Mobbarens otvetydiga rätt att känna sig provocerad.

Med snabbheten hos en snigel tänkte den här skribenten kommentera det som egentligen timat i flera veckor redan men som har peakat med de värsta mobbingfasoner som man någonsin skådat i landet sedan Olle Möller-skandalen! Alla rättrådiga, välvilliga och självutnämnt goda vill vara i vargflocken, den jagande, den säkra sidan. Offer finns ju ändå inte det kan man konstatera genom att fråga någon inom samma åsiktsgemenskap. Tryggt att veta att denna typ av mobbing är självförvållad och provocerad.

Jag försöker förstå hur det kan bli så här. Att drev mot enskilda personer kan växa helt okontrollerat när det väl en gång startats. Ofta på initiativ av en tidningsredaktion eller en större bloggare. Det var tidigare enbart kvinnohatare och jämställdister som tillskrevs detta beteende då kritik riktats mot den praktiserande feminismen. Men idag visar det sig att det är vänstern och dess feminister som ser ut att vara värst. I alla fall vad gäller tragiska öden att döma.

Därför vill jag med detta inlägg rikta mig personligen till Emmy Rasper eftersom hon, trots sin moderata och för mig tilltalande attityd, klart exemplifierar anomalin som leder till drev. Det gäller alla människors lika värde och därmed också konstaterandet att det finns, liksom i Sovjetunionen fram till 1955, före-detta-människor och icke-människor som inte kan omfattas av detta goda mänskliga värde.

Det första jag hörde av dig Emmy, var när du ersatte Anna-Lena Ringarp i Språket i P1. Att bisittaren Professor Lars Gunnar Andersson slutade samtidigt var oroande och skulle kunna innebära skifte av paradigm till en med feminism som huvudideologi. Så blev det också men inte så att programmet förstörts. Sedan har jag hört dig programleda RingP1 alldeles utmärkt i mitt tycke, men det är klart, att jämföras med Pascalidou och Fogelberg ger ju ingen konkurrens.  Emellertid, jämförelsen står sig även mot Kjell Albin Abrahamson som avgått av ideologiska skäl vad jag förstår.

Sedan kom ditt bidrag i GP, Släpp fram dem som trampar i kulisserna på fråga vad som skulle kunna förbättra stan. Göteborg alltså. I mina ögon inte särskilt kontroversiellt, även om jag inte håller med.

Men, några av läsarna dristade sig tydligen till att kritisera dig för bidraget och kritiken uppfattar du som orättfärdig. Men som jag fattar, eftersom det inte nämnts, inte hatisk eller hotande.

Då replikerar du så här. (Att få en plattform av GPs storlek är i detta fallet kanske knappast ett privilegium eftersom sparken ju riktas uppåt!)

”I den verklighet jag lever i är insikten om maktstrukturers existens inte kontroversiell. Det är ett faktum det pratas om på arbetsplatser och inom politiken både av den före detta statsministern och den nuvarande. Men jag vet att det kan vara provocerande att höra att man tillhör en grupp som kan ha fördelar. Det stämmer heller aldrig på individuell nivå. Därför har jag i veckan fått ta emot statistik och argument för att det inte finns maktstrukturer.”

Att den verklighet du lever i är en homogen grupp av feminister i radions P3, samtliga med ”Södermalmsk”* anknytning och med referens till valda politiker med samma verklighet. En verklighet som existerar på de större tidningars kulturredaktioner och ledarsidor för att inte tala om tätheten på verkligheter som finns i Sveriges Radio och SVT! Ingen förvånas över ditt Twitterkonstaterande.

Det går även att skåda lite av ditt försvar och din förvåning över att det verkligen finns så många som ifrågasätter det du säger i följande text ur GP.

”Det är fler män än kvinnor som sitter i fängelse och att det är vanligare att män än kvinnor tar livet av sig. Hur går det ihop med myten om mäns överläge? Just den statistiken ser jag som en konsekvens att vi lever i ett samhälle med strukturer, där även män är offer för snäva könsroller och ojämställdhet. Men det går inte att förklara för dem som vill bevisa att jag har fel. Vi står långt ifrån varandra, på varsin sida och skriker och gapet mellan oss är gigantiskt. På vägen fram till deras öron har mina ord transformerats till något annat. Kanske har jag blivit ett monster som vill döda alla män? Kanske vill jag skapa ett matriarkat genom en blodig revolution?”

Det är inte du som skall vara föremål för kritik men hur du agerar kan förklara lite av den mobbingkultur som landet bestås i dag. Du verkar alltså förvånad över kritiken fast det finns betydligt mer av denna avvikande uppfattning än vad som bubblar till ytan. Detta delvis beroende av att mobbingattityden skrämmer folk. Och kritiken går inte att avfärda som vare sig kvinnofientlig, främlingsfientlig eller rasistisk!

Nu kommer jag till det som egentligen upprört mig till att vilja skriva just till dig. Den verklighet som du ser så naturlig, där alla är övertygade feminister och kämpar mot patriarkat och könsmaktsstrukturer. I P3 exempelvis där en humoristisk Emma Knyckare raljerar över en lista med män som begått självmord. Mycket kul med kränkningar mot dessa män, eller hur? Det är P3 när kanalen är som bäst, kanske? (Se listan här där Toklandet lagt ut den.)

Att Emma Knyckare är mer än normalt okunnig som tror att Eyvind Johnsson var en kvinna må vara hänt men att hon tror att hon skall kränka döda män är oförsvarligt dumt.
Det är änkor, mödrar och faderlösa barn hon häcklar! Jag vet hur dessa blir otroligt ledsna över kränkningen och Knyckares klagan över att någon tagit åt sig kan ses som en fulländad mobbingattityd. Det är oerhört provocerande att vara dotter till en man som begått självmord, jag vet, jag har fått det berättat.

Bra gjort Emma Knyckare, att upprätthålla mobbarens självklara rätt att känna sig provocerad!

Om man befinner sig på en bred plattform med fullständig åsiktshegemoni som SRs P3 är och därifrån mobbar de efterlevande efter män som begått självmord, är det verkligen att sparka uppåt? Jaha!

Ursäkt? Förlåt? Sparken? Nä, inte i den verkligheten, den riktiga verkligheten. Den Södermalmska* verkligheten.

Nu är det så att Knyckare är inte den ende avancerade mobbaren. Det finns många fler! Flumskolan med Johannes Klenell är fulländad i ämnet. Kakan Hermansson är en annan. Jag klarar tyvärr inte att lyssna till P3 för att ta fram fler namn, men på dig Emmy, verkar kulturen där vara fostrande i negativ bemärkelse så det finns säkert fler.

Nu kommer vi till det mest tragiska i sammanhanget.

De mobbingtendenser som public service så massivt manifesterar, normaliserar beteendet. Mobbing, grov mobbing och kränkning anses som normalt. Eftersom människan hellre jagar än blir jagad så hänger många på! Av rädsla ibland men oftast av ett bisarrt  intresse av att var inkluderad i gänget inte exkluderad!

Återigen vill jag visa dig med Toklandets hjälp, av Erik Helmersson utnämnd som osympatisk, hur mobbing kan normaliseras och passera alla gränser för vidrigheter med public service goda minne! Eller? Här finns den artikeln.

Jag tackar för att du tagit del av mina synpunkter och jag uppmanar även till läsning av tre böcker som jag läste förra veckan på min utlandssemester och som handlar om mobbing och just den provocerade sorten.

Maciej Zaremba – Mobbarna och rättvisan.

Patrick Modiano – Bröllopsresa. (Även om denna i mobbinghänseende är mera subtil och endast implicit handlar om förintelsen.)

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.

William Golding – Flugornas Herre. Inte att förglömma. Ett mästerverk vad gäller beskrivning av drev, mobbing och mänsklig natur!

 

* Uttrycket är en metafor för sammanhang där man alltid träffar, har arbetsrelationer med och umgås med människor av samma åsikt. Detta med en självklar och självutnämnd air av intellektuellt elitistiskt kotteri.

 

 

 

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →