planerade nästa kostbara framryckning.

Under andra världskriget, åtminstone bland de allierades styrkor, utvecklades ett skyddstänkande som skulle gynna den enskilde soldaten och därmed hela styrkan. Att alltför många ändå strök med är inte motsägande alls även om det är tragiskt. Modernare krigföring, nu in på 2000-talet har ett mycket starkare skyddstänkande och ser inte den enskilde soldaten som en spelpjäs som kan offras. Personskyddet är väl utvecklat. Man behöver inte vara militärexpert för att konstatera detta.

Men det finns andra krig. Det finns krig vars härförare anser att varje slag är så viktigt att inget offer är för stort. Dessa offer finns naturligtvis inte i härförarnas krets. Nej, här har man på ett utstuderat sätt lärt sig att bortförklara alla bataljförluster med ett föraktfullt skuldbeläggande på offren själva!

En sådan strid är den gränslösa striden mot politiska motståndare. Gränslös eftersom alla medel är tillåtna och inga offer för stora. Andras offer det vill säga.

I Sverige har vi ett litet, på främlingsfientlig grund bildat politiskt parti med värderingar som inte i något avseende får delas av de andra partiernas edsvurna opportunistiska fanbärare. Jag är med på att bekämpa detta partis idéer och samhällsanalys. Men hur skall detta göras? Jag anser att en saklig debatt borde till men våra härförare visar uppfattningen att svenska folket är för dåligt insatta för att kunna ta del i en sådan diskussion. Läs: För dumma helt enkelt.

I stället förs kampen genom en maktapparat som de flesta partimakthavare håller på att bajsa ner sig för att inte hamna i klammeri med. Det är de samhällsrapporterande media med kvällspressens kultursidor i ledningen. Alla har i stort sett samma politiska åskådning med sällsynt få till höger om miljöpartiet.

Nåväl, strategin går ut på att vad fienden än säger så skall trupperna påvisa att det är fel. Vad som helst! Då är sanningen det första offret, som alltid! Det är väl inte så farligt? I en tid då sanningen enligt alla humanistiska filosofiska teorier är relativ. Ett resultat av Einsteins relativitetsteori som ingen av dessa genier lär kunna förstå! Då kan man räkna bort första offret och ta fram vinnarna. Nu blir det jobbigt!

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska pojkar värvas till Al-Shabab via en fritidsledare i Rinkeby?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att unga svenska somaliska flickor hindras av Islamister att delta i den ungdomliga gemenskapen?

Vem vinner på att bestrida och falsifiera påståendet att andelen av litterata ankomna somaliska flyktingar är långt under 85%?

Endast tre frågor som belyser dilemmat men hundratals andra frågor av samma karaktär skall vi nog kunna få ihop. Frågan är vem vinner på denna journalistik. Att få ett svar från i första hand Aftonbladets kulturredaktion vore utmärkt. Men det finns fler som bör kunna svara på frågorna.

I försvar för detta kommer genast några talespersoner från de av statliga medel försörjda antirasistorganisationerna och de islamiska förbund som tagit sig rätten att uttala sig för alla muslimer. (Utan att ifrågasättas av någon!) Dessa personer har sin egen position att försvara och kan tydligen tänka sig vilket offer som helst. Fast inte från dem själva.

När någon, ur den grupp som är själva ammunitionen i kriget, tar sig ur densamma och rapporterar ur sin egen erfarenhet då går man lös på denne som inte har förstått sin plats i striden. Kan du inte bekräfta kultursidans rapportering rakt upp och ner så blir du genast angripen. Som ammunition skall du djävlar anamma förstå din plats.

Ja detta lilla inlägg var bara en reaktion på det program som SVT sände 15/5 ur serien Uppdrag Granskning. Se det!

En liten kuggfråga bara till er som tycker om sådant. Vad tror ni gör Janne Josefsson till Sveriges mest betrodde journalist, den som har störst förtroende? Bland allmänheten alltså. Jaså, allmänheten är idioter hörde jag från en öppen dörr på Aftonbladets kulturredaktion.

Tack alla!

 

Rossana Dinamarca: Varför skuldbelägga kommunismen?

I en artikel i Expressen skriven av Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) och medlem av utbildningsutskottet, ställer hon rubrikens fråga till utbildningsminister Jan Björklund. Detta med anledning av regeringens förslag att förstärka historia som ämne i skolan.

Enligt Dinamarca:

”Utbildningsminister Jan Björklund tänker skriva om kursplanen för historia så att den föreskriver att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen? Utplånandet av ursprungsbefolkningen på den amerikanska kontinenten? Den transatlantiska slavhandeln? Den etniska rensningen av Tasmanien? Massmordet på kommunister i Indonesien? Varför inte ålägga lärarna att undervisa om att Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s anfallskrig och ockupation av Irak, som hittills har kostat 1,2 miljoner irakier livet och drivit ännu fler på flykt?”

Jag ställer mig frågan, vad ingår i undervisningen i ämnet historia om de av Dinamarca uppräknade händelserna inte gör det? Vad jag vet finns inga hyllningskörer eller politiska inriktningar som har dessa historiska händelser som förebilder. I vart fall inte så att de märks i samhället. Varför får eleverna inte undervisning i dessa händelser?

Det finns emellertid i modern tid, i nära tid vill säga, händelser som verkligen fått oss att undra över människans ondska. En ondska som framlockas av ett starkt ledarskap som inte tolererar något som helst ifrågasättande. Vars terror och repression orsakat död och förintelse för miljoner människor.

Den ene av dessa inriktningar har vi sett i 1930 och 1940 talens nazism vars ogärningar nogsamt har återgetts i svenskt utbildningsväsende. Man menar att bara den statliga förintelsapparaten mördade i storleksordningen sju miljoner människor. Avslöjandet kom som en chock för världen efter att de allierade besegrat de tyska trupperna. Man kunde, trots försök att sopa undan spåren, se de förödande konsekvenserna av lägrens verksamhet. Man hade innan krigsslutet anat att något var fel men omfattningen och grymheten kom ändå som en chock.

Trots klara ”bevis” finns det i samhället rörelser som drömmer sig tillbaka till denna som man tycker ärofyllda tid och det är samhällets sak att genom upplysning och undervisning få människor att se sanningen.

Den andra av dessa inriktningar varade i sin mest fruktansvärda skepnad fram till cirka år 1955. Det skedde i dåvarande Sovjetunionen. Man anade att något var galet och vittnesmål läckte ut med dissidenter och folk som flydde. Det fanns inget krigsslut som genom en segrarmakts befogenhet kunde avslöja de avskyvärda brotten men man beräknade från vittnesmål att någonstans runt 50-miljoner människor hade mördats på ett eller annat sätt under denna tid. Många hade erhållit individuella dödsdomar, andra hade dömts till livstids arbetsläger, en grupp hade utsatts för en medveten livsmedelsblockad så att miljoner människor svalt ihjäl. Allt för att de inte var rätt sorts människor.

Det stora avslöjandet kom när hela kummunistsamfundet i öst stod på ruinens brant 1989 och det kommunistiska statskicket övergavs. Nya regimer öppnade de gamla  sovjetiska arkiven för forskare i första hand. Det ena övergreppet efter det andra rullades upp och belystes. Sanningen överträffade som så ofta ryktet och det har skrivits massor av böcker om vad som försiggick i de forna kommunistländerna bakom järnridån.

För att någorlunda komplettera i den överfyllda burken med brott mot mänskligheten skall tilläggas det massmord som de Röda Khmererna 1976 till 1979 utförde på den egna befolkningen i dåvarande Kampuchea och som resulterade i två miljoner döda. Eller det svältmord på civilbefolkningen som den kinesiske ledaren Mao Tse-dong utförde och som resulterade i tio miljoner döda. Det finns mera.

Att inte Rossana Dinamarca vill ha kunskapen om detta i svensk skolundervisning är inte så underligt. De värsta förbrytarna, Lenin och Stalin, hyllas fortfarande aktivt av sådana som hon. Det är lika avskyvärt som att se nynazister på marsch. De har alltså inte tagit mer avstånd ifrån den kommunistiska idén om en enda människotyp än att de med stor frenesi försöker avstyra skolelevernas befogade rätt till kunskap om de kommunistiska avskyvärdheterna.

Självklart skall kunskap spridas om både historisk och nutida slavhandel, krigsorsaker i mellanöstern, de viktiga och helt vansinniga korstågen och mycket mycket mer i mänsklighetens historia. Men varför, Rossanna Dinamarca, skall inte kommunismen skuldbeläggas?

Svaret är enkelt, då skulle du behöva ta avstånd från mördandet och det är du kanske inte beredd till?

Du feministiske man, finns du?

Du känslosamme man med ett hjärta som brinner för jämställdhet mellan könen.

