Vad är det för föräldrar?

Rubrikens fråga ställde jag första gången på nittonhundrasjuttiotalet när en massa småbarn i sittvagnar med plakat i händerna skanderade ”ropen skalla, daghem till alla”. Nåväl, i kör med mammorna såklart, men andå. Oavsett det berättigade i kravet undrar jag än idag, vad fick mammorna och några pappor att skjutsa fram barnen i första ledet? Barnen var inte med som illustration och exempel utan det framställdes så att det var barnen som krävde. Elller skall man avundas dessa barn med så komplett analysförmåga och skrivkunnighet som så lätt kunde få sina föräldrar att köra dem till platsen för protesterna? Och, vilken samordning.

Det blev som de ville och detta för att det inte fanns någon annan lösning. Reformen var solklar att utföra och utbyggnaden har skett i en takt som samhällsekonomin har tillåtet. Det finns inget alternativ i Sverige förutom att anlita tidigare generation för barnpassning, men det går inte för de jobbar ju också! Sedan får feministerna slå sig för bröstet att detta var en vinst för dem i kamp med patriarkatet! Trams, kampen stod mot finansieringen inte mot något patriarkalt motstånd!

Jag trodde inte detta skulle upprepas genom decennierna men det visar sig att där har jag fel. Det finns alltså föräldrar som projicerar sin ängslan och frustration på sin barn som helt försvarslösa matas med envägslösningar. Hur tänker dessa föräldrar, kommer barnen att lösa problemen för föräldrarna?  Är det så man har tänkt? Är det bra föräldrar som på sådant sätt tar ansvar för sina barns trygghet?

Eller är resonemanget att det är bra att skrämma skiten ur ungarna, göra dem hysteriskt otrygga i en omvärld som består av våldtäktsmän, förövare, registratorer, ja allt? Är detta ett bra sätt att få trygghet i barnen. Den här skrämseltaktiken har funnits mycket länge för att avhålla barn att gå till bäcken eller havet eller vad som helst som varit en tydlig risk i omgivningen. Föräldrarna förstod och var inte skräckslagna själv, de visste och kunde med tryggt resonemang lugna barnen.

Vad vi har fått nu är en hysterisk skräck, en fobi som planterats av ideologiska skäl och som media kan fylla spalterna med. Journalisterna hade säkert hellre skrivit verklighetsanknutna skildringar av betydelse istället, som när en bonde som söker fru får en sticka foten. Man kan emellertid inte fylla sidorna med såna väsentligheter utan måste fabricera nyheter så att det blir rubriker. Och då är barn bra att ha! Indoktrinerade vettskrämda barn.

Vad är trygghetsvinsten i att föräldrar, inte minst pappor, skrämmer skiten av döttrarna med historier om våldtäkt och övergrepp. Var ligger tryggheten i att få sina döttrar, exempelvis, att hata alla män? Hur kommer ett samhälle att se ut om alla flickor skall hata alla män med möjligt undantag av sin egen pappa. Om han överhuvudtaget tillåtits medverka. Bra skulle Schyman och Sveland tycka eftersom det är deras idéer som då äntligen verkställs. Att kriminologer säger till föräldrarna att om de vill oroa sig så är det för sönerna som löper många gånger större risk för att råka illa ut, spelar i sammanhanget ingen som helst roll.

Ytterligare exempel på den projicerade vuxenblicken kan återfinnas hos unga kvinnor. Varför tas det upp i SVT/Kulturnyheterna när tre mycket unga kvinnor sätter upp en pjäs som säges spegla det förtryck och våldtäktsmentalitet som finns i samhället? Det är de unga kvinnornas pjäs men man kan undra vem som hjälpt dem med researchen och med manuset. Pjäsen framställs i media som vilande på kvinnornas egna erfarenheter. Jaså, hallå?

Sedan har vi den helt hysteriskt (kul ord) egocentrerade bloggerskan Fanny Åström som enbart har åsikter och kunskap att förmedla, ingen att inta och definitivt ingen att diskutera. Hennes blogg är fylld med hennes egen kommunistiska och feministiska rappakalja som på grund av brister i logiken och bloggerskan självupptagna excentricitet gör det omöjligt att bemöta eller diskutera. Hon bidrar inte ett dyft till det som hon gör anspråk på och maken till självgodhet får man leta länge efter. Hon har långt till 25-årsdagen men behandlar med sin erfarenhet(sic!) alla andra som okunniga idioter. Detta gör att hon räknas som viktig röst för någon och jag har till min mycket stora förvåning hört henne expertuttala sig i Sveriges Radio. Vems megafon är hon egentligen? Det verkar som Fanny Åström ligger utanför ämnet barnindoktrinering  och skulle kunna vara ensam i sin galenskap men varför anses hon vara expert i radion?

Också nu till det som verkligen upprör och som får mig att generera detta bidrag till tomheten i den enkelspåriga och helt fördummande debatten på kultursidor och i etermedia.

Det pågår en frustrerad debatt som handlar om ett register som till övervägande del innehåller personer av romskt ursprung. Är detta ett register som uppkommit för att hålla koll på en särskild etnisk grupp, så är det förfärligt och skall genast fördömas. Ansvariga skall bestraffas och utpekade skall ha skadestånd. Av allt att döma så är trots sin alltigenom ifrågasatta storlek, detta register inget register utan en upprättad förundersökning där man avgör vilka kontakter som ett fåtal kriminella har.  Även barn. Om det pekar ut vem som är rom är klavertrampet en veritabel katastrof för inblandade. Förundersökningslistan är emellertid inte offentlig och kan inte utgöra underlag för till exempel arbetsgivare eller låneinstitut för deras bedömning av sökande. Illa nog men som om detta inte räckte så har media förstärkt med eftertryck allt som kan verka negativt för den utpekade folkgruppen. Man kan undra hur detta gick till?

Vi får se en liten flicka och en liten pojke bli intervjuade. Två underbara ungar som har allt framför sig i form av möjligheter och utveckling. Barn med den vanliga ivern att lära, att vara förtröstansfulla  och att vara tillitsfulla. Vi hör dessa barn nu säga, vad skall hända med oss nu? Är vi kriminella? Hur skall vi få jobb? Var har dessa tioåringar fått informationen ifrån? Hur tänkte de som gav dem informationen och kanske till och med svaren på frågorna? Var tanken att dessa barn nu skulle få åtnjuta den trygghet som alla barn är förtjänta av. Varför blev de vuxnas frustration planterad i och projicerad på barnen? Vem tyckte det var en bra idé, föräldrarna? Nä, föräldrar försöker skydda sina barn  så jag skulle tro det är reportern eftersom det är den ende som kan tjäna på upplägget!

Tänker ni också så här? Barn är barn överallt i världen, barn behöver skydd och trygghet och det är bara vi vuxna som kan ge dem det. Det är nog en vanlig tanke i vårt samhälle, men hur tänker ni när ni hör att man i andra länder använder barn som minröjare, som soldater, som gruvarbetare i de farligaste gruvorna, eller som handelsvara till tiggarmaffian efter man har berövat dem en lem för att väcka empati? Vem tror ni gör sådant? Jo det är faktiskt så att för vissa räknas inte barn som skyddsvärda om de inte tillhör den egna klanen. Vi  ser detta tydligt på den av oro fyllda afrikanska kontinenten.

Men att det skulle vara så bland svenska journalister vill väl ingen tro ändå?

 

Single Post Navigation

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →