S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!