Du man som helhjärtat brinner för dina döttrars bästa och som är beredd att offra hela din identitet för att de skall få det bra.

Och du man som för att din fru skall kunna ta det jobbet i karriären hon så hett drömmer om själv stannar hemma med barnen när de är små och tar större delen av VAB-dagarna då det behövs, du gör ju precis som många andra män. Skillnaden är att du kallar dig feminist och kan därför känna dig lite mera godhjärtad än de andra männen. Det racet vann du!

Du man som gladeligen sätter dig som deltagare i en feministdebatt och blir kallad mannen, vad offrar du då? Vilken är din kamp?

Du man som i debatten högljutt kräver att män skall ta ett steg tillbaks till förmån för kvinnligt avancemang. Hur många steg tillbaks har du tagit?

Du man som i sällskap med ung vacker kvinna blir högröd i ansiktet när du vill förbjuda danskarnas rätt att visa vad fan de vill av nakenhet och kvinnlig exponering. En exponering som mer gäller männen i programmet.

Du feministiske man som med entusiasm griper dig an att försvara kvinnors rätt till frigörelse från det patriarkala förtrycket som gömmer sig i strukturer som bara du som feminist kan se.

Du som anser att flickor är diskriminerade i jämförelse med pojkar och som fanatiskt tror att det ända som hjälper är att uppfostra pojkar till att bli flickor och om detta inte går, att kväsa dem genom uppgifter som du vet att de inte kommer att klara.

Du som inpräntar i din dotter att hon kommer att mobbas för sitt kön, bli avbruten när hon talar, inte kommer att bli vald till Lucia om inte alla blir Lucior, att hon kommer att tafsas på och att hon kommer att bli misshandlad och våldtagen. Eftersom patriarkala strukturer kommer att se till att detta händer.

Du som kan få din dotter att först frukta alla män och sedan hata alla män. Förutom pappa förstås som är en riktig feminist.

Du som föraktar alla de män som älskar och respekterar kvinnorna de kommer i kontakt med och som tar starkt avstånd från misshandel,  våldtäkter, mobbing eller andra trakasserier riktade mot kvinnor. Föraktar dem för att de inte är feminister och fina som du. Alla dessa män som delar föräldraskapet med sina partners för att knyta an till sina barn för att de vill det. Alla dessa män som delar hushåll och hemarbete med sina partners för att kunna ha ett liv tillsammans. Alla dessa män, kallar du med ringaktning att de inte är fina feminister som du.

Du som i din kamp för att lyfta flickorna i utbildningen och låta flickorna ta plats inte ser att hela utbildningssystemet är i gungning. Att pojkarna med lätthet passeras av flickorna i betygssammanhang och i inträdet till högskolorna. Vad du inte tycks se är att kunskapsnivån för både pojkar och flickor är i sjunkande och långt ifrån toppen i världen. Det är alltså även flickor som tar skada av ett utbildningssystem som prioriterar genusvetenskap och förkastar naturvetenskapen. Ref: Tanja Bergkvist.

Du man som i din enfald aldrig tänkt på hur maten kommer in i kylskåpet, som överhuvudtaget aldrig reflekterat över vad kylskåpet är för tingest. Som på allvar tror att genuspedagogiken kan ersätta naturvetenskapliga kunskaper! Att resurser inte skapas utan bara fördelas.

Du man som skriker på allvar att ämneskunskap är könsseparerande och att pedagogiken är den enda tillgång som skall räknas i skolan.

Du som tror att du utför något för jämställdhet som andra män vägrar utföra, utan att för den skull kunna ange vad du gör som skiljer dig från andra män.

Du som tror att du någonsin skulle kunna diskutera feminism med feministerna utan att ha samma åsikt som dem, som inte fattar att du som man helt enkelt inte kan ha en egen uppfattning om feminism. Du som därför yttrar dina åsikter när du redan läst in dig på tråden så att du vet vad du skall tycka.

Jag tror inte på dig. Jag tror alltså inte att du finns, du är en fantasi en halmgubbe(sic!).

Men alla dessa utdrag som jag redovisar ovan är tagna ur twittertrådar, reportage och debatter. En kompilering av lustigheter kan man tycka om man nu inte vill vara övertygad i tron att Du finns!

Jaha, Linda Skugge har yttrat sig igen!

Efter att ha genomlidit nästan två månader av mycket energikrävande projekt, (med excellent resultat, jojo!) är jag nu tillbaks på ett nästan maniskt sätt. Detta är inlägg nummer två för dagen och skall handla om Linda Skugge som på ett självplågande sätt försöker göra sig ovän med alla.

Jag älskar att det finns någon med tokerier som absolut inte kan kallas för opportunist. (Men var får hon sin mat ifrån?)

I dagens expressen skriver hon följande om de vita kränkta män som pjäsen med samma namn handlar om: ”.. är det dessa illitterata alkade puckon som Maria Sveland skrivit en hel bok om?” (länk saknas tyvärr.)

Eftersom jag vet att Vita Kränkta Män illustreras med en karikatyrbild av Pär Ström så håller jag inte med om beskrivningen men förstår och håller med om ansatsen.

Vidare skriver Skugge: ”De elakaste hatbrev jag fått har alltid kommit från kvinnor”

Linda Skugge har alltid varit provocerande men det är skönt att se hur hon undviker opportunismens ynkedom och ger sig på att kritisera de som ansetts vara frontfigurer, martyrer, prästinnor för den feministiska ideologin.

Fastän jag inte hyser ett ögonblicks tvivel att hon skulle smula mig i stycken om hon ville, ser jag ändå gärna mer text från henne.

Egentligen är det ganska enkelt eller hur?

Jenny Strömstedt skriver i dagens (4 maj 2013) Expressen hur lätt det är att förklara varför feminismen behövs. Så där helt utan vidare, lätt som en plätt.

Samtidigt ger hon på ett mästrande sätt en klapp på huvudet åt Isabella Löwengrip, Blondinbella, som såklart inte har förstått. (I den sanna vetskaps- och ideologiska trons värld finns det bara en sida av en fråga, den sanna. Allt annat är bara folk som inte har förstått!) Vad Blondinbella gör är att ifrågasätta vad som knappast kan anses vara feminismens grundpelare, nämligen användandet av ordet hen som pronomen och införandet av genusneutrala omklädningsrum i kommunal verksamhet. Så får man inte ifrågasätta om man vill behålla sin integritet. Strömstedts omtanke om Blondinbella och korrigeringen av hennes villfarelser grundar sig i och förklaras av ett samtal mellan två småflickor i baksätet på en bil. Ju simplare desto enklare tänker Strömstedt för hon har en förkärlek till att tänka förenklat förstås, på gränsen till enfaldigt.

Vad Strömstedt inte tänker på är:

1) Hen som pronomen kommer att användas eller inte användas beroende på hur det ”växer” in i alldagligt talspråk. Helt ointressant som diskussionsämne, det kommer att visa sig. Jag har själv använt ordet i några sammanhang eftersom det är det kortaste ordet som kan användas och passar därför bra på twitter. När man på ett patetiskt sätt däremot pressar in ordet i ett irrelevant sammanhang för att visa sin lojalitet, ja då motverkas vad man vill åstadkomma. Ordet användes då som ett ideologiskt attribut i språket. Vi och dom!

2) Vad är en könsneutralt omklädningsrum? Vilka skall beviljas tillträde till ett sådant. Enligt Strömstedt skall de som inte känner sig som varken kvinnor eller män ha tillträde. Vem är det? Finns det någon markering att sy på klädseln eller något id-handling eller hur skall det fungera. Är alla som inte räknar sig som män eller kvinnor lika varandra ifråga om integritetskrav och kan de anses tillhöra liksom en gemensam etnisk grupp?  Var går gränserna mellan denna tänkta grupp och gruppen män och gruppen kvinnor respektive? Hur i hondan skall man legitimera tillträde i denna lokal utan att någon kommer att känna sig ovälkommen? Blir det inte samma som en omklädningslokal tillgänglig för alla? Vad skall man då med de könssegregerade lokalerna till.

Är det egentligen inte det som är kontentan, att vi bara skall ha en gemensam lokal? Vi har ju avskaffat, i den mån de har funnits, hudfärgssegregerade, religionssegregerade, etnicitetssegregerade, språksegregerade, nationalitetssegregerade med flera segregerade omklädningsrum. Ta då bort de könssegregerade också. Lätt som korvspad eller vad det heter, eller hur?

3) Strömstedt och hennes kompisar har identifierat ett problem, angett en orsak till problemet samt till yttermera visso förklarat sig kämpa för en lösning som ensidigt riktar sig mot den förment felande andelen av befolkningen. Tanken är inte ny, den har funnits i all praktiserad marxism och den klarar inte av att det finns ifrågasättande åsikter.